Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förlåt’

Ett firande och tacksamt inlägg.


 

 Rosen på White ladytårtan näraJag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Det har varit en sån omtumlande dag, denna min femtiofjärde födelsedag. Tänk, jag är 54 år idag…

 

Det har varit sju rätt svåra år, de senaste. Men alla år har inte varit genomsvåra, där har funnits många ljuspunkter och glädjeämnen. Genom denna blandning vill jag tro att jag har lärt mig uppskatta de glada och fina tillfällena desto mer.

 

 

 

Och nu kommer mitt Oscarstal… Ta-daaaaaaa!


Idag vill jag tacka alla
som på olika sätt har grattat mig på min födelsedag.

Jag vill också tacka Fästmön för att du har stått ut med mig genom de sju svåra åren. Du är mitt livs stora kärlek. Nu kan även jag se framåt med glädje, spänning och förväntan.

Jag vill tacka min lilla mamma, som aldrig tappade hoppet och tron på sin dotter.

Jag vill tacka resten av min familj, med bonusbarn, Bonus-Jerry och Annas snälla mamma med flera för att jag får vara en del av er gemenskap.

Jag vill tacka de få, men goda vänner som inte har vikit från min sida de svåra åren till trots. Vänner som Lena, Agneta, FEM. Ni som alltid har funnits där, inte bara de ljusa dagarna.

Jag vill tacka fyra chefer – Kerstin, Åse, Solveig och Maria – för alla erfarenheter ni har varit med och gett mig och för alla fina ord.

Tack också för alla fina presenter och förlåt, Anna, för att jag tvingade upp dig före klockan sju i morse för att jag ville ha paket.

 

Men… jag tror inte att jag är oförskämd mot någon om jag säger att den finaste presenten kom idag på eftermiddagen. Då ringde Malin som blir min nya chef nån gång i maj månad (om nu ingen överklagar beslutet).

Nu ska jag dricka champagne. Den flaskan har legat på kylning i många år. Jag tror alldeles säkert att den blir startskottet på ett fantastiskt femtiofjärde år för mig.


KÄRLEK!!!

 

Du får inte smaka min champagne, men var så god att ta en titt på några glimtar från min dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg på låg humornivå.


 

Ibland är jag lite yvig i gesterna. Som idag, när jag skulle bädda rent. Den som nån gång har bäddat rent vet att det i och för sig ofta är önskvärt med flera armar än två och armar längre än apans. Men idag viftade jag till så Kiss och Bajs kom på golvet…

Kiss och Bajs på golvet

Kiss och Bajs på golvet.


Förlåt!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag står det i min kalender idag. Och det innebär ju som vanligt en lista över höjdpunkterna (omtanke) respektive dalarna (baktanke) i den Tofflianska veckan. Det är inte svårare än så här:

Omtanke


Baktanke

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En bloggpost om post.


I morse vaknade jag klockan 4.15.
Det var stört omöjligt att somna om. Var uppe en sväng på toa och försökte sen sova lite till, men sömnen ville inte infinna sig. Mitt alarm står på 6.30 när jag jobbar. Vanligen brukar jag vakna 6.15. Så två timmar tidigare än vanligt, alltså. Jag lär vara en zombie i kväll.

trött

En Toffelzombie.


Smarta brevbäraren
hade ju tryckt in alldeles för mycket post och paket i min postbox igår. Det är ju lätt för brevbäraren att göra eftersom h*n öppnar hela fronten på postboxskåpet. Själv kunde jag inte vrida om min nyckel eftersom det låg ett paket i vägen och blockerade låset från att snurra runt i min box. Vilken tur att ordföranden i bostadsrättsföreningen är hjälpsam! Nån gång sent igår kväll var han hit, öppnade skåpet och hängde min post i en påse på ytterdörren. Snacka om service! Brevbäraren, däremot, har jag lust att ta ett rejält snack med… Du skulle ha sett den arga lappen jag skrev igår som jag tänkte tejpa upp idag… (Jag kastade den nyss, men det är väldigt lätt att skriva en ny. Man ska inte reta upp mig just nu.)

Nåja, eftersom jag vaknade så tidigt fick jag i alla fall tid att betala en räkning. Det stora paketet som blockerade låset i min postbox har jag öppnat och innehållet har jag gömt – det var ju julklappar!

Efter allt strul hittills den här veckan har jag inte lyckats få iväg ett födelsedagspaket till en synnerligen god vän som fyller år på söndag. Jag får försöka i kväll, men chansen att det kommer fram till mottagaren via snigelpost på fredag är ju minimal. Fast då har vännen möjligen nånting att slita upp i nästa vecka, i alla fall. Om vännen nu får upp sin brevlåda – brevbäraren kanske har TRYCKT ner alltför mycket i den också. Vad vet jag, vad vet jag. Brevlådor vid hus är för övrigt större än postboxar, så där kan man ju trycka ner riktigt mycket. (Och det där var lite ironi igen.)

Paket fr Posten

Posten, posten… (Jag kan ju inte lägga ut nån bild på paketet i min postbox eftersom det innehåller julklappar.)


Inte ett pip
har jag hört om klockan heller. Ska det vara så svårt att ringa och lämna besked så att jag vet om den är klar för avhämtning eller om den kanske måste skickas iväg för byte av del??? Nu är det ju definitivt inte början av veckan längre utan slutet…

Nej, nån bra vecka har denna inte varit – hittills. Som grädde på moset fick jag häromdan ett surt mejl från en läsare. Uppenbarligen tror vissa människor att jag sitter och bloggar dagarna i ända. Det kanske jag kunde göra förut när jag inte jobbade, men inte nu. Att få höra att jag är halvtaskig (!) kändes faktiskt heltaskigt! Jag besvarade mejlet härom kvällen och förklarade hur jag tror att saker och ting ligger till. Nåt svar har jag inte fått. Det är så lätt att lägga sten på andras bördor, men tydligen väldigt svårt att säga

Förlåt för min förhastade slutsats!

Det är mejl som ovan som ger mig ytterligare skäl till att sluta blogga. Jag tror att det blir så snart. Eller möjligen att jag gör bloggen helt privat. Det är så många som snokar omkring här som bara vill mig illa.

Har knappt lyckats trycka i mig morgonens frukost – yoghurt med müsli. Stressen sitter som ett lock i svalget. Eller som ett paket som blockerar möjligheten att öppna låset…


Livet är kort. I morgon är det fredag. TACK och lov!

Read Full Post »

Ett inlägg om Fritzlans födelsedag.


Idag fyllde Fästmöns och Jerrys yngsta dotter 19 år.
Sista tonårsfödelsedagen! Man undrar om man har räknat rätt med tanke på att föräldrarna är evigt unga… (nåja…)

 Glad råtta

Eh… nåja…


Fritzlan fick en iPhone
av sin fader och choklad av sin bror. Från oss kvinnor i familjen blev det mest mjuka paket.

Frida öppnar paket

Konstigt papper, det här. Det är ju liksom en plastpåse…


Inte blev det några fina, dyra eller mängder
av paket från det här hållet. Jag hade visst inte ens lyckats få ordentligt papper till mina paket. Men innehållet föll damen på läppen och det är ju ändå det som räknas.

 Frida öppnar paket

Innehållet föll damen på läppen.


Anna hade varit hemma
sen tidiga förmiddagen och städat, fejat, lagat mat och bakat. Först blev vi alla bjudna på middag och när sen mormor, L, morfar och moster dök upp serverades gott kaffe och hembakade kakor och hallontårta.

Hembakade  kakor

Hembakat.


Mellan alla kakor och presenter
hann jag med att klå Jerry i Wordfeud. Segerns sötma är som en alldeles egen kaka!

Wordfeudmatch

Seger!


Förloraren tyckte visst inte
att det var lika sött…

 Jerry ilsk

Förlorare.


Men han lugnade sig så smått
när vi påbörjade en ny match och hans om vanligt fick ta ledningen. Eller kanske steg humöret när han fick sitta bredvid Annas snälla mamma vid fikabordet..?

Jerry o Annas mamma

Jerry fick Annas snälla mamma till bordet.


Själv parkerade jag mig
bredvid farbror Bosse – som genast hotade att ge mig ett hästbett (!). Han är så snäll, han också, Annas pappa, även om tonen kan vara ganska rå ibland.

Tårtan var av sorten hallon och vi åt så vi nästan sprack.

tårtdags

Kö till tårtan.


Fritzlan och Prinskorven
följde med sin fader hem vid halv åtta-tiden. Vi stannade kvar för disk och röjning när gästerna hade åkte hem. Jag har nyligen haft ett smärre sammanbrott på grund av dagens alla nej samt alla galna kärringar där ute i cyberspace som inte bara kan låta mig vara ifred. Mycket tröttsamt och mycket tärande. Men tro inte för en sekund att jag slutar blogga, det gör jag inte förrän den dan jag trillar av pinn!

Tack alla inblandade i födelsedagsfirandet för att jag får vara en del av er familj! Och ni andra får förlåta mig, men jag orkar inte ta nån surfrunda idag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »