Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘studier’

Ett inlägg om myter och till viss del även fakta. Eller?


 

En ska ju inte tro allt en läser i media. Men häromdan läste jag i Dagens Nyheter på nätet om fem myter om Sverige som florerar utomlands. Artikeln kom till för övrigt till på grund av en sjätte myt om att Sverige hade infört sex timmars arbetsdag

Här är de fem myterna:

  1. Självmorden
    Sverige tros vara världens mest självmordstäta land, med det är det inte! Däremot har vi pålitlig statistik över självmorden i vårt land. Flest självmord sker i Guyana. Ja, det här var ju inte nåt roligt – varje självmord är en tragedi för de inblandades närstående, framför allt. Så även om vi finns på 58:e plats med våra 11,1 självmord per 100 000 invånare är det inget att slå sig för bröstet över.
  2. Synden
    Nä, svenskar är inte mer sexorienterade än andra folkslag. Men många av oss har hjälpt till att hålla ryktet vid liv sen 1950-talet när sexualundervisning infördes i skolorna och många svenska filmer med naket i kom upp på biograferna.
  3. Utseendet
    Blonda och blåögda? Tja, Sverige tillhör de länder med högst medellängd och vi är helt klart mer blonda och blåögda än folk i Bolivia.
  4. Djuren
    Isbjörnar i Sverige? Nej det har vi INTE. Och därmed har även jag dementerat detta.
  5. Lesbiska byn
    Det finns en kinesisk vandringssägen om en lesbisk by i norra Sverige. Där sägs 25 000 lesbiska skogshuggare bo och de män som tar sig in i byn blir svårt misshandlade. Nej, det är inte heller sant.

Inte mycket sanning ovan, inte. Men… kaffe dricker vi svenskar. Och nu har två separata studier visat att folks kaffepreferenser speglar deras personligheter. Alltså, den som föredrar beska smakar sägs ha mer psykopatiska tendenser än andra. Själv tar jag alltid mitt kaffe svart som nattaMoahahahahahaaaaaaaa…

Lattehjärta

Kaffe för en snälling, det vill säga inte Tofflan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om längden på prylar i sociala medier.


 

Häromdan läste jag en intressant text som jag hittade hos Sveriges Kommunikatörer om hur långa olika saker – texter, filmer, ljudfiler etc – ska vara i sociala medier. Om syftet är att nå och få många läsare/tittare/lyssnare finns nämligen inte bara bästa tider för publicering utan självklart också optimala längder på materialet. (Sen kan man ju ha andra syften med sina webbgrejor!) Bakom tankarna kring längderna står Buffer, ett socialt medieverktyg.


Detta är några av ideallängderna, enligt Buffer:

  • Twitter. Mellan 17 och 100 tecken. Tweets som är kortare än 100 tecken blir till 17 procent mer lästa än längre tweets.
  • Facebook. 40 tecken. Poster med 40 tecken får 86 procent högre engagemang än poster med fler tecken.
  • Hashtaggar. Sex tecken. Använd inte specialtecken, undvik slang och börja inte med siffror.
  • URL:er. Åtta tecken. Lite i kortaste laget, tycker jag, men gissar att http:// och www inte räknas.
  • Bloggrubriker. Sex ord är viktigast (notera särskrivningen!) – de tre första och de tre sista. Det är nämligen dessa som blir lästa.
  • LinkedIn. 25 ord är ett bra riktmärke i dina texter. Håll dig till mellan 16 och 25 ord om du vänder dig till företag och mellan 21 och 25 ord till kunder. Dessa texter får nämligen flest delningar.
  • Blogg. En bloggtexts ideala längd är 1 600 ord. Maj gadd, det är många ord, det… Men av alla lästa inlägg är 74 procent kortare än tre minuter långa och 96 procent under sex minuter.
  • YouTube. De flesta filmer är korta. Cirka tre minuter är en bra längd.
  • Poddar. Meddellängden på poddar är runt 22 minuter. Studier visar att studenter tappar intresset efter mellan 15 och 20 minuters föreläsning. Det kan vara ett bra riktmärke!
internet-zoo

The internet is Zoo. Bilden är lånad från Buffer.


Det här inlägget 
är inte ens 300 ord långt. Det blir nog inte läst, dårå, om man ska tro Buffer. Samtidigt, betänk att Buffers siffror gäller amerikanska sociala medier och dito texter!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Lanthandlerskans sonFör ett tag sen fick jag tre böcker i andra hand av Annas snälla mamma. En av böckerna visade sig vara en första version av Jonas Jonassons succéroman från 2009, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Tyckte jag. Men författaren heter Lars Sund, boken heter Lanthandlerskans son och den gavs ut 1997.

Några fler saker skiljer böckerna åt, men det är baske mig inte många! Lanthandlerskans son är blott 94 år ung när han rymmer – med en åra i högsta hugg – från åldringshemmet i Vasa. Ja, där säger man på finlandssvenska åldringshem, inte ålderdomshem. Åran använde Otto till att slå sönder hemmets TV och på så vis kunna rymma med viss hjälp av sin dotterson.

Det är emellertid inte första gången Otto Näs är efterlyst. Första gången var han mordmisstänkt, något som ledde till att Otto Näs, av förklarliga skäl, försvann från Finland någon gång kring de båda världskrigen. Nu berättar han sin historia för dottersonen, en historia som inte bara blir en släktkrönika utan även lite av en lektion i historia. Men mest av allt blir det en skröna.

Vi läsare får ta del av en både rolig och gripande historia. Lanthandlerskans son Otto har inte särskilt rent mjöl i sin påse och han har sannerligen levt ett äventyrligt liv. Men det här är också på sätt och vis kvinnornas bok, för en centralgestalt är Hanna, lanthandlerskan, även kallad Dollar-Hanna. Inte var det särskilt vanligt att kvinnor hade en lanthandel på den tiden. Ed Ness gav Hanna två barn, Otto och Ida. Hannas kärlek till Johannes Smeds nådde emellertid långt bortom kroppen och allt som är vedertaget.

Händelserna i boken utspelar sig mestadels i Österbotten i Finland. Författaren själv, Lars Sund, föddes 1953 i Jakobstad, också det i Österbotten. Efter studier i Åbo hamnade han så småningom i Uppsala där han bland annat arbetade vid lokalblaskan. Men även tidningen lämnade han senare för att helt ägna sig åt sitt författarskap. Lars Sunds litterära genombrott kom 1991 med Colorado Avenue, den första delen i trilogin där Lanthandlerskans son utgör del två. Trilogins persongalleri består av invånarna i en fiktiv by i Svenskösterbotten, Siklax. Lars Sund skriver på svenska och hans sex senaste böcker, (den senaste kom ut förra året), har översatts till finska.

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Karin WahlbergLivet går vidare heter en av mina favoritförfattare. Hon har många litterära strängar på sin lyra och har skrivit både för yngre och äldre, deckare och historiska romaner. Nu i våras kom den andra delen i hennes serie om lasarettet, Livet går vidare. Jag fick boken i födelsedagspresent av Jerry och Elias – TACK!

Det är fortfarande 1950-tal när vi läsare får följa läkare, läkarfruar, sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor med flera på lasarettet i Ekstad. Boken inleds nästan som en deckare, emellertid. En ung kvinna attackeras utanför sitt hem och knivhuggs i magen. Naturligtvis hamnar hon på lasarettet. Samtidigt väntar doktorinnan Nancy Brandh parets tredje barn, medan maken Egon däremot väntar på en överläkartjänst. Men är det nåt annat som håller honom kvar på arbetet om kvällarna? Och hur ska det gå med Ella-Kristin och hennes kompis Stina, på väg att bli sjuksköterskor? Och Ulla, som fick avbryta studierna på grund av polio? Lilian från Motala, som blev försmådd vid altaret?

Det är inte bara kärlek på lasarett när Karin Wahlberg skriver den här boken. Den ger spännande glimtar av en tid innan jag föddes, en tid när såväl teknik som mediciner och behandlingsmetoder utvecklades. Det är ännu männen som räknas mest, men en kvinnlig läkare har kommit till Ekstad. Dessutom proklamerar Lennart Hyland en Frufridag i sitt populära radioprogram Karusellen. Ändå är det långt kvar till jämlikhet mellan könen. Att bli fru är fortfarande det viktigaste – för en del.

Livet går vidare är en underbar historia om och skildring av livet i och omkring ett lasarett på 1950-talet. Allt är inte bara kärlek och fras av vita rockar – här finns alkoholproblem, oönskade barn, hustrumisshandlare och cancer också.

Toffelomdömet blir det högsta- trots att jag hittade korrekturfel!!!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rapporterande inlägg.


 

Nu är vinterns alla storhelger över. Den som går i skolan kan se fram emot februarilov och den som jobbar kontorstid kan längta efter påsken. Vi som befinner oss i tomma intet bara är.

Jag har bara varit i några dar. Det har varit helt rätt för mig. Sen tycker familjen kanske inte att jag är så rolig alla gånger, men jag har inte hört några klagomål öppet. Fästmön får mig att skratta och när jag har gråtit har hon funnits där.

 Brunt på fingret

Bajs på fingret? Det fick mig i alla fall att skratta.


Vi tog en gofika igår. 
Anna köpte fyra riktigt kladdiga chokladkakor, men vi orkade bara äta var sin. ”Barnen” fick inga, förstås. Vi har haft två ”barn” hemma.

Chokladkaka

Chokladkaka av kladdig sort.


Vi gjorde tabberas 
på Annas stympade och lemlästade pepparkakor. Vi åt kroppar utan huvuden och armar eller bara huvuden separat.

Lemlästade pepparkakor

Lemlästade pepparkakor.


Nog trodde jag 
att min tomtesamling var stor, men Anna har nog baske mig en större. En del tomtar var söta, andra lite läskiga och den här lite… fjollig.

Fjolltomte

Fjollig tomte.


Före maten tog vi 
drink (öl) med tilltugg (torrostade jordnötter).

Torrostade jordnötter

Torrostade jordnötter.


Som den kycklingexpert jag är 
ställde jag mig vid spisen och stekte filéer. Anna fixade sallad och gratäng. Jag stekte och stekte och stekte och till sist luktade hela jag stekt. Det blir en dusch och hårtvätt senare.

Kycklingfile i pannan

Jag stekte och stekte och stekte…


Anna dukade med finporslinet.

Finporslin

Annas finporslin.


Det var lite oklart 
hur många vi skulle bli till middagen, men vi blev alla mätta och magarna lika trinda som en av Annas tomtar.

Trind mage i randig tröja

Så här trinda blev allas magar, ungefär.


Jag pratade alldeles för länge 
i mobilen med en kompis. Hon ringde aldrig tillbaka sen. (Hon sa att hon skulle göra det, men jag förstår varför hon inte ringde igen.) Pratade en hel del med äldsta bonusdottern som var hemma över helgerna från studier i norr. I skrivande stund är hon på väg mot flyget.

Linn

Äldsta bonusdottern.


Vi myste med ljuslyktor. 
Slumrade lite. Pratade. Såg CSI MiamiFOX.

Ljuslykta

Ljuslykta som kunde ha blivit en julklapp till ett barn.


Vi blev nästan för trötta 
för att gå och lägga oss i sängen.

Marge och Tuppen på en stol

För trötta för att gå och lägga sig i sängen var visst även Marge och Tuppen.


I natt hade det snöat. 
Jag grät mig till sömns och vaknade med svullna ögon och kände mig som ett utskitet kvarglömt päron på vardagsrumsbordet.

Ett kvarglömt päron

Ett kvarglömt, rätt torrt päron.


Efter frukost 
grävde jag fram min bil, borstade av den och for till Tokerian för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Jag har tittat till husdjuren jag vaktar, jag har sökt ett par jobb och jag ska glo i dagens papperstidningar som jag gratis-prenumererar på ett tag till. I kväll ska jag ringa min mamma för att kolla att hon inte har fått ont efter sitt fall och kanske har jag ork att ringa en av mina läsare också. Annars är jag väldigt, väldigt trött…

Jag är på sätt och vis stolt över att mina ord berör. Men det här inlägget är mest dravel. Till skillnad från den kärlek och omtanke jag kände under dagarna i Himlen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hej-då-vi-ses-snart-igen-inlägg.


 

Min belöning för utförd städning och lite annat blev en klippning. Det var så skönt att få nacken rakad. Jag tror håret hade växt nästan två centimeter sen förra klippningen.

Jag blev upplockad av Fästmön, Frida och Elias och vid Lucullus, Uppsalas första pizzeria, mötte Jerry och Linn upp. Bara Johan saknades, tyvärr, men annars blev det en riktig familjemiddag. Som vanligt skulle två av oss fota hela tiden, även om en del försökte lägga band på sig. Men det kändes lite sorgligt för det är antagligen sista gången jag ser äldsta bonusdottern Linn på ett tag. Jag vet att vi ses snart igen, fast det kniper ändå en hel del i ett Toffelhjärta, det medges.

Vi åt tillsammans i kväll och mamma Anna hade ordnat en fin present. Jag hade Elias till bordet och han är väl sisådär road av restaurangbesök.

Efteråt strosade Förortsgänget till sin buss vid Centralen och jag korsade torget och gick ner för en trappa till min. Jag hade nästan nått porten när regnet kom.

Nu börjar livet på riktigt för Linn. Jag önskar förstås lycka till med såväl just livet som studierna. Och så ses vi snart igen.

Tack Anna för att du bjöd mig!


Här är några bilder ur familjealbumet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagligt inlägg.


 

En klick kaviar

Man ska inte överdosera – inte ens kaviar.

Bara för att man är arbetssökande får man inte straffa sig själv med att tillbringa dagarna i tristess. Nä, det gäller att ta sig uppåt. Och att komma ut. Hitta delmål, göra snälla saker, belöna sig när man har gjort nåt bra. Men hela tillvaron går ut på att hitta ett nytt jobb. Ögon och öron är ständigt öppna för möjligheter och det gör i alla fall mig lite trött. Jag kliver upp vid sjutiden på morgonen, lägger mig runt klockan 23, läser och sover sen runt sex timmar. För det mesta räcker det. Man ska inte överdosera!

Idag har det varit en ovanligt bra dag för att vara tisdag. Till exempel har intervjutid bokats, jag har kommit ikapp med jobbsökeriet och jag har fått anställningsbeviset som a-kassan har tjatat om. Det sista har jag lagt i ett kuvert tillsammans med ett… ampert brev. Men brevet tänker jag inte posta förrän i morgon, jag har så himla ont av hälsporren i högerfoten idag. Jag hoppas verkligen att de blir nöjda nu. Om du bara visste hur mycket jobb och tid som har lagts ner på detta rätt löjliga krav på ett bevis för hittills i år nio timmars arbete. Har de alltför lite att göra på a-kassan? Nä, det kan jag vill inte tänka mig. De har väl fullt sjå att ifrågasätta varenda krona en sån som jag får. Jag, som har varit medlem hela mitt yrkesverksamma liv och betalat in, varje jävla månad, i tron om att jag ska få ersättning när jag väl behöver det…

Roligare har det varit att diskutera en kommande musikrecension på en blogg nära dig. Jag tror bestämt att det är en begåvad persons alster jag ska recensera om ett par veckor. Spännande!

Smörgås

Grovt bröd med en massa frön – och ost, kalkonsalami, tomat och gurka.

Mindre roligt är det här med att försöka gå ner. I vikt. Alltså, när man gärna vill ha nåt gott till eftermiddagskaffet och helst av allt lite choklad eller annat godis på kvällen… Hur kul är det då med grovt, bruntråkigt bröd med en massa frön? Faktum är att det inte var alltför bedrövligt utan riktigt saftigt och gott till kaffet nu i eftermiddag! Med ost, kalkonsalami, tomat och gurka på måste till och med jag erkänna att nyttigt inte behöver vara äckligt…

Tillbaka till det roliga! Nån som ska ta sig uppåt landet för att studera har fått boende idag fram till årsskiftet. Det glädjer mig att det är löst nu eftersom studierna ska inledas den 1 september. Sen får vi hoppas att kursen är bra och givande och att boendefrågan löser sig lite mer permanent.

I morgon ska äntligen träffen med Kommunalrådet bli av! Jag är spänd och nyfiken, för det har hintats en del. Sen är Kommunalrådet en vansinnigt intressant och rolig person att umgås med också, vilket inte gör saken sämre. Det gäller att ta sig ut i verkligheten ibland – både för såna som mig och för politiker.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »