Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘osmakligt’

Ett inlägg om en bok.


 

Maria Lang vår första deckardrottningEn av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag satt och surfade runt i media vid frukostbordet studsade jag till vid en artikel hos Aftonbladet. En  47-årig man (ja, åldern på en man är tydligen viktig att ha med i en rubrik) hittade en död trebarnsfar i en vägkorsning. Enligt artikelns ingress var mannen död (bäst att nämnas igen, tyckte väl skribenten) och dessutom hade han trasiga kläder. I ingressen får också 47-årige taxichauffören som hittade liket uttala sig. Han säger:

Det är någon som kört på honom eller kastat ut honom […]

OK… En och annan undrar förstås om denne taxichaufför (47-åringen) inte bara är just taxichaufför utan också rättsmedicinskt bevandrad. Men det får vi som läsare förstås inte veta.

Nåväl, hur journalisten har formulerat sig kan man ha synpunkter på, men det gladde mig enormt att 47-åringen inte tvekat att ringa SOS Alarm och hoppa ur sin taxi för att se om han kunde hjälpa den skadade. Tyvärr var mannen redan avliden.

Mannen är nu identifierad och ska undersökas av riktiga rättsmedicinska experter för att fastställa dödsorsaken. Enligt polisen rör det sig emellertid troligen om en smitningsolycka.

Jag tycker att taxichauffören ska ha en eloge för att han ville och försökte hjälpa samt påkallade professionell hjälp. MEN… jag går i taket när jag ser den läsarbild som Malin Persson har skickat in till Aftonbladet. Fick du bra betalt för bilden, Malin Persson? Fy 17 så osmakligt!!!

Vill du läsa nånting riktigt intressant, tänkvärt och välformulerat råder jag i stället att läsa Brit Stakstons inlägg med rubriken Tommy, twitter och tintingate. Glöm inte bort att ifrågasätta det du läser ibland, typ…


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag är det och runt mig är folk antingen kräksjuka eller förkylda. Men inte jag! Här kommer därför, i vanlig ordning, veckans höjdpunkter (Kaka) respektive lågvattenmärken (Kräka). Det är inte svårare än så här, enligt mig:

Kaka


Kräka


Livet är kort.

Read Full Post »

Alla, åtminstone över en viss ålder, känner väl till Lill-Babs? Barbro Svensson. I alla fall Fästmön och jag. Men känner du och jag henne? Nej. Inte gör vi det efter hennes dag på Slottet heller. Däremot har jag fått en annan bild av henne. Eller som Claes Malmberg uttryckte det:

Hon är sinnebilden för girl power.

Lill-Babs kom som väldigt ung ner från Järvsö till Stockholm för att ägna sig åt sången. Simon Brehm tog henne under sina vingar och bevakade henne strängare än Barbros egen pappa. Men hon lyckades i alla fall bli med barn redan som 15-åring. Graviditeten höll på att sluta i självmord, när ett par kickar från det ofödda barnet satte stopp för såna tankar.

Under åren har skvallertidningarna varit fulla av artiklar och reportage om Lill-Babs och hennes män. Kanske inte alltid så roligt när Barbro faktiskt var den som försörjde inte bara sig själv och sina barn utan också sin mamma och sina bröder. En hårt arbetande artist, alltså. Naturligtvis fick hon frågan om hur det var när ett stort gäng ex-män dök upp under Här är ditt liv. Inte så särskilt roligt, ganska osmakligt, egentligen.

Lill-Babs

Lill-Babs försörjde sig själv, sina barn, sin mamma och sina bröder.


Åter igen har det varit ett lysande avsnitt
av Stjärnorna på Slottet. Lill-Babs bjöd verkligen på sig själv. Bara det att hon valde aktiviteter som hon själv inte hade testat (hill rolling och silversmide) var kul och visar på vilket spännande människa hon är – en människa som inte väljer nåt redan prövat.

Högsta betyg – det kan inte bli annat!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Lördagen den 12 januari
är det Philip Zandéns dag. Här kan du läsa mitt inlägg om Claes Malmbergs dag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns så mycket jag skulle vilja blogga om just nu, men tiden räcker inte till! Jag skulle till exempel vilja skriva nåt klokt och smart om hur jäkla osmakligt jag tycker att det är att bilder på den döde Khadaffi visas upp i media. Jag menar, det vet väl alla som är födda efter stenåldern att man kan Photoshoppa en bild om man så önskar. Nu tycker jag i och för sig att karln var en idiot och jag tror på att han är död (mördad). Men ändå. Det är osmakligt och jag förstår inte varför.

Jag hade också tänkt skriva om hyresgäster som går omkring med protestlistor. Jag tycker varken om grannar eller protestlistor, men ibland är de ett nödvändigt ont.  Nu senast häromdan kunde jag läsa i lokalblaskan om en kvinna som protesterade mot att Hyresgästföreningen inte ville låta sätta upp julgranar. I stället skulle man montera ljusslingor. Jag gillar som sagt inte protestlistor. Jag tycker att man ska diskutera saken med den som bestämmer. Men jag vet också att det ibland inte går.

Hemma på våran gata i staaan…

för att citera den irriterande lilla Stina i Saltkråkan bestämde styrelsen för att plantera in en stor jävla gröngöling gran på gräsmattan utanför mina köksfönster. Och mot alla odds överlevde den! Men hur kul är den? Inte nåt kul! På sommaren tar den bort för mycket dagsljus och på vintern blir man galen på alla lampor som lyser in i sovrummet. Ja, för granen lyser in även i mitt sovrum och säkert i många andras. (Mitt sovrum ligger bredvid köket.) Så jag skulle välkomna ljusslingor – dock inte av den blinkande förbannade sorten som några puckon på baksidan brukar slänga upp i november och låta sitta kvar till mars, typ. Man kan ju få epilepsi av mindre, liksom…


Ljusslinga av icke blinkande sort.

                                                                                                                                                               Nåt som däremot inte gör mig varken sjuk eller irriterad är Dagens Nyheters underbara intervju med underbara, långbenta Eva Dahlgren (ja, jag har strukit förbi henne och fru Efva på en fest en gång och fascinerades av vilket stiligt par de var!)… Läs den här!

Nu ska jag glo på Mad dogs och vila mina onda fötter!

Read Full Post »