Min lördag: tankar, sopkaos och ett rent helvete

Ett lördagsinlägg.

---

 

Solig morgon.

Jag brukar alltid tänka att jag ska dö till Schuberts Ave Maria. Det kan jag naturligtvis varken veta eller bestämma. Men i december, när jag spelar min jul-cd med Peter Jöback i bilen, är jag övertygad om att det blir så. Nu är det en ny månad och snart också en månad sen det var jul. Kanske jag lever ett tag till.

När jag dammar brukar jag fundera över högt och lågt. Idag dammade jag, men var jag mer i nuet – och ändå inte! – när jag drog med dammtrasan över de inramade fotona på min ursprungliga familj: farmor, farfar, mormor, morfar, pappa och mamma. Det finns en enda av dem kvar här på jorden (och henne telefonerade jag med i torsdags kväll). Sen är det jag. Och efter mig… ingen. En känsla av sorg smög sig in och borrade ner sig nånstans i mitt bröst. Det blev lite tungt. Samtidigt vet jag att det finns människor som jublar över det faktum att det tar slut med mig. Men det kan också finnas en och annan som känner annorledes… (Och så blev jag påmind om att ta tag i återhämtningen av våra släktporträtt som är deponerad hos en lurendrejare.)

Anna Jansson, en försvunnen ung man och en mugg kaffe var med mig i sängen i morse.

Min lördag… Först vaknade jag strax före halv sju, men lyckades somna om för det var tyst i huset. Vid åtta-tiden tyckte nån i byggnaden att det var helt OK att starta både en tvättmaskin och gräla. Jag skuttade därför upp och fixade kaffe. Kaffet höll mig varm i sängen medan jag läste ungefär 100 sidor ur min bok på gång. Det är Anna Jansson sextonde Maria Wern-deckare och jag måste säga att titeln är väldigt passande. Men märkligt nog inleds boken med en pojke som försvinner från en färja – precis som Shetland igår… Så sammanträffanden existerar…

Det var otroligt vackert väder idag, men dan började kallt. Jag fick ha en liten syjunta här på morgonen, för jag upptäckte att det drog en aning om vänster stortå. Det fixade jag till snabbt och inte snyggt. Greta-Lischa Schterner*, min gamla schyfröken, jag menar tekschtillärarinna, skulle inte ha godkänt min sömnad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det behövdes uppenbarligen dammsugas här idag…

På dagens agenda stod som sagt städning. Det är inte så världsaroligt längre när en bara har två dar i veckan att städa på. Men det går. Allting går ju – utom tennsoldater och små barn. Jag körde igång ett maraton med klassisk musik – mina fem cd-skivor Classical Collection. Då slapp jag höra vad andra i huset har för sig. Dock noterade jag en avfärd. Jag hoppas att den blir av det längre slaget för jag orkar inte försöka somna till en tvättmaskins entoniga brummande en natt till.

Nu har huset fått lyssna till vacker musik hela dan. Hoppas det får människor att lugna ner sig och dämpa sig ett tag. Min städning är nästan färdig. Dammningen är klar, liksom dammsugningen. Det behövdes, kan jag meddela…

Jag har pausat för att äta frukost, tvätta mig, stoppa in ögona (det vill säga linserna) och rafsa ihop soppåsarna. Jag har ett eget lite sopberg här. Eller sopkaos, som är det senaste kaoset media skriker ut om. (Sopkaos är det alltså i Stockholm.)

Sopkaos i New Village osså.

Jag måste ge mig ut, tyvärr. Det är inte bara sopkaoset jag ska bringa ordning i, jag måste ordna nån middag dessutom. Det blir köpepizza idag har jag bestämt. Eftersom jag är ensam straffas jag och får inte hemkörning av pizza om jag inte betalar (extra) för det. Därför har jag bestämt att jag åker och hämtar hem den själv. Men än så länge är det lite tidigt, så jag får väl ställa mig vid strykbrädan en stund och även dra några tag med en fuktig trasa i badrummet och i duschrummet-toan.

I kväll blir det tänd ljuskrona igen. Fem stearinljus får inte upp värmen, men det var i alla fall mysigt att tända dem igår. Repris i afton, alltså. Och kronan sitter i taket i vardagsrummet, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag inte, som bekant. Förutom pizza och ljuskrona blir det Stjärnorna på Slottet klockan 20. Och ett och annat kapitel i min bok, förstås. Har DU lust att berätta vad DU har haft för dig idag så gör gärna det i en kommentar.

Ljuskronan sitter i taket, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag som som bekant inte.

*Greta-Lischa Schterner = hon hette självklart nånting heeelt annat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nanny Tofflan och vattenmusik

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.

---

 

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

på mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »