Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jaget’

Ytterligare ett söndagligt inlägg.


 

Min andra lediga dag tultar på mot kväll. Inte har det blivit många knop gjorda här. Jag har suttit en del vid datorn och läst tidningar, jag har läst min bok, duschat och ätit frukost. Det mulnade på och med det släppte jag kravet på söndagspromenad. Snabeldraken har fått vila i städskåpet.

facebook tshirt

Håller Facebook på att dö?

Funderar i stället på vad en kan hitta på att göra under helgerna framöver. När en nu endast får två lediga dar i veckan vill en ju att det ska hända nåt. Framför allt vill en ju inte tillbringa all sin lediga tid framför datorn, eftersom det är där en tillbringar sin arbetstid. Inte grät jag i torsdags när Fejan låg nere – jag finns ju inte på Fejan – men kanske är det dags att skaffa sig ett konto där. Det är ju uppenbarligen ett sätt att ha sociala kontakter som inte är jobbrelaterade.

Jag saknade UppsalaTidningen som brukar levereras på torsdagar. Där kan en få många tips på saker att göra. På fredagen mejlade jag och talade om att det inte hade kommit nån tidning. Jag har varken fått svar på mitt mejl eller nån tidning, vilket visar att den numera är hårt hållen i lokalblaskans ledband.

Här i Uppsala har det visst varit fotofestival i några dar. Lokalblaskan skrev nåt trist reportage om detta i fredags, vilket gjorde att jag alldeles missade det. Annars hade det varit trevligt att gå och titta på bilder idag. Märkligt, men nu har jag hört så många säga att lokalblaskan aldrig/sällan skriver nåt om det som händer lokalt. Och när de gör det är det bara… tråkigt att läsa. Just den här fotofestivalen har jaget i centrumläser jag hos SvT Uppsala. Rätt många selfiesar, med andra ord…

Den som har möjlighet och orkar vara uppe nånstans mellan klockan fyra och fem i morgon bitti kan ha tur att se superblodmånen. När jorden skymmer allt ljus som faller in på månen blir det solförmörkelse. När bara reflekterat jordsken lyser på månen blir den extra röd. Först blir det supermåne och sen blodmåne. Visst låter det både häftigt och vackert? Fast klockan fyra, fem i morgon bitti… Då sover jag –  förhoppningsvis.

Blodmåne

Tänk att få se detta… (Bilden är lånad från Metros webb.)


Några som var uppe
härom natten var ett kärlekspar som ägnade sig åt varandra utanför Mattssons guld här i Uppsala. Akten fångades på affärens övervakningskamera. Händelselöst i Uppsala? Inte, då!

För att sätta guldkant på min söndag åkte jag och hämtade Fästmön från jobbet och skjutsade hem henne. Passade på att inhandla lunch på ICA Solen till i morgon…

Lax- och spenatlasagne

Lax- och spenatlasagne är morgondagens lunch och kostade endast 21 kronor på ICA.


… och gosade med kattungarna, förstås:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sarajevo 1000 dagarDen 5 april,
det vill säga igår, fast 1992, var den dan Bosniens och Hercegovinas självständighetsförklaring kom. Dagen därpå, det vill säga idag, fast 1992, blev den nya staten erkänd. Det står lite olika beroende på var man läser, men uppgiften om den 5 april kommer från Anna Nilsson Spets bok Hållplats Sverige: Sarajevo 1000 dagar jag, Alma. En liten bok för unga vuxna om 98 sidor som jag har läst idag. Boken hittade till min postbox från Vombat förlag i torsdags.

Alma är storasyster. Den första boken i trilogin beskriver hur det forna Jugoslavien splittrades och kriget kom – ur lillasyster Alminas ögon. Nu får vi Almas historia. Alma, som blev kvar i Sarajevo.

Även den här boken börjar med en otäck scen. Och det är liksom inte få såna scener i resten av boken heller. Inte så konstigt när boken handlar om det värsta människor kan vara med om: krig. Alma har börjat utbilda sig till läkare när kriget kommer. Plötsligt arbetar hon aktivt med att hjälpa krigets offer – och försöka överleva – i stället för att fortsätta plugga och vara nyförälskad i Fikret.

Precis som i första delen är språket enkelt utan att bli fattigt. Händelser och skeenden beskrivs rakt upp och ner på ett sätt som tilltalar mig. Jag tilltalas också av glimtarna från det Sarajevo som en gång var. Som när Alma skriver om sin vän Selmas bostad:

[…] Hennes bostad låg precis ovanför gamla stan. När man skulle besöka Selma fick man kämpa sig uppför en lång brant backe, högst upp låg hennes hus. På kvällarna satt vi ofta på hennes minibalkong och tittade ut över staden. Vi drack vårt turkiska kaffe ur pyttesmå koppar. Sött och starkt. Vår stad, Sarajevo. […]

Tyvärr hittar jag flera korrekturfel i boken. Jag hittar dessutom en grön fläck av nånting intorkat och ett långt, svart hårstrå mellan sidorna 50 och 51. Och på sidan 94 har jaget i boken plötsligt blivit Almina. Kanske inte så… bra.

Men berättelsen i sig är förstås minst lika gripande som den om lillasyster Almina. Och ja. Jag erkänner: mot slutet av boken kom mina tårar.

Boken innehåller även en del svartvita foton från Sarajevo. Hemska, men bra bilder, som tyvärr inte görs rättvisa av det ganska enkla papper de tryckts på.

Trots korrekturfel, fläckar, hårstrån och mindre lyckat bildtryck får boken ett högt Toffelbetyg (en tofflas avdrag för misstagen, dock). Det här är en bok som alla unga borde läsa.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att inte vara fullkomlig.


Den här dagen började
med buller och bång när jag kom till jobbet. Jag hade gjort en finfin nyhetsplanering och allt material las ut i tid. Men sen dök en användare upp med en urknivig fråga. Jag hade ingen lösning, kände mig trängd och både visade och sa att jag inte har kunskaperna. Efteråt fick jag lite coachning av kollegan KS. Tydlig, skarp och rak, men bra. Det gör ont att inse att jag gärna vill dra fram Den Lilla med dålig självkänsla. Jag blev uppmanad att ta på pokerfejset och utlova åtgärd. Och att ta hjälp därefter om ingen lösning fanns i nån manual.

Det är så oerhört lätt för mig att ta på mig skulden, att skuldbelägga mig själv. Att erkänna min ofullkomlighet. Jag inser att jag har mycket att jobba med, för jag måste vända detta och inte visa hur rädd och liten jag känner mig. Det finns för det mesta hjälp att få. Och det fanns det även idag! Dessutom var ju coachningen i sig värd ett arvode, egentligen… Min kollega sa

Du får aldrig bli offer!

Det är ett ord jag hatar! Offer, alltså! Fästmön och jag brukar skoja om det ibland när vi antar våra alter egon Offret och Martyren. Men faktum är att dessa karaktärer är en del av min person, helt klart. Det behövs verkligen att nån står framför mig och säger det till mig, dock, för jag ser det inte själv. Nån som också coachar mig till att tänka och handla icke-offrigt och icke-martyrigt. Jag trodde att jag hade kommit sån lång väg med mig själv, men det hade jag inte… Bara att ta nya tag och jobba på med jaget!

Så småningom kom både jag och ärendet på fötter igen. All’s well that ends well. Ifall du ville veta.

Under dagen hade jag ett bra impromptumöte med mitt fackombud. Det är en kvinna som verkligen brinner för sitt arbete. Jag tackade för det och framförde att hon skulle ta till sig att jag aldrig tidigare träffat på nån som jobbar lika bra som hon i sin roll som ombud för Vision. Mer ofta har jag sett ointresserade, slöa och oengagerade ombud. P är verkligen ett riktigt guldombud!

Vidare fick jag en riktigt god nyhet, en nyhet som jag måste hålla hemlig ytterligare ett tag. Det har inget med mig att göra, eller jo… Ytterst lite. Det handlar om en person på mitt jobb som har gjort nåt riktigt bra och ska belönas för det på ett häftigt sätt. Jag blir så glad, ända in i själen!

Det blev andra bullar idag.

Det blev andra bullar idag.

Snälle C hade varit och inhandlat semlor till några av oss. Den omtänksamme mannen hade uppfattat att jag inte gillar semlor, så han hade köpt en kanelbulle till mig. Den tog jag som lite belöning och plåster på egot när jag intog eftermiddagskaffe ihop med lokalblaskan. Blaskan, som faktiskt idag hade en artikel om min nästanbror, nygiftingen.

Det ösregnade när jag åkte hem. Till min glädje upptäckte jag nya namn på en postbox. Jag har betalat ett par räkningar, bland annat för bilbesiktning längre fram i vår. Känner mig ledsen och låg, men det är bara att bita ihop och inte bli nåt offer, som sagt.

I kväll är det Antikrundan och jag ska värdera – från bästefåtöljen. Vad gör DU i afton??? Skriv gärna några rader och berätta om din kväll. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland är det bra att stanna till och reflektera. Inte bara gå på, inte bara vara. Titta lite i backspegeln. För i den spegeln ser du ju inte just dig själv utan det som finns bakom. Allting cirkulerar inte kring jaget.


Att reflektera en stund och kika i backspegeln kan vara bra.

                                                                                                                                                            Idag fick jag en nyttig läxa, att skriva en tacksamhetslista. Jag gick ut hårt och bestämde mig för att hitta 100 punkter. Det tog ett par timmar att sammanställa listan och roligaste kommentaren jag fick var kanske INTE den som gick ut på att det tog lång tid att läsa listan 😉 . Men jag får vara tacksam (sic!) för att några tappra själar ändå har läst min lista. Hittills har den fått 22 klick.

Idag fick jag ytterligare ett dödsbud. Och åter igen var det en pappa i Metropolen Byhålan som gått bort. Även denna gång är det begravning när jag är nere på besök, men nu blir det bara att vi skickar en sista hälsning via blommor. Vi orkar inte gå på nån begravning varken mamma eller jag. Jag har i vart fall haft sms-kontakt med N idag och han blev glad och varm för att jag hörde av mig.

Pratade med en synnerligen god vän i eftermiddag och insåg hur lika vi är – och ändå inte. Men att kunna skratta åt sig själv och inte blunda för de egna skavankerna är en likhet.

Jag funderar på att påbörja en årskrönika. En backspegeltitt genom mina ögon. Men just nu känns det som om jag bara påbörjar saker och inte orkar sy ihop dem och avsluta. Det känns som om jag skulle behöva en piska, inte dörrar som slår igen i ansiktet på mig, en efter en. Så jag vet inte hur det blir… Jag vet visst ingenting idag. Känner mig bara trött och lättirriterad och ljudkänslig.

Fick i alla fall garva lite åt Linns kompis som är här i kväll. Trodde först att det var hennes nya pojkvän, men tjejen har baske mig mer whiskyröst än jag. Extra kul blev det när vi skulle hälsa och vi lät som kraxande (fyll)kajor båda två… För övrigt gladde det mig att Linn var nöjd med det lyckade resultatet av de tre viktiga uppgifter hon hade förutsatt sig att klara av idag. Hon växer som människa!

Lillasyster, däremot, lyckades dänga till två klasskamrater idag – oavsiktligt. Hon har lite motorik att jobba på… 😉 Skämt åsido var det inte så farligt som det låter, bara otur! Och ingen kom till stor skada, OBS, OBS!

Anna har varit på kurs idag och verkar nöjd med dagen. Hon hann också fota de vackra omgivningarna kring kursgården. På hennes fotoblogg On the trigger finns ett smakprov!

Mormor skötte ruljansen i Himlen i eftermiddag och när vi kom hem i kväll vid 17.30-tiden var middagen klar – god kycklinggryta med grönsaker och basilika-crème fraiche. Jag tog sen en tur till ICA Solen eftersom bröd och kaffe var slut – livets väsentligheter.

Read Full Post »