Palme – sista timmarna

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Det har snart gått 30 år sen statsminister Olof Palme mördades. Varje år vid den här tiden påminns jag, men framför allt Olof Palmes familj, om detta. I år är det som sagt 30 år sen mordet. Då lyfts det fram ännu mer i media.

För grejen är ju att mordet inte är färdigutrett. Det är inte klart vem mördaren är och motivet är därmed inte heller klarlagt. En man dömdes för mordet efter att ha blivit utpekad i en konfrontation av Olof Palmes fru Lisbeth som var med när maken sköts. Senare frikändes mannen i hovrätten. Och nu är han död.

Jag är inte sosse, men jag tycker att den här ovissheten gnaver. Jag vill verkligen veta mördarens identitet och motivet. Frågan är om det nånsin blir utrett. Men förutom detta gör det mig dessutom så ont om Olof Palmes familj. Ingen hustru ska behöva se sin man bli mördad på gatan, inget barn ska behöva förlora sin far genom ett mord.

Under två kvällar har jag sett dokumentären Palme – sista timmarna på TV4. Bakom dokumentären står journalisten Göran Ellung. I programmet medverkar bland annat paret Palmes son Mårten. Han är övertygad om att mördaren är den man som först dömdes för mordet och senare frikändes – Mårten vet ju att hans mamma såg mördaren.

Den första delen i serien behandlar Olof Palmes karriär, men också hans person. Olof Palme kunde vara ganska hätsk i sina anföranden och han var illa omtyckt, till och med hatad, på många håll. Tillbakablickarna består av olika klipp. Vidare får vi höra partikamrater i dåvarande regeringen berätta, liksom kontrahenten och moderaten (och i mina ögon pajasen) Ulf Adelsohn. Första delen handlar också om makarna Palmes sista kväll, från promenaden utan säkerhetsvakter till det ganska spontana biobesöket i stan.

Den andra delen behandlar det som hände efter mordet. Sverige är i chock – ingen kunde nog tänka sig att vår statsminister skulle mördas mitt i Stockholm. Ingvar Carlsson får, som vice statsminister, ta över. Han är givetvis skakad av förlusten samtidigt som han får rollen som ledare för regeringen i vårt land.

Programmet avslutas med Anna Lindhs tal vid Olof Palmes begravning. På nåt vis kändes det som att Sverige inte lärde sig nånting efter mordet på Olof Palme. Anna Lindh blev ju, som bekant, själv mördad sjutton år senare.

Det här är en mycket sevärd dokumentär. Särskilt uppskattar jag att människor som kände Olof Palme får komma till tals. Det blir förstås extra starkt när sonen Mårten syns i rutan.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Väninnan: Rapport från Rosenbad

Ett inlägg om en bok.

---

 

När det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok Väninnan på Erikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Partyfredag – högspänning?

Ett slut på arbetsveckan-inlägg.

---

 

Så var även denna arbetsvecka slut. Nu har jag jobbat sex veckor och en dag. Det känns som en evighet… Jag är inte lika trött om kvällarna som i början, men jag är trött. Och på fredagarna är inte bara arbetsveckan slut utan även Tofflan. Rubriken till det här inlägget var alltså något ironisk. Fast även om jag inte ska parta i kväll ska jag heller inte enbart slappa utan tvätta och börja städa. Men jag tvättar först så jag kan sitta en stund och rattla ner de här orden på min rätt trötta blogg.

En kan inte säga att veckan har inneburit högspänning – mer än igår, dårå, när det gick en SÄKRING och jag fick klättra upp till ELCENTRALEN och åtgärda det. Sen fick jag byta en glödlampa också och ställa in en och annan klocka som gick på el. Med tanke på smällen och doften av bränt ska jag kanske vara glad att jag kunde göra det… Tänk om jag hade strukit med…

Högspänning hittade jag på jobbet i veckan. Ja skylten, vill säga.

 

Jag vet var den finns nu.

Det har varit en blandad vecka med både bra dar och mindre bra. Men det är tur att de mindre bra finns så en uppskattar de bra desto mer. I vart fall var det skönt att gå hem idag och vara nöjd med veckans insatser – på flera plan. Inte går det att oroa sig för framtiden heller. Jag försöker lyssna och lära av min närmaste kollega. Och nu när jag vet var boxbollen finns… etc etc… Vi fick förresten fint besök idag på seneftermiddagen, jag och min kollega, av en mamma och en månad gammal pöjk vid namn Maskil. Ja, den lille heter givetvis inte det på riktigt, men med två föräldrar och skilda åsikter i namnfrågan är det en tillfällig kompromiss. Tillfällig, som sagt. Självklart ska barnet inte heta Maskil. Väldigt söt var han, för övrigt, tyckte hon som inte är nån barnmänniska. (Hon är nog det innerst inne, hon Tofflan… Hon ska för övrigt vikariera som förälder själv nästa helg.)

Kolsvart var det när jag åkte hem och fuktigt i luften. I morse gnällde fläktremmen igen, så jag åker väl på att byta den också. Får se om det är möjligt när jag ska göra den där rostgrunkan framöver. Det måste liksom göras nån gång, rost och slirande fläktrem är sånt som inte går över av sig självt. Jag handlade på Tokerian, men glömde köpa mjölk, så nu får jag ta en öl till middagen (= de två rostade mackorna). I morgon, däremot, blir det vin. Italienskt vin och dito mat. Vi firar sjuårig förlovningsdag en dag i förväg, nämligen. Fästmön följer sen med hem till mig, så jag behöver städa lite här hemma. Tänkte börja i kväll med badrummet och duschrummet/toan för att ta renbäddning, dammning och promenad med snabeldraken* i morgon. Anna jobbar då till klockan 15, så jag hinner fixa fint här innan jag åker och hämtar henne. På söndag ska jag söka några spännande utlysta tjänster, men mest ska jag helga vilodagen.

I övrigt blir det soft i kväll, mycket troligt med Väninnan, när jag har hängt tvätt och skurat våtutrymmen. Det är en riktigt intressant bok som faktiskt inte bara handlar om Anna Lindh utan mycket om sossarna och deras liv och leverne bakom kulisserna, före den riktiga mobil- och internet-/sociala medier-boomen.

Men… jag lämnar dig med visdomsord (?) upphittade på jobbet. Ytterligare en liten skylt som kanske är delvis norskt stavad eller dåligt korrekturläst. Sen får du gärna skriva några rader och berätta om vad DU har för dig i helgen!

Norskt ordspråk?

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 2 november 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Igår började läsa en bok som jag köpte till mig själv i början av sommaren från en second hand-affär. Det är Eva Franchells bok Väninnan. Rapport från Rosenbad. Eva Franchell är bland annat ”känd” för att hon var Anna Lindhs kompis och att hon var med när Anna Lindh mördades. Boken börjar med mordet, men fortsätter sen om vägen fram till tiden för det.

Jag blev väldigt rörd och tagen av författarens tillägnan och den får bli dagens citat:

Den här boken är tillägnad mina väninnor Anna och Kristin.
Anna mördades i september 2003.
Kristin dog i cancer i juni 1988.
Riktig vänskap är ett underskattat kitt som håller människor samman i med- och motgång. Man behöver inte tycka lika, men man har varandra. Jag slutar aldrig sörja det faktum att ni inte finns här längre och jag citerar Kristin: ”Polare är de enda man aldrig gör slut med.”

Word!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min sanning: Eva Dahlgren

Ett inlägg om en TV-intervju.

---

 

Ibland brukar jag titta på Min sanning. Det är ett timslångt program i vilket journalisten Anna Hedenmo intervjuar en känd person. De tu sitter på en uppbyggd liten scen och samtalar. Det enda avbrottet blir för fika nånstans runt halvtid. I kväll satt Eva Dahlgren mitt emot Anna Hedenmo. Det ville jag inte missa utan bänkade mig i god tid.

Eva Dahlgren gav Anna Hedenmo sin sanning i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

För mig har Eva Dahlgren betytt rätt mycket. Själv tycks hon närmast besvärad när hon får frågan om vad hon känner inför det faktum att hon är en förebild för många. Hon vill liksom bara göra sin grej, precis som hon alltid har gjort.

Att musiken skulle få en central plats i hennes liv bestämde hon tidigt. Hon skulle bli musikdirektör, för det var det högsta man kunde bli inom musiken, föreställde hon sig. Men det har självklart inte varit enkelt när man bara vill musicera och inte vara popartist. Integritet och blygsel kontra kändisskap blev ett ganska långt intro i den här intervjun. Det var nästan så att det blev brist på andra samtalsämnen, kände jag. Och på tal om att känna var det Anna Hedenmos stående fråga i kväll:

Hur kändes det då?

undrade hon om alla möjliga situationer och händelser i Eva Dahlgrens karriär, men även i hennes privatliv.

Självklart togs äktenskapet med Efva Attling upp, föga förvånande. En av de fåtal gånger under intervjun där jag fick veta nåt nytt var dialogen kring Eva Dahlgrens längtan efter barn. Sen fick hon inga egna, men väl bonusbarn. Och det var gott nog för henne. Hon sa bland annat i kväll:

Egentligen är det inte sina gener man vill föra vidare utan sina idéer.

Klok bonusmorsa – eller matmamma – det där, till skillnad från en viss annan sån jag känner till…

Vi får se glimtar från framträdanden i olika tidsepoker i Eva Dahlgrens karriär. Hon kommenterar själv sin märkliga frisyr efter ett av de äldsta inslagen. Men det är när hennes framförande av Ängeln i rummet vid Anna Lindhs begravning visas som varken Eva Dahlgren själv eller jag som tittare kan vara oberörd. Efteråt berättar hon om hur svårt det är att sjunga när man är ledsen och att hon efter framträdandet gick ner i sin loge och storgrät.

Jag hade ganska höga förväntningar inför den här intervjun, men jag blev lite besviken. Eva Dahlgren är svår att komma in på livet. Inte vid ett enda tillfälle ser jag leendet nå hennes ögon. Fast kanske är det så man blir när man har haft och har den fantastiska karriär och det liv som Eva Dahlgren har. Man blir lite… skygg och avvaktande.

Toffelomdömet för intervjun blir medel. För Eva Dahlgren blir det toppbetyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Katarina Wennstam

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Sist ut i serien Deckarna är Katarina Wennstam. Nog har jag läst en och annan av hennes böcker som jag har hittat hemma hos Fästmön. Och jag har nog gillat dem. Faktum är att jag har beställt en av hennes böcker på årets bokrea, Stenhjärtat, till Anna. Som du vet brukar jag köpa och ge bort böcker och sen låna och läsa dem själv. Så blir det nog även denna gång. Men i kväll fick jag lära mig lite nytt om författaren!

Katarina Wennstam var kriminalreporter och blev deckarförfattare. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson/SVT.)

Jag märkte genast att Katarina Wennstam var journalist! Inte nog med att hon ställer massor av frågor hela tiden, hon har en mycket bestämd underläpp – typiskt journalister. (Eh ja…) Hon jobbade som kriminalreporter på SvT. Ofta handlade hennes inslag om mäns våld mot kvinnor. I sina sex deckare har hon fortsatt på det temat. Men samtliga mordoffer i hennes böcker är män.

Som barn skrev hon ett ilsket brev om gåvoskatt till Olof Palme – och fick ett tre sidor långt svar. Kopian skickade hon till Ulf Adelsohn, som då var i opposition. Det är helt uppenbart att Katarina Wennstam gillar att skapa konflikter. Utan högskoleutbildning som journalist, ”bara” folkhögskoledito, skapade hon åter konflikt för att få sitt första jobb. Så småningom jobbade hon med att bevaka rättegången mot Anna Lindhs mördare. Men längtan att bli författare tog över. Först skrev Katarina Wennstam reportageböcker innan hon gav sig på deckargenren.

Eftermiddagens övning blev en fiktiv rättegång i vilken Christoffer Carlsson var anklagad för stöld. Övriga deltagare fick olika roller och som bonus var en känd advokat med och lekte.

Vid  middagen avslöjades hur Katarina Wennstam blev utsatt för en ryktesspridning under tonåren. Det gjorde henne arg. Och stark. Anders Roslund tyckte också att hon är

skarp även när hon är flamsig.

Kvällens program var… trivsamt. Katarina Wennstams böcker ska jag fortsätta läsa.

Toffelomdömet blev högt. Och jag ser fram emot flera böcker av författarna och flera program i den här serien.

Detta var den sista författaren som presenterades i Deckarna, men jag hoppas att det blir en fortsättning och att nya författare dyker upp på nåt värdshus nånstans. Jag har ju tipsat om några namn…

 

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Christoffer Carlsson

Deckarna: Denise Rudberg

Deckarna: Anna Jansson

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lättad och laddad

Ett både lättat och laddat inlägg.

---

 

En del sår har fortfarande bara skorpa och börjar blöda när man skrapar på dem.

Den här dagen blir inte som jag hade tänkt ursprungligen. Den ursprungliga planen var att skriva om två år av mitt liv den här veckan. Det blir bara ett år. Jag orkar inte ha ett sånt rasande tempo, helt enkelt. Det är svåra saker att gräva i och en del sår har ännu inte blivit till ärr. Och det vet vi ju alla hur det kan bli när man skrapar på ett sår med skorpa – det kan börja blöda. Generellt sett mår jag gott av det hela, tyngden lättar fortfarande. Men det jag säger är att det inte är lätt att bli lättad, om du fattar vad jag menar..?

Plan B för den här dagen var att städa. Så blir det inte heller. Min tandläkare hörde av sig igår igen och jag nappade och bokade en tid. Detta sitter jag och laddar för nu. Det har legat ett kallelsekort på datorbordet framför mig sen april när jag först fick en kallelse till maj. Då var jag tvungen att avboka eftersom ett tandläkarbesök hade inneburit att det inte hade varit nån större idé för mig att pendla till jobbet den dan. Nu har jag inget jobb att pendla till, så tiden finns. Däremot har jag ingen inkomst, vilket ju är värre. Men när jag ringde och pratade med mottagningen berättade personalen att jag har 300 kronor kvar i tandvårdspeng. Dagens besök, med undersökning, röntgen och lite putsning, går på cirka en tusenlapp. Min tandläkare brukar låta mig delbetala. Det blir värre om det är nåt som behöver göras i käften… DET har jag INTE råd med!

Jag kan fortfarande undra över varför det kostar mer för den enskilde att gå till tandläkaren än att gå till doktorn. Ett läkarbesök i primärvården kostar idag 150 pix, ett tandläkarbesök såsom mitt idag en tusing. Är inte tänderna en del av kroppen? Ett ”bidrag” med 150 spänn per år från staten (=tandvårdsförsäkringen) räcker ju inte särskilt långt…

Laddat med en hundring. Men den har nog inte kommit in än.

Eftersom min tandläkare har mottagning mitt inne i stan har jag bestämt mig för att ta bussen in. Det är för dyrt, helt enkelt, att parkera. Det som fick mig att tveka mest är min hälsporre, men jag får försöka att klara av att gå från Stadshuset till tandläkarmottagningen. Därför ville jag försöka kolla om mitt busskort var laddat. Det har ganska lång tid varit omöjligt att skapa ett nytt konto via datorn hos UL för att kunna ladda på busskort och kolla saldo, men igår kväll hade jag tur! Det funkade! Fast det tog väldigt lång tid och var otroligt segt. Man tror att de ska fixa tekniken när de byter system till nåt bättre. Detta har verkligen varit i ursämsta laget. Dessutom kan det ta upp till ett dygn innan de summan man har laddat har kommit in på kortet. Även här hade jag tur, det fanns pengar så jag kan åka både tur och retur.

För övrigt har jag hört att ägaren till UL diskuterar att förändra zonindelningen igen, eftersom många har klagat på att det är dyrt. Dyrast är det att åka på sms-biljett, men för den som åker på reskassa från Förorten in till stan kostar det 40 spänn mot 19 kronor före zonindelningen. Det är ganska mycket pengar för den som är arbetslös, till exempel. Det blir då ganska hånfullt när ägaren vill ge dem som redan har jobb och en inkomst rabatterat pris på bussresor… Kanske barn, pensionärer, studenter och arbetslösa kunde få dessa rabatter i stället, personer som inte har inkomster eller har väldigt låga…

Ja, det är en del man undrar över här i livet och mycket som verkar orättvist, till exempel..

1. Varför är det dyrare för den enskilde att gå till tandläkaren än till doktorn? Är inte tänderna en del av människokroppen?
2. Varför vill ägaren till stans bussbolag ge rabatterade priser till dem som har jobb och inkomst i stället för att ge rabatterna till dem som inte har nån inkomst eller väldigt låg sådan?

Nu har jag lättat mig lite och det är dags att sätta fart om jag inte ska komma försent. Jag är naturligtvis skitnervös och vettskrämd och det spelar ingen roll att både tandläkaren och tandhygienisten är söta och snälla. Så här är det jämt för mig!

Och i sammanhanget är detta en skitsak med tanke på att det idag är exakt 13 år sen 9/11... Hemsk dag, den 9 september 2001… Två år senare mördades Anna Lindh. Vi får aldrig glömma!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anna Lindh 1957 – 2003

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

Rubriken till det här inlägget är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I princip är det samma upplägg som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »

Anna Lindh – människan, ministern, mordet

Ett inlägg om en dokumentärfilm om Anna Lindh.

Igår var det tio år sen Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen en eftermiddag på NK i Stockholm. Idag är det tio år sen hon avled från skadorna. Socialdemokratiska politikern Anna Lindh, utsedd av osss genom våra demokratiska riksdagsval (även om hon inte fick just min röst), blev mördad.

Vi som var med redan 1986 när statsminister Olof Palme mördades undrade om även detta ministermord skulle förbli olöst. Det blev det inte. Mördaren infångades och dömdes till livstids fängelse. Anna Lindhs två barn blev för alltid moderlösa. Och när även deras pappa avled 2010 blev de föräldralösa.

TV4 visade på tisdagskvällen dokumentärfilmen Anna Lindh – människan, ministern, mordet. Fästmön och jag tittade tillsammans på filmaren Christina Olofsons verk.

Anna Lindh. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

I den här dokumentären skildras Anna Lindh som den politiker hon var av sina arbetskamrater och partiledare. Så mycket av den privata Anna Lindh får vi inte se, utan det är den oerhört engagerade och pålästa socialdemokraten Anna Lind vi möter. Det visas en hel del foton och klipp. Intressanta glimtar om hennes förmågor ges också av utländska politiker, såsom Colin Powell och Madeleine Albright.

Vi tittare får en ganska entydig bild av Anna Lindh, genom andras ögon. Människor som har jobbat med henne. Mest då ur det egna, socialdemokratiska ledet, men ändå. Alla talar om hennes engagemang och kompetens. Vi är många som tror att hon kunde ha blivit partiledare, kanske till och med statsminister. Men så blev det inte. Anna Lindhs liv tog slut i förtid. En mördare såg till att hon inte blev äldre än 46 år.

Det här är en riktigt bra film! Även om det mest är politikern Anna Lindh som skildras blir kollegornas ord om henne mycket rörande. Förutom Göran Persson, dårå, som gör ett riktigt klavertramp i ett av sina uttalanden. (Varför lägga skulden på Anna Lindh när det var ett helt gäng som fattade ett felaktigt beslut?)

Det blir förstås inget betyg mer än ett stort jäkla minus för den som tar en folkvald politikers liv. Våra politiker ska vara trygga i sitt ämbete. De ska inte behöva frukta för sina liv. Men så är det ju, förstås! Idag har väldigt många politiker en hotbild mot sig.

Toffelbetyget för den här filmen blir det dock det högsta!

Livet är kort.

I kväll kommer nästa dokumentär om Anna Lindh. Klockan 20 – 21.30 visar SvT1 Tom Alandhs Anna Lindh 1957 – 2003. Eftersom vi gör lite annat då, spelar jag in den på DVD:n och tittar efter TV-visningen.

Read Full Post »

Prinsessan på ärten och andra Annor

Ett inlägg om ett sängbygge i Himlen och om en ny bok.

I eftermiddags skulle vi så ut till Himlen för att bygga ihop en säng. En ny sängram till Fästmöns säng, alltså. Ja jisses anoga! Trots att det var en säng som krävde egen montering blev vi inte osams en enda gång. Fast Anna stängde förstås in mig mellan sängbotten och sängram vid ett tillfälle. Och innan jag var beredd släppte hon ner sängbotten på mitt högra långfinger och Kronprinsens knogar så att blodvite uppstod. Ja, den senare kom lagom hem tills det var dags att gör det tyngsta – flytta i botten i den nya ramen.

Den nya sängen är väldigt… hög och… stor… Vi behöver nästan stege för att kliva i och ur den. Här vilar Prinsessan på ärten ut en stund.

Anna på sin nya stora säng.

Samtidigt tycker jag att det är skönt med en hög säng. Man blir ju inte precis yngre och det är lättare att komma i och ur när bädden är hög. Även om man nu i början kanske tycker att man behöver stege för ändamålet…

Det blev pizza med de två äldsta och efter vattning och dammsugning for vi så vidare in i solnedgången, in till stan och New Village.

Solnedgången fångad genom bilens ena sidoruta. OBS! Vi stod stilla för bomfällning vid järnvägen!

En välbehövlig dusch har jag just tagit samt packat upp dagens post som enbart var rolig. Dels var det Antiktidningen, men så också det recensionsexemplar jag har väntat på. Boken Hållplats Sverige är skriven av min gamla skolpolare Anna ”Sylten” Nilsson, men den har inte kommit ut än. Det ska bli ett rent nöje att läsa denna ungdomsbok. Dock är innehållet mer åt det krigiska, bosniska hållet. Men det är viktigt med allvarliga böcker. Och jag vet ju att Anna ”Sylten” har bott och arbetat i Bosnien, så jag känner på mig att den här berättelsen är både trovärdig och bra.

Hållplats Sverige – om krigets Bosnien.

Nu ska jag skriva ihop ett par jobbansökningar, för det har jag inte hunnit än idag. Men klockan 21 tar jag paus för att titta på ett program om Anna Lindh på TV4. Idag är det ju tio år sen hon knivskars på NK i Stockholm. Fruktansvärt! I morgon visar SvT1 klockan 20 Tom Alandhs dokumentär om Anna Lindh också. Mina tankar går förstås till Annas pojkar som idag är föräldralösa – och det gör ont även om man är ung vuxen.

Livet är kort. Alltför kort är en del människors liv.

Read Full Post »