Livet som min tvätt: Tjockis-svart och vågat randigt

Ett inlägg om livet.

---

 

Den helige Franciskus vakar över mig när jag är hos mamma.

Nä. Den helige Franciskus vakar inte längre över mig och min bädd på golvet. Jag ligger ju numera i min alltför mjuka säng här hemma om nätterna. (Egentligen är det nog inget fel på sängen utan det är jag som är för fet för den.) På nattduksbordet har jag en skyddsängel och på väggen vid sängen ett krucifix och en ikon som pappas ena moster har målat. Rätt skyddad, med andra ord, nattetid. Jag är verkligen glad att jag kan sova så bra som jag gör, för dagar som igår dränerar mig på energi trots att minimalt blir gjort. Dessutom vet jag att efter en dålig dag måste det vända och komma en bra dag. Låt mig få tro att dagen idag är en av de senare!

Dan har i alla fall börjat bra och i effektivitetens tecken. Jag har bäddat, kört en maskin tjockis-svart tvätt och hängt tvätten. Det faktum att jag nästan bara har svarta kläder känner jag till sen tidigare. (Att jag har en fäbless för randiga strumpor kände jag däremot inte till. Av dagens tvättade elva par var nio randiga! Snacka om vågat med randigt på fötterna!..) Som om det skulle göra mig smalare… Nä, är en tjock så är en och den enda som kan göra nåt åt det är jag själv. Alltså använder jag svarta kläder i stället för att banta. Det senare gör ju alla andra så bra. Själv vill jag inte just nu. Jag gillar att tröstäta när livet är tufft, så jag får ta att jag är fet. Men sen, när jag väl bestämmer mig för att gå ner i vikt, tvekar jag inte en sekund på att det går lika bra som när jag slutade röka. Jag hade rökt i nästan 30 år. Sen tog jag en medicin till hjälp under sju veckor, men redan på den sjunde dan vilade jag var jag rökfri. I september är det elva år sen.

Av elva tvättade par var nio randiga. Här är fyra av mina randiga par strumpor.

Dessutom har jag sökt fyra jobb, bara så där HEPP! Ett av dem är klart mer intressant än de andra tre, men när det kommer till hopp om nytt jobb är jag aningen luttrad.

Skam den som ger sig!

tänker jag emellertid, för det är nåt jag har fått med mig hemifrån. Nån gång borde det bli min tur. Nån gång borde prövningarna upphöra. Samtidigt känner jag att dessa prövningar, som nu pågått i sex och ett halvt år, börjar ta ut sin rätt. Eller sitt fel. Det ironiska i det hela är att personen som gjorde mig detta illa själv har ett välavlönat jobb OCH en firma vid sidan av där h*n bedriver psykolog-verksamhet, en utbildning betald av vår gemensamma förra arbetsgivare, om jag inte är felinformerad. Samtidigt är jag väl inte förvånad. Man kan så ofta läsa artiklar om chefer som är psykopater och psykologer som är skolbokssjuka psykiskt. Vem vet, artiklarna kanske innehåller fakta och inte spekulationer..? (<== retorisk fråga).

Ibland gör det ont, detta jag skrev om i förra stycket. Andra gånger blickar jag inte bakåt utan framåt, för det är den enda väg jag kan ta. Man kan inte backa bandet Livet, vare sig det är tjockis-svart eller vågat randigt…

Ha en bra onsdag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Lang: vår tids första deckardrottning

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti

Ett inlägg om en biografi över familjen Kennedy.

Som så många andra har jag fascinerats av familjen Kennedys öden och äventyr. Jag hade nyss lärt mig gå när president John F, Jack kallad, sköts ihjäl i Dallas. Den där skakiga amatörfilmen har jag sett många gånger. Nu var ju John inte den ende med efternamnet Kennedy som avled i förtid. Nog undrade jag lite om det fanns nåt skäl till alla förtida dödsfall och mord eller om det helt enkelt vilar en förbannelse över namnet. Många böcker har skrivits om Kennedys. Nu har jag precis läst Lennart Pehrsons Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti och fått lite mer kött på benen.

Ett gediget verk om en dynasti. Eller i alla fall en stor klan.

Mina första möten med boken blev lite aviga. Jag köpte den på rea hos Historiska media. När fakturan kom baxnade jag: 118 spänn för en pocketbok… (inklusive frakt). Idag, efter rean (!), tar Historiska media 59 kronor + frakt för boken… Och när jag så öppnade denna fantastiskt dyra reapocketbok upptäckte jag direkt ett korrekturfel i bildtexten till inledningskapitlet… Kunde en bokbekantskap börja sämre, eller..?

Nu har jag läst hela boken och bildat mig en lite annorlunda uppfattning. Även om jag hittar språkliga brister lite här och var – vilket förvånar mig eftersom författaren är korrespondent – är detta ett av de mest gedigna och neutrala verk om klanen Kennedy jag har läst! Författaren går igenom vars och ens livshistoria och karriär. Privatlivet nämns, men väldigt neutralt, trots att författaren skulle ha kunnat brassa på rejält. Det handlar ju om snaskigheter som skilsmässor, droger, alkohol, sexmissbruk med mera.

Här är fokus på fakta och det man med säkerhet vet. Utrymmet för spekulationer är litet. Visst berörs några av skandalerna i familjen, men ytterst lite. Det är vars och ens gärning som är det viktiga här.

Det här är en mastig bok, men synnerligen gedigen faktabok. Biografin om familjen Kennedy får högt Toffelbetyg. Det som drar ner betyget är språkmissarna och att det bitvis känns som om författaren blundat för skandalerna och den roll de spelade för familjen och politiken…

Livet är kort.

Read Full Post »

”Det var inte mitt fel…”

Noterar att jag har missat ett av våra kända debattprogram på TV, Kalla fakta. Kvällens program handlade om huruvida det var några oklarheter kring vården av utrikesminister Anna Lindh. Underförstått: fanns det inte egentligen andra metoder som borde ha använts så att man kunde ha räddat hennes liv?

För mig känns det jättemärkligt att rota i det här sju år efter Anna Lindhs död. Och det gör ont inuti särskilt som Anna Lindhs två söner nyligen mist även sin pappa Bo i början av det här året. Stackars pojkar! Nu rivs alla sår upp igen, kan jag tänka mig. Och nu har de inte pappa kvar heller i livet.

Jag tittade som sagt inte på kvällen program, men har läst mig till att man bland annat tittat på om en annan behandlingsmetod kanske hade räddat Anna Lindhs liv. På nåt vis verkar den här typen av frågor och spekulationer mest vara retoriska. De som gör programmen har liksom bestämt sig i förväg för vilka svaren blir.

Anna Lindh blev överfallen av en man med kniv på NK i Stockholm den 10 september 2003. Hon fördes till Karolinska universitetssjukhuset, men avled dan därpå efter åtta timmars operation. Många anser att hon var den tänkbara efterträdaren till Göran Persson som ledare för socialdemokraterna. Faktum är att jag är benägen att hålla med!

Det jag emellertid inte kan hålla med om är den här typen av debattprogram som tar upp vems fel det var.

Det var inte mitt fel…

eller

Det var hans fel…

Anna Lindh är död och jag föreslår att vi låter henne vila i frid. Hon kommer aldrig tillbaka som levande oavsett vem vi skyller på.

Read Full Post »