Nowhere Boy

Ett inlägg om en film.

Det brukar var mest skit på TV på fredagskvällar. Och man bryr sig inte så mycket eftersom man är så trött. Slöglor på vad som helst, liksom. Men jag såg en film i TV-tablån som verkade lite intressant, Nowhere Boy (2009). Jag klarade att hålla mig vaken tills den började – och ända till slutet. Tack Kanal 5!

En film om John Lennon.

Huvudperson i filmen är John Lennon. Filmen handlar om John Lennons ungdomsår, just före och efter han har träffat Paul McCartney. John är vilsen. Han växer upp hos sin moster och det är först i tonåren som han lär känna sin mamma. De två kvinnorna slåss om hans kärlek. John blir förvirrad, känner sig sliten mellan mamman, som övergav honom och mostern, hos vilken han växte upp. Låten som avslutar filmen är den mycket känslosamma låten Mother. Man kan inte annat än bli berörd.

Den här filmen visar bara en kort period ur John Lennons liv. Men onekligen en period som påverkade honom mycket. Nästan två timmar lång, inklusive reklamavbrotten. Och jag höll mig vaken. Det innebär att filmen får ett högt Toffelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Prayers for Bobby

Ett inlägg om en film.

Fredagskväll och bara skit på TV. Vilken tur att DVD-hårddisken är en källa till fynd! Fästmön och jag hittade dramat Prayers for Bobby (2009), inspelad från SvT2 i somras.

Det var inte torrt i ögonen när vi såg filmen om Bobby.

Huvudperson i den här filmen är Bobby. Bobby är en ung kille som växer upp i typisk amerikansk familj med mamma, pappa, en storebror och två systrar. Och så mormor, som är lite elak. Men han känner sig annorlunda och anförtror sig åt sin bror. Från den dagen Bobby berättar att han är homosexuell förändras hela familjen. Värst av alla är mamman, som gör allt för att bota Bobby från synden. Hon går så långt att hon säger att hon inte har nån son om Bobby väljer att leva som homosexuell. Tack vare en kusin kommer Bobby till Portland där han träffar David. Davids föräldrar lovar att Bobbys mamma ändrar åsikt om homosexuella, men Bobby kan inte tro det. Och när Bobby ser David med en annan kille hoppar han från en bro, mitt framför en lastbil.

Det här är en väldigt amerikansk film, en film som naturligtvis är based on a true story. Icke desto mindre är inte nåt av mina ögon torra. Jag berördes väldigt starkt av filmen. Filmen utspelar sig i början av 1980-talet och jag minns hur det var då. Det var samma tid jag lämnade Metropolen Byhålan. Där kunde jag inte leva som annorlunda. Tack och lov är tiderna andra nu!

Prayers for Bobby får högsta Toffelbetyg. Det finns inget annat betyg att sätta.

Livet är kort. Alldeles för kort för somliga.

Read Full Post »

En dag i saknad och en dag att göra det bästa av

Ett inlägg om trötthet, hushållsarbete, saknad och ord som berör.

I morse var jag trött och tung som en sten. Så märkligt det är! Igår, när Fästmön skulle vara snäll och låta mig få sovmorgon, vaknade jag pigg som en lärka (nåja…); i morse var jag, som sagt, som en tung sten när hon kom och petade på mig vid sjutiden. Upp kom jag i alla fall och Anna är nu på jobbet.

Jag har rivit ut lakanen i sängen och startade faktiskt en maskin tvätt före klockan åtta. (Vi får tvätta från klockan sju, men…) Så tidigt brukar jag inte tvätta även om det är vardag, men jag ska sluta vara så hänsynsfull, har jag bestämt. Somliga i huset tvättar alltid så tidigt att det redan centrifugeras, med påföljd att hela huset skakar, runt sju på söndagsmorgnar. Men det får de väl göra då, om de tycker att det är kul. Jag tycker att det är taskigt och hänsynslöst. Fast man kan ju inte förvänta sig annat.

Renbäddning och tvätt liksom strykning står på dagordningen idag. Strykningen ska jag nog börja med snart, för enligt Anna ska det bli varmare idag och sol. Det var hela 18 grader när vi stack i morse, så prognosen kan faktiskt slå in! Blir det bra väder framåt kvällen tänker jag ordna en picknick med kyckling och vin för min älskade.

Min frukost/lunch blir jordgubbar och mjölk. Anna var över till Tokerian igår kväll och köpte en liter, säkert en av de sista vi äter. Gubbarna börjar sina nu. Vi får helt enkelt besöka Slottet och kolla hur det står till med Annas snälla mammas hallon…

Jordgubbar – säsongens sista för Anna och mig?

Jag tränar på att fylla mina dagar. Det går sisådär. Måndag – onsdag nästa vecka ska jag jobba, sen är det över för den här gången. Mardrömmen börjar igen.

Känslan som uppfyller mig idag är emellertid inte mest oro eller rastlöshet utan saknad. Den här morgonen för sju år sen var den sista i min pappas liv. Nån timma eller två efter lunch var det slut. Bara så där. Jag vet inte om det var nån skön död för honom. Mamma har berättat om han sista ord, som i mina öron var ganska ångestfyllda. Men det gick snabbt. Och det är väl ett snabbt slut vi alla önskar oss, inte nån utdragen plåga, eller? För oss som blev kvar blev saknaden en ständig följeslagare. Min mamma har inte längre sin älskade sen 50 bast hos sig; jag har inte min starka, kloka och knäpproliga pappa.

Se så stark han var, min pappa! Han lyfter mig på sina armar.

Många gånger har jag undrat vad pappa hade tyckt och tänkt om saker och ting. Det som hände för över fyra år sen hade gjort honom helt galen, det är jag säker på. Om inte jag hade överklagat saker och ting hade pappa gjort det åt mig. Jorå, jag vet nog varifrån mitt temperament kommer…

Det finns fler likheter mellan pappa och mig. Han fick sent i yrkeslivet av en krönikespalt av Byhålebladet där han jobbade som lokalredaktör sen 1950-talet. Den fyllde han med vardagsbetraktelser även efter pensionen. Men han skrev så träffande att somliga läste in sig själva – och slutade hälsa. På både pappa och mamma. Det känns igen… Sen spelar det ingen roll att man beskriver typer, många ser sig själva till och med om man i grunden beskriver… inte dem alls utan sin egen person!!! Jaja, folk ska aldrig upphöra att förvåna mig. Jag ser det som att jag skriver så att människor blir berörda – på gott och ont – och för mig är det ett kvitto på att kombinationerna av mina ord är rätt bra.

Idag blir det åter ett telefonsamtal med mamma. Den här dagen, den 24 juli, är en svår dag för henne. Önskar att det just idag inte var 30 mil oss emellan.

Och älskade, ilskna, kära, roliga, flänga gubbe – så jag saknar dig!!!

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Livet är kort.

Read Full Post »

Svinalängorna

Ett inlägg om en film.

Att försöka sätta sig ner och sammanfatta filmen Svinalängorna (2010), baserad på boken med samma namn, går nästan inte. Det var länge sen en film berörde mig så. Jag spelade in filmen på DVD-hårddisken från SvT2 och såg den tillsammans med Fästmön i eftermiddag.

En film som inte kan lämna nån oberörd.

För ganska länge sen läste jag Susanna Alakoskis bok Svinalängorna. Den handlar om en flickas uppväxt i ett alkoholisthem. Filmen följer inte boken slaviskt, men man får samma känsla av obehag. Man blir berörd på samma sätt, nästan ännu mer i filmen eftersom man ju inte lägger den ifrån sig på samma sätt som man kan göra med en bok.

Filmen börjar med att Leena får ett telefonsamtal från sjukhuset att hennes mamma är döende. Leena vill inte åka dit, men hennes man Johan sätter familjen i bilen och åker de 60 milen till Ystad. Uppenbarligen vet varken Johan eller de små döttrarna att Leenas mamma ens var i livet. Därefter varvas nutid med dåtid. Vi får se hur Leena växer upp med sina alkoholiserade föräldrar. Föräldrar, som verkligen älskar varandra, men också alkohol.

Den här filmen är grym. Men den skildrar också verkligheten för många. När jag nu har sett den inser jag att jag har haft en mycket lycklig och skyddad barndom. Och jag kan inte hjälpa att fundera över varför familjen inte fick hjälp. Och hur det är idag. För det finns fortfarande alkoholistfamiljer där barnen far illa.

Det kan inte bli annat än högsta betyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Gabriel, ängel bland äldre

Ett inlägg om en av änglarna som jobbar med våra äldre.

För ett tag sen hittade jag en ängel på nätet. En ärkeängel, till och med. Gabriel. Fast Gabriel är ju förstås inte ängelns riktiga namn. Det hade inte varit möjligt att skriva under ett riktigt namn. Gabriel bloggar nämligen om hur jävligt det är i äldrevården. För Gabriel är inte bara en ängel bland äldre, Gabriel är människa av kött och blod också. En männsika som jobbar med äldre.

Gabriel, en ängel bland äldre.

Gabriel började skriva om missförhållanden i äldrevården så sent som i maj i år. Det första inlägget handlade om skillnaden mellan offentliga huvudmän och privata. Gabriel konstaterar torrt att det inte är nån större skillnad. Det finns dåliga boenden av båda sorter, boenden där man bara vill tjäna pengar eller boenden där man vill göra ett bra jobb – trots sparbeting.

De kommande inläggen handlar om små och stora missförhållanden – vanvård eller bara slarv, ofta orsakat att stress och brist på personal. Det kan vara bortglömda kissflaskor som sprider dålig lukt, smutskläder och rena kläder i en enda röra. Ett inlägg som berör mig särskilt är det om Hilma, som egentligen heter nånting annat. Hon som är kristallklar i knoppen, men vars kropp inte lyder. Och för det fick hon inte nåt kaffe den dagen – en i personalen vägrade att köra ut hennes rullstol till matsalen. Som svar på Gabriels fråga om skälet till denna vägran fick Gabriel höra att Hilma bara utnyttjar personalen. En svag, 94-årig, rullstolsburen tant utnyttjar personalen… Det köper jag inte!

Detta ständiga upphandlande av vem som ska driva verksamheter och boenden för äldre är ett kapitel i sig. Visst är det bra att allt inte löper på i gamla spår år ut och år in. Men att göra upphandlingar med korta intervaller och enbart i syfte att spara på pengar på våra äldre kan aldrig vara bra. Gabriel berättar om vaktmästartjänster som försvann, liksom aktiviteter för de boende. Bemanningen minskar, medan sjukfrånvaron bland personalen ökar.

I de senare inläggen läser jag om sparkrav på toalettpapper, skitiga tandproteser, sammanbrott, värdegrunder som inte efterlevs, obytta blöjor, felvända blöjor…

Det går inte att låta bli att bli berörd. Detta handlar om våra äldre. Skulle vi ta hand om våra barn på det här sättet? Nej. Jag blir förbannad! Och tycker att Gabriel är modig och gör rätt. För vi kan inte hålla tyst längre bara för att cheferna struntar i personalens avvikelserapporter!

Här kan du läsa Gabriels blogg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra dagar i april – Uppväckelsen

Ett inlägg där Tofflan beskriver hur hon och Fästmön TRODDE att de besökte ett boksläpp, men i själva verket hamnade på… ett väckelsemöte…

Jaa, jag gick över en timme tidigare från jobbet idag. Jag hade min presentation efter lunch och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. En person blev till exempel synnerligen upprörd, medan andra personer blev… berörda och en och annan förblev oberörd. Allt detta var bra! Men nog om mitt triviala, dagens höjdpunkt, på självaste Världsbokdagen, var ju Boksläppet!

Anna och jag strålade samman i Saluhallen. Där var vi nästan ensamma – förutom de som jobbade där. Hur går de runt, affärerna, kan man undra…

I väntan på att klockan skulle bli 16.

Där väntade vi på att uret skulle bli 16 tillsammans med en söt, men snorig äldre herre. Den äldre mannen köpte kaffe och kaka. Sen packade han upp en laptop, tryckte i ett usb-minne och tog fram sin mobil.  Det trodde vi inte!

Vi hälsades välkomna på Upplandsmuseet av Magnus söta fru och därpå herr Författaren själv. Sen började det. Väckelsemötet! Jaa, det är sant!

Pastor Alkarp hälsar församlingen välkommen.

Församlingen fyllde hörsalen kapellet och pastor Alkarp kunde börja sin påskberättelse. En berättelse med helt andra aktörer än Pontius Pilatus, Judas och Jesus Kristus. Det var nassar, poliser och en och annan flicka i Magnus Alkarps Fyra dagar i april.

”Den som är utan synd, kaste första stenen…”

Just de här frejdiga flickorna, som vi för övrigt fick se både på stillbild och film, var minsann inte utan synd/skuld. Men några stenar hittade de inte, för dessa hade bortransporterats! De batongförsedda poliserna spelade en annan prominent roll i dramat.

Batongens längd?

Magnus berättade initierat och spännande om de där fyra påskdagarna i april. Några dagar som vi kanske borde studera mer lite till mans. Sen kan vi diskutera både den ena och den andra trosuppfattningen som existerar än idag.  För främlingsfientlighet finns ju fortfarande, liksom…

”Frid varde med eder…” Men polisen var allt annat än fridsam påsken 1943.

Varken författaren eller jag vill avslöja mer om bokens handling. Den som vill veta mer får köpa den, kort sagt. Själv väntar jag på ett recensionsexemplar, fräck som jag är. Dagens föredrag var dock en riktig… uppväckelse, helt värdig de påskdagar det skildrade.

Ljusets furste, Magnus Alkarp, berättar en historia som fortfarande är aktuell.

Aprilvädret mötte oss när vi kom ut med sol, för att strax gå över i regn.

Domkyrkotornen övervakade oss.

Vi passade på att kolla vattenståndet och fallet vid museet. Det var… rejält… Och på andra sidan stod nån och vinkade som en galning! (Jag skäms för att jag ser så illa…)

Vattenfallet och vinkande Ingrids ben.

Vi traskade mot bilen, nöjda med uppväckelsen. Och jag var glad att Anna äntligen fick träffa några från min lilla släkt. (Vi träffade sonen också, dottern var hemma med sjuk häst.)

Ett gallerförsett fönster vid restaurang Domtrappkällaren. Fönstret har ingenting med innehållet i inlägget att göra mer än att vi passerade det på väg till bilen.

Med magar bara lite fyllda med salta pinnar och bubbelvatten styrde vi kosan till Tokerian där vi inhandlade middag.

Dags för en sån nu???

Jag har fått ett grönt paket från vännen FEM, men jag ska göra allt för att hålla fingrarna i styr så jag inte sliter upp det förrän en av de där fyra dagarnas datum i Magnus bok infaller… Det blir svårt att låta bli. Jag tror att hon har stickat nåt. Fast samtidigt är innehållet inte direkt mjukt…

Har du blivit uppväckt idag eller vad har du hållit på med? Rita och berätta, vet jag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Torka aldrig tårar utan handskar

Utan att avslöja för mycket av handlingen…

Igår gick den tredje och sista delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.

Jag skrev inledningsvis att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.

Livet är kort.

Read Full Post »

Max Manus

För ett bra tag sen spelade jag in den norska filmen Max Manus (2008) från SvT 1. Jag gissade att det var en djup film och jag sparade den till ett speciellt tillfälle. I kväll blev det ett sånt tillfälle och Fästmön och jag tittade på den tillsammans. (Fast egentligen skulle vi se en annan film, men om detta kommer ett särskilt inlägg senare.)

En film som inte lämnade en oberörd…

                                                                                                                                                                  I kväll blev det rödvin. Rödvin blir i alla fall jag känslig av ibland. Men den som inte blir berörd av den här filmen, den personen är nog totalt oförmögen till empati och andra känslor.

Filmen är baserad på en sann historia om den norske motståndsmannen Max Manus. Han var en av de största sabotörerna och sprängarna under andra världskriget. Men först deltog han i finska vinterkriget. När Norge sen kapitulerade mot Tyskland började han med mindre motståndsarbete som att sprida anti-tyska texter och flygblad. Så småningom utbildades han i Skottland innan han återvände till Norge för att arbeta i motståndsrörelsen.

Det här är en viktig film, en film som berör. Se den, för f*n! Högsta Toffel-betyg!

Read Full Post »