Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fula’

Ett nästintill stoppat inlägg.


 

Röd lykta i träd

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

blodpenna

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…


Om jag kan sparka liv i mig,
hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Professor Frans och den siste Sturen samt Alice i Spegellandet

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.


I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön
Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om blommor och två tanter.


 

Grön pelargon

En pelargon från Lucille som ska få blomma i mitt köksfönster i vår.

Det har väl inte undgått nån att jag gillar blommor? Jag fotar rätt ofta blommor, såväl utomhus som dem jag har i krukor här hemma. Och så äger jag ju ganska många blommor/krukväxter också. Lite för många, tycker en del (inga namn nämnda), lite för… fula, tycker andra.

Till den senare kategorin hör min goa granne Lucille, hon som egentligen heter nåt annat. Hon brukar hota med utrensningar så snart hon får tillfälle, kanske när jag är bortrest och hon är blomvakt. Fast jag reser ju inte bort så ofta.

Idag hade Lucille omplanteringsdag av krukväxter. Det vill säga krukväxter hon har haft på sin balle*. Omplantering av mina krukväxter har stått på min att-göra-lista nästan lika länge som putsa fönster. Det blir liksom aldrig gjort. Det är… tråkigt. När det gäller fönstren är det mest hanteringen av skitlånga gardinstänger som är problemet. När det gäller krukväxterna är det att man blir skitig. Eftersom jag nu har packat in min balle har jag inte heller nån vettig stans att hålla på. Jord under naglarna = rysningar. Jag är egentligen inte rädd för att bli smutsig, det är mest äckligt att få nåt under naglarna. Nu vore det ganska svårt för min del, eftersom jag klipper naglarna så snart den övre, vita kanten har blivit en millimeter. De är kortkorta sen mina dagar som pianoklinkande liten kicka, typ. (Annars slog pianotanten en på fingrarna med sin taktpinne.)

Två rosa pelargoner

Två rosa pelargoner som står tätt, tätt på fönsterbrädan.

Men jag blev riktigt sporrad av Lucille. Så kanske jag köper hem en säck jord och tar tag i omplan-teringarna. Och utrensningarna – innan Lucille gör det. Fast jag tror att hon har lagt om strategi. I stället för att rensa ut har den snälla människan idag försett mig med tre kraftiga exemplar pelargoner. Dessa får mina egna växter att se… mer utrensnings-bara ut… Smart drag, måste jag säga! Jag fick en pelargon som ska blomma först i vår i mitt köksfönster och så fick jag två i olika rosa nyanser.

En intressant pratstund vid mitt köksbord blev det också. Jag är så glad att det finns goa grannar! Såna man kan skratta med, svära åt och skoja med utan att de svarar bakom ryggen. Såna som har lite vett, helt enkelt. Och såna som är blomtanter, precis som jag…

 

*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett färginriktat inlägg.


 

Blött löv med droppar på marken

Rätt färglöst…

Gårdagen blev en förtretlighetens dag. En sån där dag som jag brukar kalla ganska färglös. Och inte bara för min del! Jag skrattade mest åt mitt elände. Det mesta gick ju åt skogen för mig, men vad ska jag göra åt det som är som det är? Jag sa vad jag tyckte, jag skrev och jag blir kompenserad. Som kommunikatör är man trots allt ganska van med snabba svängar, så jag får väl se det som en prövning att inför en ny dag framöver ladda och bli nervös igen. Nä, värre var det för andra som hade ordnat nånting bra och som igår fick veta att det inte funkar. Jättetrist och jag hoppas att det löser sig på nåt sätt.

Jordgubbar

Jordgubbar – färgrika, nyttiga och goda.

Igår eftermiddag skrev jag ett brev. Det fick jag gå till brevlådan med i Tokerians entré. Naturligtvis passade jag på att gå in och handla också. Jag köpte några skivor kalkon och mimosasallad till middag (kalkon och kyckling – vitt kött – är det enda kött jag äter). Och så köpte jag en ask jordgubbar – för att sätta lite färg på tillvaron och för att det är både nyttigt och gott! Men det var inte svenska jordgubbar, för de svenska har tagit slut nu, sa tjejen i kassan. De jag köpte var belgiska. Då tänkte jag på vännen Belgiska Anna och låtsades att hon hade haft sitt svenska finger med bland dessa belgiska ”bubbar”. Så kändes det bra. För jordgubbar ska vara svenska, tycker jag. De ska vara oregelbundna i formen, skäggstubbiga, rätt fula men väldigt smakrika! Utlandsodlade jordgubbar är oftast väldigt vackra att se på, men smakar ingenting. Ett skäl till detta är att jordgubbar på andra ställen än i Sverige mest används som dekoration, inte för att ätas som de är med mjölk, grädde eller glass…

Hela dan igår, nästan, gick åt till den där intervjun som inte blev av  – av olika skäl (resa, köra fel, vänta, telefonera ett antal gånger på plats och hemifrån, skriva brev, posta snigelpost). Men jag sökte i alla fall två jobb. Idag har jag bara hittat en ledig tjänst som var intressant nog för mig att söka. Ett 70-tal jobb har jag sökt de senaste veckorna och några har som sagt gett lite… knoppande frukt, i alla fall.

Ulrika och Anna på Pride bloggstlJPG

Så här färgrika var vi på Pride för fem år sen…

Jag telefonerade med både mamma och Fästmön igår också, jag tvättade och jag packade. För på torsdag eftermiddag åker vi ju till Stockholm Pride och stannar till söndag. Det blir Annas och min lilla gemensamma semester. På torsdagskvällen ska vi på Folklig fest, en sorts utveckling av schlagerkvällarna. Jag har inte varit så överförtjust de senaste gångerna jag har varit på dessa, så jag hoppas och tror att det blir nåt bra av det nya. På fredagen ska vi göra annat. Lördagen är förstås vikt för paraden, som utgår från Mariatorget i år och går mot stadion som liksom förra året är Pride Park. Ungefär två timmar ska det ta att gå paraden. Självklart hoppas vi på fint väder, men gärna lite svalare än 30 grader. Det blir hett som i en gryta inne i stan… Efter paraden blir det fest i parken.

Sen är det söndag. Då åker vi hem, lite mer färgrika i våra inre, i alla fall. Det är mycket därför jag deltar i Pride. För att få en dos färg och för att känna att jag för en gångs skull inte är den som är annorlunda. Det är viktigt för mig att delta. Paraden blir liksom kronan på verket. Så länge jag kan ska jag gå den! Förra året var en extra bedrift för mitt personliga jag, framför allt av hälsoskäl. Det var en särskilt stark känsla av

Jag klarade det!

förra året. Sen får andra tycka vad de vill om det. För det klart att det finns folk som har/hade synpunkter på det också… På mitt deltagande i Pride, alltså. Men för er kan jag berätta att min enkla tanke var att sätta lite färg på tillvaron. Det ska jag göra i år också.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den som spar hon har, har jag ju redan konstaterat här. Igår hittade jag en påskpuss från förra året. Idag fick jag en julklapp. OCH en födelsedagspresent.

Mamma och jag for ut för att storhandla. Men igår hade vi pratat väldigt mycket om våfflor, så vi bestämde att vi skulle åka och köpa ett järn. Först åkte vi till Elgiganten och där  fanns det järn som antingen var fula (turkosa), svindyra eller skräpbilliga – alltså inget jag ville köpa. I närheten av Elgiganten finns Bauhaus, så vi rollade in där för att se om de möjligen hade nåt. Men det hade de inte. Däremot hittade jag en taklampa till köket. Den jag har gick ju sönder i samband med fönsterbytet. Så det blev en sån här lampa, fast svart, och den fick jag av mamma i julklapp 2012:

Kökslampa
Berga heter lampan och det borgar (!) ju för att det ska vara en hållbar pryl. Bergarna är ju ett segt och envist tufft släkte…


Men en lampa kan man  ju inte göra våfflor i. När vi skulle köra ut från parkeringen såg jag att Elon låg vid nästa köpcentrum, så vi åkte dit. På Elon kostade alla våffeljärn minst en hundring mindre än på Elgiganten. Dessutom var alla järn snygga. Jag hittade ett finfint dubbeljärn som passar utmärkt ihop med Fästmöns brödrost. Man måste tänka lite framåt även om somliga har svårt för det ibland.

Våffeljärn
Ett rött dubbelvåffeljärn.


Våffeljärnet fick jag i förskott
till min födelsedag eftersom vi ju inte ses då. Visst har jag väl en snäll mamma?!

Tokerian köpte vi mat och våffelmix och svindyr hjortronsylt. Och ett påskris, för det ville jag hellre ha än små fjåsiga, gula påskliljor. Gult är ju dessutom som bekant alltid fult. När vi kom hem med riset och alla påsar (ibland är det väldigt praktiskt med en rollator att hänga påsar på…) gjorde jag en ny, fantastisk upptäckt! Jag äger FLER rosa saker än märket och påskharen! Se här på riset:

Påskris m rosa o svarta fjädrar
Svarta fjädrar och… rosa


Några våfflor blev det inte idag,
emellertid, utan det sparar vi till i morgon när det är lååångfredag och vi måste roas.

Glashjärta
Hjärtesnäll mamma jag har!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den kära, mest älskade Fästmön smög upp i morse och tassade ut till bussen, den som bara kör henne halva sträckan till jobbet från mig. (Den stackarn – Anna alltså, inte bussjäveln! – har dessutom en blåsa på ena foten!) Jag vaknade tjugo i sju av att det var alldeles för tyst i mitt hem (dock inte under mig…). Kryckade mig ur sängen tjugo i sju och fann att den lilla fågeln var utflugen! Jag hade fått sovmorgon av Anna, som tyckte synd om mig, tror jag. Igår kväll fick jag nämligen ta fram kryckan eftersom jag nästan inte kunde gå. Och vilken tur att jag lyckades somna om! Sov ända till halv nio idag…

Den kära, mest älskade Anna! Här på besök i kyrkan.


Jag fick känna lite söndagsfrid idag,
trots att somliga i huset tittade på TV på inte särskilt låg volym under mitt sovrum före klockan sju. Men när jag klev upp och grep mig an dagens verk blev jag efter en stund ackompanjerad av kyrkklockor. Medan jag tog ner en gardinstång och skruvade ner hållare till gardinstänger på de resterande tre fönstren ding-dongade det utanför. Och det var ganska fridfullt.

Kryckan åkte som sagt fram igår kväll. Då hade jag dels jävligt ont och dels svårt att gå. Det var i princip omöjligt för mig att resa mig utan krycka. Det brukar inte vara så svårt att gå inomhus utan krycka, för det finns alltid nåt att hålla sig i. Igår kväll gick det inte alls att gå utan krycka heller. HATAR! Men foten har fått vila under natten och även om jag behöver kryckan för att ta mig ur sängen och upp ur stolar, kan jag halta utan den inomhus i alla fall idag. Jag ska försöka att inte belasta foten så mycket, men samtidigt stelnar jag till om jag inte rör på mig och då gör det ännu mer ont sen, när jag ska försöka röra på mig.

Dagens agenda innehåller inte så mycket, tack och lov. Jag ska stryka några jeans, det är allt. Vattnat mina 42 krukväxter gjorde jag i samband med att jag tog bort fönsterremsor och gardiner idag. Fasen, så full tvättkorgen är! Jag ska nog tvätta nån maskin så tvättkorgen rymmer lite mer tvätt. Till en del fönster har jag rena gardiner till i linneskåpet att sätta upp sen, men sorgebarnet är sovrummet. Jag har haft ett par rätt fula blåa gardiner där. De matchar färgen på tapeterna, men de har rosor på sig. Rosor! Nej, det är inte jag! Kanske borde jag passa på att inhandla nya gardiner till sovrummet nu när jag ska få nya fönster. Men sist jag gjorde det köpte jag ett par som visade sig vara duvblålila i dagsljus. De passade bara som tillfällig och ful nödlösning som solskydd på jobbet…

Ful nödlösning på jobbet ett tag.


Nej, jag är ingen gardinmänniska.
När jag var gift – bevare oss väl! – tog min dåvarande svärmor hand om den biten. Det var ganska bekvämt, även om vi inte hade samma smak alla gånger. Efter skilsmässan följde en period av anti-gardiner-stil i mitt hem. Sen blev jag vuxlig och försökte. Med varierande resultat.

Ärligt talat är jag inte nån som är duktig på det husliga – det tror jag att såväl Anna som mina X:or skriver under på! Visst gillar jag att ha snyggt omkring mig hemma och visst gillar jag att äta gott – bara jag slipper fixa till det själv. Jag kan ta hand om städningen i stället, minus disken, förstås… Anna var så söt igår och tog hand om disken efter maten – trots att hon hade jobbat 7 – 16. Men jag lagade i gengäld maten – och sen kunde jag inte stå på foten…

Det är ganska läskigt, men jag vet att alkohol brukar hjälpa mot värk. Vi drack var sin starköl igår och två glas vin. Det gjorde inte nån som helst skillnad igår – jag hade jätteont. Hälen värkte för första gången, den värkte rejält. På torsdag ska jag tillbaka till Nål-Janne, så jag får beklaga mig då ordentligt och höra om jag kan göra nåt annat på hemmaplan för smärtlindring än att ha hälen på en kylklamp. Testade det igår och då ilade det bara ännu mer.

Nej, nu ska jag läsa lite lokalblaska, inta frukost och stryka jeans – i den ordningen. Dagens middag behöver inte förberedas – vi ska äta ost och kex och dricka var sitt glas vin. Igen. Oj så fulla vi blir – NOT! (Jag hatar att vara full och tappa kontrollen, så jag är aldrig full nu för tiden.)

Vad ska du göra idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Tre studenter i Australien har fått pris för en märklig upptäckt: en visuell effekt som gör vanliga ansikten groteska utan att använda specialeffekter.

Upptäckten skedde lite av en slump. En av studenterna jobbade med ett gäng ansiktsbilder i ett experiment. När ansiktena radades upp bredvid varandra deformerades de när han spelade upp dem efter varandra. Tittade han på ansiktena var för sig såg de helt normala ut. Tillsammans med två andra studenter gjorde han en film. Upptäckten kallar de

flashed face distortion effect

Men det funkar bara om man tittar på en punkt mitt emellan bilderna på ansiktena. Det som händer är att hjärnan tvingas ta in ansiktena med den perifera synen. Vissa distinkta ansiktsdrag, till exempel en stor panna eller käke, blir ännu mer distinkta när bilderna visas snabbt.

Studenterna vann ett andrapris i tävlingen Illusion Contest 2012. I samband med att de fick priset gjorde de en ny video med kändisar. Kolla själv här nedan! Det funkar faktiskt…


Vad man ska ha det här till?
Äh, det är ju bara på kul!..


Här kan du läsa
om priset på studenternas hemsida!

Read Full Post »

Nu vet jag varför!

Nu vet jag äntligen varför! Alltså varför folk är så smak- och stillöst klädda! Att jag själv är det beror på att jag inte har haft ekonomi på ett tag för att inhandla kläder. Eller rättare sagt, jag är tämligen ointresserad av kläder och har prioriterat viktigare saker som böcker och mat. Och en och annan öl, det medges. Dessutom är jag så tjock att inga kläder sitter snyggt på mig.

Igår skulle Fästmön och jag sammanstråla nere på stan för Anna skulle inhandla några linnen till Pride. Att gå i klädaffärer är inget jag estimerar. Att gå i klädaffärer när det är stekhett ute är ännu värre. Men jag hade utsett en belöning åt oss – var sin kall öl efter uträttat ärende. Dessutom hade jag skrapat ihop några hundralappar (ja, jag är en jäkel på att spara och snåla och gömma undan!) så vi kunde äta middag.

Redan i bussen in till stan förfasade jag mig över somligas klädstil. Vilken tur att jag då har min kära storasyster och vän fru Hatt att vända mig till när jag behöver klaga min nöd – denna dag per sms!

  • I gången mitt emot mig på bussen satt en kvinna i min egen ålder med muskort jeanskjol och babblade i mobilen typ hela tiden. Alla samtal började med

Tjena grabben!

eller

Tjena tjejen!

Jag höll förstås på att bli tokig! Muskorta kjolar är nästan bara snyggt på unga tjejer, knappt ens på dem. Och folk som pratar i mobilen på bussen får jag bara lust att bita.

  • När jag klev av bussen såg jag nåt ännu värre! En kvinna med arsle var iförd smårandiga supertajta shorts. Under dessa hade hon svarta tights, på fötterna rosa foppatofflor.
  • Nåt annat som tycks vara högsta mode nu är kombon shorts och svarta, grova stövlar. Det ser inte klokt ut, tycker jag! Shorts när det är varmt – men stackars fötter – och omgivning! Vilken stank när man släpper fossingarna fria, liksom… UFF!
  • En man i shorts och ljusblå t-shirt hade matchat sin top med ett ljusblått bälte.

Sen dök då Anna upp och vi gick till Klädaffär nummer ett. Det började gå upp små ljus för mig, varför folk klär sig som de gör…

  1. Alla kläder tycks gjorda för pygméer, inte för bastanta och robusta kvinnor som vi.
  2. Många kläder har skrikiga färger såsom pissgult, limegrönt och smutsturkost och migrän-/epilepsiframkallande mönster.

Anna testade i alla fall några plagg, men kom tillbaka med moloken min. Jag längtade efter en kall öl.

På Klädaffär nummer två var det om möjligt ännu värre än på Klädaffär nummer ett! Där irriterades vi av en tjej som lät som om hon var i målbrottet också. Hon pratade hela tiden och det var väldigt svårt att fokusera.

Vid det här laget hade jag fått rejält ont i ryggen också. Ajajaj, liksom! Anna hittade i alla fall två linnen, ett vitt och ett svart, till mycket bra pris.

På Klädaffär nummer tre skulle Anna prova jeans eftersom hon har ett enda par som funkar i värmen, men de är lagade. Jag passade på att glo på folk, förstås. Och kläder.

  • På reastället hängde byxor i ridbyxmodell – vem är snygg i det, liksom?
  • Vem designar tyger nuförtiden? Picasso är väl död? En klänning hade alla möjliga färger och som pricken över i (!) en massa bokstäver ovanpå. Vem vill se ut som Ett vandrande alfabete när hon går ut, liksom?

Äntligen hittade Anna ett par jeans som satt normalt och som inte kostade en miljon! Och äntligen kunde vi strolla ner till Åkanten, eller vad stället heter nu för tiden, och ta var sin kall öl och jordnötter till. Lycka!


Belöningen.

                                                                                                                                                                På Åkanten noterade vi att det bara jobbade unga personer. De var iförda nån sorts jobbuniform som måste ha varit hemsk i värmen – ett slags skjorta av asiatiskt snitt som var knäppt ända upp i halsen! Vi sjönk allt djupare ner i sofforna – och höll på att inte komma upp sen när det var dags att gå. Vi är ju inte så lätta i våra gumpar, precis…

Äta skulle vi göra på Tzatziki, hade vi bestämt. Vi passerade Dômen som förstås var storslagen i solen och vi kunde inte låta bli att fota.


Den här gången blev det mest de två höga tornen. På själva skeppet finns en ängel som jag har försökt fota miljoner gånger. Det blir aldrig några bra bilder… Så jag försökte inte ens!

                                                                                                                                                                 Det var ganska roligt att leka turist i vår egen stad. Vi kände oss nästan som japaner, som enligt allas fördomar ska fota allt – till och med sina egna skuggor… 


Notera den giganiska putmagen på figuren till vänster. Skämmigt!

                                                                                                                                                              På väg mot restaurangen passerade vi Upplandsmuseet, som en gång har varit kvarn. Det var också biskopsbostad i filmen Fanny och Alexander.


Upplandsmuseet och ett pilträd från Tzatziki, vars uteservering ligger nedanför.

                                                                                                                                                         Tzatzikis uteservering är mycket populär på sommaren. Vintertid är den öde, men man kan mysa rätt bra inomhus, i de härliga gamla medeltida rummen. Idag fick vi emellertid köa lite.


Vi fick vänta lite i solen nedanför trappan. Här noterade vi att det finns en öppen hiss för den som är rullstolsburen eller som går med rollator. Hade vi vetat det hade vi självklart gått hit med mamma på hennes födelsedag!!! Attans!

                                                                                                                                                             Det tidigare grekiska ölet Alpha var utbytt mot det lika grekiska Mythos och det smakade minst lika gott. Framför allt smakade det mer än det fatöl vi drack på Åkanten!..


Mythos är lika gott som Alpha!

                                                                                                                                                            Sen var det dags att äta. Vi är ganska konservativa och valde våra typiska förrätter, Anna grillad fetaost, jag het fetaoströra i paprika. Vi fick vänta ganska länge – det var ju massor av folk som skulle äta samtidigt som vi – så jag passade på att notera att damen vid bordet bredvid hade gigantiska näsborrar. Anna noterade att tjejen vid bordet på andra sidan oss såg ut som en häst. Själva är vi ju jättesnygga.

Fotot på min förrätt blev kasst. Min vanliga huvudrätt fanns inte längre på menyn så vi valde kycklingspett. Dessa fick vi vänta på i evigheter. När de kom in var köttet hårt och kallt. Som vanligt hade man i botten på tallriken placerat ett bröd som blivit alldeles soggy av den därpå uthällda tomatsåsen. Tomatsåsen smakade emellertid betydligt godare än vanligt. Potatisklyftorna till badade i fett, så jag åt bara några stycken. Grönsakerna och tzatzikin var fräscha även om en av mina tomater såg lite ledsen ut.

Medan vi åt passerade en tjej med en ljusgrön blomma i håret och blekvita ben. Vid ett bord bakom Anna reste sig en dam med gigantisk kran – och klev rakt in i en parasollstolpe, givetvis med kranen först. Hon skrattade generat och såg sig om ifall nån noterat detta. Självklart observerade hon inte mig, jag observerar så diskret, så diskret…


Anna är också en god och omdömeslös omdömesgill spanare!

                                                                                                                                                              Vidare såg vi en möhippa där alla var fula. Den blivande bruden var fulast. När jag messat över denna observation till fru Hatt undrade hon hur mannen såg ut. Vi var övertygade om att mannen är en kvinna och misstänker starkt att vi lär se följet på Pride.

Hela tiden vi åt var det ett gäng som satt och rökte en bit bort. Värst var en kille i rosa shorts med röda converse. Ingen snygg färgkombo. Men värre stil hade en man jag såg på andra sidan ån. Han var iförd nån sorts beige shortsdress med väst, grön t-shirt och blåa strumpor. Sen fick vi dessert och det var tur det, annars hade jag blivit riktigt elak…


Ljuvlig yoghurtdessert med honung och valnötter! Men den var slafsigt serverad och skulle ha gjort sig mycket bättre i till exempel ett coupeglas!

                                                                                                                                                                Vid det här laget var vi proppmätta och började fundera på hemfärd. För att kunna göra det var vi tvungna att ta oss uppför en skitlång trappa – antingen den utomhus eller den inomhus. Vi trodde inte vi skulle klara det för två bollar kan väl inte rulla uppåt. Men vi lyckades!


Vi lyckades ta oss till en busshållplats…

                                                                                                                                                                   Vid busshållplatsen fick vi vänta ungefär en kvart. Under tiden noterade vi en tjej med ridbyxlår och underbett. Underbettet kunde hon givetvis inte hjälpa, men ridbyxmodell på byxa är aldrig sniggt. Aldrig. Precis när två jättetjocka och jättemätta tanter skulle slå sig ner på bänken i busskuren hann två jättetjocka killar före. Den ena visade sina rosa kalsonger där bak. Med post. Inte fint.

Till sist kom vi hem, kollapsade i soffa och fåtölj. Anna slumrade till ett halvtimmeslångt TV-program jag spelat in kvällen före. Sen gick vi och la oss – efter tandborstning och tandtrådning, förstås. Anna sov hela natten, jag hade ju lingonen att tänka på, så min natt har varit jobbig. Dessutom drömde jag om matlådor på min blivande arbetsplats…

Read Full Post »