En dag i saknad och en dag att göra det bästa av

Ett inlägg om trötthet, hushållsarbete, saknad och ord som berör.

I morse var jag trött och tung som en sten. Så märkligt det är! Igår, när Fästmön skulle vara snäll och låta mig få sovmorgon, vaknade jag pigg som en lärka (nåja…); i morse var jag, som sagt, som en tung sten när hon kom och petade på mig vid sjutiden. Upp kom jag i alla fall och Anna är nu på jobbet.

Jag har rivit ut lakanen i sängen och startade faktiskt en maskin tvätt före klockan åtta. (Vi får tvätta från klockan sju, men…) Så tidigt brukar jag inte tvätta även om det är vardag, men jag ska sluta vara så hänsynsfull, har jag bestämt. Somliga i huset tvättar alltid så tidigt att det redan centrifugeras, med påföljd att hela huset skakar, runt sju på söndagsmorgnar. Men det får de väl göra då, om de tycker att det är kul. Jag tycker att det är taskigt och hänsynslöst. Fast man kan ju inte förvänta sig annat.

Renbäddning och tvätt liksom strykning står på dagordningen idag. Strykningen ska jag nog börja med snart, för enligt Anna ska det bli varmare idag och sol. Det var hela 18 grader när vi stack i morse, så prognosen kan faktiskt slå in! Blir det bra väder framåt kvällen tänker jag ordna en picknick med kyckling och vin för min älskade.

Min frukost/lunch blir jordgubbar och mjölk. Anna var över till Tokerian igår kväll och köpte en liter, säkert en av de sista vi äter. Gubbarna börjar sina nu. Vi får helt enkelt besöka Slottet och kolla hur det står till med Annas snälla mammas hallon…

Jordgubbar – säsongens sista för Anna och mig?

Jag tränar på att fylla mina dagar. Det går sisådär. Måndag – onsdag nästa vecka ska jag jobba, sen är det över för den här gången. Mardrömmen börjar igen.

Känslan som uppfyller mig idag är emellertid inte mest oro eller rastlöshet utan saknad. Den här morgonen för sju år sen var den sista i min pappas liv. Nån timma eller två efter lunch var det slut. Bara så där. Jag vet inte om det var nån skön död för honom. Mamma har berättat om han sista ord, som i mina öron var ganska ångestfyllda. Men det gick snabbt. Och det är väl ett snabbt slut vi alla önskar oss, inte nån utdragen plåga, eller? För oss som blev kvar blev saknaden en ständig följeslagare. Min mamma har inte längre sin älskade sen 50 bast hos sig; jag har inte min starka, kloka och knäpproliga pappa.

Se så stark han var, min pappa! Han lyfter mig på sina armar.

Många gånger har jag undrat vad pappa hade tyckt och tänkt om saker och ting. Det som hände för över fyra år sen hade gjort honom helt galen, det är jag säker på. Om inte jag hade överklagat saker och ting hade pappa gjort det åt mig. Jorå, jag vet nog varifrån mitt temperament kommer…

Det finns fler likheter mellan pappa och mig. Han fick sent i yrkeslivet av en krönikespalt av Byhålebladet där han jobbade som lokalredaktör sen 1950-talet. Den fyllde han med vardagsbetraktelser även efter pensionen. Men han skrev så träffande att somliga läste in sig själva – och slutade hälsa. På både pappa och mamma. Det känns igen… Sen spelar det ingen roll att man beskriver typer, många ser sig själva till och med om man i grunden beskriver… inte dem alls utan sin egen person!!! Jaja, folk ska aldrig upphöra att förvåna mig. Jag ser det som att jag skriver så att människor blir berörda – på gott och ont – och för mig är det ett kvitto på att kombinationerna av mina ord är rätt bra.

Idag blir det åter ett telefonsamtal med mamma. Den här dagen, den 24 juli, är en svår dag för henne. Önskar att det just idag inte var 30 mil oss emellan.

Och älskade, ilskna, kära, roliga, flänga gubbe – så jag saknar dig!!!

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Livet är kort.

Read Full Post »

Att ge sig i kast med nånting man borde ha gjort för länge sen…

I vissa lägen är mitt efternamn som gjutet och gjort för mig. I andra lägen… eh… är det inte det. Sen i somras, tror jag, har jag haft en grej stående bakom ett skåp här hemma. Fästmön och hennes äldsta dotter var på antikrunda när det fortfarande var soligt och varmt. De införskaffade (jag betalade) nåt som stått på min inköpslista sen länge: ett äkta kast.

Att det är ett äkta kast är det ingen tvekan om. Det ÄR verkligen nött av TYPER. Och då talar jag inte om människosorter utan om typer som man tryckte med – på den tiden man satte text till tidningar och böcker för hand.

Kastsamhälle.

Nu har jag ett riktigt kastsamhälle på ena köksväggen. Sen tidigare hade jag ett stenkast, som består av enbart stenar och snäckor, samt ett lägre kast, som mest innehåller småfigurer från Kinder Egg. Och nej, jag har inte ätit alla Kinder Egg själv och nej, jag har inte lekt med småfigurerna. Stenarna har jag samlat själv och kommer från Metropolen Byhålan, Rhodos, Gotland och lite andra ställen.

Idag när jag gick med dammvippan flög det i mig att jag skulle få upp det äkta kastet. Eftersom hälen och även benet fortfarande gör ont av och till är det ganska plågsamt att klättra upp och ner på pallar. Det äkta kastet skulle nämligen monteras ganska högt, vilket tarvade detta trampande å en köksstege, modell mindre.

Kastet är betydligt tyngre än stenkastet med stenar och det lägre kastet, så för säkerhets skull hamrade jag i två betongkrokar. Nu får jag hoppas att det sitter där det ska och att det inte trillar ner på min vinsamling eller jättefikusen (ja, inte jag själv, dårå, utan en krukväxt).

Har telefonerat med min sister och sitter nu och har djävulusiskt ont i häl och ben (vaden). Tur att doktorn är generös med medikamenter. Precis när jag skrev

[…] djävulusiskt ont […] 

ringde telefonen igen. Denna gång var det Annas snälla mamma som ville prata idrott med mera. (Ja tänk, att hon ringer till mig för att snacka sport, det trodde du inte, va?!)

Förutom kastsamhället har jag fått lite annat nödvändigt gjort här hemma. Nu funderar jag på att micra mat, rester av kyckling och Baba Ganoush. Anna ska äta kalkon och potatisklyftor, det är inte så illa det heller. Framåt kvällen blir det en repris från igår, det vill säga ostochkexochvinfrån2008 samt Ahlgrens bilar, enligt beställning. Inget lockar på TV:n, men gissningsvis glor vi på Melodifestivalens första deltävling, trots allt. Nåt bloggande om skiten tävlingen blir det inte i år. Det går ju att smula med kex på nysugen matta, dricka vin och spilla ut hälften på duken och/eller läsa under tiden i stället.

Ett sånt här gick i soporna igår.

 

I kväll ska jag emellertid inte krossa nåt vinglas, vilket jag gjorde igår när jag skulle diska. Det var ett handmålat glas som jag tappade i diskhon (nej, jag var inte berusad, jag hade druckit knappt två glas). Eftersom konstnären var jag själv var det ju ingen större förlust.

Vad händer hemma hos dig???

Livet är kort.

Read Full Post »

Några irriterande typer

Typer är dessvärre en sorts folk man råkar på under hela livet. Här kommer en samling som utgjorde en elitstyrka (ja, jag är MYCKET sarkastisk!) en gång i ett annat liv…

• The Backstabber – h*n som högg i ryggen när jag borta. Samma person som jag försvarade jag vet inte HUR många gånger…
• Isdrottningen – visar inga känslor, inte ens om man skulle ropa att en tiger åt hennes barn
• Svamlaren – pratar en massa, men ingenting blir gjort
• Diplomaten – vågar aldrig ha en åsikt eller säga vad h*n tycker, OERHÖRT irriterande typ!
• Sanningssägaren – har ett tvångsbehov av att alltid säga sina egna sanningar (en typ jag dessvärre tillhör…)
• Kappvändaren – vänder kappan efter vinden så snart Vinden har uttryckt en motsatt åsikt
• Gråterskan – kan aldrig fatta beslut utan att börja gråta. Velar i det oändliga
• Motvalsaren – MÅSTE dansa mot f’ärdriktningen, bara för att…
• Socialkompetanten – är på plats för att umgås, inte göra nytta

Har du några fler irriterande typer på gång???

Read Full Post »