Den som spar hon har 2: Klappar och presenter

Den som spar hon har, har jag ju redan konstaterat här. Igår hittade jag en påskpuss från förra året. Idag fick jag en julklapp. OCH en födelsedagspresent.

Mamma och jag for ut för att storhandla. Men igår hade vi pratat väldigt mycket om våfflor, så vi bestämde att vi skulle åka och köpa ett järn. Först åkte vi till Elgiganten och där  fanns det järn som antingen var fula (turkosa), svindyra eller skräpbilliga – alltså inget jag ville köpa. I närheten av Elgiganten finns Bauhaus, så vi rollade in där för att se om de möjligen hade nåt. Men det hade de inte. Däremot hittade jag en taklampa till köket. Den jag har gick ju sönder i samband med fönsterbytet. Så det blev en sån här lampa, fast svart, och den fick jag av mamma i julklapp 2012:

Berga heter lampan och det borgar (!) ju för att det ska vara en hållbar pryl. Bergarna är ju ett segt och envist tufft släkte…

Men en lampa kan man  ju inte göra våfflor i. När vi skulle köra ut från parkeringen såg jag att Elon låg vid nästa köpcentrum, så vi åkte dit. På Elon kostade alla våffeljärn minst en hundring mindre än på Elgiganten. Dessutom var alla järn snygga. Jag hittade ett finfint dubbeljärn som passar utmärkt ihop med Fästmöns brödrost. Man måste tänka lite framåt även om somliga har svårt för det ibland.

Ett rött dubbelvåffeljärn.

Våffeljärnet fick jag i förskott till min födelsedag eftersom vi ju inte ses då. Visst har jag väl en snäll mamma?!

På Tokerian köpte vi mat och våffelmix och svindyr hjortronsylt. Och ett påskris, för det ville jag hellre ha än små fjåsiga, gula påskliljor. Gult är ju dessutom som bekant alltid fult. När vi kom hem med riset och alla påsar (ibland är det väldigt praktiskt med en rollator att hänga påsar på…) gjorde jag en ny, fantastisk upptäckt! Jag äger FLER rosa saker än märket och påskharen! Se här på riset:

Svarta fjädrar och… rosa! 

Några våfflor blev det inte idag, emellertid, utan det sparar vi till i morgon när det är lååångfredag och vi måste roas.

Hjärtesnäll mamma jag har!

Livet är kort.

Read Full Post »

Samlarmanier, strul och klur

Det blev ju en väldigt lyckad kväll för mig igår! Dels löste det sig smidigt med tröjan, dels fick jag en synnerligen eftertraktad bok i min ägo. Jag tror inte nån förstår riktigt det där med boken, men är man en samlare så är man. Nu är min samling komplett, men som Ilona, en annan Maria Lang-samlare, skrev i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg om Ögonen – hur gör man när man har en komplett samling – ska man byta ut mot förstaupplagor eller snygga utgåvor..? Dagens i-landsproblem, men det klart att denna tanke har slagit även mig…

En bild på den eftertraktade igen!

För ungefär ett år sen var jag nära att slå till på Ögonen. Den fanns i ett antikvariat här i Uppsala som jag besökte i samband med ett bokbytarevenemang. Men när ägarinnan ville ha 800 för boken backade jag – jag var ju arbetslös vid den tiden. I november förrra året hittade jag boken för en något mindre summa på nätet. Jag köpte den då till vännen FEM som fyllde 50 i december. Vad ger man annars en Maria Lang-samlare om inte en synnerligen ovanlig och eftertraktad bok i serien? Men nu i maj tyckte jag att det var min tur att tacka mig själv för lång och trogen tjänst – 50 år. Jag gav 395 kronor för den när jag var och hämtade den hemma hos antikvariatsmannen – för även denna bok fanns i Uppsala! Boken är en sprättad utgåva, men den är varsamt sprättad och säkert bara läst en gång. Jag vet inte hur många gånger jag kände på den, luktade på den igår kväll.

Det passade ju bra att jag fick tillbaka den 400 kronorna jag hade betalt för tröjan som gick sönder! Men mamma skulle nog skälla lite på mig och säga:

Du kan ju inte ha på dig en bok! Du är som din farfar! Mitt under brinnande krig, när de hade det som sämst ställt med såväl mat som pengar, går han och köper böcker. Eller frimärken…

Ja, ja, jag ÄR ju släkt med min farfar… Dessutom vet jag att farfar, i nödens stund, sålde en del frimärken i sin finska samling. På så sätt kunde familjen få mat ett par dar till. Det är därför farfars finska frimärkssamling, från första frimärket nånsin och till och med 1945, bara är nästan komplett…

Förutom glädjen över tröjan och boken igår kväll, blev det en del klurande över ett jobbproblem. Jag har lovat mig själv att inte ta med jobbet hem, men jag kunde inte låta bli igår. Dessvärre kunde jag inte lösa problemet och jag har talat med vår webbstrateg idag. Jag misstänker starkt att det åter är en bugg i systemet… Nu börjar det bli snudd på totalfrustrerande att jobba med detta. En av mina främsta arbetsuppgifter på nya institutionen är att hjälpa igång forskarna med sina personliga sidor. Hur mycket sug tappar man när man publicerar men inget syns..? Forskarna blir besvikna och lite arga, jag blir frustrerad, men är ändå hoppfull att det finns en lösning.

Idag tar jag emot ett studiebesök under förmiddagen, från en verksamhetsgren som inte rent fysiskt finns här i Uppsala, men som tillhör ”oss” organisatoriskt. En liten grupp är här idag för att diskutera kommunikationsfrågor och ska träffa fakultetskommunikatören och mig, institutionskommunikatören.

Vårt universitet är tvåspråkigt och jag tror mig kunna veta vad de engelska orden

Yes

och

No

betyder. Frågan är om lokalblaskan vet det. Jag begriper nämligen inte den här bildtexten. Gör du? Är det jag som är dum i huvet eller vad?

”Vote NO” = ”Rösta ja”???

Read Full Post »

Klappjakt – och lite andra paket…

Å så pengarna rullar, men så nöjd jag är med vissa jakttroféer! Jag har nämligen varit en tur på julklappsjakt efter jobbet idag. Det är inte alls så att jag dras med i julerierna på nåt sätt. Men hur det än är vill familjen ha julklappar och det ska den få. I kväll blev det sex klappar som nu är inslagna och lagda i julklappspåsar, varav en tämligen full påse ska ut till Förorten. Senare. Typ dan före dan. Inte förr!

Det mest lyckade paketet blev emellertid ett som kom i min postbox idag. Nu har jag slagit in det i regnbågspapper och skrivit ett kort till det. I kväll, på vägen till Fästmöns jobb, ska jag posta det. Det är nämligen så att jag har En Synnerligen God Gammal Ung Vän som fyller år nästa vecka. Samma dag reser hon bort, så nu hoppas jag att mitt paket kommer fram i tid före Högtidsdagen. Jag är så nöjd, så nöjd och jag hoppas att FEM är så nyfikis, så nyfikis!

Jag kan ju inte lägga ut en bild på födelsedagspresenten, för FEM är en listig typ som säkert kommer på vad det innehåller då. Därför denna bild på ett annat paket.

                                                                                                                                                               Nåt som jag verkligen inte är bra på är att slå in paket. Och det har jag blivit häcklad för av såväl X som Anna. Men jag vidhåller att det ändå är lite gulligt att se hur jag har ansträngt mig – och hur jädra ansträngt slutresultatet ser ut… Egentligen är det inte jag som är dålig på detta hantverk, utan det är förstås fel på det där %&/(¤ f*ttpappret*, som bara går sönder och det där %&/(¤ f*ttsnöret, som vägrar att krusa sig. Jaa, i kväll var det ovanligt många ord som började på f*tt…

Jag skulle behöva slänga i mig en macka nu innan jag går ut med mina stinky bin bags som just nu sprider en f*ttlukt i hallen av sällan sniffat slag. Så jag tar en surfrunda senare och kollar in hur ni har det. Mejl har jag inte tid eller ork att svara på just nu, bara familjens. Sorry!

                                                                                                                                                                   * Man skulle kunna tro att vokalen som saknas är ett ö rent av. En vokal som skulle härröra från ordet ”fötter”. Jag hade nämligen en riktigt f*ttig kramp i ena foten för en kvart sen. Men nej! Mitt språk var fulare än så i kväll.

Read Full Post »

”Det var inte mitt fel…”

Noterar att jag har missat ett av våra kända debattprogram på TV, Kalla fakta. Kvällens program handlade om huruvida det var några oklarheter kring vården av utrikesminister Anna Lindh. Underförstått: fanns det inte egentligen andra metoder som borde ha använts så att man kunde ha räddat hennes liv?

För mig känns det jättemärkligt att rota i det här sju år efter Anna Lindhs död. Och det gör ont inuti särskilt som Anna Lindhs två söner nyligen mist även sin pappa Bo i början av det här året. Stackars pojkar! Nu rivs alla sår upp igen, kan jag tänka mig. Och nu har de inte pappa kvar heller i livet.

Jag tittade som sagt inte på kvällen program, men har läst mig till att man bland annat tittat på om en annan behandlingsmetod kanske hade räddat Anna Lindhs liv. På nåt vis verkar den här typen av frågor och spekulationer mest vara retoriska. De som gör programmen har liksom bestämt sig i förväg för vilka svaren blir.

Anna Lindh blev överfallen av en man med kniv på NK i Stockholm den 10 september 2003. Hon fördes till Karolinska universitetssjukhuset, men avled dan därpå efter åtta timmars operation. Många anser att hon var den tänkbara efterträdaren till Göran Persson som ledare för socialdemokraterna. Faktum är att jag är benägen att hålla med!

Det jag emellertid inte kan hålla med om är den här typen av debattprogram som tar upp vems fel det var.

Det var inte mitt fel…

eller

Det var hans fel…

Anna Lindh är död och jag föreslår att vi låter henne vila i frid. Hon kommer aldrig tillbaka som levande oavsett vem vi skyller på.

Read Full Post »