Tofflan undrade: Vad ser du helst på TV?

Ett inlägg som redovisar resultaten av den gångna veckans omröstning.

Det måtte ha varit en svår fråga igen. Eller kanske ointressant. Under den gångna veckan undrade Tofflan vad du helst ser på TV.

Så här fördelade sig de 16 inkomna svaren:

50 procent (åtta personer) svarade: TV-serier! Jag följer en hel del…

25 procent (fyra personer) svarade: Filmer! Helst av allt filmer!

13 procent (två personer) svarade: Dokumentärer eller samhällsprogram eller debattprogram. Viktiga saker!

13 procent (två personer) svarade: Jag tittar inte på TV.

Ingen svarade: Nyheter och väder! Man måste ju hålla sig uppdaterad. eller Barnprogram. eller Matlagningsprogram. eller Musikprogram eller tävlingsprogram.

Agneta kommenterade:

Det var ju jättesvårt att välja ;-), men filmer är nog det bästa, för de är slut ”när de är slut”, så man slipper komma ihåg vilken tid man ska få se hur det går…men jag följer en del TV-serier också. Bron och Solsidan för närvarande, och så tokiga Gunde som ska tävla mot andra elitidrottare i deras sporter…fast jag vet inte om det är en serie precis.

Stort TACK till dig som tog dig tid att tycka till om detta! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.

Och det här inlägget kan du inte kommentera, för omröstningen är ju över!

Livet är kort.

Read Full Post »

Svenska Flaggans Dag

Idag är det Svenska Flaggans Dag, Sveriges nationaldag. En röd dag. Det har den inte alltid varit. Röd, alltså. Det var den till exempel inte när jag tog studenten 1980. Spelar det nån roll med röda dagar eller svarta för den som inte jobbar? Nej, det gör det inte. Eftersom min lunk följer Fästmöns schema blev det till att skutta upp i morse, för Anna började jobba klockan halv åtta. Hon själv steg upp strax efter klockan sex, medan jag fick sova till halv sju.

Vi åkte med gnisslande bil in till stan. Jag har bestämt mig. I morgon ringer jag min vanliga, svindyra märkesverkstad. Jag är hjärtligt trött på folk som lovar att höra av sig och sen inte gör det. Det funkar inte! Jag vill inte åka omkring med en kärvande och gnisslande broms, helt enkelt. Eftersom jag fick sex veckors a-kassa i förra veckan i stället för fyra, får jag ta av dessa pengar. Jag kollade för säkerhets skull så jag inte hade fått för mycket pengar, men så var inte fallet. Troligen låg a-kassan två veckor efter. Med detta följde också lite extra pengar från inkomstförsäkringen. Detta innebar att jag nästan fick en vanlig lön, så som jag hade för över två år sen. Ja, jag gråter fortfarande över det ibland, men jag tänker inte låta det slå ner mig. Det är som det är.

Elias får sällskap av sin pappa idag på förmiddagen och han stannar tills vi kommer hem, nån gång runt 16.30. Detta innebär att jag kan fixa en del saker hemma hos mig. Jag behöver tvätta och ta itu med en strykhög, framför allt, och så är det också nåt jobb jag ska söka. Mer hinner jag nog inte. Får försöka ta tag i resten i morgon. Då tänkte jag för övrigt stanna kvar i stan och sova över natt hemma eftersom jag har ett morgonmöte på onsdag. Jag hade annars tänkt att åka på nåt firande med grabben, men nu slipper jag det – lite lättad.

Dagarna går och jag hörde med ett halvt öra på ett debattprogram på TV igår kväll om åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Sverige ligger i topp!

Det finns många som jag…

 

                                                                                                                                                                    I till exempel Storbritannien är det förbjudet i lag att åldersdiskriminera. Man är inte heller så intresserad som arbetsgivare av personer som inte har nån direkt erfarenhet av att arbeta. Varför är det så tvärt om här? Varför är jag, och många med mig, arbetsmarknadens losers? Jag är fortfarande pigg och relativt kry och väldigt, väldigt arbetssugen. Dessutom är jag inte hemma och sjukskriven bara för att en fis vänder sig i magen. Jag behöver ingen coachning för ett jobb eller en hög tjänst, inte heller nån talangscout. Jag borde duga ändå. Inget att älta, kanske, men det är min verklighet och jag är bekymrad eftersom jag inte ser nån ljusning i framtiden.

Read Full Post »

Svårt att tygla språket?

Svenska Dagbladet har inlett en intressant artikelserie om språket. Serien inleds med en artikel om besvärliga ord som svordomar.

Enligt artikeln vill myndigheter och företag skärpa sina regler för språket genom olika riktlinjer. Jag tycker att det är precis tvärtom! Personer som arbetar på myndigheter och företag kan till exempel inte stava. Det vore bra med åtminstone en grundkurs för somliga. (Och nu talar jag inte om dyslektiker, för dyslexi är en helt annan sak!).

Språkrådet har hur som helst ingen policy kring svordomar (för det var svordomar det skulle handla om nu, inte stavningsproblem). Men språklagens §11 lyder:

Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

(Kanske vissa verksamheter här i närområdet skulle fundera över…) Detta kan ju bland annat tolkas som att man som sådan verksamhet bör undvika svordomar, men jag skulle nog också tolka lagen som att det man skriver bör vara begripligt.

Språket i sociala medier då? Ja om en offentlig verksamhet eller ett företag – eller en representant för en sådan/ett sådant – ger sig in i sociala medier bör språket vara vårdat, tycker jag. Däremot som privatperson kan man gott ha lite lättsammare språk. Jag svär till exempel ibland i min blogg. Inte ofta, men ibland. När jag är mycket arg eller upprörd. Det tycker jag är helt OK. För det är skillnad mellan att vara privat och att representera någon eller något.

Att svära – i lagoma doser – är OK när jag är privat.

                                                                                                                                                Sveriges Television anser sig ha ett särskilt ansvar för att vårda språket, enligt artikeln. Där finns särskilda riktlinjer för svordomar, framtagna 2007!.. Riktlinjerna säger att programledare, reportrar och nyhetsuppläsare inte ska svära om det inte finns särskilda skäl. Däremot kan man ju inte ha regler över människor som inte är anställda men som deltar i till exempel debattprogram eller dokusåpor. Generellt tycks ändå gälla att folk som deltar i debatter eller blir intervjuade på TV ofta skärper sitt språk och undviker svordomar.

Svordomar känns inte heller OK i skolan och i läroböcker. Ofta finns det uttalade regler hur man talar i skolan – eller snarare, att man inte ska svära eller säga fula ord (könsord). Inom Svenska kyrkan gick man till och med så långt att ledamöterna Karin Långström Vinge och Maria Kjellberg motionerade till kyrkomötet i höstas och föreslog nolltolerans mot svordomar och könsord i kyrkliga sammanhang! Det tycker jag var en ganska… sund motion. Fast den bifölls bara delvis. Nu blir det i alla falla nån sorts etiska regler för svordomar och könsord i kyrkan…

Read Full Post »

”Det var inte mitt fel…”

Noterar att jag har missat ett av våra kända debattprogram på TV, Kalla fakta. Kvällens program handlade om huruvida det var några oklarheter kring vården av utrikesminister Anna Lindh. Underförstått: fanns det inte egentligen andra metoder som borde ha använts så att man kunde ha räddat hennes liv?

För mig känns det jättemärkligt att rota i det här sju år efter Anna Lindhs död. Och det gör ont inuti särskilt som Anna Lindhs två söner nyligen mist även sin pappa Bo i början av det här året. Stackars pojkar! Nu rivs alla sår upp igen, kan jag tänka mig. Och nu har de inte pappa kvar heller i livet.

Jag tittade som sagt inte på kvällen program, men har läst mig till att man bland annat tittat på om en annan behandlingsmetod kanske hade räddat Anna Lindhs liv. På nåt vis verkar den här typen av frågor och spekulationer mest vara retoriska. De som gör programmen har liksom bestämt sig i förväg för vilka svaren blir.

Anna Lindh blev överfallen av en man med kniv på NK i Stockholm den 10 september 2003. Hon fördes till Karolinska universitetssjukhuset, men avled dan därpå efter åtta timmars operation. Många anser att hon var den tänkbara efterträdaren till Göran Persson som ledare för socialdemokraterna. Faktum är att jag är benägen att hålla med!

Det jag emellertid inte kan hålla med om är den här typen av debattprogram som tar upp vems fel det var.

Det var inte mitt fel…

eller

Det var hans fel…

Anna Lindh är död och jag föreslår att vi låter henne vila i frid. Hon kommer aldrig tillbaka som levande oavsett vem vi skyller på.

Read Full Post »