Ett inlägg om en film.
Söndagskvällar har sen ett tag tillbaka inneburit norsk deckare på Sjuan. Inte har jag varit särskilt imponerad hittills. I kväll gick Varg Veum: Svarta får (2011) och jag flyttade in från ballen* till fåtöljen.
Varg är tillsammans med Karin. Hennes mamma ligger för döden och önskar inget hellre än att Karin hittar sin syster Siren. Siren är försvunnen, men Varg lovar att hitta henne. Han finner henne, nerknarkad och prostituerad, på ett hotell och tar med henne till mamman. På väg tillbaka blir Varg och Siren osams i bilen. Varg tvingar henne att stiga av. Då är olyckan framme. Eller… var det en olycka..?
Det är fortfarande samma stereotypa roller. Mannen slåss för en/sin kvinna och blir blodig. Kvinnorna är antingen våp, horor eller knarkare – ibland allt i ett. Men det här gången är något annorlunda. Och i slutet blir jag faktiskt berörd.
Toffelomdömet blir medel.
*ballen = balkongen
Livet är kort.