Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘upprepningar’

Ett inlägg om en bok.


 

Maria Lang vår första deckardrottningEn av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Tio år efter ett mord i Uppsala
skriver en journalist och en advokat en bok om händelserna. Resultatet blev Du ska dö av Ulf Broberg och Leif Ericksson. Jag fick den lilla boken i händerna för att recensera. Det var inte en bok som jag själv skulle ha valt att varken köpa eller läsa.

Du ska dö

En bok om ett väldigt känt mordfall i Uppsala.


Boken inleds
med en avskrift av det larmsamtal som kom in till SOS Alarm en kväll i januari 2002. En kvinna skriker att hennes pappa har dödat hennes syster. Systern är Fadime Sahindal och hon har inte ens hunnit fylla 27 år.

Författarna beskriver mordet såsom det troligen har gått till samt händelserna därefter. Ibland kommer berättelsen så nära att jag funderar över vad som är sant och vad som är en engagerad advokats uppfattning om händelserna. Jag funderar också över huruvida det är OK att en kvinnas advokat tio år efter hennes död skriver en bok om mordet.

Baksidestexten säger att det här är en dokumentär berättelse. Boken är, också enligt baksidestexten, baserad på advokatens hågkomster och den ena systerns minnen och upplevelser. Alltsammans är sedan kompletterat med material från domarna i såväl tingsrätt som hovrätt samt intervjuer.

En del av boken beskriver bakgrunden till händelserna den där januarikvällen när en pappa släcker sin unga dotters liv. Fadime kom till Sverige som sjuåring eller som nioåring – min egen efterforskning ger olika uppgifter. Det är pappan som kommer till Sverige först som flykting. Det är också han som tar hit sina barn. Det är här Fadime växer upp. Och hon blir, i familjens ögon, väldigt svensk. Alltför svensk.

Största delen av boken beskriver hur Fadime blir en nutida martyr. Det säger till och med domprosten när hon håller begravningshögtiden i Domkyrkan. En kyrka där man normalt inte viger personer av annan tro än den kristna till den eviga vilan. Men Fadimes mord har fått stor uppmärksamhet i media. Och Domkyrkan har erfarenhet av mediatryck (heter det inte medietryck?) sedan bildspelet Ecce Homo, står det i boken.

Språkligt sett är den här boken definitivt inte i Nobelprisklass. På flera ställen hittar jag upprepningar. Att advokat Ericksson är betagen av den intensiva och vackra Fadime är ett exempel på detta.

Den som vill läsa mer om hedersrelaterade mord kan till exempel läsa Emre Güngörs och Nima Dervish bok Varför mördar man sin dotter? (Länken går till ett blogginlägg om boken.)


Läs min recension av boken hos Uppsalanyheter!


Livet är kort. Vissa liv är alltför korta.

Read Full Post »

Ett inlägg där jag serverar dig min veckans höjdpunkter… och motsatsen.


Torsdag.
Och jag är kanske inte riktigt vaken när detta publiceras, men… Jag är plikttrogen och lojal mot dig som är uppe med tuppen och förväntansfull vill läsa om min veckas toppar (Pride) respektive dalar (Hide). Det är inte svårare än så här:

Pride


Hide


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag kliver upp så här tidigt en ledig dag brukar jag ha svårt att somna om. Då tar jag med mig lokalblaskan i bädden och lägger mig och bläddrar. Nu ska du inte tro att den agerar insomningspiller, det var inte alls det jag menade. Jag läser och har det gott i sängen, bara, utan att somna.

Men det klart att jag också blir engagerad av det jag läser. Det är inte bara stavfel som irriterar mig…

Kollison, vad är det? (Ur dagens lokalblaska.)


Eller dåliga formuleringar
och upprepningar av ord, nåt som gör det hela fantasilöst…

Två meningar efter varandra som börjar med det, för mig dessutom lite ålderdomliga, lilla ordet dock.


Eller att man slår sig för bröstet
och gratulerar sig själv för en TV-kanal vars tablå jag inte hittar i papperstidningen, vars bild är kass på mina TV-apparater och vars streamade sändningar på nätet allt som oftast är sega. För att inte tala om innehållet, som vad jag förstår är till 90 procent sport – vilket bara det gör mig TOTALT OINTRESSERAD…

Är detta ”Upplands och Uppsalas egen TV-kanal”? Finns ens Uppland som beteckning längre, heter det inte Uppsala län? Vem vill se ”fnissanfall från programledarna”? Och vilka är ”var femte” samt var ligger ”vårt område”? Jag vet ingen som tittar på 24UNT…


Men nu ska jag inte vara sån.
Det finns mycket bra i lokalblaskan också. Som till exempel Lisa Irenius artikel/krönika om att vi är så jädra tillgängligha och Sebastian Johans nyanserade och välskrivna recension av utställningen The Collector (i vilken han inte faller för det enkla greppet att totalt fokusera på könshårsdelen), för att nämna ett par texter på plussidan.

Och så finns, tack och lov, Staffan Wolters på UNT. Staffan Wolters är en lysande, grävande journalist som borde få all frihet i världen att göra det han är bäst på: gräva. Men gissningsvis är han också väldigt styrd av sin arbetsgivare. Jag tycker, med detta  i beaktande, att hans artikel om utredningen kring Sjukstugan i Backens avtal – eller inte – med den privata cancerkliniken här i stan är utmärkt. Fast att kalla utredaren utomstående är ju inte riktigt sant. Utredaren jobbar vid den paraplyorganisation inom vilken alla offentliga sjukstugor sorterar – i princip. Inte på pappret och inte organsitionsrutmässigt, men inofficiellt. Och då kan man inte benämna denne utredare utomstående.

Hur som helst, artikeln är utmärkt för den talar så tydligt om för läsaren hur korkade de är på Sjukstugan i Backen. Ett av argumenten mot ett avtal med kliniken är nämligen att

[…] Dessutom ligger UCC inte tillsammans med annan sjukvård som kan hantera akuta komplicerade kirurgiska situationer. […]

enligt artikeln. Men ett par meningar nedanför bemöter den privata klinikens ägare detta helt sjukt klart och enkelt:

[…] Det finns exempelvis samarbeten mellan sjukhus i Solna och Huddinge som kan skicka patienter till varandra om de drabbas av komplikationer. Det är två mil mellan dessa båda sjukhus medan vi har 500 meter[…]

Man kan inte låta bli att ta sig för sin panna, eller hur?.. Mer såna här artiklar, om Tofflan själv får önska. Artiklar som visar på rena dumheter inom verksamheter som du och jag betalar skatt till. Och mer Staffan Wolters, förstås!


Livet är kort. 

Read Full Post »