Mycket drama på en dag

Ett dramatiskt inlägg.

---

 

Onsdagen var minst sagt dramatisk. Eller bara händelserik, kanske nån annan skulle säga och tycka. För mig var det aningens lite för mycket drama. Men jag är nöjd med mina insatser och det är viktigt för min självkänsla.

Hela eftermiddagen gick åt till att ringa, nästan. Jag jagade referenter, jag avrapporterade till mamma och vänner som undrade hur det hade gått etc. Däremellan försökte jag också ställa upp på vänner som behövde min hjälp på olika sätt. Och så var det ju en hel del som hörde av sig för att peppa inför och efter intervjun. Jag fick till och med sms från Finland… Sånt gör mig varm om hjärtat – när folk bryr sig om mig. Det räcker med ett

Lycka till!

Jag firade dagens goda insatser med räkmacka, öl och lite läsning.

Vem vet? Det kanske är min lycka/tur den här gången..? Framåt kvällen var jag så nöjd att jag bestämde mig för att åka och jaga rätt på en räkmacka. Jag hade tur – hittade en enda på ICA Heidan! Ett glas vin hade jag tänkt ta till, men sen blev det en öl. Det passade bättre i värmen.

Det var också väldigt rökigt. Brandröken från storbranden nådde hit på eftermiddagen eftersom vindarna vände. Jag fick ta Bricanyl, för jag hade svårt att andas. Som grädde på moset tände grannen under sin grill, som vanligt rakt nedanför balkongen där jag satt. Jag orkade faktiskt inte be honom ytterligare en gång att vara snäll (?!) och flytta sin grill lite, utan jag gick in och stängde balkongdörren och alla fönster som var öppna åt baksidan. Jag tackade inte heller den här gången. Jag kommunicerade inte med okommunicerbara.

Grill i uppstartsfas. Vid pilen en träpinne som det rörs med bland den glödande kolen.

Det gick bra att läsa i köket också. Dessutom telefonerade jag och sms:ade. Och äntligen fick jag tag i bostadsrättsföreningens ordförande. Jag la fram mitt ärende, berättade om gastuben, grillhelvetet, den elektriska golvfläkten intill den tända grillen och partajandet efter klockan 23 vardags- och söndagskvällar. I gengäld fick jag löfte om att nån från styrelsen ska ta upp detta med de berörda. Det märkliga är, att det grillades i tre timmar. Sen blev det tvärtyst och locket på grillen. Månntro nån från styrelsen redan har varit på besök?

Men tro nu inte att det var slut på det dramatiska med detta! När jag stack iväg för att köpa räkmacka noterade jag två registreringsskyltar som stod på ett konstigt ställe. Jag tog en bild och lite senare twittrade jag ut bilden tillsammans med en fråga om nån saknade skyltarna. Fick efter ett tag ett svar från nån som tyckte att jag borde ringa polisen. Så det gjorde jag efter en stunds funderande. Jag pratade med en trevlig poliskvinna som genast kunde konstatera att fordonets ägare hade anmält skyltarna stulna. Hon lovade skicka en bil så snart det var möjligt och fick en beskrivning av mig var skyltarna stod samt mitt mobilnummer. Jag fick i uppdrag att bevaka skyltarna så gott jag kunde. Jag kände mig som en riktig Toffeldeckare! Sherlock Toffla… (<== ironi!) Cirka 20 minuter senare ringde en trevlig polisman och bad om lite mer vägledning till skyltarna. Skyltarna försvann strax tillsammans med polisen – jag såg det själv från ett av mina fönster. Och kände mig rätt nöjd att jag kanske förhindrat ett brott – eller åtminstone hjälpt till lite…

De var stulna!

Nu hoppas jag bara att denna torsdag inte blir lika dramatisk som gårdagen. Fast lite besked om jobb vore ju inte fel. Vem vet, det kanske blir en räkmacka – eller en gravöl – i kväll igen..?

Sniggt skuren citron på onsdagens räkmacka. Men sur som attan var den!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Cheaters – riktig skräp-TV

Ett inlägg om ett gräsligt TV-program.

Igår när vi gick och la oss åkte TV:n i sovrummet på. Vi ville se slutet av en polisserie. Men sen låg vi kvar och glodde – som två fågelholkar, både Fästmön och jag. Vi såg Cheaters på TV11. Nåt värre lågvattenprogram har jag nog aldrig sett…

Ett riktigt lågvattenprogram.

Om du tänker dig en blandning av program med programledare som Ricki Lake, Oprah Winfrey, dr Phil och allt vad de nu heter. Och så rör du ihop allting och tar bort den lilla centimeter som möjligen är lite, lite bra. Då har du Cheaters!

Programmet går ut på att en partner misstänker sin partner för att vara otrogen. Cheaters-teamet rycker ut och förföljer och smygfilmar ”den misstänkte”. Därefter spelas filmerna upp förfördelade partnern – ja, för de visar ju inga historier där misstankarna har varit fel, heller! Sist men icke minst äger en konfrontation rum mellan parterna, ofta mellan alla tre. Man inser i förväg att smockan hänger i luften. Ändå görs detta. Och det var inte bara en gång igår kväll jag såg Cheaters programledare flina när han hjälpte till att sära på två tjejer som som slogs… Han går säkert igång på sånt.

Igår visades två par där kvinnan hade misstankar om att mannen hade en affär. Naturligtvis var misstankarna korrekta. En man konfronterades med kvinnan, kameror och Cheatersteamet direkt efter en hockeymatch. Mannen såg ut som en förvuxen bebis, medan kvinnorna slogs.

Den andre mannen konfronterades på en krog han besökte med sitt vänsterprassel. Han försökte ta med sig sin älskarinna in i bilen och skydda henne, men annars agerade han också mest som en jättebebis. Dessutom var bilen den bedragna kvinnans. Så inte nog med att hon slängde in älskarinnan i en betongvägg, hon ringde polisen och anmälde en bilstöld också.

Jag vet inte varför vi fortsatte att glo på sån här skit men jag blev totalt fascinerad av skräpet. Det är väl en sak om man anlitar nån att ta reda på fakta när det gäller misstankar om otro – ifall man inte kan prata och vara ärliga mot varandra. Men att filma och göra TV-program om det, det var nog det värsta jag har sett… USCH, vilken skräp-TV!!! 

Om du nu mot förmodan skulle bli nyfiken kan du glo i kväll klockan 23.50 på TV11.

Betyget blir en halv rosa toffla. Och då är jag väldigt, väldigt givmild.

Livet är kort.

Read Full Post »

Rop på hjälp

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.

Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.

Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »