Tomten har nog varit här…

Ett inlägg som först är bitskt och sen blir snällt.

---

 

En syld och suk Anna på väg in på Tempo i Vattholma.

En av dagens utflykter gick till Tempo i Vattholma. Fästmön hade ett ärende dit (juletider, du vet). Det handlar om ett paket från Bokus som inte gick ner i brevlådan och som av nån anledning skickades till en förort till Förorten – i stället för in till stan. Det hade liksom varit lättare. För om inte jag och Clark Kent* hade funnits hade Anna fått ta tåget till Förortens förort. Men hallå, Bokus, nu får ni väl skärpa er och tänka lite?!

Att Anna dessutom fick goddag yxskaftsvar i sina kontakter med Bokus kundservice förvånar mig inte ett smack – det brukar ju jag också få. För att inte tala om idiotin med ett nytt kundnummer för varje svar man skickar på kundservice följdfrågor…

Nä, vill Bokus ha nån som skulle kunna göra ett bra jobb med kundservice är de välkomna att höra av sig i en kommentar här så kan jag förmedla kontakten! Att folk ska behöva ha bil eller ta tåget för att hämta ett rätt litet och platt paket ute på vischan – det köper jag dessutom inte i längden. Då får vi sluta handla av Bokus helt enkelt.

Men… inget dumt som inte har nåt gott med sig! Tempo i Vattholma visade sig vara en välfylld liten butik med väldigt bra priser och supertrevlig personal (Bokus, gör studiebesök!!!)! Så trots att vi var sjuka och eländiga följde en kasse med diverse till jul med mig hem. Bland annat köpte jag en jättefin burk i retrostuk med pepparkakor. Jag har väl nån tanke om att jag ska sätta i mig så att jag blir snäll på riktigt.

Pepparkaksburk i retrostil från Tempo i Vattholma.

Och tänk! Blotta tanken att bli snäll gjorde underverk! För när jag stapplade in efter utflykten hade Tomten varit här och lämnat ett kuvert i en korg i hallen. (Vid närmare påseende var det tomt, men vita kuvert är alltid bra att ha.)

Ett kuvert från Tomten?

Men inte nog med detta… I postboxen hittade jag ett mjukt, avlångt paket från Gislaved och ett grönt, vadderat kuvert från Metropolen Byhålan. Tack snälla Tomten människor! Men ni skulle inte… Jag kan inte matcha, jag kan inte skicka nåt till er – mer än ett futtigt tack på min blogg.

Paket från Metropolen Byhålan och Gislaved.

I mitt hem står det annars rätt stilla just nu. Infektionen tar ut sin rätt, men lite nytta har jag ändå gjort idag. En maskin tvätt är klar och väntar på att bli hängd. Och på tala om att hänga har jag tagit in jullådorna från förrådet vägg i vägg och hängt upp mina sex julfigurer i köksgardinen. Dessutom är det ju Lucia i morgon, så mitt lilla Luciatåg med den finske stjärngossen och lussekatten från Stöllestan tronar nu på en julbricka på en av mina köksbänkar. Månntro det kan bli lite frid nu när Tomten har varit här och Lucia et consortes är på plats..? JAG behöver i alla fall VILA – mansförkylning, du vet…

Lucy in the Sky with Diamonds? Nä, bara mitt Luciatåg med den gigantiske, finske stjärt.. nej, stjärngossen!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frustration, revision, nån som bryr sig..?

Ett lite bättre inlägg.

---

 

Nån som bryr sig?

Man kan naturligtvis inte räkna med att människor som har som yrke att bry sig verkligen bryr sig. Inte mer än till en viss gräns, i alla fall. Jag har varit otroligt negativt inställd vad gäller Arbetsförmedlingen och vissa av dem som jobbar där. Inte alla. Jag har försökt berömma och lyfta fram dem som har hjälpt mig, peppat mig, gjort sitt jobb och som har lyssnat på mig. Ingmari, till exempel. Men Ingmari jobbar vid Kundtjänst och kan inte vara min handläggare eftersom hon verkar i norra Sverige och jag bor i Uppsala. Min förra handläggare Maria, hon som var så intresserad att hon gjorde ett studiebesök på min arbetsplats senare, har fått andra uppgifter inom företaget idag, har jag fått veta. Så lustigt nog fick jag tillbaka den handläggare jag fick när jag först skrev in mig som arbetssökande den 1 februari 2009 – Alexandra Norlén. Vi träffades aldrig, hade bara lite telefon- och mejlkontakt under några månader. Sen fick jag en ny handläggare. Och efter den nya har följt nya. Däremellan har jag jobbat i nästan tre år OCKSÅ.

I somras skrev jag in mig som arbetssökande den 1 juli. Jag hatar att gå till Arbetsförmedlingen. Där är alltid så mycket folk och det där med folkmassor är inte min grej, heller. Dessutom känns det förnedrande att efter 25 år i yrket stå med mössan i handen och skriva in sig hos personer som ibland är i mina äldsta bonusbarns ålder. Men det är ju inte deras fel att de har jobb och jag inte. Fast det var också ett av önskemålen jag skrev till Alexandra Norlén – att jag ville få hjälp med att bli yngre och ta bort saker från mitt CV eftersom jag ibland uppfattas som överkvalificerad av arbetsgivare.

Jag brukar gå in i duschen runt lunchtid, för då är det minst risk att nån ringer och vill prata jobb. Idag var jag precis utkliven och torr när mobilen ringde. Jag kastade mig därför på den för att svara. Och si! Det var min handläggare, Alexandra Norlén.

Det blev ett långt samtal. Jag fick både frågor och svar och jag fick själv komma med förslag på det jag behöver hjälp med. Det är bra, men samtidigt kan jag önska att jag inte jämt behöver göra handläggarnas jobb. Vi kom fram till att vi ska höras av efter nästa aktivitetsrapport från mig och prata utifrån den kring hur jag ska följa upp alla de tjänster jag har sökt, till exempel. (Min idé, men jag fick gehör).

Sökta jobbhögen på morgonen för en vecka sen. Den är högre nu.

 

I övrigt är det visst så att Alexandra och hennes kollegor, faktiskt ska förmedla jobb, i alla fall enligt vad Alexandra svarade mig – till skillnad från min förrförra handläggare Kerstin, som sa att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb. Arbetsförmedlingen ska ha kontakter med arbetsgivare och matcha sökande, sa Alexandra. Och det är ju precis det såna som jag behöver! Vidare är de också kontrollmyndighet åt framför allt a-kassorna, men det visste jag ju redan. Jag fick även veta att man under de första fyra månaderna som arbetssökande ska vända sig till Kundtjänst om man behöver hjälp. Kontakt med handläggare har man först efter det. Det hade jag inte blivit upplyst om tidigare. Jag hade däremot hört att jag ska kontakta Kundtjänst om jag vill bli peppad, men inte att det endast gäller de fyra första månaderna som arbetssökande. Jag är inte så tilltalad av att ringa Kundtjänst eftersom man ju får prata med olika människor varje gång. Jag vill ha en fast kontakt, nån som ”kan mig”, så att säga.

Och nu i november är det fyra månader sen jag skrev in mig. Tänk, fyra jävla månader av oro, rastlöshet, ensamhet (jo, Fästmön och barnen finns, men jag är den enda som kan fixa nytt jobb åt mig själv)…

Samtalet inleddes med att Alexandra fick ta emot mycket av min frustration och mina tankar kring att ingen bryr sig och att jag inte får nåt stöd eller nån som helst återkoppling på mina aktivitesrapporter. Men jag bad senare om ursäkt flera gånger för att jag hade varit otrevlig. Jag anade att hon kunde förstå varför jag var frustrerad. Och det är såna handläggare som gör skillnad! Vill jag tro… Detta, och det faktum att Alexandra nästan direkt efter vårt samtal mejlade över sina kontaktuppgifter, gav mig lite hopp. Hopp om att det finns nån som bryr sig lite grann, nån som har som jobb att bry sig, i alla fall. Det tackar jag för!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunalrådet, dockorna och systersonen

Ett inlägg som jag tror väcker någon liten avundsjuka hos en och annan FEM-vän…

---

 

Kommunalrådet i maktens korridorer.

Förra våren gjorde Kommunalrådet ett studiebesök på mitt dåvarande jobb. Idag var det dags för det motsatta – jag gjorde ett besök på Kommunalrådets jobb i Stadshuset. Visserligen har jag varit där tidigare, men det är ändå nåt speciellt att få en egen guidad tur i maktens korridorer. Se alla porträtt i guldramar på gråa gamla gubbar – och två (2) kvinnor, till exempel. Och notera att på Kommunal-rådets kontor arbetas det minsann! Där fick jag emellertid inte fota, vilket var helt förståeligt.

Vi skuttade över gatan till Uppsala Stadsteater där man numera kan luncha rättvisemärkt och vegetariskt. Fika kan man också – te eller kaffe serveras – och till det delade vi på en nöthistoria, som var dagens dessert. För själva fikeriet öppnar först om tre veckor, ungefär. Kommunalrådet bjöd på förtäringen, så nästa gång är det min tur.

Det var så roligt att träffas igen – det var ju ett tag sen. Dessutom är det valår i år och ändå tog sig Kommunalrådet tid att träffa en presumtiv väljare! Nyss kommen från valstugan och med fullt av pins med partibeteckningen i posten var det själv klart att prata val för Kommunalrådet. Men det var jag som ställde frågorna, notera! Och det är väl det jag gillar med Kommunalrådet, att det inte tas för givet vissa saker.

Docka vit docka röd halades fram.

Men vi pratade böcker också. Mest böcker av vår gemensamma författarfavorit Maria Lang. Jag har alla hennes böcker utom två ungdomsböcker hemma i mitt bibliotek; Kommunalrådet har sin samling där nu titlar ”byts ut” mot förstaupplagor…

Så tätnade stämningen och Kommunalrådet halade upp en Maria Langbok. Till mig. Det var Docka vit docka röd, en bok författaren dedicerat till sin systerson Ove Hoffner år 1982. Boken handlar för övrigt om systersonen.

Docka vit docka röd var en bok jag önskade mig och fick till julklapp det året. Jag hade flyttat till Uppsala för att plugga på hösten, men kom hem till föräldrarna för att fira jul. Farmor hade nyligen gått bort och det var väl inte direkt nån uppsluppen julstämning. Jag flydde gärna med min deckare!

En hälsning till mig från Ove Hoffner, Maria Langs systerson!

Kommunalrådet vet att jag äger alla Maria Langs böcker och att jag har läst dem också, men hon bad mig öppna boken… Och där… På titelbladet… hade Maria Langs systerson Ove Hoffner skrivit en hälsning till mig! Till mig!!! 

Vilken otroligt fin gåva att få! Tusen, tusen tack till Ove Hoffner, systerson och Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd! BOKEN ska jag naturligtvis läsa på nytt och skriva om på en blogg nära er. Sen ska den ställas in på hedersplats bland mina Maria Lang-böcker.

PS Kommunalrådet bloggar här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På upphandlingsuppdrag bland böcker och nakna tjejer

Ett inlägg om tre loppisbesök.

---

 

Nej då! Det är inte så farligt som det låter i rubriken. Jag såg för övrigt bara en naken tjej och den var uppdragsgivaren inte intresserad av eftersom den var för färggrann. Låt mig förklara från början!

Idag skulle vi åka på studiebesök till Myrornas butik i Boländerna. Det var flera syften med det besöket, bland annat att hälsa på Kronprinsen, som jobbar där tills butiken i stan är renoverad, och att leta efter böcker åt vännen FEM. Samtidigt avhandlades ett par uppdrag av annan art som i förlängningen kan leda till jobb. Alla avhandlingar och kontakter används för övrigt i jakten på jobb, så känn dig aldrig säker på att jag inte har baktankar om jag hör av mig!

Det fanns mycket att titta på i denna cirka ett år unga butik! Där var fräscht och bland böckerna rådde samma ordning som det gjorde i butiken i stan tidigare. Däremot var det alldeles för hög musik och att placera en högtalare bland böckerna är helt fel. Tänk på hur det är på bibliotek: tyst. Fina prylar såg vi, några roliga också. Med mig hem kom en inbunden bok för 20 kronor samt en disktrasa från Ekelunds väveri med Lilla My på.

Nästa stopp blev Återbruket, som ligger i princip ett stenkast bort från Myrorna i Boländerna – fast på andra sidan gamla E4:an. Och det var där vi träffade Fästmöns jobbarkompis J som bad oss kika om vi såg några nakna tjejer – i svartvitt, helst blyerts. Tavlor, alltså. Det enda jag såg var en färggrann och hög bild av en naken tjej. Den var fel.

Lite besviken blev jag allt på Återbruket som nu landat i nya lokaler. Det är till exempel ingen ordning bland böckerna. Det är jättesynd, för i och med att de inte står i bokstavsordning och många dessutom i konstig genreordning blir det svåröverskådligt. Lusten att köpa böcker minskade drastiskt, men jag gjorde ändå två fynd för sammanlagt endast tio kronor! Boken om att vara snäll kanske jag borde ha läst för länge sen, tycker somliga. Boken med snapsvisor läser jag gärna, fast då måste det ju stå snaps på bordet så att prövningen kan bli klinisk.

Sista loppisstoppet blev en second hand-affär i Fyra Mackarnas Hörn. Den heter nåt i stil med Second Hand Social Ekonomi, vilket ju inte är nåt särskilt… säljande namn. Tråkigt och alldeles för långt. Bokavdelningen var liten, men porslins- och husgerådsdelen väldigt fin. Där fyndade somliga, för det var för tillfället halva priset på dessa grejor.

Vi rundade av vårt besök med var sin glass – trots goda intentioner om att upphöra med frosseriet. Men eftersom jag trots allt kom i min baddräkt i storlek 44 i morse, så… Nu gäller det bara att jag tar mig i baddräktsaxelbandet och fixar ett simkort på Centralbadet. Och det kanske jag gör på torsdag när jag har en lunchdejt med en före detta jobbkontakt inne i stan. Fast nu ska vi äta grillad kyckling och sallad till middag. Först. Anna och jag, alltså.

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning bland cyberbladen

Ett omvärldsspanande inlägg.

Vad ska jag ta mig för en eftermiddag och kväll när Fästmön, den tråkan, arbetar? Helst av allt hade jag ju velat arbeta själv, men nu är det inte så. Efter ett uppiggande samtal med mammakusinen B kastar jag mig därför ut bland bladen i cyberspace. Om man nu kan uttrycka det så..?

 

Den här boken tog.

Kristian Gidlund har avlidit. Fyra dagar innan han skulle fylla 30 gick Kristian Gidlund bort. För nåt år sen visste jag inte vem han var, ens, så vår bekantskap var ganska ny. Jag läste Kristian Gidlunds bok i somras och skrev om den här på bloggen och i nättidningen Uppsalanyheter. Kristian Gidlunds blogg orkade jag inte följa. Cancer är en jävla sjukdom. Det spelar ingen roll hur och vad och vem och hur gammal man är. Cancer sucks!  När jag orkar ska jag lyssna på Kristian Gidlunds sommarprogram. Jag gör inte det just nu. Många varma tankar går till Kristian Gidlunds familj idag. 

Ledamöterna ”lurade” Reinfeldt. Modern svensk politik kallar Dagens Nyheter det faktum att våra politiker sitter i riksdagen och grejar med sina mobiler. Jag undrar hur mycket de tar in av det som sägs i riksdagen, där de väl får arvode för att delta..?

 

Skäms!

Vårdpersonal misstänkt för lönefusk. Personalen på ett gruppboende på en ort i Dalarna har ljugit om hur mycket de har jobbat. Inte så lite, heller. Typ fyra miljoner under kanske tio års tid. Vem drabbas av detta då? Omsorgsförvaltningen? Jo förvisso, men naturligtvis är det tredje man som drabbas allra hårdast. De fyra miljonerna kunde ha använts för de boende. SKÄMS! Om ett par veckor ska Anna och jag besöka orten ifråga. Vem vet om vi inte gör ett studiebesök på boendet..?

Mystisk clown skrämmer folk i Northampton. Som taget ur en Stephen King-bok (It)! En clown står lite här och var i Northampton. Det gör folk rädda. Men är det ett brott att stå? Ja, så sent som på 1980-talet var det faktiskt ett brott att bara stå på gatan i England. Jag tror emellertid inte att polisen tar så allvarligt på det idag… Hur som helst, clownen bara står. H*n gör inget. Det enda han gör är att skriva på sin Facebooksida att han vill bli sedd. Han syns på Twitter också via #northamptonclown

 

My Toyota is fantastic!

Byggde upp Toyota – blev 100 år. My Toyota is fantastic! Today Tomorrow Toyota. Ja sannerligen! Mannen som byggde upp Toyota, Eiji Toyoda, avled fem dagar efter att han fyllt 100 bast. Lika seglivade tycks bilarna ha. Min pappa körde sin Corolla i 22 år för att sen lämna in den för skrotning. Några dagar senare rullade bilen på Metropolen Byhålans gator igen, denna gång med en ung tjej vid ratten…

Livet är kort.

Read Full Post »

Liten deppodag

Det blev lite av en deppodag idag. Vet inte varför (jo, det gör jag, men…). Jag har haft mycket att göra på jobbet – som alltid efter en långhelg. Vädret har blivit sämre också, det är molnigare, och kanske det påverkar humöret. Precis före lunch ringde jag ett riktigt gnällsamtal, vilket inte egentligen var meningen, men… Jag hoppas att jag var tydlig med att det inte var nån skugga på den jag ringde.

En skugga av mitt forna jag.

Som plåster på såren (?) har jag bokat in ett litet… ska vi säga studiebesök inklusive lunch med ett av kommunens oppositionsråd på fredag. Jag tycker att det är viktigt att de kommer ut i verkliga livet ibland och får se vad som händer här. Dessutom är just detta specifika oppositionsråd en väldigt trevlig person – tillika ett riktigt Maria Lang-fan som jag själv!

Det är som att jag går omkring och bär på ett ständigt och tungt Dåligt Samvete idag. Ett dåligt samvete gentemot dem jag älskar. För det är inte roligt nån gång att vara 50+ och berätta för sin gamla mamma att nu är det snart dags för dottern att stå utan inkomst igen. Ingenting tycks hända här på jobbet. Jag vet att det är ett ledningsgruppsmöte på torsdag, men jag tror inte att ger mig nåt mer än de procent jag har blivit lovad från just det hållet.

Jag ska försöka gaska upp mig, så att jag inte är sur och tråkig när jag kommer hem till mamma. Hon har ju varit ensam hela dagen och fått klara sig själv. Nog vore det väl 17 om jag inte kunde bita ihop om gråten som lurar i bröstet!

Livet är kort.

Read Full Post »

Samlarmanier, strul och klur

Det blev ju en väldigt lyckad kväll för mig igår! Dels löste det sig smidigt med tröjan, dels fick jag en synnerligen eftertraktad bok i min ägo. Jag tror inte nån förstår riktigt det där med boken, men är man en samlare så är man. Nu är min samling komplett, men som Ilona, en annan Maria Lang-samlare, skrev i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg om Ögonen – hur gör man när man har en komplett samling – ska man byta ut mot förstaupplagor eller snygga utgåvor..? Dagens i-landsproblem, men det klart att denna tanke har slagit även mig…

En bild på den eftertraktade igen!

För ungefär ett år sen var jag nära att slå till på Ögonen. Den fanns i ett antikvariat här i Uppsala som jag besökte i samband med ett bokbytarevenemang. Men när ägarinnan ville ha 800 för boken backade jag – jag var ju arbetslös vid den tiden. I november förrra året hittade jag boken för en något mindre summa på nätet. Jag köpte den då till vännen FEM som fyllde 50 i december. Vad ger man annars en Maria Lang-samlare om inte en synnerligen ovanlig och eftertraktad bok i serien? Men nu i maj tyckte jag att det var min tur att tacka mig själv för lång och trogen tjänst – 50 år. Jag gav 395 kronor för den när jag var och hämtade den hemma hos antikvariatsmannen – för även denna bok fanns i Uppsala! Boken är en sprättad utgåva, men den är varsamt sprättad och säkert bara läst en gång. Jag vet inte hur många gånger jag kände på den, luktade på den igår kväll.

Det passade ju bra att jag fick tillbaka den 400 kronorna jag hade betalt för tröjan som gick sönder! Men mamma skulle nog skälla lite på mig och säga:

Du kan ju inte ha på dig en bok! Du är som din farfar! Mitt under brinnande krig, när de hade det som sämst ställt med såväl mat som pengar, går han och köper böcker. Eller frimärken…

Ja, ja, jag ÄR ju släkt med min farfar… Dessutom vet jag att farfar, i nödens stund, sålde en del frimärken i sin finska samling. På så sätt kunde familjen få mat ett par dar till. Det är därför farfars finska frimärkssamling, från första frimärket nånsin och till och med 1945, bara är nästan komplett…

Förutom glädjen över tröjan och boken igår kväll, blev det en del klurande över ett jobbproblem. Jag har lovat mig själv att inte ta med jobbet hem, men jag kunde inte låta bli igår. Dessvärre kunde jag inte lösa problemet och jag har talat med vår webbstrateg idag. Jag misstänker starkt att det åter är en bugg i systemet… Nu börjar det bli snudd på totalfrustrerande att jobba med detta. En av mina främsta arbetsuppgifter på nya institutionen är att hjälpa igång forskarna med sina personliga sidor. Hur mycket sug tappar man när man publicerar men inget syns..? Forskarna blir besvikna och lite arga, jag blir frustrerad, men är ändå hoppfull att det finns en lösning.

Idag tar jag emot ett studiebesök under förmiddagen, från en verksamhetsgren som inte rent fysiskt finns här i Uppsala, men som tillhör ”oss” organisatoriskt. En liten grupp är här idag för att diskutera kommunikationsfrågor och ska träffa fakultetskommunikatören och mig, institutionskommunikatören.

Vårt universitet är tvåspråkigt och jag tror mig kunna veta vad de engelska orden

Yes

och

No

betyder. Frågan är om lokalblaskan vet det. Jag begriper nämligen inte den här bildtexten. Gör du? Är det jag som är dum i huvet eller vad?

”Vote NO” = ”Rösta ja”???

Read Full Post »

Klibbigt, elakheter och vänskap

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.

Idag väntar nya äventyr. Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »

Fullspäckade dagar

Jag såg för mitt inre öga att dagen idag skulle bli lugn och mysig på jobbet. För bara nån vecka sen hade jag ett litet ”studiebesök” inbokat idag på förmiddagen. Resten av dan tänkte jag ägna åt att skriva på min kommunikationsplan som jag ju ska presentera veckan efter påsk. (Ursäkta om jag tjatar om planen, men jag är nervös! Att ta fram den här planen har varit mitt huvuduppdrag här på institutionen. Nu när jag får förlängd anställning till och med juli i sommar ska jag delvis jobba åt en annan institution här i huset.)

Men så blev det förstås inte… Min besökare kommer klockan tio. Klockan elva har jag en intervju på engelska med en rysk forskare. Klockan tolv bryter vi för påsklunch, annonserad som

Swedish Sandwich Cake.

Klockan 13 har jag min andra intervju med en forskare, dock på svenska. Efter detta tänker jag skriva ner resultaten av intervjuerna, peta in det som ska petas in i planen samt lägga planen på en USB-sticka och ta med. För sen bär det av söderut, ner till mamma, för några dars påskledighet.

Pippina är så glada att de inte blev kokta till påskägg att de sjunger.

Clark Kent* är fullpackad med väskor och kassar och till och med en matta som jag har köpt till mammas hall. Det lär ta en stund att lasta in allt hos mamma, men i kväll finns inga andra planer mer än att fika och ta det lugnt. Fika gör jag nog för resten också på vägen ner, för att få sträcka på benen och skutta in på en toa.

Inför morgondagen har mamma gjort en att-göra-lista:

• storhandla påskmat
• diverse ärenden på stan
• titta på och eventuellt köpa presenter till mig
• inhandla påskblommor, bland annat till graven

Och så klockan 15.30 ska mamma till sin frissa. Hejåhå, mamma brukar inte vara raketsnabb, så vi får se hur detta går… På lååångfredag ska vi i alla fall ta det lugnt och fira min födelsedag fast jag inte fyller förrän om 20 dar då. Troligen superar vi på kinakrog. Det beror lite på vädret, enligt senaste rapporten skulle det komma en snöstorm. Då får jag kanske lägga till

• skotta fram bil

på att-göra-listan… Vidare ska vi ut och plocka påskris – det är tradition – och så vill jag upp till graven och göra fint med penséer till pappa.

Fästmön har barnen lite av och till i veckan, men till påsken är endast killarna hos henne. Jag saknade henne redan i måndags och det är aldrig roligt att fira storhelger – eller ens några helger – på var sitt håll. Anna ska emellertid jobba lite också och som sagt, sen har hon sällskap av sina två söner. Men ändå. Ibland önskar jag att jag kunde klyva mig och vara på två ställen samtidigt. Fast det är ju omöjligt eftersom mamma bor 30 mil härifrån, ungefär…

*Clark Kent = min packade lille bilman

Read Full Post »

Mittwoch

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.

När jag kommer fram till jobbet är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »