”Semester” – ha!

Ett jaha-inlägg.

---

 

Jaha ja. Jag skulle leka semester. Det blev rätt tji med det. Min blivande chef i Stockholm var först på plan att ringa för att boka tid för kontraktsskrivning. Sen mejlade han, jag svarade med en fråga, fick snabbt svar och så… fick jag klarhet i att jag behövde göra en liten kurs via datorn här hemma före kontraktsskrivningen på onsdag eftermiddag. Innan jag gjorde kursen klarade jag av strykningen. Och lyckades få mejlsvar från min handläggare på Arbetsförmedlingen, som lovade ringa efter klockan 14 idag, efter ett möte.

Kursen på nätet var lagom lång och bra, men felstavad. Det tänker jag tala om. Det stod nämligen att en kunde få 2 000 spänn om en gav feedback på nånting. Gissningsvis avsågs nåt rörande företaget. Ett företag som har stavfel i sin kurs ger inte nåt bra intryck. Tycker jag. Det tänker jag säga. Och peka ut felet. (Jag tror inte jag får några tusenlappar.) I övrigt skrev jag ner några frågor, som är viktiga att jag får svar på – vilket jag tror att jag får utan att ha ställt dem. Men ändå.

Företaget behöver sudda bort sina korrekturfel.

Framåt mitt på dan hastade jag in i badrummet och blaskade av mig. Sen blev det en skål med fil och müsli innan jag gav mig på ballen*. Den skulle ju vinterinpackas, det vill säga möbler och golv skulle övertäckas med presenning. Fast det vete tusenlappar tusan hur jag gjorde förra säsongen. Eller också måste befintlig presenning ha krympt… Det verkade som om ballen hade tryckt orden

Ei saa peittää!

på sig, med finska ord.

Må ej övertäckas!

med svenska ord för den som inte orkar använda Google Translate. Nån tid att skena över till MM-butiken för att kolla dess presenningbestånd fanns inte – jag ville inte prata med min AF-handläggare i en affär. Bra nog ringde hon åtta minuter efter 14. Vi diskuterade igenom utskrivning eller inte. Nu blir det nån sorts mellanting, men jag slipper aktivitetsrapportera varje månad och jag är inte piskad att söka miljoner jobb som jag inte vill ha eller har utbildning för/erfarenhet av.

Fast… vissa saker behövde jag nog ändå kolla med min a-kassa. Suck och stön, ringa Akassan Vision är bland det värsta jag vet för oftast är de som svarar så himla otrevliga!.. Men jag tog tio djupa andetag och ringde. Telefonkö. Knappade in att jag ville bli uppringd. Jag hade ju ytterligare en fråga om varför jag inte fått nån PDF-bekräftelse på mitt inskickade tidkort i morse.

Ballen är vinterinpackad! Monstret i mitten är mina möbler.

Telefonköer. Är. Inte. Roliga. De. Är. Långa. Så jag slängde på mig jeansen, sprang (nästan, i alla fall…) först till soprummet, sen till MM-butiken. Inhandlade två presenningar BILLIGT. Hemma igen slet jag upp presenningarna, bredde ut dem på ballen som jag ville ha dem, vek och säkerhetstejpade för kommande höststormar och dito vinter och gick in. DÅ ringde a-kassan. (Telefonkön var nästan en timme lång, alltså. Vis av erfarenhet kring detta gjorde att jag vågade springa över och köpa presenningar medan jag väntade.) Idag var det en trevlig person – och det är tredje gången under de sex och ett halvt åren jag av och till har varit i kontakt med dem det händer. Alla andra gånger har a-kassans handläggare varit så jävla otrevliga. Det kan till och med min handläggare på Arbetsförmedlingen intyga, för de har för säkerhets skull varit otrevliga mot henne också.

Nåt svar på varför jag inte fått nån PDF-bekräftelsen kunde hon emellertid inte ge, men hon såg att mitt kassakort hade kommit in.

Prova igen i morgon!

tyckte hon. Som om jag inte har annat att göra min sista lediga dag… Nåja, alla andra frågor fick jag svar på. Bland annat fick jag veta att min nya dagersättning blir 910 kronor före skatt – att jämföra med 680 kronor som jag har haft hittills. Så nu kanske en skulle kunna leva på a-kassan, rentav… Jag är glad att jag slipper, trots allt. Ett tag framöver, i alla fall, får jag ju lön.

Om en stund ska jag åka och hämta Fästmön från jobbet och skjutsa hem henne. Jag tänkte passa på att köpa nån middagsmat samtidigt. Än så länge är det bara kaffe, fil och müsli samt ett halvt glas Pro Viva svartvinbär i min mage.

I kväll ska jag ringa mamma en snabbis (nåja…) och berätta det senaste. Jag har ju redan berättat för Annas snälla mamma. Det var så gott att höra att hon blev glad för min skull!

Kanske hinner jag vara lite nervös i morgon..? Eller rentav göra nåt… semestrigt..?

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förbannad, men varför?

Ett ilsket inlägg.

---

 

Varning för svordomar!

 

Jag är förbannad. Hela tiden. Och tro nu för fan inte att jag tycker att det är roligt, för det tycker jag. INTE. Jag är bara arg på allt och alla, till exempel…

• bilen, som nästan körde hälsenorna av mig på övergångsstället
• den lilla bruna, som bara röker och pratar i sin mobil och GLOR på mig
• alla bilar utanför Tokerian som inte parkerar på en parkeringsplats – det finns ALLTID lediga parkeringsplatser
• alla bilar utanför Tokerian och de andra affärerna som står utanför ingångarna med motorn igång, särskilt den blåa, som stod där när jag kom och som stod där när jag gick 20 minuter senare
• manspersonen, som gjorde ”jag-ska-skära-halsen-av-dig-tecknet” åt mig inne på Tokerian
• all jävla pappersreklam i postboxen från affärer jag aldrig besöker
• all jävla mejlreklam från Discshop, där jag typ handlar en gång vart tredje år
• alla som anställer skribenter som inte kan stava
• vuxna grannbarnet, som ALLTID tänder en cigarrett utanför mitt öppna sovrumsfönster. Tack för demonstrationen.
• min plånbok, som håller på att gå sönder
• mina kläder, som också håller på att gå sönder (förutom de undre)
• all jävla värdelös skit, som visas på TV (bara sport, bara sport, bara massor utav sport) en lördagskväll när ”alla andra” i Uppsala är ute på Kuklturnatten
• och så alla jävlar som bara måste tala om att och hur mycket de hjälper sina medmänniskor

Men varför i helvete bryr jag mig så??? För att Ingen jävel bryr sig ju tillbaks – förutom den lilla bruna, förstås, med sitt ilskna blängande… Tittar mig i spegeln och ser… en stor, fet beige som är skitförbannad.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allting går

Ett jävlar anammainlägg.

---

 

Inte är man nån tre meter hög bläckfisk. Nä, man är en rätt tjock och yr typ på runt 1,73. Men allting går. Även att byta från julgardin…

… till vardagsgardin…

Fästmön kallar mig

envis!

Jag talar om för henne att det inte är envishet utan antingen

Bergahumöret från mamma eller sisu från pappa.

Rätt ska vara rätt! Och nu sitter rätt gardin för säsongen uppe i alla fall.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tvättdag – och bokdag – som alltid!

Ett rent inlägg igen. Och bokligt! Fattas bara annat!

---

 

En maskin mörk tvätt blev klar till lunch.

Om det var en ren nöjesdag igår, så är det en ren REN dag idag: jag tvättar. Mitt hem gjordes ju rent i torsdags och idag var det dags att göra nåt åt tvättkorgen som nästan sprack. Två maskiner har jag tvättat och en tredje är på gång. Av rena (!) farten bäddade jag rent också.

Dagens första maskin bestod av tjockissvart och svarta lakan. Den blev klar till lunch och hängdes i badrummet. Jag har nyligen hängt den andra maskinen, jeans och blåa handdukar.

Jeans och blåa handdukar på tork i köket.

Fick riva fram torkställningen och ställa i köket. På ballen* vågar man ju inte ställa/hänga ren tvätt. Jag vill inte att den ska fläckas av fågelskit eller infesteras av icke önskvärda lukter från utomhusmatlagning och rök. (<== Detta har jag all rätt i världen att tycka och att tala om att jag tycker. Alla försök att tysta mig är brott mot en av våra grundlagar.) Det är tur att jag har ett stort kök, med andra ord. Fast frågan är var jag ska göra av tvätten i den maskin som jobbar just nu…

Det är lite blandat väder idag. När jag skjutsade Fästmön till jobbet var det ganska varmt, men sen kommer det moln och skymmer solen då och då. Anna jobbar fram till klockan 20 idag. Inte vet jag vad jag ska hitta på mer än att tvätta och hänga tvätt. Jag har ringt mamma och lyssnat på henne i 35 minuter och pratat tre. Nu känner jag mig lite rastlös. Jag skulle vilja sitta på ballen och läsa, men solen har inte kommit runt hörnet än och jag vet inte om där är tillräckligt varmt heller. Det har verkligen snabbt ändrat sig, vädret, från 40+ grader i solen till runt 20nånting. Det är nästan så att jag går omkring och fryser.

Kanske blir det en stund med min bok på gång trots allt. Det är en märklig bok, men väldigt bra. Det var en av de två jag fick av kollegorna på plats när jag slutade mitt förra jobb. Jag har tidigare läst Livet efter dig av samma författare, Jojo Moyes. Den boken fick jag av vänliga Augustifarmor i december förra året. (Augustifarmor är ytterligare en bloggare som slutat blogga delvis för att delar av omvärlden vill tysta henne.) Livet efter dig var bra och Sophies historia är inte sämre, men väldigt annorlunda. Den väver ihop två olika tidsepoker. Halvvägs in i boken, ungefär, tycker jag att Moyes lyckas ganska bra med sin berättarkonst den här gången också. Efter Sophie tror jag att jag ska ta itu med en fransk deckare av Claude Izner (pseudonym för två skrivande systrar!), inköpt på loppis för en tia. Därefter blir det Mormorboken som snälla A var här och levererade per cykelbud. Och därefter… ja, det får vi se då! Men varannan deckarnas är en regel jag har.

Ha en fin lördag och skriv gärna och berätta om du läser nån bra bok just nu! Lästips är alltid välkomna!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det lossnar lite – om jag vågar gå utanför staketet…

Ett inlägg om känslan just nu.

Det där järngreppet om halsen, det känns som om det håller på att lossna lite. Sakta börjar jag återgå till den som är jag

i vanliga fall.

Ja fast

i vanliga fall

blir det ju aldrig mer. Men den som känner sig

ganska OK år 2013

vore jag nöjd med att vara.

Vågar jag gå utanför staketet?

Jag skrev nog häromdan att det har blivit färre intressanta lediga jobb. Och just som jag skrev det hittade jag ett antal. Det som sätter guldkant på mitt arbete med att söka jobb – ja, för jag anser att det inte bara är ett arbete utan dessutom ett hårt arbete! – är när jag sen blir uppringd och man vill träffa mig. Igår blev jag uppringd bara ett par timmar efter att jag hade sökt en tjänst… Idag blev jag uppringd igen… Det gäller att våga gå utanför staketet. Att våga tro att man kan nåt – som man egentligen vet att man kan – och våga tala om det också… Men hur vågar man när man ständigt blir både tilltryckt och nertryckt..?

Eftersom jag också blev telefonintervjuad på förmiddagen, telefonerade med mamma och träffade Fästmön en stund känner jag mig megasocial en dag som denna! Alla dagar, när jag inte sitter och glor in i datorskärmen största delen av tiden, är bra dagar. Då lossnar det lite, det där inuti som gör ont.

På tisdag bär det av på intervju igen, liksom på onsdag. Visserligen bara nåt som kan ge visstid, men tillräckligt intressant och spännande för att jag ska känna att det är nåt jag verkligen vill. Och kan. Om jag bara vågar gå utanför staketet jag själv har satt upp mot omvärlden…

Livet är kort. Nu ska jag hänga tvätt.

Read Full Post »

Lördagslopp

Ett rätt tramsigt inlägg.

Igår kväll var vi ganska trötta, men ingen av oss somnade framför filmen, i alla fall. Tvärtom gjorde filmen somliga piggare – jag fick gymnastikuppvisning i sovrummet av Uppsalaflickorna Uppsalakickorna. Det var

kniiip!

och det var

hoppsasteg med flapp flapp

och det var

knakande gymnastikdräkter.

Sen kan man tro att jag var alldeles för uppspelt för att somna. Men icke! Somnade som en sten.

Idag har vi tänkt oss ut på loppistur, den där turen som inte blev av juli därför att alla loppisar av nån anledning hade stängt då. Lite dumt, för på sommaren är ju många lediga och har tid att åka på loppis. Vanliga vardagar har man ju ofta inte det…

Vi vaknade ganska tidigt i morse. Somliga ville visst ha vin till frukost, men jag kan meddela att det blev sedvanlig helgfrukost med fil/yoghurt, rostat bröd och ägg.

Nån ville visst ha vin till frukost. Vin serveras dock inte i det här hemmet till frukost!

Igår upptäckte Piafia att jag – JAG! – hade stavat sugar snaps fel (se kommentarerna till detta inlägg!) Ja, även solen har fläckar, det är jag den första att medge. Och det är jättebra att nån talar om det för mig, så att jag kan korrigera! Jag hade stavat rätt i taggen till inlägget, men inte i själva inlägget. Och kanske var det så att jag blev inspirerad av Tokerians felstavning…

Suger snaps?

Väldigt passande för idag är det båda orden som gäller för vår del – suger och snaps! I afton blir det nämligen kräftskiva här och till serveras snaps i form av Östgöta sädes.

Dra in klorna annars äter jag upp dem!

Nu ska jag sätta fart så vi kommer fram innan loppisen i Gryttby stänger. Det är nämligen det stället som är vårt mål idag.

Stort TACK till Gunilla som inte bara är förstående utan som har tålamod med den tröööga Tofflan i Uppsala! 😛

Livet är kort.

Read Full Post »

En soft dag

Varning för Kiss och Bajs!!!

Idag har jag en riktig hemmadag! Jag gillar verkligen att gå och skrota hemma – om jag inte är tvungen till det utan det är självvalt. Utanför regnar det fortfarande och jag njuter i fulla drag av att bara göra… ingenting.

Riktigt sant är det ju inte att jag inte gör nånting, för jag har ju tvättat en maskin och bäddat rent med mina nya satinlakan.

Titta så fint det blev! 

Överkastat är nytvättat och hänger på tork, så bara för bildarrangemangets skull la jag dit Kiss och Bajs. De tronar annars, tillsammans med ett antal kuddar, ovanpå överkastet.

Nu ska man emellertid inte blanda ihop Kiss och Bajs i gosedjursversion med den fina akvarell jag fick till 50-årsdagen av Arga Klara. Den tronar än så länge i min bokhylla i sovrummet, i väntan på att jag ska hitta en passande ram. Den slutliga placeringen är ännu inte bestämd, men det kan bli på toadörren i hallen. Jag menar, då slipper ju folk gå in i städskåpet eller nån garderob av misstag när de vill kissa eller bajsa.

Kiss och Bajs i akvarellform. När vi ses ska jag be konstnären Klara att signera verket!

Jag känner mig döäcklig, men ingen mer än jag själv drabbas. Jag har bara borstat tänderna och inte tvättat mig ännu och jag går omkring i rena underkläder, men skitful, oformlig grågrön t-shirt och slitna, tjockissvarta Nike-brallor. Igår slog det mig att ALLA som har gråa mjukisbrax tycks vara tjocka. Varför köper de inte tjockis-svarta mjukisbrax i stället? Då kan man åtminstone lura sig själv att fetman inte syns så mycket. Nä, gråa mjukisbrax gillar jag INTE.

Vad ska jag hitta på nu då? Tja, jag ska ta en surfrunda och sen blir det väl att slå en signal till mamma. Hon är så väldigt tyst den här veckan och skälet är ju hockey, vad nu det är för dumt påhitt!

Klockan 16 slutar Fästmön jobba och då ska jag åka och hämta henne. Vi måste sen stanna nånstans och kompletteringshandla till kvällens middag, som blir Tofflan’s cookalong no. 5.

Å vad jag njuter av tystnaden! Det enda som hörs är knattret av tangenterna och tyvärr en unge som gallskriker då och då. Men det senare får man borthöra ifrån. Jag är så glad att jag slipper höra sjutton olika musikstilar och färdigskrattade TV-program* samtidigt. Det enda som hörs i just denna stund är regnet… ungen som gallskriker…

Vad gör du idag då???

*färdigskrattade TV-program = TV-program där en (inspelad) publik hör skratta på de rätta ställena. Det bevisar en gång för alla att komedi inte är roligt. Jag menar, varför måste man tala om för folk när det är plats för skratt?

Read Full Post »