Resurrection

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll hade jag glömt bort att de två första avsnitten (av åtta) av Resurrection skulle visas på Kanal 5. Men jag bänkade mig just i tid för att se nåt som gav mig riktig ståpäls…

Det hela inleds med att en liten pojke i röd tröja vaknar upp i ett vatten – i Kina. Han är amerikan och förs till USA, där han tas emot av en immigration officer, Marty. I tröjan står det att han heter Jacob. Först talar han inte, men skriver att han kommer från Arcadia i Missouri. Marty ringer dit, men enligt den lokala polisen finns det ingen pojke där som är försvunnen. Då åker Marty och Jacob dit och Jacob visar honom till ett hus. I huset bor hans föräldrar. De får en riktig chock. För visst är Jacob deras son, men det är 32 år sen han drunknade… Vad ska man tro? Det tas tester på Jacob och enligt dem är han den han utger sig för att vara. När så ytterligare en död person återvänder blir förvirringen total. Men Marty och Maggie, vars mamma dog samma dag som Jacob, beslutar sig för att ta reda på sanningen.

Den här TV-serien påminner naturligtvis om den franska serien Gengångare som gick förra sommaren på SvT. Även den var väldigt ryslig. Och samtidigt rörande. För hur skulle du själv reagera om nån du älskar, som du vet är död, plötsligt återvände livs levande..?

De först två avsnitten av Resurrection får högsta Toffelbetyg! Titta och rys! Om du vågar… 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Familjen!

Ett inlägg om familjen jag tillhör.

---

 

Ikväll har jag sett bevisen: jag tillhör en familj. För några dar sen skrev Jerry så fint att bara Frida och jag saknades vid ett familjeevent. Och nu har hans äldsta dotter skapat vår familj… Virtuellt…

Familjen! Känner du igen vem som är vem?

Det här är så bra gjort att det är nästan läskigt! Kan du se vem som är vem av oss på bilden? (Eftersom man inte kan skapa barn i Sims är Elias inte med.)

Titta en gång till…

Familjen från vänster: Anna, jag, Johan, Frida och Jerry. På översta bilden är Linn längst till höger.

Alltså, det är riktigt creepy bra! Avslutningsvis en bild på Anna och mig:

Anna och jag som Sims.

Linn har gjort oss som Sims-kopior med hjälp av foton på oss.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hemma igen i min vanliga utstyrsel

Ett äntligen-hemma-inlägg.

---

 

Skönt att få gå klädd hur fult som helst.

Borta bra, men hemma bäst. Även om borta är hos mamma är det allra bäst att få vara hemma hos sig. Dra omkring i den fulaste utstyrsel som finns, äta när man vill, sova när man vill och så vidare. Det blir ganska ohållbart i längden också när mamma är pratsam och jag är extra ljudkänslig sen en tid tillbaka…

Vägen hem var mycket lång, men inte alltför lång. Dryga 30 mil har jag kört idag. Fast det räcker. Jag är trött i ögon och öron efter att ha koncentrerat mig på körningen. Det var ju inte precis så att jag var ensam på vägarna idag. Jag skulle kunna skriva en roman om hur illa och vansinnigt folk kör… Galna omkörningar, bakdelsnosare, såna som vägrar flytta sig en millimeter när man vill köra om, fortkörare, låååååångsamma förare… Redan på riksväg 50, innan jag hade svängt av mot Örebro, trodde jag att det hade skett en olycka. Köerna var enorma. Det var en traktorj¤$%l som körde först, mitt i vägbanan…

Många såna här var ute på vägarna idag, men traktorerna var långsammast.

 

Vägfika i Skoftesta.

Vägarbeten är ett kapitel för sig. Vissa vägar blir visst aldrig färdiga. Eller så drar arbetet ut så lång tid att den del som blev färdig först måste renoveras… Vägen jag körde idag har delvis fått ny sträckning, så det var inte alla platser jag kände igen. Men Skoftesta fanns kvar och det var där jag stannade för att ta en kaffe och en Snickersglass – efter att jag hade pudrat näsan (som bubblat sen Askersund, ungefär).

Vädret under resan var sisådär. På vissa ställen regnade det som tusan. När jag äntligen landade i Uppsala var här varmt, men väldigt blåsigt.

Det visade sig att Lucille nog hade sagt fel. Inte kom de hem igår, inte, utan idag. Mina stackars växter hade varit utan vatten sen i torsdags. Men de levde faktiskt allihopa! Redan på torsdag åker Lucille & co på nästa semesterresa. Då ska jag försöka se till att deras växter överlever.

Jag har ringt mamma, jag har ringt Fästmön och jag har sökt fyra jobb så snart jag packat upp min lilla väska, installerat datorn och bytt skrivarpatroner. Här vilas inte på några lagrar! Men om jag känner efter är jag faktiskt rejält trött… Anna och jag ska ses i morgon eftermiddag på stan eftersom vi båda ska ner dit i lite olika ärenden. Jag ska tack och lov klippa mig! Elias hänger med Anna ner och det passar bra för sen går vi alla till Jerrys jobb och busar hälsar på. Anna har en del att fixa med eftersom hon och Elias reser på semester på måndag. Innan dess ska vi också försöka forsla bort lite skräp från Annas hem till tippen. Men kanske att jag tar en tur ut till Förorten redan i afton. Det skulle eventuellt ätas pizza… Och jag har ju inte ätit mer än frukost och en glass. En tur till Tokerian behöver jag emellertid hinna med först, för här finns knappt nåt ätbart skiter jag i. Det sparar jag till i morgon förmiddag. Det finns kanske en skiva rostbröd i frysen eller två… Äh, jag överlever nog!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sverige är sömnigt och ledigt

Ett sömnigt inlägg.

---

 

Sverige har semester.

Det märks att Sverige är sömnigt idag. Här hos mamma brukar det vara livat sen tidig morgon. Människor som ska iväg till jobb eller skola eller dagis, bilar som kommer och åker. Mamma bor ganska nära ett boende för äldre med restaurangverksamhet. Dit brukar trafiken vara tät. Men idag är allt stilla. Sverige är sömnigt, för Sverige har semester.

Mamma har inte semester, men är ledig permanent. Hon ska rolla över vid lunchtid och beställa mat för hämtning för måndag – fredag. Det är då restaurangen har öppet. Hur de gamla får mat lördagar, söndagar och helgdagar vete 17. Vi köpte några Findus-rätter till mamma igår. Inte mycket näring, men bättre än inget alls.

Fast alla har ju förstås inte ledigt eller semester även om det känns så i Sverige just nu. Idag börjar nån jobba efter sin sommarledighet och en annan jobbar sin sista vecka före ledigheten. Själv är jag tvångsledig, med den där inbyggda oron och piskan att hitta ett jobb. Då är man inte alls ledig, oavsett vad människor tror. Sömnig är jag däremot…

Min favoritfåtölj hos mamma är skön att sitta och läsa i, men mindre skön att skriva i.

I morse vaknade jag strax efter sju och hade rejält ont i ryggen. Kände mig som Hundraåringen som inte alls med stora svårigheter kunde resa sig från bädden på golvet. Men jag var ju tvungen. Här hos mamma har jag inget bra ställe att sitta och skriva jobbansökningar på, inte ens blogginlägg. Jag sitter just nu i favoritfåtöljen, helt snett med ena axeln och armen. Inte bra. Men jag tog mig i alla fall upp ur bädden! Jag har också letat lediga jobb att söka. Det finns fyra intressanta tjänster som jag ska knåpa ihop ansökningar till. Det sparar jag tills jag kommer hem idag eftersom ergonomin är bättre där.

Vädret här är tveksamt soligt. Det gör ju inte så mycket om solen inte steker idag när jag har resdag och ska fara hem till Uppsala. Nu på morgonen har jag läst ett mejl från Mammakusinen B om blåbär och smultron på deras ö, men också om gräs som ska klippas och rabatter som ska rensas. Samtidigt som jag förstår att det är väldigt mycket jobb, låter det härligt. Själv får jag vara glad om mina växter hemma har överlevt, för Lucille med familj kom inte hem och kunde vattna förrän igår, söndag.

Tagetes som stora solar vid graven.

Några som verkligen har gjort ett bra jobb vad gäller blommor, plantering och skötsel är Motala Griftegårdsförvaltning. Det mejlade jag dem om häromdan. Jag är nämligen av den åsikten att man inte enbart ska klaga på saker och ting som man tycker är fel eller galna. Man ska också ge positiv återkoppling. I morse fick jag svar från Lasse som är griftegårdschef. Han lovade att framföra mitt och mammas tack till sina medarbetare.

Nu på förmiddagen ska jag packa ner några klädespersedlar som hänger på galgar. Sen är det bara necessär, dator och router som ska kopplas ur och ner stoppas i väska respektive perfekt påse. Innan jag svänger ut på riksväg 50 norrut måste jag tanka, men jag gissar att det bär hemåt Uppsala nånstans mitt på dan. Så nästa gång vi hörs sitter jag nog i mitt sedvanliga arbetsrum, omgiven av mina böcker och knackar ner ord på en blogg nära dig. Om Gud vill. Det är alltid spännande att se om man kommer hem helskinnad eller inte.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »