Avundsjuk eller uppretad?

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.

---

 

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

• ett större hem
• mer pengar
• större möjlighet att göra renoveringar
• en mer välvårdad trädgård
• ett roligare och mer aktivt liv
• ett bättre läge
• möjlighet att resa mer
• ett lyckligare liv
• ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)

Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!

*ballen = balkongen
**ballar = balkonger
***allar = altaner

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tystnaden är underskattad!

Ett tyst och hyssjande inlägg.

---

 

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnad. Ellinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Packa upp och lägga mig ner

Ytterligare ett gnälligt inlägg.

 

Packar upp grejorna jag lagt ner i min weekend-rygga.

Det var inte alls nödvändigt att jag åkte till Himlen med Fästmöns grejor. Men jag längtade och jag ville ha en puss. Dessutom är risken stor att jag inte kan åka dit förrän nästa fredag eftersom jag antingen är sjuk eller jobbar.

Jag är rätt konstig när jag är sjuk. Vill både vara ensam och ha sällskap. Så jag tryckte i mig en Ipren, borstade tanden, åkte en sväng, fick en puss och en pratstund i bilen. Sen for jag hem igen. På gräsmattan stod C och H och hade sammanträde om mat. Viktiga grejor, men personligen har jag lite svårt att tänka på mat just nu. Det finns inte mycket sånt hemma, men det finns gott om fil, så jag får äta det. Det är för övrigt det enda jag skulle kunna tänka mig just nu.

Jag äntrade min trappa och stupade på gästsängen med pläden över mig efter att ha bytt om från jeans till mjukisbralla. Och nej. Jag har faktiskt inte tvättat mig än, varken ansikte eller armhålor, bara borstat tänderna innan jag åkte (för pussens skull). Min weekend-rygga, som jag packade igår, fick jag packa upp. Det kändes inte kul, men…

Slumrade säkert en timme och vaknade av några grannar (inte de som skriker) som stökade omkring, denna gång var det visst förrådsstädning med allmänt slammer mot trappräcket. Men det var bra, för även om gästsängen är snällare mot min rygg kan jag inte ligga för mycket eftersom jag får ont. Jobbigt när det enda jag vill är att lägga mig ner och vila…

Lapdancen är upplockad och jag sitter nu vid köksbordet. Där kan jag också ligga på kökssoffan, som är hård och bra för min rygg. Jag har låtit datorn hämta uppdateringar och passar på att skriva några gnälliga rader. Orkar inte sitta vid Storebror.

Tog faktiskt lite fil och en macka förut. Det åker hiss. Fattar inte varför jag mår så illa! Kan vara febern, men Iprenen borde ha motverkat den.

Det blir vilodag idag och i morgon, sen får vi se om jag tar mig till jobbet eller inte. I kväll kanske jag orkar med Mr Selfridge, annars har jag sällskap av Louise Penny. Men nu måste jag helt klart sluta skriva och lägga mig ner en stund på soffan. Jag fryser. Utanför fönstret är det 20nånting grader.

Hoppas att du får en roligare helg än jag! Skriv gärna några rader och berätta om allt kul du gör, så jag får lite input! Jag läser kommentarer – och svarar ibland – i ryggläge, via mobilen.

Livet är kort.

Read Full Post »

En rätt magisk fredagskväll

Fråga nummer ett är om jag fick… korgen..?

Korgar, korgar, korgar…

Ja, för det är ju inte så lätt när man ser ut som f*n och bland det första man ser när man kommer ner på stan är sin spegelbild i ett fönster.

En riktig påskkärring. Eller kanske en äkta häxa?

Men jag hade, kvällen till ära, mina finaste, orange vantar på mig när vi travade S:t Olofsgatsbacken upp, upp, upp för att supera på Il Forno.

Mina finaste! 

Där var det trångt som alltid, men vi hade ju bord bokat för två. Jag var frusen och det var ganska skönt att sitta intill pizzaugnen och bland levande ljus.

Ett ljushuvud bland de levande ljusen.

Vi visste inte om vi ville ha trerätters, men vi tuggade i oss förrätt och varmrätt till att börja med. Maten hade blivit sämre än sist, tyckte vi, men vinet var mycket gott, ett nebbiolo från 2005.

Vigna Botti Langhe. Rött och gott!

Det är vid såna här tillfällen vi verkligen pratar med varandra och det gjorde att blev en bra paus efter huvudrätten. Detta lämna plats för lite dessert. Och desserten var måltidens absoluta höjdpunkt, tyckte jag!

Chokladmousse med en vit kula och en brun kula.

Anna valde en kaffedrink till desserten, Evangelico (kaffe, Frangelico och Baileys), medan servitören uppmärksamt noterade att jag hellre ville ha kaffe och Frangelico bredvid. (Synd bara att det var is i likören.)

Frangelico on the side.

Tja, i matväg var desserten och Frangelicon det bästa. Som vanligt var servicen på topp. Jag fattar inte att dessa unga män och kvinnor orkar vara så trevliga och snabba när stället är knökfullt! Suveränt och helt värt en hundring i dricks! Kom inte sen och kalla mig snål, nån. Sen kanske kocken ska… få lite ledigt…

Nerför backen igen stannade vi för att fotografera lite. Som vanligt kom det här kapellet med på bild.

Domkyrkan en fredagskväll i februari.

I lyktskenet avtecknade sig trädgrenarna som knotiga fingrar. Tyckte jag, dårå, som har lite livlig fantasi.

I lyktans sken…

För den som är både hungrig och intresserad av hattar hittade vi ett utsökt exemplar i ett skyltfönster. Nån som har sett… gräsligare???

Korv med bröd – i hattversion.

Nej, mat ska man inte ha på huvet, mat ska stoppas i munnen. Mätta var vi och vi hann precis med bussen hem. Men först hann jag knäppa en bild till och den dedicerar jag till mammakusinen B!

Arnehjärtan till lilla huvudet.

Idag har vi inlett dagen med att Anna har berättat om hur hon har fastnat i saker och ting. Eftersom vissa BARN läser den här bloggen vågar jag inte berätta mer detaljerat – jag vill ju inte inspirera till att nån försöker. Men den ena incidenten involverade ett huvud och ett trappräcke, den andra ett finger och ett frysfack.

Frukosten är avklarad och nu väntar ett stadsbesök. Vi har tänkt oss att titta på Ekebykeramik, lite loppis/antikt och kanske nåt mer. I afton lagar jag maten (träning ger färdighet även i till synes hopplösa fall) och sen bänkar vi oss för att se Melodifestivalens fjärde deltävling. Naturligtvis bloggar jag inte om den, utan jag rekommenderar dig som är intresserad att i stället läsa vad Jerry knåpar ihop om eländet tävlingen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Oljud och skitsnack – och nånting hjärtegott

Det bara regnar här. Det regnade redan i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Vi har sovit lite dåligt i natt båda två. En orsak är att nattens ljud förstärks så. Jag somnade som en klubbad säl för att sen vakna vid ett-tiden av att nånting lät ungefär

Iiiiiiiiiiiiiihhhaaaiiiiaaaahhhh bzz bzz bzz

Först trodde jag att det var nån som ringde på mobilen. Därpå anklagade jag grannen för att hålla på med nåt skumt. Till sist insåg jag att det var… Anna. För den som inte vet det är Anna lite… sladdstyrd. Hon har en pump med insulin kopplad till sin mage. Och nu var det egentligen pumpen som lät, inte Anna, eftersom innehållet höll på att ta slut. Självklart väckte jag min kära och påtalade detta, för av nån anledning vaknade hon inte själv på grund av larmet.

Efter en del snurrande i sängen somnade jag om. Vaknade då och då av att vissa fingrar hade domnat bort, ett fenomen som jag sluppit ett tag men som nu kommit tillbaka. Ättestupan nästa, eller? Nja, inte riktigt! Jag gick utan kryckor till bilen i morse och jag har varit ute med fyra soppåsar – UTAN att krycka mig till Casa della Garbage! Hälen känns, men det är inte längre som om en kniv körs rakt upp, mer som en liten fil som raspar på ytan. Jag tror bestämt jag överlever! Tillräckligt för att irritera mig på att nån granne IGEN spelade The Bells of  S:t Mary på trappräcket så att det dånade inne i min lägenhet. Föräldrar, var är ni???

Föräldrar, var är ni?

Jag har varit ute i förrådet och klättrat – jajamens, på onda hälen! – och rivit och rafsat efter stakar och stjärnor. Har fått in dem jag funderar på att ha i fönstren, provat att de fungerat och konstaterat att jag behöver inhandla två stycken sladdar med lamphållare och trycke.

Anna jobbar till klockan 14 idag och när hon har skuttat ut från jobbet far vi in till hjärtegoa L för att hämta vår fyraårsförlovningspresent! Jag är förbluffad över att en människa kan vara så snäll som L! Och så snäll mot just MIG som är så elak och snackar så mycket skit om folk på min blogg (har jag fått höra)! Men på bloggen uttrycker jag mina åsikter. Det är bakom ryggen skitsnack sker. Jag kan bara konstatera att vännen K hade så rätt när h*n sa att somliga inte är mottagliga.

Nu är det telefondags till moder för att få höra hur kaffekalaset i onsdags avlöpte och lite annat.

Ha en go lördag och plita gärna ner nån rad i en kommentar och berätta vad du har för dig!

Livet är kort.

Read Full Post »

I samma gamla spår… eller nya..?

Fredagsmorgon i november. Jag fick sovmorgon ända till klockan 7.11 då konserten i lägenheten under drog igång. Och sen följde det ena på det andra. Det verkar som om vår trappuppgång är full av TJOCKISAR eftersom alla bara MÅSTE gå och slå emot trappräcket så att det låter som The Bells of S:t Mary… Ja jag vet, det är ingen idé att försöka vidtala berörda, de är liksom inte pratbara. Om man inte ens kan hälsa räknar jag inte med att man kan kommunicera. OCH ALLA TALAR SVENSKA! Vill bara ha det till protokollet. Så här hemma går allting i samma gamla spår.

Samma gamla spår här hemma…

Det slog mig emellertid – och det var en konstig känsla! – när jag läste lokalblaskan att där tycks poppa upp en massa nya affärer och krogar i stan som jag inte känner till. Jag är liksom aldrig i stan längre. Och det är ganska skönt… Framför allt gör jag inte av med några pengar – varken på svindyra och ovärda luncher eller på shopping. Jag har alltid pengar kvar dagarna före lön och jag har till och med kunnat stoppa undan en sparad slant till sämre tider!

Nej, jag åker inte in till stan och köper en vinterjacka för flera tusen spänn när den jag köpte förra året fortfarande håller. Skulle det vara så att jag behöver en dunjacka kan jag alltid traska över rondellen till den nya outleten som finns bredvid Tokerian. (Outleten har ingen hemsida, men finns på Fejan och dit tänker jag inte länka.)

Eller förresten. Jag skulle gå till Stadium och ta med mig nån gammal jacka jag har. Där kan man nämligen byta in sin gamla jacka och få 200 kronor i rabatt om man handlar en ny för 499. Genom ett samarbete med Human Bridge delas de gamla jackorna ut i december till behövande i Östeuropa. Ett fint koncept! Fast förra året var det 300 kronor, vill jag minnas. Lite snålt i år, med andra ord. Men ändå. Ett bra sätt att återanvända.

En annan sak som slog mig när jag läste lokalblaskan till morgonkaffet var det faktum att det numera är fler begravningar än bröllop på ett år för min del. Dop och konfirmation har jag inte varit på sen way back when. Bröllop är ungefär tio år sen. Jag ser alltid till att jag har en uppsättning diskreta, mörka kläder i min garderob. Nej, det är inget roligt faktum alls och i eftermiddag är det dags igen. För lite mer än ett år sen tog jag farväl till en före detta kollega och extra-mamma, nu följer jag en vän, blott tre år äldre än jag, till den sista vilan. Det är så hemskt och ofattbart att jag inte kan förstå, ta in, acceptera detta trots att det nu har gått ganska lång tid.

Jag har i alla fall sällskap i eftermiddag och det är gott att känna att vi kan luta oss mot varandra. Alla gamla stridsyxor borde grävas ner när nånting sånt här sker. Vi borde inse att gemenskap och frid är bättre än utanförskap och stridigheter. Jag är inte utan skuld själv, verkligen inte. Men it takes two to tango… Det är såna här strider i Den lilla världen som gör att jag inte är förvånad över hur det är ute i Den stora världen. Inte ett dugg förvånad…

Farväl…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tre vägar bär till… Tokerian

Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:

1. Raka vägen (tar fem minuter)
2. Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
3. Långa vägen (tar 13 minuter)

Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…

Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa

senare, framåt kvällen.

Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.

Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:

(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)

Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.

”Rött guld igår…”

När man går Långa vägen går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)

Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.

Solen lyser lika starkt idag som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.

Höstsol med en jätteblå himmel.

När man kommer från baksidan ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!

Öppet alla dagar till 21.

En lagom promenad blev det. Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…

Sol mellan höstdöda grenar.

Vad håller du på med idag då?

Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…

Read Full Post »

Ljudlig morgon

Nu lär jag låta som den gnäll-kärring jag är, men jag undrar vad det är för fel med folk på morgnarna? Eller om det är nåt konstruktionsfel på vårt hus. I morse vaknade vid fem, halv sex och hade ursvårt att somna om. Men jag somnade väl efter ett tag – bara för att bli väckt strax därpå av nån i huset.

Den här morgonen var det

• minst tio ljudliga smällanden i ytterdörrarna. Men jisses Amalia, är ALLA osams med ALLA eller vad??? Är det svårt att stänga en ytterdörr på ett normalt sätt?
• tre (3) gånger, vid olika tidpunkter, roade sig nån med att dra längs med metallräcket så att det lät som värsta klockspelet. OK, jag gissar att det var ett barn, men barnet, som uppenbarligen var litet (stora barn roar sig väl inte på detta sätt, eller?) hade väl för 100 gubbar en förälder med sig? En förälder som troligen inte drabbats av akut talförbud och som kanske borde ha sagt något som fick den lilla/lille att låta bli räcket?
• sist men inte minst måste jag nämna kissandet. Ja jag begriper inte hur folk gör eller hur huset är byggt, för när det gäller kissande så hörs det mer från andra än det gör i egna hemmet, kan meddelas. Jag låg i sovrummet, som ligger längts bort i mitt hem från min toa, men även från andras toaletter. ÄNDÅ hörde jag, glasklart som ett Niagarafall, hur någon kissar så det står härliga till. Man undrar då:

1. är huset ovanligt lyhört?
2. har personen i fråga en porslins- eller metallpotta med sig i sovrummet?
3. är personen man och har en ovanligt kort… ”kisse”… vilket gör att det krävs en del ”kraft” för att strålen ska pricka rätt?

Nån som vet???

Undras hur många som blir förbannade på mitt surrande nu? Men det SKITER jag i!

Read Full Post »