Almedalen har fallit

Ett inlägg om en bok.

---

 

Om ett par veckor inleds den årliga Almedalsveckan på Gotland. Lagom i tid för den veckan hittade en nyutkommen och synnerligen aktuell (på flera sätt…) thriller ner i min postbox. Jag har just läst ut Erik Lewins bok Almedalen har fallit och jag måste säga att den har fått mig att drömma mardrömmar. Tack Bokförlaget NoNa för recensionsexemplaret!

Scenen är alltså Almedalen, full av politiker, näringslivsrespresentanter, journalister… Rekordsnabbt tar sig en grupp specialdrillade terrorister in och på mindre en timme är Visby deras. Bland gisslan finns Sveriges statsminister. Polis och militär försöker samarbeta, med varierande resultat. Det är nämligen inte så lätt, eftersom ingen vet vem man kan lita på. Under tiden fortsätter terroristerna sina planer.

Vi läsare får följa med nästan ända från början, när terrorister från olika länder rekryteras och tränas. Deras ledare är en kallblodig man som för det här uppdraget heter mr Svensson. Kallblodig är för övrigt ett passande epitet på romanen. Om jag inte visste att det är fiktion, skulle jag tro att det var verklighet. Boken är inte bara välskriven, nämligen. Den är också skriven av en person med lång erfarenhet av underrättelse- och säkerhetsarbete, såväl i Sverige som utomlands. Med denna bakgrund kan historien inte bli annat än trovärdig.

Ja, det är, som sagt, snart dags för Almedalsveckan. Jag kan bara innerligt hoppas att inga terrorister planerar att inta Visby på riktigt. Ringmuren är, i detta sammanhang, både ett skydd och en förbannelse, kan man säga. Personligen är jag glad att jag varken ska jobba som polis eller med säkerhet på plats under veckan. För det Erik Lewin beskriver i sin bok skulle mycket väl kunna inträffa. Lilla Sverige har små möjligheter att klara upp scenariot. För att citera boken:

[…] Almedalsveckan var vidrig ur ett professionellt perspektiv. Det var nästan omöjligt att skydda sina objekt i denna röra av människor. […]

Att boken är välskriven har jag redan nämnt. Dessutom är kapitlen av varierande längd. När det händer många saker blir kapitlen kortare, handlingen snabbare och boken en riktig bladvändare.

Ska jag ha nån kritisk synpunkt är det en liten detalj jag tycker är felaktig. Det handlar om nåt så… ”lustigt” som ett engelskt ord för ”kåt”. På sidan 214 används ordet ”horny” och på sidan 217 sägs det om den som uttalade ordet att han är britt. ”Horny” är inte brittisk engelska utan amerikansk. På brittisk engelska heter det ”randy”…

Toffelomdömet totalt blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Jag har haft ett bra liv

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Förtydligande om filmtips

Ett förtydligande inlägg.

---

 

Med anledning av tidigare önskemål om filmtips vill jag härmed förtydliga lite. Jag vill inte ha tips på såna här filmer…

… utan tips på den här sortens filmer…

Skriv dina tips i en kommentar här! Jag tackar dig och skickar en förbannelse på förhand!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrektangel: Tofflan om Allt jag önskar mig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Lite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

Så här tyckte FEM om boken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte riktigt klart

Ett oklart inlägg.

---

 

Björken utanför arbetsrummet i dis när jag klev upp i morse. En del av dess blad börjar gulna.

Dagen idag har redan från början känts oklar. Jag försöker piska mig själv framåt, men den tappade sugen från igår är svår att hitta igen. I mitt jobb-sökarsystem låg jag på ett poäng minus sen igår. Det har jag hämtat in. Vidare har jag hittat tre intressanta tjänster att söka. Tänkte vänta till efter-middagen. Jag gillar att arbeta med ansökningar samtidigt. Det känns mest effektivt. I övrigt ältar jag saker inuti och undrar varför jag inte duger. Är det nåt som saknas i mitt CV? Skriver jag usla ansökningar?

Det är bara att inse och acceptera att vissa dar är lite oklara. Men samtidigt vet jag att jag inte ger upp särskilt lätt. Envisheten kan vara både en förbannelse och en styrka. När man söker nytt jobb är den definitivt en styrka. För nånstans finns det ett kanonjobb därute med mitt namn på. Så måste det ju vara, eller hur?

Klarnar dagen, tro?

Möjligen blir det en stund över idag för bokskriveri, men min plan är att ta en djupdykning ner i hösten 2013 under morgon-dagen. Jag har kommit så långt framåt att jag närmar mig samtiden. Och då känns det inte riktigt som med de tidigare åren. Lättnaden tillhör dem, när jag har skrivit om tiden längre tillbaka. Samtiden är svårare, jag känner mig skörare. Den är ju liksom här och nu och jag är mitt uppe i den. Det blir svårare och svårare att skriva ju närmare nuet jag kommer. Jag är rädd att jag ska skriva i affekt, såsom man gärna gör i nuet. Och den där affekten kan ju variera från dag till dag. Idag, till exempel, är det ju en oklar dag. Igår var det en klar dag fram till de tre nejen klubbade ner mig totalt.

Jag läser en vidunderlig bok. Ja, inte vidunderligt hemsk… direkt… eller..? Bokens språk är så fantastiskt poetiskt. Vissa stycken är som rena poesin, dikter, lyrik. Ändå kan de skildra hemskheter. Jag slås av vilka tillfälligheter det är som gör om vi blir lyckade som människor. Framgångsrika eller losers. Och människors grymhet. Människor är verkligen grymma! Det ska verkligen bli spännande att skriva en recension om den här boken…

Den här dagen klarnar förhoppningsvis för min del. Det gäller att utgå från att den blir bättre för var timme. Fästmön ska jobba i kväll, men har ett möte på eftermiddagen och behöver ta sig till jobbet efter lunch. Jag ska försöka ta mig samman i min ensamhet, söka de där jobben, ta en dusch och tvätta håret. Det brukar bli lite klarare då, livet.

Vad händer i DITT liv idag? Är det klart eller oklart? Knacka ner några rader till nyfikna Tofflan i en kommentar så får jag nåt intressant att läsa när jag sätter mig vid datorn nästa gång!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mumien

Ett inlägg om en film.

En gång när jag var ganska liten, typ tio bast eller så, såg jag Boris Karloff i filmen Mumien vaknar. Efter den filmen kunde jag inte sova på flera månader. I kväll visade TV6 Mumien fast från 1999. Jag hade fullt sjå att hålla mig vaken.

Den sentida filmen klassas som action i TV-tidningen, men är i själva verket mest komedi. Som sin föregångare handlar det dock om en förbannelse och en mumie som väcks till liv. Mumien som blir levande är en överstepräst som strulat med Faraos kvinna. Prästen mumifierades och begravdes levande – tillsammans med en massa otäcka kryp. Genom att ta sig in i gravkammaren väcks prästen/mumien till liv. Förbannelsen släpps lös sen en bibliotekarie (!) öppnat De dödas bok. (Dessa klåfingriga litteraturmöss!)

Vad tycker jag om 1990-talets mumie då? Tja, två och en halv timme (inklusive reklampauser) är lite väl långt. Det hjälpte inte heller med ostbågar och öl. Nej, visserligen är det häftiga effekter och snyggt filmat, men spännande är det inte, bara tramsigt.

Toffelomdömet blir lågt. De två tofflorna får filmen för effekterna och filmningen, ingenting annat.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kulturnatten 2013 – djupt ur en snedtrampad toffla

Ett inlägg om min upplevelse av Kulturnatten 2013.

Det blev nog så att nån la en förbannelse på mig sen jag skrivit kritiskt häromdan om Kulturnatten. Men min åsikt är fortfarande att jag tycker att den bör förnyas lite. Straffet för mina ord lät inte vänta på sig – jag trampade i ett hål i gatan och gjorde en volt. Faktum är att jag inte bara kunde ha brutit nånting eller slagit ut tänder, jag kunde faktiskt ha slagit ihjäl mig. Nu gjorde jag mest illa min friska fot. Idag känner jag emellertid att det ömmar lite mer här och var, till exempel i vänster armbåge. Men… tack och lov är foten bättre!

Jag kanske borde välja mina ord bättre, så jag inte drabbas av nåns vrede… Här en manisfestation för ordet utanför Walmstedtska gården igår.

Igår kväll när vi kom hem och jag hade fått av mig skorna började foten värka och göra förskräckligt ont. Jag var osäker på om jag skulle kunna kunna skjutsa Fästmön till jobbet idag, men det gick! Kanske sände den rare Danny* en bön till vår Gud för mig efter att jag beklagat mig när vi sågs utanför kyrkan! (Det gjorde mig väldigt glad att få veta att Danny har kyrkan, jag är så rädd att han ska känna sig ensam i det här landet.)

Man skulle ju kunna tro att jag har gedigen hålvana. Visserligen parerade jag snygg och rullade ihop mig som en boll, men det gjorde jävligt ont och jag ville helst grina. Nu kämpade jag på resten av kvällen, för se vända och åka hem går ju inte! Vi stappl… nej, inte Anna jag stapplade, upp till bokborden på gågatan. Där var en väldig trängsel, precis som det ska vara en kulturnatt. Men man behöver kanske inte stå stilla och lägga sitt dasslock till hand över ett gäng böcker i en låda samtidigt som man ringer och pratar med sin mamma, eller hur?! Pucko!

Erik Lallerstedt lagar fiskbullar, men det fick han fortsätta göra i boklådan. Ingen bok följde med hem!

På Svartbäcksgatan träffade vi en före detta granne med bror och son som pratade MYCKET med oss. Jag vet fortfarande inte vad h*n heter, men det spelar ingen roll. Vi tittade in i nån affär när vi kommit loss. Där trodde en gubbe att en fin klocka kostade 75 kronor. Han fick lägga till ett par nollor på priset.

På Galleri Uppsala 1810 träffade vi Monica och Kitty. Just när vi var där sålde konstnären en tavla. Om du missade utställningen kan du se Kittys tavlor varje dag mellan klockan 13 och 18  till och med den 19 september.

Kitty Lindsten har just sålt en tavla.

Vi var båda lite nyfikna på Linnéträdgården och halt… nej, Anna gick, jag haltade… in där. Kvällen till ära var det fri entré. Det här med entréavgift har man nyligen infört och det är skit, tycker jag! Möjligen skulle jag kunna tänka mig att betala entréavgift för Botaniska trädgården. Möjligen!..

Men tänk att det fortfarande blommar saker! Vi blev väldigt förvånade.

Orange blommor är alltid fina!

En och annan naken tjej fanns att beskåda också…

Venus i Linnéträdgården.

Och nu vet vi var vi ska sno pumpor för att göra Jack-o’-lanterns till Halloween! Här fanns det många att välja på!..

Pumpor! Det vill säga presumtiva Jack-o’-lanterns.

Vi såg till och med…. gröna avlånga… Kan detta verkligen vara en pumpa? Det ser ju mer ut som en gigantisk sugar snap…

Grön, avlång pumpa eller gigantisk sugar snap?

Vanliga, snigga orange pumpor fanns också. Här ett exemplar som skulle bli en fin Jack…

Ett exemplar som skulle bli en fin Jack.

Det var flera blommor som fortfarande blommade. Underbart vackra färger!

Tagetes.

En del buskar blommade också.

Lila blommor på en buske. De såg så mjuka ut att man ville röra vid dem.

En och annan grönsak såg vi också. Visst är dessa skockor häftiga?!

Kronärtskocka på gång!

Ja, det heter skocka och inte kocka! En kocka är ingen växt utan en människa.

Skocka. Till vänster i blått, vid orange pil, skymtar en duktig kocka dock!

Vi hade gärna velat besöka museet, men när man på ett otrevligt sätt avkrävde mig min ryggsäck vände vi och gick ut. Aldrig i h-e att jag skulle lämna ifrån mig ryggsäcken som sen skulle vara obevakad en kväll som denna, med massor av människor i rörelse! Dåligt, Linnémuseet, dåligt!

Vi gick över ån efter mat. På en av broarna hittade vi kärlekslås.

Kärlekslås på en av stans broar.

På väg till maten såg vi ordmanifestationen (se första bilden i det här inlägget!) samt linedance. Och jag hejade på G, h*n som inte heller förstod vad som hände för fyra år sen. Vi pratade inte nu, bara hejade.

Utbudet av gatumat visade sig bestå av nån enstaka korvmoj och thai. Det blev thai. Därefter gick vi på jakt efter dessert…

Chokladståndet erbjöd fin dessert.

Vi traskade mot Drottninggatan där jag ville besöka en bokhandel. Den visade sig vara stängd. En kulturnatt! Dåligt! Men i stället fick vi syn på mer linedance och vem skuttade där i ledet om inte före detta kollegan Majsan??? Roligt!

Linedance med Majsan vid orange pil.

Vi hade inte köpt nån dryck till maten, så det blev dags att inhandla sådant. Vi hoppade (inte jag, men Anna) upp till Terrassen och tog var sin öl. Jag vågade knappt känna efter hur foten mådde, men…

Anna med en öl ser väldigt sur ut, men det var hon inte. Det var jag som surade över foten.

Efter ölen beslutade vi oss för att inhandla godisremmar och sen ta bussen hem. Det var då jag träffade Danny. Jag tror nog att han la ett gott ord för mig…

Dags att släcka och gå hem.

Vi var nog hemma till strax efter klockan 21. Jag satte upp foten och vi mumsade på kulturnattsgodis. Min jordnötschokladbit såg ut som Sverige. Jag åt Skåne och kanske en bit till, men det mesta finns kvar.

Fötterna i högläge och choklad, som ser ut som Sverige, i knäet. Jag åt Skåne igår, så det finns kvar!

Foten värkte och gjorde ont och vi la oss efter att ha försökt titta på nån urtråkig deckare på TV. I morse skulle vi upp tidigt, Anna började klockan sju. Eftersom vi träffade på en från hennes jobb på Terrassen var det bäst att komma i tid så det inte spekulerades i om vi satt för länge och drack öl…

Idag är det söndag och vilodag för min del. Den helgar jag med att städa. Och rösta i kyrkovalet, förstås!!!

*Danny = en av doktoranderna på mitt förra jobb

Livet är kort.

Read Full Post »

Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti

Ett inlägg om en biografi över familjen Kennedy.

Som så många andra har jag fascinerats av familjen Kennedys öden och äventyr. Jag hade nyss lärt mig gå när president John F, Jack kallad, sköts ihjäl i Dallas. Den där skakiga amatörfilmen har jag sett många gånger. Nu var ju John inte den ende med efternamnet Kennedy som avled i förtid. Nog undrade jag lite om det fanns nåt skäl till alla förtida dödsfall och mord eller om det helt enkelt vilar en förbannelse över namnet. Många böcker har skrivits om Kennedys. Nu har jag precis läst Lennart Pehrsons Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti och fått lite mer kött på benen.

Ett gediget verk om en dynasti. Eller i alla fall en stor klan.

Mina första möten med boken blev lite aviga. Jag köpte den på rea hos Historiska media. När fakturan kom baxnade jag: 118 spänn för en pocketbok… (inklusive frakt). Idag, efter rean (!), tar Historiska media 59 kronor + frakt för boken… Och när jag så öppnade denna fantastiskt dyra reapocketbok upptäckte jag direkt ett korrekturfel i bildtexten till inledningskapitlet… Kunde en bokbekantskap börja sämre, eller..?

Nu har jag läst hela boken och bildat mig en lite annorlunda uppfattning. Även om jag hittar språkliga brister lite här och var – vilket förvånar mig eftersom författaren är korrespondent – är detta ett av de mest gedigna och neutrala verk om klanen Kennedy jag har läst! Författaren går igenom vars och ens livshistoria och karriär. Privatlivet nämns, men väldigt neutralt, trots att författaren skulle ha kunnat brassa på rejält. Det handlar ju om snaskigheter som skilsmässor, droger, alkohol, sexmissbruk med mera.

Här är fokus på fakta och det man med säkerhet vet. Utrymmet för spekulationer är litet. Visst berörs några av skandalerna i familjen, men ytterst lite. Det är vars och ens gärning som är det viktiga här.

Det här är en mastig bok, men synnerligen gedigen faktabok. Biografin om familjen Kennedy får högt Toffelbetyg. Det som drar ner betyget är språkmissarna och att det bitvis känns som om författaren blundat för skandalerna och den roll de spelade för familjen och politiken…

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeri: De fyra första stegen

Ett inlägg om hur jag söker jobb. Och irritation över webbformulär.

Det är nog inte nån som läser min blogg som inte har uppfattat att jag söker jobb. Typ minst tre om dan (vardag), om jag inte har nån annan sorts jobbaktivitet för mig som möte på AF, intervju, träff med uppdragsgivare, skrivjobb etc.

För det mesta går det bra för mig med jobbsökeriet – från den här änden, vill säga. Sen gäller det förstås att attraktiva arbetsgivare nappar. DET är en annan femma…

Den som tror att det är ett latmansgöra att söka jobb tror fel. Därför ska jag nu beskriva hur jag går tillväga en typisk dag när jag söker jobb.

Sök och du skall finna. Förhoppningsvis…

Målet tre sökta jobb per vardag anses som högt satt av de flesta. Jag är ganska hård mot mig själv. Tack vare disciplinen är det sällan jag misslyckas. Men det händer. Då gäller det att ta nya tag och leta vidare och bredare.

Steg ett är förstås att leta och hitta intressanta jobb att söka. Jag söker inga andra jobb än jag vill ha. Vanligen har jag inga problem med att hitta minst tre per dag. Men som du förstår tar det tid att leta. Jag använder mig av Twitter där MedieJobb är en förträfflig tjänst som är alldeles gratis. Här hittar jag just den typ av jobb jag söker – över hela Sverige (fast mest i Stockholmsområdet).

Platsbanken kollar jag förstås dagligen, men under mina tre första veckor som arbetssökande har jag bara hittat två jobb där. Mina erfarenheter av vissa företag som annonserar på Platsbanken är inte heller goda. Vissa är rena lurendrejare och det är anmärkningsvärt att Platsbanken tar in annonser från dessa. Man hade hoppats på lite bättre koll från den myndighet AF nu är…

Vidare är jag sen länge registrerad hos olika bemanningsföretag, men därifrån kommer ytterst sällan några bra jobbtips (man kan prenumerera på såna tips). Jag känner också att det inte är särskilt bra villkor att jobba som konsult och bli uthyrd… Låga löner, få semesterdagar och sällan några bra förmåner. Det sämsta är nog att tillvaron är osäker. Man är ”uthyrd” en viss tid och sen tar det slut. Att det är få semesterdagar kan jag leva med, för jag älskar att jobba. Men jag vill ha lön efter min erfarenhet och jag trivs inte med en osäker tillvaro.

Inte många semesterdagar får man som konsult på bemanningsföretag.

Steg två är att ha ett bra och uppdaterat CV. Jag försöker redigera mitt åtminstone en gång i månaden. Det finns alltid saker att förbättra.

Steg tre är sen att skriva ansökningar. Det är ett kapitel för sig! Jag har en mall jag utgår ifrån, men jag skriver personliga ansökningar till vart och ett av jobben jag söker. Det är viktigt, tycker jag! Vilka arbetsgivare vill ha standardbrev som alla andra får också? Hur pass intresserad är den sökande då av jobbet?

Efter ett tag blir man ganska driven. Det går snabbt att skriva ansökningar. Men… det som kan kärva till det är alla dessa webbformulär som en del arbetsgivare tycks älska. Jag förstår inte riktigt vitsen med dem. Visst, arbetsgivarna får alla ansökningar uppställda på samma sätt. Men, ärligt talat, är det det man vill ha? Vill man inte ha någon/några som sticker ut ur mängden? Just den där pärlan man söker?.. Ibland undrar jag. En del arbetsgivare har dessutom formulär som är tekniskt krångliga att fylla i. Och när saker och ting är utformade efter nån sorts standard blir det svårt. Mina utbildningar och mina arbetslivserfarenheter är inte på nåt sätt standardiserade…

Men värst av alla webbformulär är dessa där man ska sitta och lägga in kurs efter kurs, jobb efter jobb… Det vill säga så gott som exakt det som redan står i mitt prydliga CV! Vad är vitsen med detta??? Snacka om slöseri med min tid!

Formulär till förbannelse och förtret.

Steg fyra innebär att jag skriver ner några rader om varje sökt tjänst i ett Excelformulär som jag har gjort. På så vis har jag total koll på exakt vilka jobb jag har sökt och när, liksom när ansökningstiden går ut, när det är tillträde och kontaktperson på företaget/motsvarande. Det underlättar också sen när jag ska rapportera till AF Kundtjänst om vilka jobb jag har sökt. För det ska jag göra en gång i månaden. Det blir intressant att höra hur många jobb de vill höra att jag har sökt. På tre veckor har jag sökt närmare 35 jobb. Det blir inte riktigt tre om dan (vardag), det blir 2,33 sökta jobb per vardag, men jag har haft ovan nämnda jobbaktiviteter för mig också.

Vad händer sen??? När jag har sökt alla dessa jobb, vill säga..? Sitter jag och rullar tummarna då? Nej, inte riktigt. Men DET blir ett ämne för ett nytt blogginlägg!

Igår kväll kom UppsalaTidningen. I den fann jag en gammal hederlig radannons med en sorts ledigt jobb. Lite gullig annons, tycker jag allt:

Hushållshjälp sökes! Kanske lite stavningshjälp också för denna f d universitetsanställd*…

Har du några bra jobbsökartips??? Jag tar gärna emot dem i kommentarer till det här inlägget!

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag som gjord för den första glassen utomhus…

Idag är det en strålande vårdag! Termometern på solsidan visar över 15 grader, medan den på skuggsidan håller mer jordnära temperatur på 2,5 grader. Fästmön sa i morse att det är som en dag gjord för den första glassen utomhus. Tyvärr får jag väl äta den själv i såna fall, för jag ska strax skjutsa Anna till jobbet. Där blir hon ända till klockan 21 i kväll.

Tänk en sån här i vårsolen…

I kväll är det Melodifestivalens Andra chansen och det ska jag förstås se på och live-blogga från. Men jag får göra ett avbrott runt klockan 21 när jag åker och hämtar Anna. Välkommen att hänga på och kommentera! 

Eftersom det är så vackert väder tänkte jag försöka tvätta och polera Clark Kent*. Fast gissningsvis försöker nog Alla Andra göra det också. Vi får se. Han skulle behöva dammsugas också. Denna märkliga vinter har det ju sandats och grusats till förbannelse. En del av den förbannelsen ligger på golvet i min bil…

Nu är det dags att 

pusse tennerne

och ta en sittning på tryckeriet** innan vi far till Äldreboendet med arbeterskan.  Ha en go lördag – vad du än ska göra! Men vad SKA du göra idag??? Skriv gärna några rader och berätta!

PS Toffel-Mamman låter hälsa att hon ska på 95-årspartaj idag! Häftiga faster E fyller 95 bast, fast egentligen först nästa helg, men firas denna.

*Clark Kent = min lille smutsgris till bil-man
** tryckeriet = skithuset 

Read Full Post »