Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dödsbädd’

Ett inlägg om en bok.


 

EldjägarnaÄven den åttonde julklappsboken är nu utläst. Liksom sex av de tidigare är det en deckare. Eller polisroman. Jag har följt med Malin Fors och hennes kollegor i Linköping i ett nytt, realistiskt fall, det nionde i litterär form, i Mons Kallentofts bok Eldjägarna. Tack för boken, mamma!

Det är september i Linköping. Malin Fors hittar ett bränt lik, en kvinna. Men även en liten pojke hittas mördad, slängd i en container. Inte kan väl fallen hänga ihop? Naturligtvis gör de det! Hänger ihop gör även Malin och Corren-journalisten Daniel fortfarande, medan dottern Tove är utomlands och vakar vid en annan liten pojkes dödsbädd.

Det här är en grym roman. Den berättar flera olika historier, från skilda håll i världen. Ändå går de samman. Ondskan finns överallt. Det är skrämmande hur lite ett människoliv är värt. Samtidigt blir det lite för mycket med alla dessa skeenden som går in i varandra. Lite för många sammanträffanden för att det ska kännas helt trovärdigt. Det här nog den minst bra av författarens Malin Fors-böcker. Men trots det har Mons Kallentoft skrivit en spännande bladvändare igen – med många våldsinslag.

Toffelomdömet blir snäppet över medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett morfarsinlägg.


 

trött

Jag somnade gott i soffan. En gång, för mycket länge sen…

I morse var jag förstås skittrött eftersom jag skulle upp. Inte alls som i lördags morse när jag inte skulle upp och vaknade skittidigt. Varför är det så? Det lustiga var att jag i förra veckan läste om hur en massa människor gnällde på just detta och att de inte kunde sova på natten. En titt i kalendern visade att det var fullmåne. Inte vet jag om den påverkar folk, mig påverkade den inte i alla fall. Jag sover bra om nätterna nu, är trött på vardagsmorgnarna och vaknar tidigt på helgmorgnarna. Det bara är så. Men jag vet att en doktor faktiskt medgav att det där med fullmånen påverkar – en del. Inte mig, alltså.

Jag har ägnade mig åt sedvanliga sysslor vid datorn denna tidiga morgon när jag pinade mig upp medan det var mörkt. Men nu känns det bra, för nu är det gjort det jag skulle göra. Tekniken krånglade som vanligt, men jag är ju dess överkvinna. Ibland. Nu sitter jag här och väntar på att få lust att städa, för det är det som står på agendan här näst. Det var ett tag sen jag gick med dammvippan och snabeldraken. Tvätta borde jag också göra. Men när jag tittar ut genom fönstret är det ju så fint väder… Suck, nej, bara att bita ihop.

Morfar o jag

Morfar och jag på promenad i Metropolen.

Tanken flyger iväg… (Jag tillåter mig själv det en liten stund.) Idag minns jag min morfar, för det är 24 år sen han gick bort. Jag minns det väldigt tydligt, för jag hade rest ner till Metropolen Byhålan en fredagskväll och kom fram vid midnatt. Det var försent att gå upp till morfar och hälsa på så dags, så vi sov. Och blev väckta av en tidig telefonsignal på morgonen. Då var det också försent. När jag kom till morfar var han redan död. LAH, som hjälpte till så fint och bra så att morfar kunde vårdas hemma, hade gjort honom iordning. Jag hann inte säga ”hej då”. Men jag visste att han visste att jag var på väg!

Det ironiska i det hela var att det var jobbet som höll mig kvar i Uppsala. Jag hade fått rycka in, som vanligt och obetalt, och göra vissa av chefens arbetsuppgifter, för dåvarande chef var på väg att sluta… Hade jag kunnat ta tåget en dag tidigare skulle jag ha fått träffa morfar levande. Men så blev det inte. Dessutom var morfar så märkt av sjukdomen den sista tiden att mamma tyckte att det var lika bra att jag inte såg honom. I döden såg han så fridfull och lugn ut. Den bilden har jag kvar. Och tanken att det var skönt att han slapp plågas mer.

Den bild jag har av min morfar är att han var en fin man som arbetade hårt hela sitt liv. Han var nykter alkoholist. Enligt mamma lovade han en av sina systrar vid systerns dödsbädd att han skulle sluta dricka. Det löftet höll han. När jag föddes hade han tre jobb. (Jag undrar vad han skulle ha tänkt om han såg mig nu…) Trots det hade han alltid tid att leka med mig.

Nu är det ingen som leker med mig. Jag är vuxen och det är dags att sluta sitta vid datorn och tänka på gamla tider. Dammvippan ropar på mig inne i städskåpet. Min belöning blir en klippning framåt kvällen. Underbart!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ljust inlägg i november.


 

Ett ljusIdag tänder vi ljus för dem som inte längre finns här, men som finns kvar i våra hjärtan. Jag har inte nån grav att gå till här i stan, fast jag tänder ljus ändå framför fotografierna. Min mamma sa en gång att hon suttit vid min pappas föräldrars respektive dödsbäddar, men inte vid sina egna föräldrars. Hon fick i alla fall vara med sin älskade i den stunden han slutade. Även om det gick fort tror jag att pappa kände kärleken och att mamma var där.

Ibland tänker jag på min egen död och hur jag skulle önska att den blev. Men det är ju sånt de flesta av oss inte kan planera. Vi kan måla fan på väggen och tro att döden kommer – såsom jag gjorde hösten 2012. Efter det ser vi livet som en gåva – hur svart den än kan kännas vissa dagar. Livsviljan är en stark kraft, liksom kärleken. Jag är lyckligt lottad med båda. Därför har jag inte tagit klivet ut, trots att jag vissa stunder inte sett nån annan utväg. Jag har varit millimeter ifrån att göra slut på allt. Att bara låta det svarta ta över, att inte bry mig om de konsekvenser det får. Det har hänt oftare än nån tror och vet.

Varje år tar en miljon människor livet av sig. Förra året tog 1 606 personer livet av sig bara i vårt land. I Stockholm tar en människa livet av sig nästan varje dag. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15 till 44 år. Bakom varje självmord finns också självmordsförsök. Det görs ungefär 15 000 självmordsförsök under ett år bara i Sverige. Riskfaktorer kan vara depression och missbruk, men också trauman och förluster, arbetslöshet, sociala problem, ensamhet…

Vi ska tända ett ljus för alla dessa människor idag också. Men framför allt ska vi agera. Vi ska våga bry oss, vi ska våga tränga oss på, vi ska våga sätta oss ner och prata med dem som mår dåligt.

Sen tycker jag att du ska läsa Bosse Lidéns text om hans mörkaste bloggvecka.

Ha en fin helg! Jag tänker pussas och kramas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Utan att avslöja för mycket av handlingen…


Igår gick den tredje och sista delen
av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.


Jag skrev inledningsvis
att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.


Livet är kort.

Read Full Post »