Skål igår, surt idag

Ett lite halvsurt jävligt grinigt inlägg.

---

 

Vi skålade igår!

Jag var på ett väldigt trevligt kalas igår. Vi firade en familjemedlem som har födelsedag idag, egentligen, men eftersom vi är många delas firandet upp. Fästmön och jag hade fått instruktioner om att inte ta bilen, så vi gick. Det var en alldeles lagom promenad, men lite kylig. Mina öron var illröda en lång stund efter att vi anlänt till målet. Vi hade ett lätt paket med oss som vi hoppas ska komma till användning och glädje framåt sommaren. Det såg inte mycket ut i ”omonterad” form, tyvärr. Efter att ha skålat i bubbelvatten med alkohol i och väntat in övriga gäster bjöds vi på två sorters smörgåstårta, många sorters kakor, två sorters vin och två sorters tårtor. En kan säga att vi rullade hem under kvällen efter en gott och varmt firande – och ätande. Då hade vinden stillnat och det blev en ännu skönare promenad.

Innan vi knoppade in kollade vi en nygjord dokumentär om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år i förra veckan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Jag tror att filmen påverkade mig, för jag drömde att jag var en sökare på väg hem. Och just som mobilen larmade att det var dags att vakna hade jag kommit fram. Dessvärre sov mina händer fortfarande, så det tog en stund att stänga av oljudet.

Snögubben vi passerade igår kväll såg rätt sur ut. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen…

Att säga jag var på glatt humör idag vore att ljuga. Jag jobbar på efter de prioriteringar jag har fått och försöker göra mitt bästa för att författarna ska vara nöjda. Det är de, tack och lov! Med mina insatser, det vill säga. Med situationen är ingen av oss nöjd. Det handlar om att utnyttja och att utnyttjas. Jag kände hur hornen i pannan växte ut när till och med tidsrapporteringen krånglade. Uppenbarligen var jag inte tyst, för jag fick fnissiga korridorkommentarer. Jag hade gärna fnissat med – och jag varit på fnissigt humör. Men jag var sur. Som ättika! Eller som snögubben vi passerade igår kväll…

 

Temperaturen har legat runt nollan eller strax däröver igår och idag. Under dan snöade det, men det var blandat med regn och la sig tack och lov inte. Jag blev tvungen att ta en liten promenad även i kväll, för i helgen kom nya och korrekta lappar med frågor fönster och persienner. Eventuella fel ska anmälas skriftligt och lämnas in före onsdag, för nu går garantin snart ut. Och jag har massor av fel – allt från otäta ventiler med is på insidan som följd till halvtrasiga persienner. För ett tag sen delades en enkät ut där en uppenbarligen skulle vara anonym. Efter att ha undrat hos BRF-ordföranden hur h*n tänkte (inte om h*n tänkte, men…) gjordes lapparna alltså om. Nåja, eftersom jag gav mig ut till styrelsebrevlådan kunde jag också ta med mig några soppåsar till soprummet. Till skillnad från somliga ställer jag nämligen inte mitt stinkande avfall i trappuppgången, jag behåller det inne hos mig eller går ut med det och lämnar det där det ska lämnas.

Tidigare idag fick jag ringa ordföranden också. Ja, jag hörde att jag störde, men om det nu är besvärligt att folk ringer får h*n väl införa telefontider. I helgen kom det upp lappar på våra portar om ett informationsmöte. Jag ville veta om det var ett möte kring en tvingande sak eller om det var ett säljmöte. Det var det senare, alltså ett möte där ett företag vill sälja på oss boende nånting. Då tycker jag att det ska stå på lapparna. Det ska vara tydligt att det inte är nåt informationsmöte från BRF-styrelsen utan ett säljmöte i regi av ett företag. Som det är utformat nu är det inte tydligt. Kommunikation och information är svårt. Det irriterar mig att såna som inte är proffs på det ägnar sig åt det i stället för att ta hjälp – hjälp, som uppenbarligen behövs. Hoppas fler än jag ringer och ”stör”!

Jag tror bestämt att mitt blodsocker är nere vid fotknölarna. Blodet mitt är inte sött utan surt, vilket betyder att jag behöver äta nåt. Förhoppningsvis jämnar det ut humöret tills jag ska ut och åka och hämta en och annan senare i kväll.

Inte vet jag om jag kan se ljust på framtiden, men en kan ju alltid Photoshoppa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Lang: vår tids första deckardrottning

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med buller och bång… och en bulle

Ett inlägg om att inte vara fullkomlig.

Den här dagen började med buller och bång när jag kom till jobbet. Jag hade gjort en finfin nyhetsplanering och allt material las ut i tid. Men sen dök en användare upp med en urknivig fråga. Jag hade ingen lösning, kände mig trängd och både visade och sa att jag inte har kunskaperna. Efteråt fick jag lite coachning av kollegan KS. Tydlig, skarp och rak, men bra. Det gör ont att inse att jag gärna vill dra fram Den Lilla med dålig självkänsla. Jag blev uppmanad att ta på pokerfejset och utlova åtgärd. Och att ta hjälp därefter om ingen lösning fanns i nån manual.

Det är så oerhört lätt för mig att ta på mig skulden, att skuldbelägga mig själv. Att erkänna min ofullkomlighet. Jag inser att jag har mycket att jobba med, för jag måste vända detta och inte visa hur rädd och liten jag känner mig. Det finns för det mesta hjälp att få. Och det fanns det även idag! Dessutom var ju coachningen i sig värd ett arvode, egentligen… Min kollega sa

Du får aldrig bli offer!

Det är ett ord jag hatar! Offer, alltså! Fästmön och jag brukar skoja om det ibland när vi antar våra alter egon Offret och Martyren. Men faktum är att dessa karaktärer är en del av min person, helt klart. Det behövs verkligen att nån står framför mig och säger det till mig, dock, för jag ser det inte själv. Nån som också coachar mig till att tänka och handla icke-offrigt och icke-martyrigt. Jag trodde att jag hade kommit sån lång väg med mig själv, men det hade jag inte… Bara att ta nya tag och jobba på med jaget!

Så småningom kom både jag och ärendet på fötter igen. All’s well that ends well. Ifall du ville veta.

Under dagen hade jag ett bra impromptumöte med mitt fackombud. Det är en kvinna som verkligen brinner för sitt arbete. Jag tackade för det och framförde att hon skulle ta till sig att jag aldrig tidigare träffat på nån som jobbar lika bra som hon i sin roll som ombud för Vision. Mer ofta har jag sett ointresserade, slöa och oengagerade ombud. P är verkligen ett riktigt guldombud!

Vidare fick jag en riktigt god nyhet, en nyhet som jag måste hålla hemlig ytterligare ett tag. Det har inget med mig att göra, eller jo… Ytterst lite. Det handlar om en person på mitt jobb som har gjort nåt riktigt bra och ska belönas för det på ett häftigt sätt. Jag blir så glad, ända in i själen!

Det blev andra bullar idag.

Snälle C hade varit och inhandlat semlor till några av oss. Den omtänksamme mannen hade uppfattat att jag inte gillar semlor, så han hade köpt en kanelbulle till mig. Den tog jag som lite belöning och plåster på egot när jag intog eftermiddagskaffe ihop med lokalblaskan. Blaskan, som faktiskt idag hade en artikel om min nästanbror, nygiftingen.

Det ösregnade när jag åkte hem. Till min glädje upptäckte jag nya namn på en postbox. Jag har betalat ett par räkningar, bland annat för bilbesiktning längre fram i vår. Känner mig ledsen och låg, men det är bara att bita ihop och inte bli nåt offer, som sagt.

I kväll är det Antikrundan och jag ska värdera – från bästefåtöljen. Vad gör DU i afton??? Skriv gärna några rader och berätta om din kväll. 

Livet är kort.

Read Full Post »

Verklighetsflykt…

Ett inlägg om hur jag flyr verkligheten och om att ensam inte alltid är så stark.

Idag ska jag fly verkligheten. Men nej, det är inte så högtravande som det låter. Jag ska städa bort lite negativa energier. Städning är en utmärkt sysselsättning på alla sätt och vis: man jobbar bort smuts och damm, men man jobbar också bort sånt som är mindre bra inuti en själv.

Verklighetsflykt…

Det är skitkallt idag, kallare än sex minusgrader. Jag tänker på Prinskorven och undrar om hans mamma hittade nån vinterjacka till honom igår när hon gick in i garderoben, så att säga. Jag var så frusen igår kväll, men som tur var hade jag kyckling som skulle tillagas i ugnen och av ugnsvärmen blir det varmare – i alla fall i köket. Dessutom tog jag ett glas rött till maten.

Kvällen tillbringades med en god och klok vän i örat samt Bron på TV därefter. Jag är så tacksam att det finns vänner som är smartare än jag och som ändå kan tänka sig att prata med Bebis-Tofflan, typ. Jag hade därför inga problem sen att koncentrera mig på Bron – det var riktigt spännande igår och slutade, förstås, med en cliffhanger… Nu har hälften av denna säsongs avsnitt visats och serien blir bara bättre och bättre och än mer spännande från avsnitt till avsnitt.

Men nu är det idag. Och jag ska inte hänga vid datorn nån lång stund. För tillfället blir det lite paus från jobbsökeri och annat, för nu ska jag som sagt greppa trasor och dammsugare. Jag har nån idé om att jag skulle vilja storstäda ett rum i taget så att det blir riktigt rent – typ vika en dag för badrummet och duschrummet/toan, en för köket, en för smårummen och hallen, en för vardagsrummet och en för sovrummet. Men idag blir det vanlig veckostädning. Det är inte helt fel att dröja sig kvar inomhus tills termometern klarar sig över nollan, i alla fall. För lite senare blir det en promenad. Jag har slarvat med dessa i veckan som gick. Nu är det skärpning som gäller!

Ett ensamt löv.

I skrivande stund känner jag mig omsluten av värme och av nån som vill mig väl, skydda mig. Det är gott! Tillsyn och omtanke är inte alltid fel, för man kan inte jämt och samt vara stark när man är ensam. Det påminns jag om varje gång jag ser och känner av ärret på utsidan, om inte annat. Det är allt annat än vackert, men faktum är att jag lever och mår ganska bra. Idag fick jag mig tillsänt via e-post ett erbjudande om plastikoperation. Mer än hälften skulle jag få i rabatt. Men slutnotan skulle ändå bli över 17 papp. Då behåller jag hellre mitt ärr och funderar på om jag så småningom ska ta hjälp för att få bukt med musklerna runt omkring det genom nån form av träning. Det tar visserligen inte bort det fula, men bättre muskler skulle ta bort onda muskler på annat ställe i kroppen. Ärret får vara kvar som en påminnelse om att livet faktiskt är en gåva.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vårdagjämning

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?

Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???

Livet är kort.

Read Full Post »