Röjt

Ett röjande inlägg med lite pust, stånk och stön.

---

 

Att hålla ordning hemma är inte alltid så roligt. Men det är viktigt för att jag ska må bra. Därför har jag röjt lite idag. Det började med att jag tog bort ljusslingan från balleräcket*. Jag har nog sett att det finns ljusslingor lite här och var på ballar**, buskar och träd här i området. Fast idag var det dags att på riktigt säga ajöss till vintern, tyckte jag.

Sen började jag rulla ihop min slinga. Jag rullade och rullade och rullade… Rulladirulla, med andra ord. Men inte fasen begrep jag hur slingan, vars ljuskedja är sex meter lång och vars totala längd är det dubbla, det vill säga tolv meter, fick plats i den lilla, lilla kartongen till höger på bilden… Efter många fula ord och rivsår (det är metallkrokar i slingan) slet jag fram en papperskasse från en affärskedja jag sällan handlar på. Nån nytta ska man ha av såna också. Hos mig blev den förvaringskärl för min ljusslinga. Kärlet, påsen, alltså, är nu utburen i förrådet. Vi får se om vi ses nästa år.

Hur ljusslingan fick plats i den lilla, lilla kartongen till höger på bilden är en gåta.

Övrig röjning här hemma har bestått av lite uppfräschande åtgärder i köket samt ett snabbvarv med den lilla dammsugaren. Ljusslingan barrar nämligen nästan mer än en äkta rödgran…

Sen har jag suttit med mina räkningar, det ingick i dagens administration. Trots räkningen för årsskötseln av graven gick jag på plus den här månaden – ändå har jag betalat alla mina övriga räkningar. Men jag lever stundtals fortfarande på mammas julklappspengar och de kontanter hon stack till mig under de två veckor hon var här. Ja, jag skäms. Jag blir snart 53 år och tar emot pengar av min gamla mamma, som får en urusel pension.

Jag och mamma i somras på hennes 79-årsdag.

I sommar fyller mamma 80 år och har varit ensam nio av dessa. Hennes sorgebarn i Uppsala gör inte mycket för att sprida ljus i hennes tillvaro. Om allt hade varit annorlunda hade jag till exempel köpt mamma en ny höj- och sänkbar säng. Den hon har nu gick anordningen sönder på i och med flytten till lägenheten 2010. Fem år… Mamma vägrar kontakta en arbetsterapeut och få det hela utbytt. Hon är rädd att hon ska få betala för att hon har haft sönder den gamla. Så annorlunda MYCKET hade varit om jag hade bott närmare mamma… Ja ja, en höj- och sänkbar säng till min mamma står överst på önskelistan…

Nu ska jag inte röja så mycket mer än en liten hemlighet: vi ska äta slaskmat i kväll. Fästmön vet en snabbmatskedja som serverar ett alternativ inom hennes diet så dit åker vi när hon har slutat jobba. Eventuellt slutar Anna senare idag, för det ska pratas övertagande av arbetsplats av privatägt företag. Jag tycker mest det verkar struligt när offentlig verksamhet ska leka affär. Rykten går och folk – och därmed kompetens – flyr. Nej, det är inte lätt att vara arbetstagare i Sverige år 2015. Och bland arbetsgivare skulle det behöva röjas lite, inte bara inom verksamheter.

PS Missa inte tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 

*balleräcket = balkongräcket
**ballar = balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tre vägar bär till… Tokerian

Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:

1. Raka vägen (tar fem minuter)
2. Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
3. Långa vägen (tar 13 minuter)

Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…

Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa

senare, framåt kvällen.

Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.

Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:

(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)

Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.

”Rött guld igår…”

När man går Långa vägen går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)

Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.

Solen lyser lika starkt idag som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.

Höstsol med en jätteblå himmel.

När man kommer från baksidan ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!

Öppet alla dagar till 21.

En lagom promenad blev det. Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…

Sol mellan höstdöda grenar.

Vad håller du på med idag då?

Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…

Read Full Post »

Onödig rondell

I morse kunde jag konstatera ännu ett vägarbete. Uppsala är en kommun som tycks vara rondell-fetischist. Och det är väl bra – på sätt och vis –  eftersom rondeller i många fall gör framkomligheten smidigare än trafikljus. Men ibland önskar man att rondellkörning ingick i förarutbildningen eller att rondellerna vore bemannade med nån som viftar för att tala om vem som kör först, hur det bör blinkas etc. (Föregående mening var rätt ironisk, bäst att säga det eftersom en del har svårt för ironi.) Jag förstår inte varför det är så svårt med rondellkörning. Den som kör inne i rondellen har företräde och när h*n svänger ut är det väl ganska smart att blinka? Men det är svårt, så svårt…

Det här är svårt för en del, men smidigt när det funkar!

En del rondellbyggen känns dessutom ganska onödiga. Där jag bor finns två rondeller som dessutom känns felkonstruerade. Dagligen passerar där ett antal stadsbussar, men eftersom rundeln i mitten är för stor för själva korsningen kör bussarna helt enkelt över den. Man bara undrar när det börjar lossna stora stenar som lägger sig på gatan…

Till mitt jobb finns det två infarter, en sydlig och en nordlig. Vid söderinfarten finns en rondell och där är det aldrig några köer när man vill in på området. Sorgebarnet är den norra infarten, som bara har en svängfil vänster. Där kan man bli stående på grund av mötande trafik som ska rakt fram. Dessutom är det ju samtidigt en utfart, så en del bilar ska ut. Som pricken över i är det också ett övergångsställe med cykelbana direkt efter korsningen när man har svängt in. Jag blev jätteglad när jag hörde att det skulle byggas en rondell. Sen blev jag förbannad. För du ska inte tro att rondellen byggs på stora vägen utanför norra infarten, liknande den vid den södra infarten. Nej, rondellen byggs inne på området. Men hallå! För det första finns här bra cykelbanor som inte korsar vägen. För det andra är hastigheten begränsad till 30 kilometer i timman. För det tredje kör en hel del bussar här.

För mig är den här rondellen inne på området totalt onödig. Bygget av den visar att nån inte har tänkt. Det rimliga vore väl att bygga en rondell på stora vägen utanför, den väg som är betydligt mer trafikerad?!

Nu har man grävt upp en ganska stor bit av vägarna runt rondellbygget. Inte så kul att köra på rena grusvägen med risk för flygande stenar  trots låg hastighet (30 km). När buss och bil möts får en stanna och släppa fram den andra. Och frågan är nu om rondellen blir dimensionerad för bussar. I såna fall blir det en gigantisk rondell i en ganska litne korsning. Totalt onödigt, anser jag, och ger bygget en svart bak!

En svart bak för ett rondellbygge på fel ställe!

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagssovmorgon, kryckande, gardiner och annat husligt

Den kära, mest älskade Fästmön smög upp i morse och tassade ut till bussen, den som bara kör henne halva sträckan till jobbet från mig. (Den stackarn – Anna alltså, inte bussjäveln! – har dessutom en blåsa på ena foten!) Jag vaknade tjugo i sju av att det var alldeles för tyst i mitt hem (dock inte under mig…). Kryckade mig ur sängen tjugo i sju och fann att den lilla fågeln var utflugen! Jag hade fått sovmorgon av Anna, som tyckte synd om mig, tror jag. Igår kväll fick jag nämligen ta fram kryckan eftersom jag nästan inte kunde gå. Och vilken tur att jag lyckades somna om! Sov ända till halv nio idag…

Den kära, mest älskade Anna! Här på besök i kyrkan.

Jag fick känna lite söndagsfrid idag, trots att somliga i huset tittade på TV på inte särskilt låg volym under mitt sovrum före klockan sju. Men när jag klev upp och grep mig an dagens verk blev jag efter en stund ackompanjerad av kyrkklockor. Medan jag tog ner en gardinstång och skruvade ner hållare till gardinstänger på de resterande tre fönstren ding-dongade det utanför. Och det var ganska fridfullt.

Kryckan åkte som sagt fram igår kväll. Då hade jag dels jävligt ont och dels svårt att gå. Det var i princip omöjligt för mig att resa mig utan krycka. Det brukar inte vara så svårt att gå inomhus utan krycka, för det finns alltid nåt att hålla sig i. Igår kväll gick det inte alls att gå utan krycka heller. HATAR! Men foten har fått vila under natten och även om jag behöver kryckan för att ta mig ur sängen och upp ur stolar, kan jag halta utan den inomhus i alla fall idag. Jag ska försöka att inte belasta foten så mycket, men samtidigt stelnar jag till om jag inte rör på mig och då gör det ännu mer ont sen, när jag ska försöka röra på mig.

Dagens agenda innehåller inte så mycket, tack och lov. Jag ska stryka några jeans, det är allt. Vattnat mina 42 krukväxter gjorde jag i samband med att jag tog bort fönsterremsor och gardiner idag. Fasen, så full tvättkorgen är! Jag ska nog tvätta nån maskin så tvättkorgen rymmer lite mer tvätt. Till en del fönster har jag rena gardiner till i linneskåpet att sätta upp sen, men sorgebarnet är sovrummet. Jag har haft ett par rätt fula blåa gardiner där. De matchar färgen på tapeterna, men de har rosor på sig. Rosor! Nej, det är inte jag! Kanske borde jag passa på att inhandla nya gardiner till sovrummet nu när jag ska få nya fönster. Men sist jag gjorde det köpte jag ett par som visade sig vara duvblålila i dagsljus. De passade bara som tillfällig och ful nödlösning som solskydd på jobbet…

Ful nödlösning på jobbet ett tag.

Nej, jag är ingen gardinmänniska. När jag var gift – bevare oss väl! – tog min dåvarande svärmor hand om den biten. Det var ganska bekvämt, även om vi inte hade samma smak alla gånger. Efter skilsmässan följde en period av anti-gardiner-stil i mitt hem. Sen blev jag vuxlig och försökte. Med varierande resultat.

Ärligt talat är jag inte nån som är duktig på det husliga – det tror jag att såväl Anna som mina X:or skriver under på! Visst gillar jag att ha snyggt omkring mig hemma och visst gillar jag att äta gott – bara jag slipper fixa till det själv. Jag kan ta hand om städningen i stället, minus disken, förstås… Anna var så söt igår och tog hand om disken efter maten – trots att hon hade jobbat 7 – 16. Men jag lagade i gengäld maten – och sen kunde jag inte stå på foten…

Det är ganska läskigt, men jag vet att alkohol brukar hjälpa mot värk. Vi drack var sin starköl igår och två glas vin. Det gjorde inte nån som helst skillnad igår – jag hade jätteont. Hälen värkte för första gången, den värkte rejält. På torsdag ska jag tillbaka till Nål-Janne, så jag får beklaga mig då ordentligt och höra om jag kan göra nåt annat på hemmaplan för smärtlindring än att ha hälen på en kylklamp. Testade det igår och då ilade det bara ännu mer.

Nej, nu ska jag läsa lite lokalblaska, inta frukost och stryka jeans – i den ordningen. Dagens middag behöver inte förberedas – vi ska äta ost och kex och dricka var sitt glas vin. Igen. Oj så fulla vi blir – NOT! (Jag hatar att vara full och tappa kontrollen, så jag är aldrig full nu för tiden.)

Vad ska du göra idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Litta trött…

Litta trött är hon allt, Tofflan, i skrivande stund. Det har varit en dag full av intryck och möten med nya människor och då har nog även jag rätt att vara lite slut i rutan. Jag är så glad, i alla fall, att just människorna som jag ska vistas bland, är snälla och intresserade av det jag ska göra. En del har massor av tankar och idéer, nästan så att man får bromsa lite. Det är ju en strategisk plan jag ska ta fram i första hand… Det enda trista är att jag inte får löneförhandla. Det har jag liksom aldrig gjort på de här månaderna och det känns inte riktigt OK. Men jag överlever.

Gu natt! (Ja, jag vet att bilden är gammal, men jag känner mig lika trött i skrivande stund. Fast idag har jag snyggare frisyr eftersom jag var hos min frissa M igår.)

Jag har försökt rensa skallen med att surfa runt lite i omvärlden och att läsa mina favoritbloggar – se högerspalten. Faktum är att jag endast två gånger på dessa år jag själv har bloggat inte har kollat in alla Kickor och Pluttars bloggar! För även om min blogg har en jädra massa output är inputen ännu viktigare! Kom ihåg det! Att det är viktigt att läsa vad andra skriver – bloggar, artikar och sånt. Om jag nu får pekpinna lite…

Hemma i kväll hade en modell mindre i huset skrikkonsert i typ två timmar. Jag blir smått galen. Men jag pratade i alla fall med en trevlig tjej på Telia angående min mobilfaktura och jag blev åter igen glad åt att Telia har blivit så serviceinriktat. BRA! (Här skulle till exempel mitt fack Dimsyn kunna lära sig ett och annat…)

När konserten äntligen tystnat ringde Fästmön – och då satte nån igång att hamra och spika. (Gissa om jag starkt funderar på att ha fest i helgen eller nåt. Kanske öva på min Clog Dance*-läxa???) Det var gott att prata med Anna! Hon får mig att stå upp och inte falla när det viner om öronen. Och jag talade om det för henne också att utan henne hade jag nog inte funnits kvar på den här planeten. Det är sant. Det är hon som gör att livet får mening och hon som är den där oasen jag ser när jag hasar fram i öknen.

Här hasar jag fram emellanåt.

Öken… HA! Det är skitkallt idag! I morse var det nästan 14 grader kallt här. När jag skulle åka hem från jobbet satte snöyran igång. Nu snöar det visst inte längre och temperaturen har stigit, men det är vinter.

Mamma ringde nyss för att höra hur det hade gått idag. Tänk vilken tur jag har som har en mamma som fortfarande bryr sig, trots att Sorgebarnet Dottern  är nästan 50 bast…

Än mer tur har jag som kan suga i mig och ta till mig alla hurra-rop och kramar och lycka till-hälsningar som vänner och bekanta och okända människor lämnar här på bloggen. Det tackar jag varmt för!!!

Nu är det dags för Trött-Tofflan att tandtråda och borsta tanden innan hon kryper ner en stund med Palmebiografin. Snäll vän, Jerry, som gav den till mig i julklapp! Jag hoppas att han har uppfattat hur mycket jag gillar den här boken!!!

I morgon efter jobbet ska jag träffa en gammal bekanting från ett annat arbetsliv, ett arbetsliv längre bak i tiden. Från den tiden runt omkring när jag var gift. Vi har inte setts sen… 1997? 1998? Du må tro att vi har mycket att ta igen. Därför, tyvärr, ingen Antikrundan för min del i morgon kväll! Sms-jouren klarar sig fin-fint ändå!

 

*Clog Dance = träskodans

Read Full Post »