Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘backa’

Ett tågande inlägg.


 

Spår

Det borde vara raka spåret, men med Trafikverkets inblandning kan det bli fel.

Raka spåret. Det är vad det borde vara för tågen här i världen. Men om Trafikverket har varit inne och grejsat med växlarna kan det bli fel. Det blev det i torsdags när ett tåg från Stockholm mot Västerås och Örebro körde fel och åkte mot Uppsala.

Nån gång om året sägs den mänskliga faktorn trixa med växlarna så det blir fel. Vad som händer är att tåget helt enkelt måste backa.

Enligt både SJ och Trafikverket var det aldrig nån fara för säkerheten eftersom det nya systemet anpassar sig. Med det menas att om ett tåg kommer in på en sträcka får alla andra tåg rött. Fast backa… Det får faktiskt inte tåg göra hur som helst – det krävs tillstånd från Trafikverket. Och det känns ju… tryggt… (<== ironi).

Är det inte snö, is, löv, människor eller annat på spåret är det oftast växelfel. Eller signalfel, har en hört. Trafikverkets klåfinger kan nu läggas till fellistan.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett luftigt inlägg.


 

Skogsttig fyrkantig

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


När molnen hade hopat sig
tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv o pommes

Snorrekorv och pommes väntar på mig!


Och så avslutningsvis
– för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Kattungarna

Två gosungar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det säsongspremiär för Broadchurchs andra säsong. Den som har råd att betala för TV4 Premium kan se alla åtta avsnitt genast och utan reklam. Själv såg jag på vanlig sändningstid, med reklam, i kväll. I morgon går avsnitt två och då spelar jag in på DVD-hårddisken och ser i efterhand. Reklamfritt, eftersom jag spolar framåt. Men hur var nu säsongsstarten???

Broadchurch

Säsongsstart!


Det är dags för rättegång
efter mordet på pojken Danny i förra säsongen. Alla inblandade åker förstås dit. Till allas stora förvåning – och förtvivlan – nekar plötsligt den anklagade Joe Miller till mordet. Detta innebär att det inte blir nåt snabbt avslut för nån, utan en full rättegång. Samtidigt hör Claire av sig till Alec och är orolig. Det visar sig att Alec håller Claire gömd från en, enligt Alecs mening, frikänd men skyldig mördare. Alec ber polisen Ellie om hjälp, hon som är gift med Joe Miller…

Ja, när jag stannar upp, backar och läser vad jag har skrivit verkar detta första avsnitt ganska snurrigt. Men det är det inte. Däremot inser jag att det onekligen lär bli komplicerat på grund av allas relationer till varandra. Till och med advokaten och domaren har haft en relation – som lärare och elev.

Det var en stark start och jag ska försöka se alla avsnitt så snart de visas eller åtminstone samma kväll. Det verkar som om TV4 kör fyra avsnitt den här veckan och de resterande fyra avsnitten på torsdagar.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skrubbat inlägg.


 

Jag börjar definitivt bli frisk – även om det inte låter så för den som hör min lilla (?) röst. När jag är riktigt sjuk, som jag var i förra veckan, struntar jag i det mesta i mitt hem. Men jag avskyr när det är skitigt och så snart jag mår lite bättre kan jag ligga/sittligga/sitta och förfasa mig över förfallet. En grej som har varit skitig väldigt länge är min ugn. Och nu började läget bli riktigt akut, med rökutveckling – och därpå följande hostattacker på grund av risiga luftrör – vid användning av ugnen. Alltså stod det

Gör rent ugnen!

på min att göra-lista i köket. Idag tog jag tag i eländet.

Inte tror jag att Marie-Louise och Marlene tar hjälp av min favoritkarl när det gäller rengöring. Men jag backar inte för Mr Muscle. Jag tror att det han innehåller är förskräckliga saker. Fast det innehöll även min ugn och ont ska med ont fördrivas, n’est-se pas?

Jag sprayade på Muskelmannens ugnsrengöring i kall ugn och höll på att kvävas. Snabb igen med luckan efter fotografering! Det blir ingen före-bild utan rengöringsmedel, för ugnen var vidrigt skitig.

 Ugnsrengöring i ugnen

Ugnsrengöringen fick verka i en halvtimme i den kalla ugnen.


Medan ugnsrengöringen verkade i ugnen 
passade jag på att diska ugnsgallret med stålull. Det gick åt tre stora bitar och jag var väldigt glad att jag hittade ett par gummihandskar som skyddade mina frökenhänder… Fy te rackarns så fast fettet satt!

Galler

Ugnsgallret vilar ut på diskställsgallret efter att ha tvagats med handskbeklädd Toffelhand och stålull.


Tio minuter kvar… 
Det innebar att jag hann ta en fika. Sen grep jag mig an det sista och torkade ur ugnen med en fuktig disktrasa. Jag fick ta hällskrapan till hjälp på det värsta och lite diskmedel blev det också på ugnsluckans glas. Och se vilket strålande, glänsande resultat:

Glänsande ren ugn

Glänsande ren ugn!


Hum ja… Helt perfekt 
blev ugnen naturligtvis inte, men den duger. Du vet väl att

done is better than perfect?

Nu ska jag åka ut på äventyr och byta in fyra träben. Klarade jag av min äckliga ugn, klarar jag av träbensbyte.

Men vad händer hos DIG idag??? Skriv gärna några rader och berätta så har jag nåt kul/intressant att läsa när jag kommer hem igen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till aktuellt inlägg.


 

Från sjuksängen 1

Här var jag lite sjuk på sjukhus för några år sen. Idag kan jag inte vara sjuk eftersom jag då förlorar min a-kasseersättning.

Igår läste jag på nätet att det väntas bli förändringar i sjukförsäkringen. Riktigt hett är att den bortre gränsen för sjukskrivning, alltså maxtiden som man får vara sjukskriven, ska tas bort. År 2008 infördes den och sen dess får man inte vara sjukskriven längre än 2,5 år. Partierna tycks komma överens i den utredning och socialförsäkringarna som läggs fram idag.

Hur kommer det sig att man nu backar plötsligt? Med maxgränsen fick bara de som var mycket svårt sjuka – och knappt ens dessa! – vara sjukskrivna längre än 2,5 år. Kritiken har inte varit nådig och kanske har politikerna äntligen lyssnat på den. För den som är för sjuk för att jobba väntar ren fattigdom efter 2,5 år såsom reglerna är nu. Det man vill införa nu är att Försäkringskassan genomför kontroller varje halvår för att utreda den sjukskrivnes arbetsförmåga och behov av rehabilitering. Kontrollerna ska också avgöra huruvida man beviljas sjukersättning eller inte. För den som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering ska samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen starta tidigare.

Genom de nuvarande reglerna har den som blivit utförsäkrad vanligen gått till Arbetsförmedlingen för att få introduktion till arbetslivet, som det så vackert heter, samt aktivitetsstöd. Efter tre månader kan man ansöka om sjukpenning igen, vilket de flesta av dessa människor gör.

Jag vet alldeles för många som är för sjuka för att arbeta. En del av dem har fått sjukpension, medan andra harvar på som sjukskrivna. Visst ska alla som vill få jobba, men om man inte kan för att man är för sjuk, är det väl bra om man kan få vara sjukskriven? Det finns nämligen många friska som både vill och kan jobba. Sätt in lite insatser för dem i stället och låt de sjuka få vara sjuka. En degenerativ eller kronisk sjukdom blir nämligen inte bättre. En arbetslös person förlorar i värde – såväl eget som i arbetsgivarnas ögon – för varje arbetslös dag som går. Så jag undrar förstås vad som händer med insatser för arbetssökande och a-kassan, som inte har höjts på 13 år? 

brevlåda

Nån idé att lägga nån post på lådan?

Idag läste jag om Posten på lokalblaskans webbplats. Eller PostNord, som den ju heter sen 2009. Själva postverket grundades redan 1636. Sen bolagiseringen 1994 har det blivit allt färre postterminaler. I höstas flyttade delar av Uppsalas terminal till Roserberg. I januari i år stängdes posten i Uppsala.

I förra veckan införde Posten Nord ett nytt arbetssätt för brevbärarna här i stan. Jag är lite fascinerad av detta eftersom det nya innebär att brevbärarna ska åka på två utdelningsrundor varje dag.  Fascinerad är jag för att vi ju här har två ”Posten” – det vill säga PostNord (”Postenposten”) och Bring. Dessutom har väl antalet pappersförsändelser minskat otroligt och mycket ”post” finns att hämta elektroniskt via till exempel e-post. Jag trodde i stället att man redan hade minskat antalet utdelningsrundor här. Nån post från ”Postenposten” kommer till exempel bara tre av veckans fem vardagar. Inte för att jag får mycket post, men det är konstigt att jag aldrig får brev på onsdagar och fredagar…

I lokalblaskan uttalar sig en anonym brevbärare. Han säger att det är mycket lågt i tak hos PostNord. Arbetsmiljön är stressig och det går inte alltid att ta ut rast. Bland annat säger den anonyme brevbäraren:

[…] De pratar om att företaget går med vinst, men vi bryter nästan ihop. […] Det blir ofta fel i sorteringsmaskinerna på postterminalen, och det hinner vi inte alltid justera. När man måste välja mellan att jobba över eller lämna post outdelad är det något som inte stämmer. […]

Vidare rekommenderar han inte PostNord till kunder.

Det är bara att konstatera igen att det är för få människor som jobbar, uppenbarligen, och för många friska som går hemma utan jobb. Ett företag som går med vinst borde ju rimligen kunna nyanställa en och annan. Eller? Var ligger felen i maskinerierna, egentligen???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den klaraste stjärnan.


 

Om det finns nån som jag skulle kalla min idol så här dags i livet, då är denna nån Sarah Dawn Finer. Jag har just sett och lyssnat på henne i Tack för musiken med Niklas Strömstedt som värd. Sarah Dawn Finer är den klaraste stjärnan på musikhimlen i Sverige just nu, ingen tvekan.

Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer hos Niklas Strömstedt i Tack för musiken på SvT. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Jag har tidigare sett 
flera andra svenska artister gästa Niklas Strömstedt. Det är ett bra program, med bra artister som bjussar på sig själva. Jag tänker på till exempel Eva Dahlgren och Louise Hoffsten. Men se kvällens gäst, Sarah Dawn Finer, slår dem alla med hästlängder.

Det var en väldigt hes sångerska som trots stämbanden inte backade för allt från den första låt hon skrev själv, via en duett med systern Zoie, till Kärleksvisan. Och när Sarah Dawn Finer sjunger Håkan Hellström bättre än Håkan Hellström är fulländningen total. Jag kan bara fortsätta önska att hon sjunger när jag gifter mig (om nu Fästmön inte hinner tröttna innan vi kommer till skott…) – vi hade ju inte råd att bjuda på auktionen i Musikhjälpen.

Tills vidare lyssnar jag i bilen och på Spotify. Och självklart ska jag kolla in extramaterialet på SvT Play!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »