Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stalkers’

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Nej då! Jag VET att det är torsdag och att ”alla” väntar med spänning på att få läsa om den Tofflianska veckans höjdpunkter och lågvattenmärken (<== ironi). Samtidigt är det faktiskt juldag och en gammal Toffla måste också få vila Toffelfingrarna lite. Men här kommer de nu, den Tofflianska veckans höjdpunkter (Tomten) respektive lågvattenmärken (Tönten). Det är inte svårare än så här:

Tomten 


Tönten

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Ett inlägg om den gånga veckan à la Tofflan.


Torsdagsmorgon
och dags att presentera den Tofflianska veckans höjdpunkter (gåspenna) respektive lågvattenmärken (värja). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Gåspenna


Värja

  • Tuffa dagar (Det är svårt att se att de tillför livet nåt meningsfullt.)
  • Nej (Inte mitt favoritord just nu.)
  • För gammal? (Tja, vad ska jag tro om vem som är åldersfixerad och vem som inte är det..?)
  • Stalkers (Enligt TV-programmet med samma namn är dessa förföljare med social inkompetens och fixering.)


Livet är kort. Det positiva har ändå övervägt med fem mot fyra denna vecka. 

Read Full Post »

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.


Igår kväll
var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

stalkers programledare

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)


Gårdagskvällens program
handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.


Det finns personer
som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Anna tittar åt sidan

Min älskling reflekterar också.


Några av mina texter har granskats
av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

snön blåser omkring vårdagjämning 2013
Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?


Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »