Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘påverkad’

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.


 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Rayban glasögon

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…


Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens,
enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

rattmuff

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett snurrigt inlägg.


 

En del av deckarna syns i spegeln

Min deckarhörna sedd fotad från toa. I spegeln syns en del av böckerna.

I morse vaknade jag vid fyratiden. Det snurrade rejält. Nog för att jag är snurrig rent allmänt, men i morse snurrade även min tillvaro. Det var riktigt obehagligt och kändes nästan som om jag var påverkad. Så var det naturligtvis inte, jag har inte varit påverkad i bemärkelsen full på minst tio år. Jag tog mig ur sängen och fick hålla i väggar och dörrposter. Besökte toa och njöt av min deckarhörna i hallen. Men se sluta snurra gjorde det inte. Tillbaka i sängen igen försökte jag hitta ett läge där det snurrade minst.

Kex vatten bok o trisslott

Gårdagens middag, intagen vid 20.30-tiden. För övrigt vann jag på Trisslotten, som i sin tur är en av två vinstlotter från Annas snälla mamma!

Efter nån timme lyckades jag somna om och sov ända till klockan 7.07. Då vaknade jag – nästan lika snurrig som vid fyratiden. Därför har jag lovat mig själv att jag ska äta riktig middag idag och inte bara kex och vatten som igår… Det KAN ju ha en viss betydelse kring yrseln…

För att få ihop till middag behöver jag hasa över till Tokerian och handla. Det låter sig inte göras för tillfället med den här yrseln. Men jag har ju ingen brådska, morgonen är ju letandets, sökandets och skrivandets tid på mitt dygn. Dessutom tvättar jag. Tvättkorgen är överfull, så det blir nog ytterligare en maskin idag. Jag noterade nämligen att det var tomt i vissa lådor och så kan man ju inte ha det.

Jag behöver också putsa lite invändigt på Clark Kent* som ju ska besiktigas i morgon eftermiddag. Ganska orolig i magen är jag för detta, kan jag avslöja. Annat jag är orolig för är att jag måste ringa lilla mamma och åter igen lämna ett negativt besked. Jag ville inte göra det igår kväll, jag telefonerade en stund med Fästmön i stället. Hon tar saker och ting lite lugnare än min lilla mamma. Vidare hoppas jag få ett samtal. Jag mejlade igår efter lunch och bad att få ett samtal. Mejlet har mötts av total tystnad.

Det måtte ha regnat i natt för det är en pöl på tennisbanan igen. Gissa om jag är nöjd att jag tvättade bilen igår?! Nu står Clark i garaget och blir inte nerstänkt. Själv ska jag se till att stänka på mig lite vatten och duscholja. Jag var nämligen alldeles för trött för att duscha igår kväll och gick och la mig totalt skitig och stinkande efter gårdagens litterära hyllning. Det ska bli underbart att bli ren igen! I alla fall  utanpå. Själen är ju som den är… Och medan jag duschar får jag försöka tänka ut nån middagsmat…

Göttbullar

Göttbullar till middag, kanske?


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

I maktens skuggaMitt i vintern har jag suttit och läst en bok som utspelar sig i juli. En av julklappsböckerna från mamma var Viveca Stens senaste bok, I maktens skugga. Under helgen har jag teleporterats till Sandhamn i Stockholms skärgård.

Det har gått några år sen sist och mycket har förändrats. Nora lever med Jonas. De har fått en dotter, Julia. Men i huset på Sandhamn är Nora kvar. Jag hänger inte riktigt med i svängarna, för jag är påverkad av TV-filmerna om Morden i Sandhamn. Där har Nora ganska små barn – en pojke och en flicka. I den här boken har hon två tonårssöner och en liten flicka. Polisen Thomas är kvar och tillsammans med sin förra fru har han fått en dotter. Mycket av historien handlar om Noras och Thomas privatliv.

Ut till Sandhamn kommer Carsten Jonsson med familj. Han har låtit uppföra en riktig lyxvilla där. Folk på ön är uppretade och många vill få bort honom. Det händer en del obehagliga saker. Och efter Carstens stora inflyttningsfest brinner det. I askan hittar man ett lik.

Nja, det här återseendet är inte riktigt lika bra som sist. Boken är inte alls lika spännande som de tidigare böckerna i serien. Först mot slutet blir det lite action – med betoning på lite. Det känns som om historien bara löper på utan att nåt väsentligt sker. En förklaring till detta ger författaren innan jag slår ihop bokens pärmar.

Toffelomdömet blir medel. Boken är välskriven, men inte särskilt spännande.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Det är torsdag och då presenterar jag alltid den Tofflianska veckans höjdpunkter (ordning) och dalar (kaos). Fast den här gången är det ju inte bara jag som är påverkad av dumheterna i Stockholm utan hela landet. Kaos var ordet…

Ordning


Kaos

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om åldrande och utseende och självinsikt.


 

Det verkar som om jag är den enda i hela världen som inte vet vem Joan Rivers var. Jag blev tvungen att googla. Och nu är hon död. Det fick jag veta via (sociala) medier igår kväll. Nu sitter jag och tittar på bilder av henne och undrar hur 17 man kan se ut som 17 tja, 35 fast man är 81 bast. Jag tycker att det är läskiga bilder, ärligt talat, sen må tanten ha varit hur pigg, rolig och bitsk som helst.

Kanske är jag påverkad av mitt bokprojekt. Redan i slutet av 2011 insåg jag att jag hade åldrats 20 år på tre år, om du fattar. Och det syns. Det syns verkligen på mitt utseende. Bilden till vänster föreställer mig år 2009, den i mitten är från den gångna helgen när jag var sjuk. Till höger Joan Rivers från 2008.

Tofflan 2009 SjukJoan Rivers


Nä, det är väl bara att konstatera 
att nån skönhet har jag aldrig varit och yngre blir jag inte heller med tiden. Det bekymrar mig egentligen inte så mycket som jag tror att det får andra att reagera negativt. Framför allt åldersdiskrimi-neras man när man söker jobb, det vet jag. Själv har jag ingen åldersnoja. Med stigande ålder har också kommit modet att våga göra fel och att våga göra bort sig – så länge ingen dör av det, förstås.

Varje rynka och linje i ansiktet är en erfarenhet. Alla är jag förstås inte stolt över, men de flesta har ändå lett till nån sorts utveckling. Alla färger i mitt hår, som jag beskrev som fyra igår, bär jag också med stolthet. Ingen av dem är nämligen falsk. Ibland önskar jag emellertid att jag hade lite bättre klädsmak och att jag klädde mig lite mer… moget än som i skrivande stund: svart linne och trasiga blåjeans. Linne och jeans med revor i ger definitivt inte pondus åt min uppenbarelse. Men det är bekvämt.

Vad har du för tankar om ålder och utseende??? Förtälj mig gärna genom att nyttja din rätt att kommentera på den här bloggen!

Och by the way… Joan Rivers… Det jag läser om henne gör mig nyfiken. Många kallar henne elak och skoningslös. Jag får känslan av att hon var mest skoningslös mot sin egen person. Värt att tänka på för somliga!.. Det kallas för självinsikt.

 

PS Alla unga, yngre än jag, som vill få nånting recenserat på en blogg nära sig, bör förse bloggaren med underlag!

PS2 Jerry har skrivit massor om Joan Rivers! Läs mer här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Maria Lang vår första deckardrottningEn av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »