Röjt

Ett röjande inlägg med lite pust, stånk och stön.

---

 

Att hålla ordning hemma är inte alltid så roligt. Men det är viktigt för att jag ska må bra. Därför har jag röjt lite idag. Det började med att jag tog bort ljusslingan från balleräcket*. Jag har nog sett att det finns ljusslingor lite här och var på ballar**, buskar och träd här i området. Fast idag var det dags att på riktigt säga ajöss till vintern, tyckte jag.

Sen började jag rulla ihop min slinga. Jag rullade och rullade och rullade… Rulladirulla, med andra ord. Men inte fasen begrep jag hur slingan, vars ljuskedja är sex meter lång och vars totala längd är det dubbla, det vill säga tolv meter, fick plats i den lilla, lilla kartongen till höger på bilden… Efter många fula ord och rivsår (det är metallkrokar i slingan) slet jag fram en papperskasse från en affärskedja jag sällan handlar på. Nån nytta ska man ha av såna också. Hos mig blev den förvaringskärl för min ljusslinga. Kärlet, påsen, alltså, är nu utburen i förrådet. Vi får se om vi ses nästa år.

Hur ljusslingan fick plats i den lilla, lilla kartongen till höger på bilden är en gåta.

Övrig röjning här hemma har bestått av lite uppfräschande åtgärder i köket samt ett snabbvarv med den lilla dammsugaren. Ljusslingan barrar nämligen nästan mer än en äkta rödgran…

Sen har jag suttit med mina räkningar, det ingick i dagens administration. Trots räkningen för årsskötseln av graven gick jag på plus den här månaden – ändå har jag betalat alla mina övriga räkningar. Men jag lever stundtals fortfarande på mammas julklappspengar och de kontanter hon stack till mig under de två veckor hon var här. Ja, jag skäms. Jag blir snart 53 år och tar emot pengar av min gamla mamma, som får en urusel pension.

Jag och mamma i somras på hennes 79-årsdag.

I sommar fyller mamma 80 år och har varit ensam nio av dessa. Hennes sorgebarn i Uppsala gör inte mycket för att sprida ljus i hennes tillvaro. Om allt hade varit annorlunda hade jag till exempel köpt mamma en ny höj- och sänkbar säng. Den hon har nu gick anordningen sönder på i och med flytten till lägenheten 2010. Fem år… Mamma vägrar kontakta en arbetsterapeut och få det hela utbytt. Hon är rädd att hon ska få betala för att hon har haft sönder den gamla. Så annorlunda MYCKET hade varit om jag hade bott närmare mamma… Ja ja, en höj- och sänkbar säng till min mamma står överst på önskelistan…

Nu ska jag inte röja så mycket mer än en liten hemlighet: vi ska äta slaskmat i kväll. Fästmön vet en snabbmatskedja som serverar ett alternativ inom hennes diet så dit åker vi när hon har slutat jobba. Eventuellt slutar Anna senare idag, för det ska pratas övertagande av arbetsplats av privatägt företag. Jag tycker mest det verkar struligt när offentlig verksamhet ska leka affär. Rykten går och folk – och därmed kompetens – flyr. Nej, det är inte lätt att vara arbetstagare i Sverige år 2015. Och bland arbetsgivare skulle det behöva röjas lite, inte bara inom verksamheter.

PS Missa inte tävlingen! Den är för ett gott ändamål!!! Klicka här och skriv nåt fenomenalt!

 

*balleräcket = balkongräcket
**ballar = balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Lang: vår tids första deckardrottning

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Narkolepsi endast från vissa vaccinleveranser

Den som har läst min blogg längre tillbaka i tiden vet nog vad jag har för åsikt om vaccinationer – att de ska göras måttligt. När det gäller masshysterin kring svininfluensan var jag skitförbannad. Det piskades upp rykten om pandemi och Gud vet allt, men ingen inom den verksamhet i vårt län tog sitt ansvar och informerade om sånt som biverkningar och risker. (En frågor-och-svar-funktion anordnades… av lokalblaskan här..!) I stället gick man ut med stoooora annonser där såväl vuxna som barn uppmanades att vaccinera sig. Själva tog de ansvariga tjänstemännen och politikerna en gräddfil till vaccinationerna  – för de ansåg sig tillhöra RISKGRUPPER (?!) – medan vanligt folk, uppskrämda förstås, köade flera kvarter för att få den eftertraktade spiken i armen.

Uff! Nålar och jag är ingen bra kombo!

En biverkning som ganska snart konstaterades var narkolepsi, framför allt bland barn. Det handlar om mer än 220 svenskar, som fick narkolepsi som biverkning av vaccinering med Pandemrix mot svininfluensa. En undersökning har nu visat att alla som fick narkolepsi fick vaccin från tolv av 35 sändningar. Tolv av 35. Det är Narkolepsiföreningen Sverige som har gjort undersökningen som nu överlämnas till Läkemedelsverket. Läkemedelsverket har ju tidigare viftat ifrån sig och sagt att det inte finns nåt samband narkolepsi – vissa vaccinsändningar. HA! Hade det inte varit mer korrekt om verket undersökt detta i stället för att en patientförening gjorde det? Kanske hade varit bra att veta innan man gick ut med ett sånt tvärsäkert

Nej, det finns inga samband.

Eller? Läkemedelsverket, som borde ha otroligt mycket mer resurser än en patientförening. För att inte tala om hur stort ansvar man borde ha insett att man faktiskt hade/har…

I vissa delar av Sverige finns det särskilt många barn som fick  narkolepsi av vaccinet. Ett område som är drabbat är Uppland. Där för övrigt Läkemedelsverket finns, i Uppsala.

Totalt vaccinerades mer än en halv miljon svenskar mot svininfluensan från hösten 2009 till våren 2010. Då kan 220 svenskar, de flesta barn, låta lite. Men faktum är att narkolepsi är en livslång sjukdom och drabbar individen mycket hårt, framför allt socialt.

Radio Uppland har flera intressanta webbartikar och inslag om detta!

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Christer Lindarws dag

Andra delen – andra dagen av säsongens Stjärnorna på Slottet var Christer Lindarws. Tyvärr missade jag början eftersom jag fick besök, men sen kastade jag mig i TV-fåtöljen och insöp Chrippe & co!

Christer Lindarw, dagens stjärna och en gång utsedd till Sveriges snyggaste kvinna.

Jag hade verkligen sett fram emot kvällens avsnitt, så det var synd att jag missade början. Enligt mamma pratade Christer då mest om sin uppväxt med en ensamstående mamma. Sen berättade han förstås om hur han kom in på den yrkesbana han gjorde och hur det kunde bli succé.

Christer visade sig vara ett stort fan av småkakor, så förmiddagens aktivitet visade sig vara bakning av sju sorters kakor…  Men först fick vi se de övriga deltagarna stappla fram på högklackat, iförda var sin rosa boa. Christer gav dem slutligen en lektion.

Dagens roligaste var när Christer lurade de andra att de skulle göra nån sorts bungyjump på en pulka nerför taket på slottet. Kvartetten såg mycket tveksam ut, rentav livrädd. Men när en av männen slutligen erbjöd sig att testa avslöjade Christer att det var ett skämt – och så gick de och fikade.

Till kvällen sminkades damerna till Anita Ekberg, medan herrarna klädde sig i mörka kostymer, smala slipsar och solbrillor.

Jag tyckte veckans program var bra mycket bättre än förra veckans, men det kanske har att göra med att jag tycker att Christer Lindarw är en mer intressant person än Kim Anderzon. Däremot tycker jag att en timma känns kort! Jag skiter rätt mycket i vilka aktiviteter stjärnorna ägnar sig åt. Det roliga och intressanta är när de berättar om sig själva, kanske avslöjar nåt man inte hade haft en aning om. I Christers fall har jag ofta funderat över att det trots att han är så känd aldrig har florerat några rykten om kärleksaffärer kring honom. Han avslöjade i kväll att det hade funnits såväl kärlekar som flirtar i hans liv – varav en del rätt kända personer. Men det var ganska sorgligt när han berättade att han aldrig hade bott ihop med nån, att han varit en typisk ensamvarg hela sitt liv…

Christer Lindarws dag får högt betyg för att den var intressant – trots att de, enligt Christer, skulle ägna sig åt att göra inget. Men tyvärr är de personliga samtalen och berättelserna för korta – alternativt hårt klippta.

Näst vecka är det Louise Hoffstens dag och den ser jag också fram emot!!!

Read Full Post »

”Jag orkade inte med grottandet…”

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »

Förtydligande så det inte sprids felaktiga rykten

De mediciner jag ska hämta ut i morgon är mot FYSISKA ÅKOMMOR. Inget annat om nån nu trodde det. Ledsen kan man vara även när man har kroppsliga krämpor och dessa fysiska krämpor känns som att det går troll i kroppen.

Read Full Post »

En allegori: Bus i hus

Allvarligt talat börjar det bli lite för allvarligt att bo där jag bor. Trist. Tråkigt. Ett kungarike styrt av en despot och hans HIMSKA hustru som inte kan säga en mening utan att svära. Har jag hört. Länge. Fast nu sist ryktesvägen. Och rykten, liksom det skrivna ordet, är ju sanningar, eller vad säger Ruggugglorna? Så ledsamt att vi är så dumma i våra huven här, men å vilken tur att det finns räddande änglar med vingar vita som snö.

DAMNATION! Jag sa RUGGUGGLOR, inte Bajsugglan. Hon är ju en klok skit!

                                                                                                                                                           Ja kära nån! Det roligaste som har hänt här i veckan är att Stepfordfruarna for sin kos. Inte till Kos, men sin kos. Hur ska Stepfordmannen klara sig nu? Tur att han har så raska hjälpredor (NOT…) Kanske han tar tillfället i akt och startar lite bus i hus, kanske med mus – för det händer väl inte alltför ofta. Jag menar, hans fru är ju en riktig katta, har jag hört. Ryktesvägen.

Alltså när jag begrundar ovanstående förstår jag så väl den fäbless för Uppsala och Petite Moi som La Magica de las Intrigas söder om söder uppvisar genom sina täta visiter och den senaste alliansen.

Alliansen, var ordet!

sa Bull. (Eller var det Bill? Jag har lite svårt att skilja dem åt.)

Å, det enda som emellertid skjuter i höjden vid besöken är mina siffror, allt annat… Tja du fattar, tyngdlagen tar ut sin rätt.

Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna lite go o gla´, kexchokla´ i morgon och kanske busa genom att sno sensorerna till trapphusens lampor eller möblera om bland Svenssönerna, ungefär som när man busade med magistern som tillfälligt var ute: man spegelvände klassrummet. Typ.

Tjolahopp!

Read Full Post »

Filosofiskt

När man har nästan all tid i världen, typ, är det lätt att ligga här och bli filosofisk. För vad ska jag annars hitta på nu när jag har tandtrådat och borstat tanden? Det enda som återstår den här dan är att jag ska försöka åla mig i nattsärken…

Jag har ont i magen nu. Som f*n. Misstänker lite att mina dåliga värden har med den att göra, men vill inte riktigt lyssna på dessa tankar. Jag är ju inte inlagd för benets skull, alltså, utan för att vissa värden var för låga och andra för höga. Och visst vore det rätt ironiskt ifall den blodrädda Tofflan blöder inut? Snacka om ironi, alltså…

Jerry sa en klok sak i kväll när han var och hämtade nyckeln till Clark och Clark Kent* själv.

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens vänner, vilka som hör av sig och vilka som bryr sig.

Och jag är alldeles överväldigad! Ni är alla så gulliga och jag vet inte om jag är värd alla era kramar – jag har ju såna vassa kanter, jag… 😉

Inte heller har jag glömt januari 2009 när de jag trodde var mina  vänner inte brydde sig ett skit utan i stället sprang kors och tvärs och spred falska rykten om min kris. Eller de som flinade upp sig när vi möttes på stan och lovade ringa. Inte ett pip från dem. Och så fanns det dem jag känt i tio+ år som bytte trottoar när jag vid nåt enstaka tillfälle befann mig i stan. Men så här i efterhand tackar jag er alla, för nu har jag lärt mig att än hårdare sålla i kretsen vänner och bekanta. Den enda jag inte tackar är den som försatte mig i krisen. Så långt sträcker sig inte min ödmjukhet.

Familjen är den jag litar på nu. Anna, som har funnits där i både i goda tider och i dåliga, och mamma. Tyvärr ser jag ingen ände på de dåliga i dagsläget, men kanske är änden just sån att den helt enkelt snart är nådd. Och då kan inga elakheter plåga mig längre. Men jag kan gissa att en och annan kanske plågas.

Hur är det med samvetena? Jag kan ärligt och villigt erkänna att jag rannsakat mitt – och jag har lidit för dem jag har gjort illa. Mitt samvete är inte rent, men det är genomgånget. Jag har haft några månader på mig…

Nej, det kanske är dags att ikläda sig den vita särken nu. Verkligen! Vilken lättnad för somliga! Men glöm inte mina skrivna ord. Så länge jag skriver är jag. Orden finns sparade och samlade. I evighet. Just!

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min älskade lille bilman

Read Full Post »

Vecka 33: Klimp och fimp

Dags för veckans höjning (klimp, av guld, förstås!) respektive sänkning (fimp, äcklisch!). Here it goes:

Klimp

• Lasse Åberg-museet i Bålsta (en upplevelse som dessutom inte ruinerar en!)
• Min Fästmö (som älskar sin elefant utan snabel, säger hon)
• Clarion Hotel på Ringvägen (där vill jag bo!)
• Frukostbuffé
• Bok-fynd på Alfa antikvariat i Stockholm (fast nu har skönlitteraturen och facklitteraturen flyttat ner ett kvarter från Drottninggatan)

                                                                                                                                                        Fimp

• En del sura servitörer i Stockholm (varför jobbar de inom ett serviceyrke egentligen?)
• Partiernas valfjäsk för pensionärerna om sänkta skatter (som inte gör nån märkbar skillnad i gamlingarnas plånböcker)
• Ryktesspridning (som folk tycks älska att göra om mig – är jag så himla intressant, eller vad???)
• Mitt onda ben (som är inne på femte veckan)
• Svikare (som lovar höra av sig och som inte gör det sen…)

Read Full Post »

Bjästa är satt på kartan

De flesta av oss har nog den här veckan för första gången hört talas om en liten ort norröver, Bjästa, och vad som hänt – eller inte hänt – där. SvT:s program Uppdrag granskning for upp för att göra ett reportage om en våldtäkt där förövaren var en ung kille och offret en tjej under 15 år. Eller rättare sagt, teamet från Uppdrag granskning åkte upp eftersom det gick rykten att våldtäkten var påhittad.

Jag kunde inte se programmet i veckan när det gick, men har just sett det på SvT Play. Filmen ligger kvar till den 9 juli. Och det går inte att låta bli att bli berörd, att kommentera händelserna.

Jag tänker inte ge mig in på frågan huruvida den unga killen är skyldig eller oskyldig och om den unga tjejen talar sanning eller ljuger. Två domstolar, tingsrätten och hovrätten, har nämligen utrett skuldfrågan och dömt killen. Han har dessutom fått besöksförbud.

Tjejen har hållit fast vid sin skildring av våldtäkten hela tiden, medan killen först erkände och senare tog tillbaka sitt erkännande. ÄNDÅ har tjejen blivit dömd – av Bjästaborna – och tvingats flytta där ifrån. Folk har sysslat med skvaller och spridning av rykten.

Linnea själv säger i programmet:

[…] Det jobbigaste är att ingen tror på mig, att jag talar sanning. […] Folk jag har trott att jag har kunnat lita på har varit skitstövlar, dom kan jag inte lita på överhuvud taget. […]

Kulmen på det hela är när pojken dyker upp på skolavslutningen i kyrkan och delar ut blommor. Den dömde våldtäktsmannen får applåder och kramar av sina förra klasskamrater och lärare. Tjejen vågar inte gå på sin egen skolavslutning. Killens mamma har lagt ut filmen från avslutningen på internet. Prästen säger i TV-inslaget att han ser pojkens blomsterutdelning som

[…] en tyst och fin demonstration […]

Och så kunde det ha stannat här, med att tjejen flyttade 50 mil därifrån. Men samma kväll som skolavslutningen våldtar killen ytterligare en tjej. En våldtäkt som killen också döms för senare i såväl tingsrätt som hovrätt.

ÄNDÅ fortsätter skvallret och ryktesspridningen, bland annat om bevismaterial och DNA. DNA är ju ett av de starkaste sätten av bevisning man kan föra fram, men tekniken ifrågasätts av lekmän i Bjästa. Samtidigt fortsätter rena hoten på nätet. Och vuxenvärlden gör knappt någonting. Skolans rektor säger att man inte kan ta ställning för eller emot, trots domarna. Och kyrkan har ju tydligt tagit ställning vems sida man står på.

Linnea, offret, flyttade 50 mil hemifrån för att gå klart grundskolan. Kommunen betalar det hela. Hon vet inte om hon orkar komma tillbaka för att gå gymnasiet. För nu har hon det bra…

Man tror inte att detta sker i Sverige, 2010. Men det gör det. Ett samhälle sluter tätt runt en dömd våldtäktsman och offret tvingas flytta. Bjästa är satt på kartan.
                                                                                                                                                            Läs även andra bloggares åsikter om Bjästa

Read Full Post »