Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘novellsamling’

Ett inlägg om en bok.


 

Jan och Katja jagar jultomtenÄntligen är min Maria Lang-samling komplett! Eller ja… den skönlitterära delen, det vill säga. Jag saknar fortfarande hennes avhandling och Blå kalender XII (1986) där hon var medförfattare. När Fästmön och jag var i Stockholm för nån helg sen fyndade jag Jan och Katja jagar jultomten, den av ungdomsböckerna jag saknade. Nu äger jag alla Maria Langs deckare, inklusive novellsamlingen Ögonen, och de fyra ungdomsdeckarna.

Den här ungdomsdeckaren kom ut 1975 och handlar, enligt ett blad i bokens början, om Jan när han var sju år. Det börjar dra ihop sig mot jul. Jan är ute och införskaffar julklappar och är synnerligen nöjd med sina inköp. Fast på natten kommer självaste jultomten och stjäl säcken med klapparna! Inte tror mamma och pappa på Jan, men när jultomten senare rånar Systembolaget startar en farlig jakt över isar som inte bär…

Det var verkligen extra roligt att läsa den här boken nu när jag har varit i Sko… Nora! Jag ser framför mig småstaden med de många butikerna, kyrkan, trähusen och sjön – även om det var lite svårt att föreställa sig stan i vinterskrud. Själva historien är spännande och hade jag varit runt tolv skulle jag ha slukat boken lika snabbt som jag gjorde nu i vuxen ålder.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Maria Lang vår första deckardrottningEn av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu vet jag sanningen om varför jag säger att jag inte gillar noveller: om de är riktigt bra vill jag inte att de ska vara så korta utan långa som en roman! Det gäller så gott som alla noveller i Johan Theorins bok På stort Alvar, en födelsedagspresent från faster E, K och M.

Spöknoveller!


Tidigare har jag läst
alla Johan Theorins spänningsromaner från Öland. Böcker har varit en sorts deckare, men alla har mer eller mindre nåt spöktema eller nåt övernaturligt inslag. Riktigt ruskiga böcker, faktiskt.

Den här novellsamlingen tvekade jag lite innan jag köpte, men så slog jag till eftersom jag har gillat Johan Theorins romaner. Och jag blev verkligen inte besviken!

Bland mina favoriter i boken finns novellerna Spökvandring, Utgrävningar i Rälla ödekyrka, Grenverk, Gropen och Kyrkväktaren, alla med spökliga teman. Stark och obehaglig på annat vis är novellen Kommendant. I en del av novellerna figurerar skepparen Gerlof Davidson från romanerna. Kul, för han är en sympatisk karaktär och påminner om min morfar.

Inte högsta betyg, för det ger jag ingen novellsamling, men näst högsta!


Livet är gott. Och riktigt ruskigt ibland.

Read Full Post »

Jag är ju inte nåns mamma tur för alla barn! – men ibland känner jag att jag vill uppmuntra mig själv lite också denna dag. Inte bara köpa paket och grejor till andra. Så igår gjorde jag en liten djupsökning på internet och via förnämliga Bokbörsen beställde jag den här, den enda Maria Lang-deckaren som saknas i min samling…

Liten, men eftertraktad.


Ögonen är en tunn liten novellsamling
från 1964 och troligen inte en av Maria Langs bästa böcker. Men den är otroligt svår att få tag i. Förra året lyckades jag få ett exemplar i min ägo – bara för att skicka den vidare till vännen FEM. FEM fyllde nämligen 50 och vad var mest rätt att ge bort till en annan Lang-samlare om inte den eftertraktade Ögonen? Det var INTE LÄTT att skiljas från boken, kan jag meddela. Samtidigt uppfattade jag att FEM blev väldigt, väldigt glad för presenten!

Nu är emellertid ett exemplar till mig själv förhoppningsvis på väg… Den här boken ska jag avnjuta med andakt – för det är boken som gör min Maria Lang-samling komplett…

Read Full Post »

Torsdagens Babel innebar säsongsavslut. Förväntasfull bänkade jag mig för att se en inspelning av programmet. Det skulle visa sig att programmet befolkades av flertalet gamla bekanta. Men vi tar det i ordning nu…

Dokudiktaren denna vecka var Bodil Malmsten. Jag spolade förbi som vanligt.

Amos Oz besökte Babel för jag vet inte vilken gång i ordningen tredje gången. Författaren, som inte ville bli författare alls, utan hatade ord. Så småningom började han skriva och har bland annat skrivit ett tjugotal romaner. En berättelse om kärlek och mörker är en av hans mest kända självbiografiska böcker och handlar bland annat om moderns självmord. Hans nyaste bok är en novellsamling med titeln Lantliga scener.

Fiktion och berättande prosa var samtalsämnena den här gången. Den senaste novellsamlingen är baserad på en dröm av författaren. Personteckningen är speciell i Amos Oz böcker, men han talade om att han aldrig baserar sina personporträtt på existerande människor. Novellerna i boken har dessutom öppna slut – precis som livet, menade författaren. Intellekt och ödets ironi rundade av intervjun.

Intellektuella… Det handlade nästa inslag om. Uppsalaprofessorn i litteratur Johan Svedjedal, tillika Övralidspristagare förra året, pratade lite om 1930-talets intellektuella som han skrivit en bok om.

Gänget i studion som representerade De Intellektuellavar trion Magnus Alexander Bard, Ulrika Knutson och Per Wirtén. Sävliga Ulrika Knutson läspade fram att de gamla 30-talisterna var stora intellektuella. Alexander Bard menade att 30-talisterna kring Spektrum var unga och ville förändra världen – precis som alla unga vill. Per Wirtén tyckte att det är en befrielse att slippa de stora kulturgiganterna som överskuggar allt. Intelligentian idag finns på internet, menade Alexander Bard. Ulrika Knutson höll delvis med, men menade att intelligentian finns på universiteten. Alexander Bard sa att programledaren ställde en dum fråga och jag skrattade högt! Alexander Bard efterlyste också kritik rent generellt.

Ett avbrott i studiodebatten där alla avbröt alla hela tiden blev reportaget om fransmannen Bernard Henri Lévy, författare, filosof och intellektuell. Väloljad åsiktsmaskin och världsreporter kallas han av somliga. Frankrikes Björn Ranelid, säger en del. Jet-set-aktivist benämndes han av Per Wirtén.

                                                                                                                                                         Veckans lästips var böcker som passar som sommarläsning:
Amos Oz: The Rabbit from Patagonia av Claude Lanzmann
Ulrika Knutson: Just kids av Patti Smith
Alexander Bard: Kroppsmaskinerna av Alexander Bard och Jan Söderqvist

Read Full Post »

Ur Alice Munros novellsamling Nära hem, novellen Labor Day-middagen:

– Man glömmer hur lycklig man är medan man är lycklig.
– Och vice versa. Som man glömmer en förlossning.

Read Full Post »

Skoga mitt i vintern. Ett kvarter vars hus renoveras. Byggställningar. Och en massa fönstertittare. Ändå sker ett mord, mitt framför allas ögon. Fyra fönster mot gården är den allra sista Maria Lang-deckarromanen jag läser. (Nu återstår endast novellsamlingen Ögonen). Tusen, tusen TACK, Nurse Rached, för denna förträffliga julklapp som måste ha varit ursvår att hitta (jag har letat i många år på antikvariat…)!


Fyra fönster mot gården – och ändå ser ingen mördaren!..

                                                                                                                                                Josabet kommer hemrrusande till Skoga efter att ha bott i Stockholm i några år. Där har hon målat tavlor, men nu, deklarerar hon, ska hon skriva. Det är nåt mystiskt med Josabet. Avslöjar hon hemligheter i sitt manus? Eller varför blir hon egentligen mördad?

Det här är en ganska typisk Maria Lang-deckare från 1980-talet. Persongalleriet är inte alltför stort och personerna rör sig i princip enbart i det fiktiva Skoga. Lite händelselös story, kan tyckas, men kanske beror det på att kriminalkommissarie Christer Wijk är däckad av influensan? Jag trivdes i alla fall under läsningen och det är med vemod jag ställer in den allra sista Lang-romanen i bokhyllan.

Högt betyg, förstås!

Read Full Post »