Skål igår, surt idag

Ett lite halvsurt jävligt grinigt inlägg.

---

 

Vi skålade igår!

Jag var på ett väldigt trevligt kalas igår. Vi firade en familjemedlem som har födelsedag idag, egentligen, men eftersom vi är många delas firandet upp. Fästmön och jag hade fått instruktioner om att inte ta bilen, så vi gick. Det var en alldeles lagom promenad, men lite kylig. Mina öron var illröda en lång stund efter att vi anlänt till målet. Vi hade ett lätt paket med oss som vi hoppas ska komma till användning och glädje framåt sommaren. Det såg inte mycket ut i ”omonterad” form, tyvärr. Efter att ha skålat i bubbelvatten med alkohol i och väntat in övriga gäster bjöds vi på två sorters smörgåstårta, många sorters kakor, två sorters vin och två sorters tårtor. En kan säga att vi rullade hem under kvällen efter en gott och varmt firande – och ätande. Då hade vinden stillnat och det blev en ännu skönare promenad.

Innan vi knoppade in kollade vi en nygjord dokumentär om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år i förra veckan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Jag tror att filmen påverkade mig, för jag drömde att jag var en sökare på väg hem. Och just som mobilen larmade att det var dags att vakna hade jag kommit fram. Dessvärre sov mina händer fortfarande, så det tog en stund att stänga av oljudet.

Snögubben vi passerade igår kväll såg rätt sur ut. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen…

Att säga jag var på glatt humör idag vore att ljuga. Jag jobbar på efter de prioriteringar jag har fått och försöker göra mitt bästa för att författarna ska vara nöjda. Det är de, tack och lov! Med mina insatser, det vill säga. Med situationen är ingen av oss nöjd. Det handlar om att utnyttja och att utnyttjas. Jag kände hur hornen i pannan växte ut när till och med tidsrapporteringen krånglade. Uppenbarligen var jag inte tyst, för jag fick fnissiga korridorkommentarer. Jag hade gärna fnissat med – och jag varit på fnissigt humör. Men jag var sur. Som ättika! Eller som snögubben vi passerade igår kväll…

 

Temperaturen har legat runt nollan eller strax däröver igår och idag. Under dan snöade det, men det var blandat med regn och la sig tack och lov inte. Jag blev tvungen att ta en liten promenad även i kväll, för i helgen kom nya och korrekta lappar med frågor fönster och persienner. Eventuella fel ska anmälas skriftligt och lämnas in före onsdag, för nu går garantin snart ut. Och jag har massor av fel – allt från otäta ventiler med is på insidan som följd till halvtrasiga persienner. För ett tag sen delades en enkät ut där en uppenbarligen skulle vara anonym. Efter att ha undrat hos BRF-ordföranden hur h*n tänkte (inte om h*n tänkte, men…) gjordes lapparna alltså om. Nåja, eftersom jag gav mig ut till styrelsebrevlådan kunde jag också ta med mig några soppåsar till soprummet. Till skillnad från somliga ställer jag nämligen inte mitt stinkande avfall i trappuppgången, jag behåller det inne hos mig eller går ut med det och lämnar det där det ska lämnas.

Tidigare idag fick jag ringa ordföranden också. Ja, jag hörde att jag störde, men om det nu är besvärligt att folk ringer får h*n väl införa telefontider. I helgen kom det upp lappar på våra portar om ett informationsmöte. Jag ville veta om det var ett möte kring en tvingande sak eller om det var ett säljmöte. Det var det senare, alltså ett möte där ett företag vill sälja på oss boende nånting. Då tycker jag att det ska stå på lapparna. Det ska vara tydligt att det inte är nåt informationsmöte från BRF-styrelsen utan ett säljmöte i regi av ett företag. Som det är utformat nu är det inte tydligt. Kommunikation och information är svårt. Det irriterar mig att såna som inte är proffs på det ägnar sig åt det i stället för att ta hjälp – hjälp, som uppenbarligen behövs. Hoppas fler än jag ringer och ”stör”!

Jag tror bestämt att mitt blodsocker är nere vid fotknölarna. Blodet mitt är inte sött utan surt, vilket betyder att jag behöver äta nåt. Förhoppningsvis jämnar det ut humöret tills jag ska ut och åka och hämta en och annan senare i kväll.

Inte vet jag om jag kan se ljust på framtiden, men en kan ju alltid Photoshoppa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nanny Tofflan och vattenmusik

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.

---

 

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

på mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kära örebroare! Eller… västeråsare… nej, uppsalabor…

Ett tågande inlägg.

---

 

Det borde vara raka spåret, men med Trafikverkets inblandning kan det bli fel.

Raka spåret. Det är vad det borde vara för tågen här i världen. Men om Trafikverket har varit inne och grejsat med växlarna kan det bli fel. Det blev det i torsdags när ett tåg från Stockholm mot Västerås och Örebro körde fel och åkte mot Uppsala.

Nån gång om året sägs den mänskliga faktorn trixa med växlarna så det blir fel. Vad som händer är att tåget helt enkelt måste backa.

Enligt både SJ och Trafikverket var det aldrig nån fara för säkerheten eftersom det nya systemet anpassar sig. Med det menas att om ett tåg kommer in på en sträcka får alla andra tåg rött. Fast backa… Det får faktiskt inte tåg göra hur som helst – det krävs tillstånd från Trafikverket. Och det känns ju… tryggt… (<== ironi).

Är det inte snö, is, löv, människor eller annat på spåret är det oftast växelfel. Eller signalfel, har en hört. Trafikverkets klåfinger kan nu läggas till fellistan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jan och Katja jagar jultomten

Ett inlägg om en bok.

---

 

Äntligen är min Maria Lang-samling komplett! Eller ja… den skönlitterära delen, det vill säga. Jag saknar fortfarande hennes avhandling och Blå kalender XII (1986) där hon var medförfattare. När Fästmön och jag var i Stockholm för nån helg sen fyndade jag Jan och Katja jagar jultomten, den av ungdomsböckerna jag saknade. Nu äger jag alla Maria Langs deckare, inklusive novellsamlingen Ögonen, och de fyra ungdomsdeckarna.

Den här ungdomsdeckaren kom ut 1975 och handlar, enligt ett blad i bokens början, om Jan när han var sju år. Det börjar dra ihop sig mot jul. Jan är ute och införskaffar julklappar och är synnerligen nöjd med sina inköp. Fast på natten kommer självaste jultomten och stjäl säcken med klapparna! Inte tror mamma och pappa på Jan, men när jultomten senare rånar Systembolaget startar en farlig jakt över isar som inte bär…

Det var verkligen extra roligt att läsa den här boken nu när jag har varit i Sko… Nora! Jag ser framför mig småstaden med de många butikerna, kyrkan, trähusen och sjön – även om det var lite svårt att föreställa sig stan i vinterskrud. Själva historien är spännande och hade jag varit runt tolv skulle jag ha slukat boken lika snabbt som jag gjorde nu i vuxen ålder.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En stund i solen

Ett inlägg om en liten stund.

---

 

Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.

Marssol idag igen.

Jag gick och jag gick. Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!

Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.

Humöret sjönk, foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.

Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.

Men så stod den där, bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.

En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.

På avstånd hörde jag ungar som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.

Plötsligt såg jag dem. Fantastiska färger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula…

Gul krokus.

… och sen fotade jag de lila…

Lila krokus.

Jag tänkte att

NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!

För övrigt vänder livet på TV i afton också. Klockan 20 i SvT2 samtalar Anja Kontor med Lennart, vars son hittades styckmördad. Hur i all sin dar hanterar man det???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snö, regn, tredje advent och lite frostig, sisådär

Ett inlägg om helgen EFTER julmatshandlingen.

Ja Jemine! Om jag tyckte att förra helgen kändes kort, kan jag meddela att denna kändes ännu kortare. Jag kom inte ut till Fästmön och ”barnen” i Himlen förrän nånstans vid halv fyra-tiden på eftermiddagen igår, tror jag. Jag hade ju bland annat köpt julmat och tvättat. Tror aldrig tvättmaskinen är så långsam som när man väntar på att den ska bli klar för hängning så att man sen kan dra vidare på roligare äventyr…

Anna och ett av de vuxna barnen hade städat, så tanken var att vi skulle åka och köpa nån middagsmat som inte krävde nån större insats i köket. Besvikelsen var stor när de grillade kycklingarna var slut på ICA Solen. Det fick bli ett hopplock av kycklingben och – lår samt rostbiff. Potatisgratängen köptes färdig på påse och den är så god, så! Några av Di Sma (nåja…) fick potatisklyftor i stället. Anna lyckades dessutom trolla fram var sitt glas Ripasso!

Somliga i affären hade visst ätit citronsoppa den här eftermiddagen, men se det var inte jag, för en gångs skull. Jag var som ett riktigt solsken (nåja, var visst ordet för dagen…). Till skillnad från vädret. Det snöade som tusan på dan, snö som sen övergick till regn. Ute i Himlen var det is under ett tunt lager snö, så jag höll på att stå på arslet halka ett antal gånger…

Resten av kvällen låg vi kollapsade i var sin soffa. Vi höll oss vakna över Downton Abbey, men det var baske mig inte mycket mer… Nästa helg är det säsongens sista avsnitt, men den 28 december kommer ett Downton Abbey julspecial. Dessa båda får jag titta på med mamma i stället för Anna.

Downton Abbey laddar upp för julspecial den 28 december. (Foto: NBC. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Idag sov jag alldeles för länge, ända till halv tio. Skulle lägga ut veckans Tofflan undrar… – såväl resultatet av den gångna veckans omröstning som den nya frågan. Annas nät krånglade hela tiden, särskilt när nån mer än jag satt i köket och var uppkopplad.

Vi åkte åter till vår favoritaffär ICA Solen, för nu behövde Anna handla hem lite mer mat för några dar framöver. Dessutom skulle vi lämna kläder till insamling och burkar och flaskor skulle pantas.

Jag erbjöd mig att sköta pantningen för att sen smita iväg och tanka medan Anna gick med varuvagnen. HA! Det var ju fel på den där jääädra apparaten heeela tiden. Först stod det två ungjävlar små pojkar där och matade på PET-flaskor. Lillebror var typ en halvmeter och räckte Storebror, runt en meter, varje flaska, en efter en. Det tog lite tid, som du kanske förstår… Det var nog barnens fel sen att alla mina flaskor fastnade så det larmade tre (3) gånger… (Detta var ironiskt skrivet. Naturligtvis var det inte de små gossarnas fel att apparaten krånglade när jag använde den!)

Lite tredje advents-frid vid frukostbordet. Anna har minsann en illröd stake.

Till sist kunde jag åka iväg och tanka i alla fall. Men precis före mig körde en Volvo in – naturligtvis. Volvo ska ju alltid köra före, liksom. Och eftersom de höll på att gräva på macken fick jag backa ut igen och köra runt hela jävla skiten macken och sen ställa mig nos mot nos med Volvon. Det måtte ha varit ett svart moln ovanför mitt huvud, för han som ägde Volvon undrade om han hade ställt till det för mig genom att inte köra fram… Jag svarade:

Ja det gjorde du, men det är ju inte ditt fel att de gräver här.

Diplomatiskt, huh?

På väg tillbaka till ICA Solen skulle jag svänga in på Palmen för att lämna mitt Lotto. Då hade de slutat med det och dessutom bytt ägare, tror jag. Vid det här laget hade mitt inre väder svängt från regn till… frostigt…

När jag till sist anlände till ICA Solen höll Anna på att packa i sista kassen med varor. Jag muttrade nåt om mina eskapader och noterade att det minsann var jag som hade käkat citronsoppa idag…

Anna fick nästan hoppa av i farten i Himlen, medan jag rejsade till Tokerian för att lämna in min spelkupong samt ta ut lite cash. Ingen vinst på kupongen, men bankomaten gav mig lite kontanter i alla fall. Fler lär trilla in på torsdag när jag får min sista a-kassa för tre veckor på ett tag. TROTS ATT ARBETSFÖRMEDLINGEN HAR AVANMÄLT MIG TILL A-KASSAN FRÅN FEL DATUM OCH FORTFARANDE INTE HAR SVARAT PÅ ETT ENDA AV MINA NUMERA FEM (5) MEJL OM DETTA!!!

Hemma lyste stakarna och gigantstjärnan så mysigt i köksfönstren – tack, timern! Den i sovrummet hade jag satt på start en halvtimme senare, men den lyser nu också. Tänkte jag skulle ha timrarna på den kommande veckan så jag slipper komma hem till en mörk lägenhet.

Dagens projekt var avfrostning av frys. Biltvätt kunde jag nämligen glömma, eftersom det regnar. Avfrostning stämde bra ihop med mitt humör. Naturligtvis blev det vått på köksgolvet, men i det stora hela gick det bra. Nu hoppas jag bara att frysen blir kall igen.

Avfrostning av frys stämde bra ihop med min sinnesstämning idag. Som synes behövde frysen verkligen frostas av också…

När det mesta var klart passade jag på att ringa mamma. Hon pratade i 40 minuter, jag i cirka två. Det är dess proportioner vi talar om under två veckor från och med lördag. Men jag fattar om mamma är ensam och tycker att det är roligt att ha nån att prata med, så jag ska försöka både lyssna och svara när hon är här. Innan hon kommer ska jag jobba fem dar. Sen dyker upp hon nån gång lördag eftermiddag.

Medan jag frostade av frysen plingade det på dörren. Jag orkade inte öppna. Dessutom har jag ingen lust att köpa nåt av barn som inte hälsar och som behandlar mig som luft när vi möts. Inte min grej att sponsra såna ungar.

Middag glömde jag att köpa idag, men om jag har tur finns det makrill i skåpet. Då blir det varma mackor! TJONG! Dags att fixa till nu, tror jag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 47: Dam och damm

Ett inlägg om topparna och dalarna under de senaste sju dagarna.

Nej då! Jag har inte städat bort veckans toppar (dam) eller dalar (damm). Här kommer de:

Dam 

• Projekt Storstädning (Det är verkligen ursmart att fokusera på ett rum/utrymme i taget och verkligen städa ordentligt – nån gång om året. Däremellan kan man veckostäda.)
• Kvinnan i rummet (Tack, Inger P! Jag har upptäckt en ny, bra deckarförfattare – Jussi Adler-Olsen! Och tack, FEM, för att du hittade del ett!
• Lördagseftermiddag hos en som fyller år idag!!! (Mycket flams och glam, men Fästmön fick ihop hojen! Gå in till Jerrys blogg och gratta honom på födelsedagen!)
• När fan blir gammal blir han religiös (Om Claes de Faires syn på Metropolen Byhålan. Intressant läsning!)
• Alla som bryr sig om (Ni är mycket mer värda än ”motståndarlaget”!)

Damm

• Läckande perkolatorer och is på nya fönster (Varför håller inte eller funkar inte nya saker som jag tycker att de ska göra???)
• Kommunskandal i Uppsala (Förvånar mig inte! Nepotism och vänskapskorruption är nog mer utbrett inom det offentliga än vad man kan tro. I alla fall här.)
• Felaktiga länkar (Ideellt arbete känns inte OK som skäl. Då ska man inte ha med några länkar alls i såna fall.)
• En del journalisters skribenters syn på sociala medier (Varför måste det alltid sättas upp ett motståndsförhållande mellan journalistik och sociala medier? Vad hände med ”båda har en roll/behövs”? Samarbete?)
• Högskoleutbildade skribenter journalister som inte kan stava (Detta var nog bland det värsta jag har sett…)
• Förnedringen i att besöka Arbetsförmedlingen (Fruktansvärt, hemskt, bland det värsta jag har varit med om!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Projekt Storstädning: Sovrummet

Ett inlägg om dagens delmål.

Dagens delmål var relativt lätt att uppnå. Och det var bra! Det behövs ”lätta” dagar mellan alla lite ”tyngre”. Eftersom det var minusgrader i morse väntade jag tills det blev lite varmare. Jag vet nämligen inte om det är så smart att putsa fönster i minusgrader. Googlade på det och fick bara fram att man skulle ha T-sprit i putsvattnet. Nån T-sprit finns inte här, så jag struntade i det. På utsidan var det ett tunt lager is. Jag hittade en gammal isskrapa – och tro nu inte att jag gör reklam när du ser bilden! – och skrapade lite lätt innan jag putsade.

Gardinerna rev jag ner först. Startade tvättmaskinen med dem ganska tidigt, för de skulle ju upp till läggdags igen och behövde dan på sig att torka. Här i huset verkar alla vara vakna före tuppen. Nya grannar har jag fått också, vägg i vägg med sovrummet och vardagsrummet. Härom kvällen ganska sent såg jag när de baxade upp möbler för trappan i trappuppgången bredvid min. Det stökas en del och ganska sent, så jag gissar att man arbetar utanför hemmet dagtid.

I övrigt kan jag konstatera att det tycks finnas föräldrar som struntar i att barnen skriker och föräldrar som skriker högre än barnen. Finns det några föräldrar som talar i normal samtalston med sina barn, tro? I will say no more – for now.

Hyllan i sovrummet innehåller verkligen en salig blandning. Det var nog egentligen inte tanken, men vad gör man när man har liiite för mycket böcker på för liten yta..? Bokhyllor tar plats!

Efter en liten avstickare i form av en påtvingad shoppingtur strök jag mörkläggningsgardinerna och hängde upp dem. Renbäddning och tvätt av överkast blir det i nästa vecka, om inte till helgen.

I morgon är det dags för badrummet, duschrummet och toan samt hallen. Sen är det bara vardagsrummet kvar till fredag. Och i helgen ska bilen tvättas och städas – om vädret så tillåter!

Här är några bilder från storstädningen i sovrummet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

En rätt magisk fredagskväll

Fråga nummer ett är om jag fick… korgen..?

Korgar, korgar, korgar…

Ja, för det är ju inte så lätt när man ser ut som f*n och bland det första man ser när man kommer ner på stan är sin spegelbild i ett fönster.

En riktig påskkärring. Eller kanske en äkta häxa?

Men jag hade, kvällen till ära, mina finaste, orange vantar på mig när vi travade S:t Olofsgatsbacken upp, upp, upp för att supera på Il Forno.

Mina finaste! 

Där var det trångt som alltid, men vi hade ju bord bokat för två. Jag var frusen och det var ganska skönt att sitta intill pizzaugnen och bland levande ljus.

Ett ljushuvud bland de levande ljusen.

Vi visste inte om vi ville ha trerätters, men vi tuggade i oss förrätt och varmrätt till att börja med. Maten hade blivit sämre än sist, tyckte vi, men vinet var mycket gott, ett nebbiolo från 2005.

Vigna Botti Langhe. Rött och gott!

Det är vid såna här tillfällen vi verkligen pratar med varandra och det gjorde att blev en bra paus efter huvudrätten. Detta lämna plats för lite dessert. Och desserten var måltidens absoluta höjdpunkt, tyckte jag!

Chokladmousse med en vit kula och en brun kula.

Anna valde en kaffedrink till desserten, Evangelico (kaffe, Frangelico och Baileys), medan servitören uppmärksamt noterade att jag hellre ville ha kaffe och Frangelico bredvid. (Synd bara att det var is i likören.)

Frangelico on the side.

Tja, i matväg var desserten och Frangelicon det bästa. Som vanligt var servicen på topp. Jag fattar inte att dessa unga män och kvinnor orkar vara så trevliga och snabba när stället är knökfullt! Suveränt och helt värt en hundring i dricks! Kom inte sen och kalla mig snål, nån. Sen kanske kocken ska… få lite ledigt…

Nerför backen igen stannade vi för att fotografera lite. Som vanligt kom det här kapellet med på bild.

Domkyrkan en fredagskväll i februari.

I lyktskenet avtecknade sig trädgrenarna som knotiga fingrar. Tyckte jag, dårå, som har lite livlig fantasi.

I lyktans sken…

För den som är både hungrig och intresserad av hattar hittade vi ett utsökt exemplar i ett skyltfönster. Nån som har sett… gräsligare???

Korv med bröd – i hattversion.

Nej, mat ska man inte ha på huvet, mat ska stoppas i munnen. Mätta var vi och vi hann precis med bussen hem. Men först hann jag knäppa en bild till och den dedicerar jag till mammakusinen B!

Arnehjärtan till lilla huvudet.

Idag har vi inlett dagen med att Anna har berättat om hur hon har fastnat i saker och ting. Eftersom vissa BARN läser den här bloggen vågar jag inte berätta mer detaljerat – jag vill ju inte inspirera till att nån försöker. Men den ena incidenten involverade ett huvud och ett trappräcke, den andra ett finger och ett frysfack.

Frukosten är avklarad och nu väntar ett stadsbesök. Vi har tänkt oss att titta på Ekebykeramik, lite loppis/antikt och kanske nåt mer. I afton lagar jag maten (träning ger färdighet även i till synes hopplösa fall) och sen bänkar vi oss för att se Melodifestivalens fjärde deltävling. Naturligtvis bloggar jag inte om den, utan jag rekommenderar dig som är intresserad att i stället läsa vad Jerry knåpar ihop om eländet tävlingen.

Livet är kort.

Read Full Post »