Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppdrag’

Ett litterärt inlägg.


 

Jag är Zlatan Ibrahimovic

Inte ett citat i den här boken är äkta.

På onsdagen blev det ett himla hallå plötsligt kring boken om Zlatan. Du kanske har hört talas om den, till och med läst boken? Dess korrekta titel är Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia och den som har skrivit boken är David Lagercrantz. Tycker du att det låter konstigt? Jag menar konstigt att en bok som heter Jag är… inte är skriven av jaget? Ärligt talat gör jag det också, men det är faktiskt ganska vanligt att kända personer tar så kallade spökskrivare till hjälp när de ska skriva om sina liv. Zlatan har dessutom med all säkerhet råd att anlita nån annan för jobbet att skriva sin historia.

Men den här boken kom ju ut för ett tag sen, redan 2011. Varför allt rabalder igår? Jo, David Lagercrantz föreläste på årets Hay Festival i Wales (en sorts bokmässa) och berättade då bland annat att han inte har några äkta citat av Zlatan Ibrahimovic i boken. I The Telegraph säger David Lagercrantz att han satt med Zlatan Ibrahimovic i 100 timmar för att kunna skriva boken. David Lagercrantz anser däremot inte att han har ljugit trots att han ville skapa en illusion av Zlatan Ibrahimovic.

En lek med ord och sanningar, i mina ögon. Trovärdigheten sjunker ner till noll. Fast det gör inte så mycket i det här fallet, för en bok om sport och idrott skulle jag inte läsa eftersom ämnet inte intresserar mig. MEN… mer bekymmersamt är det att David Lagercrantz har fått uppdraget att skriva den fjärde boken i Stieg Larssons Millennium-serie. Manus är visst redan klart och utgivning planeras till augusti. Det vete 17 om jag är så intresserad av att läsa den nu.

I skymningen sjunger koltrasten

Sist sjöng koltrasten i skymningen, nästa gång skriver Linda Olsson om mord på bibliotek.

En riktig författare och en braskrivare däremot är Linda Olsson, som jag upptäckte genom mamma. Hon debuterade för nio år sen med boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Sen dess har hon skrivit flera bra böcker, nu senast I skymningen sjunger koltrasten. Den här gången skriver Linda Olsson en thriller tillsammans med Thomas Sainsbury som pseudonymen Adam Sarafis. Boken skrivs i Nya Zealand, där Linda Olsson bor, och är tänkt att bli första delen i en trilogi. Det är även i  Nya Zealand som handlingen i boken utspelar sig, en handling som inleds med en död ung man på ett bibliotek. Boken kommer på svenska i augusti och Adam Safaris, det vill säga Linda Olsson och Thomas Sainsbury, kommer till bokmässan i Göteborg. Boken kommer också upp på min att läsa-lista!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Sanning med modifikationDet börjar bli tradition detta att Fästmön ger mig Sara Lövestams nyaste bok i födelsedagspresent. Förra året fick jag Grejen med verb (signerad av författaren, dessutom!) och nu i år Sanning med modifikation, den första boken om Kouplans överlevnad. Tack, Anna, för boken!

Kouplan är på flykt från nånting. Men han behöver pengar och bestämmer sig för att bli privatdetektiv. Hans första kund blir Pernilla som ger honom i uppdrag att hitta sexåriga dottern Julia, som har försvunnit. Kouplan får upp ett spår och snart smyger han på några riktiga skummisar.

Vid första anblicken tror jag att jag håller en deckare/thriller i min hand. Men precis som Sara Lövestams fyra tidigare böcker ska man inte ta nåt för givet. Genrerna skiljer sig milsvitt åt, samtidigt som det finns gemensamma nämnare som utanförskap. I den här boken handlar det om allt från att leva som flykting till att leva med en psykisk sjukdom.

Den här gången tycker jag att Sara Lövestam har stoppat in lite för mycket på de cirka 250 sidorna. Dessutom gissar jag hur saker och ting ligger till redan tidigt. Det drar ner Toffelomdömet lite. Men samtidigt är boken välskriven, som vanligt och jag är mycket förtjust över författarens lek med ord. Så kan nämligen bara en väldigt duktig skribent leka.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mindre bra saker i tillvaron.


 

Filmjölkspaket med skruvkork

Mindre mängd fil, men bättre förpackningar.

Nä, det här med att tusen gram fil inte är en liter utan nio deciliter tycker jag inte är så mycket att hänga upp sig på. Man behövde inte vara matematiker för att räkna ut att mängden var mindre när förpackningarna gjordes om med skruvkork. Skruvkork i sig kanske inte är så miljövänlig, men den är så mycket mer praktisk! Filpaketen är numera lätta att öppna – även för den som har svårt att använda händerna och för yngre förmågor. Dessutom kan filen förvaras liggande i kylen. Så jag betalar gärna lika mycket för nio deciliter som för en liter! (Kanske ska äta filmjölk till middag idag..?)

Då tycker jag att det är betydligt värre med de myndigheter som har fått bottenbetyg av allmänheten. De tre bottenmyndigheterna, enligt svenska folket, är Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan. Både Arbetsförmedlingen och Migrationsverket hamnar till och med på nivån

extremt dåligt.

Förvånad är jag inte, men vi får inte glömma bort att dessa myndigheter faktiskt får sina uppdrag av våra folkvalda politiker. Så egentligen är det ju vi väljare som genom våra val har sett till att det har blivit så här. Fast ärligt… Igår var jag hos en av dessa myndigheter, Arbetsförmedlingen, på ett informations-möte. EN person hade en dålig power pointdragning, EN annan person stod också framför åhörarna, men hade oklar roll. Dessutom presenterades fyra (4) närvarande personer som administratörer. Fyra pers… Som gjorde vadå??? Ja, det vimlar av anställda på Arbetsförmedlingen, men jag har svårt att tycka att de gör rätt saker. Förmedlar jobb gör de definitivt inte, inte heller kan man få kontakt med dem och föra dialog och de kopplar heller inte ihop företag och jobbsökande. De har inte tid med sånt. Ja, du läste rätt: de har inte tid att göra sitt jobb. Så ja, jag förstår bottenbetyget på sätt och vis…

arbetsformedlingen logga

 

Spadarvet

Spadarvet (efter min pappa) skulle kunna ha använts till att gräva i sossarnas förslag om begränsningar av visstidsanställningar…

Men åter till de politiker vi har valt (jag valde ett annat parti än de partier som sitter i regeringen). Sossarnas senaste utspel är att begränsa visstidsanställningarna. På sätt och vis tycker jag att det är bra, för många av oss jobbar år ut och år in på tillfälliga och osäkra anställningar. När vi är nära att bli LAS:ade varslas vi. Det är inte OK, det är väldigt jobbigt att inte kunna planera sitt liv längre fram än kanske två, tre månader, knappt det. Samtidigt… jag föredrar ju att jobba, även om det är korta jobb, just för att få arbeta och få lön för det jag gör. Så det är inget enkelt problem som har nån enkel lösning. Därför tycker jag att det hade varit bättre om sossarna hade tagit itu med det egentliga problemet – arbetslösheten – i stället för att göra ett försök till en mindre quick fix.

Men hur själva begränsningen ser ut har jag inte riktigt fått kläm på i skrivande stund. Det verkar som om media inte är särskilt intresserad av frågan. Men många journalister jobbar ju själva på korta jobb. Kanske är det rentav så illa att ingen av dem vågar ta initiativ till att gräva lite mer i förslaget för att de är… visstidsanställda..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Fallet vincent frankeEn dag, när jag som bäst behövde lite… omtanke, hittade två böcker av Christoffer Carlsson ner i min postbox. Igår kväll tog jag fram Fallet Vincent Franke, författarens debutroman från 2010. Man kan verkligen säga att jag slukade den, för varje ledig stund sen dess har jag läst i den. TACK, INGER!

Huvudpersonen Vincent Franke är en morfinist som just släppts ur häktet. Hans hem är genomsökt av polisen. En dag hamnar en ung kvinna, Maria, i hans vård. Han får i uppdrag att hålla henne i lägenheten. Uppdragsgivaren är Pastor, en riktigt ruggig typ i Stockholms undre värld. Men så går det som det går: Vincent faller för Maria och bestämmer sig för att rädda henne. Det innebär en livsfarlig flykt.

Det här är ingen skön och vacker bok, inte heller är det nån deckare eller psykologisk thriller i vanlig bemärkelse. Jag skulle säga att den handlar om två vilsna existenser som dras till varandra – på gott och ont. Den som läser får se om det goda segrar eller det onda…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår, tisdag, startade en ny brittisk thrillerserie på SvT1. Under totalt åtta avsnitt får vi följa Nessa Stein och hennes bror Ephra i The honourable woman. De inledande scenerna är mycket starka – Nessas och Ephras far mördas vid deras middagsbord på en restaurang. Blodet stänker och jag kan inte låta bli att undra om det här bara lär bli ytterligare ett enda frosseri i våld…

The honourable woman

The honurable woman herself Nessa Stein spelas av duktiga Maggie Gyllenhaal. (Bilden är lånad från SvT Plays webbplats.)


Nästan 30 år passerar. 
Nessa, nyligen adlad, driver sin fars företag vidare. Inriktningen är kommunikation mellan Israel och Palestina och för detta bygger man fiber i tre etapper. I detta första avsnitt tillkännager Nessa vem som får uppdraget att bygga den tredje och sista delen. Företagaren som får jobbet är emellertid inte på plats. I stället hänger han i sin flaggstång. Allt pekar på självmord, men varför har då bara det efterlämnade självmordsbrevet den dödes fingeravtryck och inte kuvertet det ligger i? Katastrofen är ett faktum när ett barn kidnappas under konserten på kvällen. Nessa själv jagar kidnapparen och är på vippen att stryka med.

Den här serien får en rafflande start och jag dras snabbt in i handlingen. Det är spännande, det är politiskt och ja… det är ganska mycket blod och våld. Men det är bra. Jag tänker definitivt se de sju kommande avsnitten!

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.


 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

2211-1963I mitten av februari fick jag besök av vännen I som var på jakt efter kurslitteratur här i Uppsala. I är en väldigt snäll och omtänksam vän och överräckte två bokpaket till mig när vi tog en fika. Den ena boken var skriven av en ung, svensk författare, den andra var Stephen Kings tegelsten 22/11 1963. Tack!!!

Jake Epping är en helt vanlig lärare. Men en dag får han vara med om nåt märkligt: en bekant visar honom hur han kan resa i tiden. Eftersom vännen är döende får Jake ett uppdrag: han ska resa till den 22 november 1963 och förhindra mordet på John F Kennedy. Jake reser och för först ett par provturer. Han ändrar historien och räddar liv och lem på människor. Sen drabbas han av kärleken – i dåtid. Uppdraget finns kvar.

Det här är nog en av de märkligaste böcker jag har läst. Det jag tror att författaren vill säga är att man inte kan förändra det förflutna – inte utan att det får konsekvenser… Som spänningsroman är det bitvis lite seg och lite för tjock. Kanske 500 sidor hade varit mer lagom än 800 som den hade i pocketutgåvan.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 393 andra följare