Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘anställningsintervju’

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.


 

Vide relief

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Pläd över duntäcket

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

pappas matta

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill mjölk och bok

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

 Amaryllis med ny stängel och knopp

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skämtfritt inlägg.


 

April i fotoalmanackan

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

  • jag slapp vänta i telefonkö
  • jag fick prata med en trevlig Bodil

och

  • min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.
Eld och djupa vatten

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ålder.


 

Tårta

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Tårta


Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé.
(Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Tårta


Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då?
Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

  1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
  2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
  3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Tårta


Samtidigt, menar Erik Haglöf,
klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.


Tårta


Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket inlägg med viss trafikinriktning.


 

Jag är arg

Ganska arg Toffla.

Det var inte utan att jag kände igen mig när jag läste SvD-artikeln igår kväll om raseri i trafiken. I trafiken är det nämligen både vanligt och accepterat, enligt artikeln. Jag själv får horn i pannan när jag sitter bakom ratten. Gormar åt

idioter, puckon och såna som tror de har nio liv eller inte har bilar utrustade med blinkers

med flera. Fråga Fästmön och mina bonusbarn, får du höra att jag är allt annat än timid och talar vackert och mjukt när jag kör bil…

Men varför sitter jag i bilen och gormar? Jag – och många med mig. Enligt artikeln handlar det om brist på kommunikation. Ja… det är ju lite svårt att kommunicera när en befinner sig i en bil och en annan på gatan, kanske i en annan bil eller på en cykel. Det är ju inte precis så att en stannar sitt fordon och kliver ur för att diskutera med puck… med den andra parten. En sitter kvar i bilen och gormar, i stället, alltså.

eevuul

Eevul Toffla – som egentligen är rätt snäll. Yngsta bonusdottern fixade den här bilden för fem år sen. Jag kan fortfarande le lika rart – om jag vill…

Samtidigt är det ju mer tillåtet – och lättare – att sitta i bilen och skrika. Det får liksom färre konsekvenser än om jag skulle ha klivit ur bilen och stått på gatan och gapat. Ensam i bilen kan det inte uppstå nåt gräl. Fast varför blir jag så arg? Egentligen handlar det, enligt artikeln, om att vi blir rädda när det uppstår knepiga situationer. Vi blir så rädda att vi blir arga, helt enkelt.

I eftermiddag är jag ute och kör bil igen med Anna. Vi har ett par loppisar kvar att beta av. Dessutom måste jag in till stan för att skaffa biljetter till anställningsintervjun jag ska på nästa vecka. Ja tänk! Igår ringde de från ett av de där drömjobben jag har sökt och vill träffa mig!.. Intervjun sker i Stockholm, ansvarsområdet är hela norra Mälardalen och placeringen är i Uppsala (med en del resor i regionen i tjänsten, dårå). Eftersom det är ett roligt skäl till att jag med bil måste snirkla mig in till gatugrävlingarnas centrum Uppsala idag kan jag väl inte bli arg i trafiken? Eller..?

Hur är DU i trafiken??? Är du olika beroende på vilket fordon du framför eller om du går??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en försvunnen dag och om att krama är bättre än att håna.


 

Min ratt i närbild.

Clark och jag försöker hålla ihop oss.

Idag är det dagen som försvann, kan man säga. Det är Annandag pingst – som ju alltså inte finns längre. Detta till förmån för Sveriges nationaldag den 6 juni som blev helgdag från och med 2005. Nu är jag ju inte religiöst lagd så tillvida att jag ”firar” pingsten, men nog var det skönt med en extra ledig dag. När man hade jobb. Nu när man inte har jobb spelar det inte så stor roll. En del som jobbar får emellertid ta ut en ledig dag nån annan gång, som kompensation. Eh?

Pingsten var en helg när jag kanske åkte ner till föräldrarna. Att bara åka till mamma 60 mil lördag och söndag känns inte riktigt värt det med tanke på bensinkostnaderna och det faktum att Clark Kent*, liksom sin ägare, börjar bli till åren kommen. Just nu försöker vi hålla oss vid liv och hålla ihop oss – så länge vi bara kan.

Kramande ekorrar från Rippe

Krama nån i stället för att håna, så ska du se att det känns bättre.

Eftersom det inte är nån helgdag idag sitter jag givetvis vid datorn och letar lediga jobb och söker jobb. Det tar mycket tid i anspråk, men det har blivit en vana, ett sätt att leva. Ett sätt att få dagarna att försvinna i nån form av meningsfull sysselsättning. Som belöning unnar jag mig ett blogginlägg däremellan också. Det tycks irritera en del. Fortfarande gäller förstås att ingen tvingar dig att läsa här. Det ska inte göra ont att läsa min blogg. Och du som var särskilt hånfull tycker jag synd om. Du och din familj mår inte särskilt bra. Det gör inte jag heller. Men jag hånar inte dig för det, så varför måste du håna mig? Krama nån i stället så ska du se att det åtminstone känns bättre en stund.

Fästmön har ledig dag idag och jag ska försöka ägna mig åt henne också. Vi skulle behöva hitta på nåt, helst nåt som inte kostar, så att Annandag pingst 2015 inte bara blev en dag som försvann.

En sak som jag definitivt gör idag är att hålla tummarna för vännen som ska på anställningsintervju IGEN! Jag är så glad för din skull att du kommer så långt som till intervju. Nu gör du ditt bästa och SEN… vill jag höra att då får nåt av jobben du har blivit intervjuad för!!! Lyckospark i baken!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helger och om att försöka finna ro.


 

Kallskuret och boken Livet går vidare

Folknykter och kristilig middag med mjölk och änglaservett igår.

Det är svårt med helgdagar. För den som jobbar kan det vara skönt med ledighet – om man nu är det en helgdag. För den som inte jobbar blir en helgdag extra trist. Det liksom ligger i luften när en torsdag blir söndag att dagen blir lååång och tråååkig och rätt… intetsägande och tyst. Ändå är inte helgdagar svårare att fylla än vardagar för mig.

Helt ledigt tog jag inte heller utan gjorde det jag skulle som den plikttrogna samhällsmedborgare jag är. Men jag unnade mig mycket läsning igår. Jag kröp in i Livet går vidare, in i en sjukhusmiljö från 1950-talet, med stärkta sköterske-uniformer och hemliga förälskelser mellan olika professioner. Boken är emellertid inte bara

kärlek på lasarett

utan så mycket annat. Medicinhistoria, till exempel. Och en allmän beskrivning av ett samhälle från ungefär samma tid som den gamla tidningen jag hittade häromdan.

Ljuslykta flaska

Tände ljus i mitt vardagsrum igår kväll. Just denna ljuslykta har jag fått av vännen M en gång.

Till middag åt jag tunna skivor rökt kalkon och mimosasallad. I kylen hittade jag en bit fetaost, svarta oliver och körsbärstomater. Måltidsdrycken blev mjölk – det var ju Folknykterhetens dag igår, inte bara Kristi Himmelsfärdsdag. Men den senare till ära dukade jag med änglaservett. Lite kristlig är jag allt.

Jag har svårt att finna ro. Ändå är jag trött jämt. På kvällen tände jag ljus i vardagsrummet och satt och njöt av min bok. Spelade lite Wordfeud. Inte ett skit att se på TV. Tyst i huset, för ovanlighetens skull. Var det därför jag inte fann nån ro?

Selfie  15 maj 2015

Selfie den 15 maj 2015 – med rynkor och allt.

Satt och lekte med mobilkameran och tog en selfie som jag skickade upp till Instagram. Fjorton personer gillade bilden av mig. Fjorton personer… Jag själv är inte överdrivet förtjust i selfies. Det är väl den där lille som sitter på axeln och säger

Du ska inte tro att du är nåt!

Men jag försöker ta en bild som jag kan använda i mitt CV, på LinkedIn och i ansökningar. En bild som visar hur jag faktiskt ser ut – med rynkor och allt…

Natten blev en prövning. Jag gick och la mig vid 23-tiden, läste ytterligare en stund och släckte före midnatt. Klockan två vaknade jag och låg vaken en stund innan jag somnade om. Nästa gång jag vaknade var klockan fem. Då mobilsurfade jag och läste fram till klockan sju när jag klev upp. Såna är mina nätter numera.

Dagens viktigaste projekt att är åka till bilverkstan för att få hjälp att byta en lampa. Clark Kent* blev ju underkänd i besiktningen och ska vi ut och fara med honom i helgen vill jag inte köra olagligt. På vägen hem stannar jag för att köpa en flaska torrt vitt vin till kvällens räkor. Min älskling kommer nämligen hit idag. Räkor med tillbehör kan vi äta båda två och det är enkelt att bara koka ägg, skiva avocado och citron och ställa fram dillkrukan och aioli. Till helgfrukostarna har jag betalat alldeles för dyrt för spanska blåbär och holländska hallon, men vi behöver få i oss C-vitamin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En liten tur med dammvippan ska jag ta samt hänga upp rena handdukar som vi kan smutsa ner. Lite fil och müsli ska jag få i mig innan jag åker till verkstan. Äggen kokar jag när jag kommer hem, räkorna får ligga i frysen till dess också. Min helg rullar på och kanske får jag mer ro när Anna är här.

Idag går mina tankar till vännen som ska gå på en kollegas och väns begravning samt till vännen som väntar besked efter en anställningsintervju. Jag håller mina tummar för er båda, även om syftena är olika!


Vad gör DU den här helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan så blir jag lite gladare! 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om påssjuka med mera.


 

I morse kom ett sms från Fästmön i Himlen. Jag svarade. Sen blev det tyst. Efter ett tag provade jag att mobiltelefonera – och kom fram! Rapporten jag fick var att mobiltelefonin i Förorten fungerar – av och till. Men den fasta telefonin funkar inte, i alla fall inte strax efter klockan tio idag. Det tutar bara upptaget.

Jag har tack och lov inte haft problem här, trots att jag är Teliakund (snart före detta), så jag har ägnat mig åt mitt vanliga jobb på förmiddagen. Det ger lite utdelning och det blir jag väldigt glad för. (Mer om detta kan du som har personligt lösenord läsa i det här inlägget.) Idag nåddes jag av ännu en glädjande nyhet och det var att en vän, som jag vet har det kämpigt på jobbet, ska på anställningsintervju nästa vecka. Det gladde mig enormt, jag vet känslan man fylls av när man får kallelsen! (Det där lät nästan religiöst…)

I mina försök att hitta meningsfull sysselsättning har jag idag gripit mig an en sjuka jag har: påssjukan. Jag fattar inte varifrån alla plastpåsar och -kassar kommer, det är ju inte som om jag ägnar mig åt megashopping (jo, jag köpte ett stycke underkläder igår, akut behov). Det är nog en liten hornhövdad figur som proppar städskåpet fullt med påsar om nätterna för det såg för jäkligt ut. Därför slet jag ut alla påsar och en påshållare från IKEA, som jag fann i mina utgrävningar, och la dem på köksbordet för att sortera.

Plastpåsar

Påssjuka! Och eftersom detta är en ”före-bild” är den lite oskarp.


Därpå skred jag till verket 
med att sortera bort trasiga påsar och för små påsar. För nån har visst startat en samling av mikroskopiskt små och oanvändbara plastpåsar i mitt städskåp också. Den samlingen hamnade rätt ner i sophinken för plast. Till sist hade jag ett hanterbart antal användbara plastpåsar. Dessa vek jag ihop och slog knut på. Och tänk! De fick plast nej plats i påshållaren från IKEA!

Plastpåsar i hållare

Titta så ordningsamt – även om en och annan påse försöker göra revolution genom att sticka ut!


Dagens nyttosysslor 
avslutades med dammning medelst vippa och trasa. Sugningen gör jag i morgon liksom skurningen av badrummet och duschrummet/toan. För till helgen får jag ju en gäst och då vill jag förstås ha rent och prydligt här.

Nu måste jag sätta fart, för jag ska strax lägga mitt huvud i M:s kompetenta händer. Hon ska som vanligt göra nåt mirakel med mitt hår.

Lider DU av påssjuka eller hårburr??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »