Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekymmer’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Efter en tung och bedrövlig dag bänkade jag mig för att se på När livet vänder. Jag var inte helt säker på att jag skulle orka titta i kväll. Men jag vet att jag genom att titta på Anja Kontors fina serie får distans till mina egna problem. Jämfört med dem Anja Kontor samtalar med är mina bekymmer liksom en piss i havet. Typ.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Anja och Niklas

Niklas gudfar hette Adolf Hitler och Niklas pappa kallades Polens slaktare.

I kvällens program fick vi göra Niklas Franks bekantskap. Nej, namnet kanske inte får några klockor att ringa, men Niklas Franks far Hans kallades Polens slaktare och avrättades när sonen var åtta år. Gudfar till Niklas var Adolf Hitler. Niklas Franks fyra syskon hade svårt att hantera detta… ”arv”. De lever inte längre.

Det gjorde ont att höra att det inte fanns nån kärlek i familjen Franks hem. Men det gjorde gott att höra Niklas tala om sin fars feghet – han kom ständigt tillbaka till den under samtalet med Anja Kontor. För genom att fadern var så feg måste Niklas vara modig… Otroligt modig så att han orkade leva vidare.

Som vanligt var kvällens program mycket starkt. Jag tror att Anja själv blev väldigt berörd. Personligen tyckte jag att det var häftigt att höra henne prata så naturligt på tyska.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 22 april 2016).


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte genast jag ber om hjälp när det

är 

nånting. Galet, alltså. Jag är känd för att avsky oombedda råd, till exempel. Bloggen använder jag mest för att pysa, inte för att få råd kring mina problem och bekymmer. De råd jag ändå får gissar jag är välmenande, men för mig blir de som klappar på huvudet och

har du inte provat det än?

Jag brukar börja med att skriva av mig. Beklaga mig. Sen gnäller jag ett par varv. Därpå är det ofta bra. Är det ett praktiskt problem löser jag det – förr eller senare. Jag sitter inte stilla och gråter, typ. Men jag gör det ensam.

Igår blev det bara för mycket. Det var

en jävla dag,

helt enkelt. Att få ett RIKTIGT skambud och arbetsuppgifter via protokoll, inte via någon chef eller person, blev som grädde på moset. Det mos som bestod av den lossade porslinslagningen på tanden, den pajade datorn och allt annat.

Redan på morgonen igår, så snart det var möjligt, ringde jag min tandläkarmottagning och jag hade ju tur att få tid idag på förmiddagen. Porslinskronan har inte lossnat helt än, alltså har jag inte lyckats svälja 6 500 pix, som hon i telefonen upplyste mig om att en sån krona kostar. Gissningsvis blir det ändå dyrt att fixa, men… det kunde nog ha blivit dyrare, om man säger så.

När jag kom hem betedde sig datorn lika dumt som på söndagseftermiddagen. Men jag tryckte F2 och fick igång den, ställde om klockan IGEN, gjorde virusgenomsökning. Efter det fungerar den normalt. Men det är inte normalt att starta datorn på det sättet och framför allt inte att tvingas ställa om klockan varje gång. (Den kan inte göra virusgenomsökningen, till exempel annars, om det är fel datum och klockslag.) Naturligtvis fattar jag att min följeslagare genom några riktigt, riktigt tuffa år är på väg att lägga av. Så jag bad om hjälp. Jag ringde mannen som lovade mig livstidssupport på datorer när jag köpte denna. Och så brast det för mig i luren och det mesta elände forsade ur mig. Men jag bad om hjälp och jag ska hjälp. Jag ska få en lånedator först. Idag. En laptop (jag som är mera stationär, men det blir toppenbra!). Och jag får testa ifall jag vill köpa den. En dator som jag kan använda för mina framtida prövningar. En tung sten har redan fallit från mitt bröst. TACK!

stordatorn
Stordatorn, min följeslagare genom fyra svåra år.


Sen pratade jag med Fästmön
och grinade lite till. Jag trodde att tårarna hade tagit slut, men det var fel trott av mig. På torsdag ska jag till Himlen och äta middag med familjen och fira en födelsedag. I helgen åker jag ut och hänger med Elias delar av lördag och söndag medan hans mamma jobbar.

Dagen idag inleddes med en temperatur som fick mig att baxna. Nu sitter jag hemma och skriver och har fortfarande inte bestämt om den faktiskt blir dunjackan som åker fram igen. Vad tror du när termometern visar detta?

Morgontemp 9 april 2013
Eh… nästan nio grader kallt.


Idag ska jag traska upp
till femte våningen och institution 1. Vi har som vanligt stormöte en tio i tio. Därefter måste jag förbereda mig för tandläkarbesöket och åka in till stan. Till ett ställe nära en  arbetsplats från ett tidigare arbetsliv. Jag ryser vid blotta tanken. Dessutom ska jag vara där klockan 11.20, kring lunchtid, alltså.

Men sen åker jag ut och jobbar igen till klockan 16. (Vi har ju fått sommararbetstid från och med den 1 april.) Efter jobbet åker jag in till stan och plockar upp min Support och en laptop. Det här inlägget har jag skrivit på Stordatorn, för den får nu stå på hela tiden till dess den slocknar för alltid… Min trogne följeslagare, i vått och torrt…


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här arbetsdagen kunde ha börjat bättre. Men jag är en känslomänniska och det kan inga små fjantar i hela världen ändra på, hur gärna de än vill. När jag kom till jobbet pratade jag med B som undrade hur det blir framöver. En i B:s familj har nyligen förlorat jobbet och själv ska B snart sluta. Vi undrade båda hur det ska gå med allting… För vem kan leva på a-kassa? Vem kan leva på sin pension? Möjligen personer som lever med personer som har inkomst eller att man själv har besparingar.

Välfärds-Sverige har gått i graven för länge sen. Jag tror inte att jag orkar höra en enda person till berätta om hur den har blivit av mitt jobbet eller inte kan försörja sig på den inkomst den har. Inte konstigt att det kommer en och annan tår. Sen kan ju de med enorma månadslöner glädjas åt sina bekymmer över att fundera vad de ska göra med alla sina pengar. För det finns ju såna personer i samhället också. Värsta sorten är väl dem som kallar sig socialister och som inte skäms för att ha en månadslön som skulle räcka till att avlöna fyra undersköterskor, typ. Jag mår rätt illa, ska du veta, för är det några jag tycker är värda BRA löner så är det alla – även undersköterskor – som jobbar med vård och omsorg om andra människor. Resten borde ha mer normala löner. Så tycker jag och det står jag för.

En tradition här på institution 1 är att ta fram ett gigantiskt påskägg med godis. I år har administratören köpt tolv kilo. Och ja. Jag som inte har ätit lösgodis sen början av december förra året eftersom jag blev magsjuk efter det, jag har ätit några bitar. Måste ju kompensera den mindre bra början på den här dagen. Tröstäta, på lätt svenska.

godis
De första bitarna jag tog idag. Jag har tagit fler.


I eftermiddag ska institution 2
ha verksamhetsråd och M har berättat att jag står på dagordningen, så att säga. Vi får se om det blir en liknande start på dagen här i morgon eller inte. På torsdag i nästa vecka har institution 1 ledningsgrupp, vilket är motsvarande. Då kommer jag upp på tapeten även där.

Jag avvaktar ett konkret erbjudande som jag kan ta ställning till. Jag har ännu inte fått svar på mitt mejl som jag skrev i måndags kväll – förra veckan. Eftersom befintligt erbjudande är luddigt bad jag om ett förtydligande. I skrivande stund är jag mer förvirrad än nånsin och vacklar än hit, än dit. Funderar i banor som

vad skulle jag kunna åstadkomma på vissa premisser och vad får jag låta bli att hantera?

Inte roligt när nånting som inte är färdigbyggt bara stannar av på grund av att byggherren inte har pengar. Ungefär som såna där hus vi såg på Rhodos i slutet av 1980-talet… Bortkastade pengar, om du frågar mig. Men det gör du inte. Du tiger.

Jag lunchar med Johan idag. Jag skulle så gärna vilja höra att hans dag har börjat bättre och att han inte jobbar sista dagen här på torsdag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Bekymmer, ja… Det finns det ibland. Och man behöver knappast vara bekymrad för att det inte ska finnas några bekymmer i morgon…

Bekymmer finns alltid.

Read Full Post »

Oj oj oj! Nu har jag varit på en egen liten tur på nya arbetsstället för att boka in ett antal möten. Detta har fått till följd att nästan hela nästa vecka är uppbokad med möten. Jag ska också delta i en introduktion för nyanställda en förmiddag. Och hinna besiktiga bilen en eftermiddag. Veckan därpå är det ännu fler möten samt ett studiebesök av en institution från annan ort som ska knytas till huset. Det ska bli spännande att träffa alla dessa nya människor och få veta mer vad de jobbar med och hur de behöver mig, men min hjärna känns lite överbelastad och stökig i denna stund, ungefär som H:s skrivbord…

H:s skrivbord = min hjärna


När jag går runt och bokar in möten
har jag förstås alltid mobilkameran i högsta hugg. Jag fick veta av en tjej, S, att personalen brukar

pimpa 

sina rum. Och det gör ju rummen mycket personliga och trevliga.

En thailändsk drake sitter överst i S:s rum.


Pimpningen skiljer sig lite,
i det att somligt är inhandlat utomlands, annat tillverkat på närmare håll. Den här älgen tycker jag är ursöt!

Ursöt älg.


På institutionen finns också flera labb
och där vill jag inte fota för mycket. Men denna bild på inkomna prover som måste tas omhand inom 24 timmar kan jag inte låta bli att visa dig.

Alla dessa labbprover – och några till bakom min rygg – måste tas omhand inom 24 timmar från leverans.


Mitt eget kontor har jag inte pimpat så mycket alls än.
På fredag, troligen, ska väggarna mellan mitt rum och kollegornas få extra ljudisolering så man slipper höra vad alla säger hela tiden. Då får jag också nya gardiner som ska skydda bättre mot solljuset. Tänkte därför eventuellt ge mig ut på en shoppingtur då och inhandla några fina växter till fönsterbrädan. Här är så tomt…

Min filofax är nu fullklottrad och jag måste försöka läsa mina kråkfötter och skriva in alla möten dels i mobilen, dels i datorns kalender. Det vore inte helt fel med en tjänstemobil där det gick att synka kalendrarna mot varandra. Men vi får se hur det blir med det.

Den enda pimpning jag har gjort, kan man säga, är min fotmatta med knoppror. Jag har fått låna en för att prova ett tag och sent igår kom en alldeles ny och fräsch matta som institutionen har köpt. Det är otroligt skönt att stå på mattan, som består av två gummirutor på cirka 20 x 20 centimeter, fulla av knoppror. Det blir liksom fotmassage medan man står och jobbar.

Matta med knoppror för mina fötter. Sandalerna lämnar jag helst vid sidan av.


Vid lunchen idag med den kloka L
pratade vi en hel del ekonomi och bekymmer. Som vissa saker har utvecklat sig känns det minst sagt oroligt. Jag får försöka slå bort detta tills vidare och fokusera på nuet.

I morgon är det röd dag och då är jag ledig. På förmiddagen ska Fästmön och jag ut på en liten tur och på eftermiddagen ska jag städa. Jag får ju fint besök på fredag till söndag av vännen FEM. Inte vill jag att FEM ska mötas av hemmets dammråttearmé precis…

Nu ska jag trösta mig lite med en gigantisk mugg cappuccino. Både Anna och jag har en fäbless för att gå in i dörrhandtag (!) och när jag gick ner till den andra institutionen efter lunch tappade jag den tunga dörren in dit – och dörrhandtaget begravde sig djupt i min högra underarm. Det gjorde och gör skitont och i morgon blir det intressant att se armens färg och form och om jag kan röra den… Aj, aj, AJ!

Read Full Post »

Fredag igen… I morse när jag vaknade kom jag på att gårdagen var den sista torsdagen jag är ledig på ett tag. Och idag är den sista lediga fredagen… Men det känns inte som nåt bekymmer, bara roligt! Tänk att hjärnan ska få bli lite stimulerad snart och framför allt, att få lite annat än sina bekymmer att tänka på!.. Åtta timmar om dan borde jag kunna blunda för dem i alla fall, för jag lär nog inte ha tid att känna efter…

Känna efter är inte bra, som sagt. Om jag känner efter lite, lite har jag faktiskt ont i luftrören. Rejält. Och jag kan inte bara skylla på puckona som envisas med att blåsa in sin giftrök via min öppna balkongdörr. (Ja man måste ha öppet eftersom det ju helt plötsligt har blivit ganska varmt!) Det kan vara en liten infektion på antågande och det har jag verkligen inte tid med! Jag gjorde en grogg på två C-vitaminbrus sent igår kväll eftersom jag inte kan äta färska apelsiner på grund av magsåren. Jag vet ju att kroppen inte kan lagra C-vitamin, men ändå. Det kändes faktiskt lite bättre! (Snacka om placebo…) Men idag är det irriterat igen och det känns som en tyngd på bröstet. Tungt och ont att andas…


Mina luftrör och jag gillar inte puckon som släpper ut sin giftrök så att den hittar in genom min öppna balkongdörr.

                                                                                                                                                          Fästmön slutar jobba klockan 13 idag och när jag har hämtat henne åker vi och handlar det sista, det vi inte kunde handla i tisdags, typ mjölk och sånt. Vi passera New Village där jag tänkte att vi skulle hinna slänga i oss kaffe och var sin macka innan vi far ut till Himlen med våra grejor. Och vidare till skolan för att hämta Elias. Taxi Tofflan åker gissningsvis vidare sen och antingen hämtar tjejerna eller deras packning. Ja, man är inte bara taxi, man är kollifraktare också. Framöver blir det emellertid mindre bilåkning för samtliga. Egentligen har jag redan idag inte råd att åka och fara som jag gör, men från och med nästa vecka behöver jag bensinen för resor arbetet tur och retur. Anna och Elias ska cykla till skolan under veckorna och med lite träning tror jag det går bra för killen. För Anna handlar det om att få sin söta rumpa att vänja sig vid den hårda och otäcka sadeln… Aj, aj!..

Det är konstig värme idag! Det är mulet, men oerhört kvavt. I morse vid 6.15 var det 18 grader varmt – jämför det med de nio graderna härom morgonen! Är vi på väg mot sommar igen??? Nej, jag vill ha höst nu!


En bild från en tidig höstmorgon 2009. Jag var på väg till tandläkaren och stan var folktom.

                                                                                                                                                             Inte så mycket på nån lista idag att göra. Jag ska sätta mig med lokalblaskan en stund och efter det ska jag se gårdagskvällens inspelade avsnitt av The Killing. Det är lite jobbigt med såna där TV-serier som är lååånga, hela 13 avsnitt totalt. Nu är det väl avsnitt nio eller tio…

Read Full Post »

Idag är det en annan dag. Annandag påsk. Och min gamla kompis Mia fyller 50. 50! Förr i tiden fick man en käpp med silverhandtag när man fyllde 50. Den som gav bort en sån idag skulle genast få smaka käppen i fråga. Jag vet inte om Mia läser min blogg. Jag vet inte ens om hon är hemma idag. Men eftersom jag befinner mig i Metropolen Byhålan tänker jag åka upp och knacka på lite senare idag. Tills vidare blir det ett grattis här. Som jag inte är säker på når fram.


En makalöst vacker ros till dagens 50-åring.

                                                                                                                                                        För övrigt blir det lugna puckar idag. Jag ska stega över till mammas lilla ICA och lösa in trissvinsten från härom kvällen – jag vann 50 kronor och det blir förstås var sin ny lott. Mamma hade köpt Trisslotter när jag kom och vi har skrapat var sin varje kväll och gått runt på detta!

Troligen blir det en promenad under dagen med mamma. Det vackra vädret håller i sig och både mamma och jag mår så gott av att promenera längs sjön och få frisk luft och sol på våra bleka nunor.

Framåt kvällen hoppas jag att FEM har tid att träffas. Det var ju i början av december, tror jag, som vi sågs sist. Vi har telefonerat och messat några gånger sen dess, men träffarna blir få när man bor 30 mil ifrån varandra.

Igår kväll mejlade Fästmön för att kolla om det är OK med en liten överraskning när jag kommer hem i morgon. Jag blev jätteglad och alldeles varm inuti för att hon och barnen vill göra nåt för mig!

Det har varit bra dagar hos mamma. Vi har kunnat vara ute mycket och samtidigt har jag försökt hjälpa och fixa saker som hon annars har lite svårt med. Men nu börjar jag längta hem till mitt. Det är mycket som händer den här veckan och en del saker känns faktiskt lite läskiga… Som om det är sista chansen att ta tag i ett av mina större bekymmer. En utmaning. Och jag vet inte om jag står pall…

Read Full Post »

Older Posts »