Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sårad’

Ett återkopplande inlägg.


 

Återkoppling… det är svårt, det. I morse förfärdigade jag en rapport som jag sände iväg. I den skrev jag att jag inte har fått nån återkoppling på tre (3) månader, trots att jag har begärt det varje månad. Detta finns även nedtecknat i avtal. Där snackar vi total tystnad. Däremot fick jag den bästa återkopplingen jag nånsin fått igår, fast från annat håll, dårå. Det gladde mig att jag klarade av att återkoppla tillbaka och säga just:

Tack för den bästa återkopplingen jag nånsin fått!

Inga samtal på nummerpresentatören

Inga samtal.

Här på bloggen har jag stängt av kommentarsfunktionen sen ett par dar. Det enda jag känner är en stor lättnad. Det fortsätter att komma ursäkter och okänsliga reaktioner på detta, men förhoppningsvis rinner dessa snart ut i sanden. Nu är det lika för alla, nu kan varken vanliga läsare och vänner lika lite som webbtroll (försöka) kommentera. Bloggens syfte är nu, under de sista tio procentens utrymme, att avslutas som dagbok för egen del, så att jag kommer ihåg det jag glömmer om en timma.

 

Vidare ska jag föra bloggen i mål. Jag sätter alltid upp delmål och mål och jag avslutar allt jag kan. Mitt mål är nu att skriva till dess att utrymmet tar slut. Genom att stänga av kommentarsfunktionen för alla slipper jag bli sårad över att andra inte förstår. Jag slipper läsa hur andra människor skyller ifrån sig, ursäktar sig, men mest av allt slipper jag läsa elakheter. Dessutom slipper också ”alla” kommentera. Ingen av oss behöver tänka på kommentarer. Och jag slipper svara på kommentarer  – jag har ju svarat på alla kommentarer jag publicerar. Utöver detta tänker jag inte heller svara på kommentarer i andra sociala medier, på mejl, sms eller på telefonsamtal till dess att jag känner mig redo att kommunicera igen. Undantag är samtal och mejl som jag måste svara på av andra skäl än sociala.

Mina sociala kontakter är numera Fästmön och mamma – och ibland Annas snälla mamma. Anna och jag träffas mest i bilen, mamma kan jag ringa till om jag vill höra en mänsklig röst i trekvart. Vill jag höra min egen röst pratar jag med väggarna.

 

toapapper med text om kärlek

En kan få input av att läsa på toalettpapper också.

Input får jag inte längre genom att läsa andras bloggar, för det har jag slutat med. Jag läser nyheter på webben och vanliga, hederliga böcker. Det är ett oerhört ensamt liv och bitvis ganska torftigt. Kanske webbtroll och alla myckettyckare nån gång kan sluta vara avundsjuka på mitt liv. Det finns inte kvar. En sak ska emellertid webbtroll och andra myckettyckare ha klart för sig: jag tänker inte tystna förrän jag dör.

 

 

 

Sociala medier finns – på gott och ont. Det finns också skäl till att jag inte har konton överallt. Igår fick jag uppläst en fruktansvärt elak kommentar på en kort text om saknad av en avliden familjemedlem. Att det finns människor som kan vara så elaka övergår mitt förstånd. Och att ingen annan än skribenten själv reagerar, säger ifrån och sätter ner foten är för mig obegripligt. Men jag har nog äntligen förstått att i den här låtsasvärlden finns vi inte till för varandra. Att interagera på riktigt, i verkliga livet, faller inte människor in längre.

 

Mörkare regnmoln

Regnet hänger i luften.

Den här veckan har jag några uppdrag som jag har lovat utföra. Jag är efterfrågad och får känna mig behövd några stunder. Idag ska jag åka och vattna och skörda, trots att regnet hänger i luften det regnar.

På torsdag kväll ska jag göra en intervju och i samband med det ska jag interagera med människor som inte är familj. Efteråt ska jag försöka klara av att fika med personen som har rollen fotograf under intervjun. Det är en person jag tycker mycket om, så det borde gå bra. Vidare väntar jag på en spännande bok som jag ska läsa och recensera. Det är en bok som har klassats som en barnbok, men som varken i mina ögon eller förlagets är det! Att förlaget skrev just det fick mig att anmäla mitt intresse att läsa och skriva om boken.

Dammet ligger i drivor i mitt hem. Jag ska börja städa när jag kommer hem från eftermiddagens skördefest. Innan dess har jag tråkig ren tvätt att ta reda på – överkastet till dubbelsängen kräver egentligen fyra armar, helst sex. Jag har bara två.

Det är september. Äntligen är hösten här!

Mina tankar i denna stund går till personen som fick den elaka kommentaren jag skrev om ovan. Men också till min allra äldsta vän FEM, som börjar nytt jobb. Det kommer att gå bra för er båda.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt svart inlägg om saknad och annat. Men också några ljusa tankar.


Idag är det Fars dag.
Så klart jag saknar pappa extra mycket en sån här dag! Inte för att dagen firades så mycket de senaste åren, men jag skickade alltid ett kort och jag ringde alltid. Det behövdes liksom inte mer.

Pappa

Min pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)


Även om hösten
är min favoritårstid är det också den årstid när saknaden efter pappa gör sig mest påmind. Han gick bort när sommaren var som vackrast. En dag i slutet av juli drunknade han. Sen dess har inget varit sig likt.

Varför är just hösten, min favoritårstid för övrigt, den tid när jag saknar pappa mest? Först är det hans födelsedag i oktober. Därpå följer Allhelgona. Och så idag. Fars dag.

Jag har svårt när människor inte visar sina föräldrar den uppskattning de förtjänar. Jag kan förstå det om föräldrarna gjort dem ont, men inte annars. Det är så lite som behövs, det kanske räcker med ett telefonsamtal. Och ringa behöver man ju inte göra enbart till födelsedagar och Fars dag!

Ibland blir jag lite trött på min mamma. Det handlar mest om att jag själv kanske inte alla gånger mår så bra. Sen börjar mamma bli lite till åren kommen och det är också tufft att upptäcka som dotter. Min pappa var alltid den snälle i familjen, men jag har hört att han var ganska hård utåt. Min mamma var alltid den vassa, hårda i familjen. Jag gissar att hennes liv inte blev riktigt som hon önskade. Då är det lätt att bli… hård. Vass. För att överleva. Det är många gånger jag har blivit sårad. Det är många gånger fortfarande i vuxen ålder jag blir sårad. Jag kämpar hårt med att försöka bortse från det, för min mamma är den enda som finns kvar av min ursprungsfamilj. Den som, mot alla odds, överlever oss alla.

Mamma

Min mamma i påskas.


Nu har jag förmånen
att ha fått en ny familj också. Den med Fästmön, hennes barn och barnens pappa. Och med dem har även Annas föräldrar, syskon och deras familjer blivit min ”släkt”. På sätt och vis. Det är gott att tillhöra nånstans.

Visst har vi alla våra ups and downs i våra familjer, men senast igår kväll fick Anna mig att skratta så att jag nästan kräktes strax innan sänggående. Andra dagar är Anna den enda som har fått se mina tårar. Dagar som bara är svarta.

ljus

Ljusa tankar mitt i det svarta.


Det gör ont
att läsa när människor skriver illa om sina familjer, särskilt om sina barn och om sina respektive. Det är saker som jag tycker bör ventileras inom familjen, inte ens i lösenskyddade blogginlägg. Men visst har väl jag också skrivit mindre smickrande saker om min familj nån gång. Inte mer, dock! Jag har lärt mig, ett antal gånger, att den som skulle ha kunnat bli en vän i stället har blivit en fiende som inte drar sig för att spräcka förtroenden, håna och förlöjliga. Men det är ju framför allt justare att ta saker med den det berör, inte nån tredje part. I alla fall inte när det gäller familjen. Och om det inte går är den ärliga och lojala vännen den naturliga att vända sig till. Den vännen, som faktiskt kan säga till mig

Nu tycker jag att du är knäpp!

och förklara varför utan att såra mig eller få mig att känna mig tillrättavisad.

Det är dags att slå en signal till mamma. Pappa kan jag ju inte ringa till. Men mamma sitter ensam hemma. Som jag, just nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tofflisk vardag, bara så där.


Direkt efter jobbet flög Tofflan och Clark Kent,
det vill säga jag och bilen, till Clas Ohlson på Stormarknaden. Jag hade köpt en Braun Oral-B-tandborste där för ungefär tre månader sen och den hade redan börjat uppföra sig märkligt (de brukar göra det förr eller senare eftersom det naturligtvis finns en gräns för hur mycket man kan ladda ett batteri). Den ville knappt ladda och den liksom slirade när jag använde den. Luttrad konsument som jag är var jag beredd på att få argumentera mot

  • Har du tappat den i golvet?
  • Har du testat att ladda ur den helt och sen ladda den?
  • Det kanske är nåt fel på din laddare?

Men jag slapp! Jag förklarade helt kort när tandborsten var köpt och hur den betedde sig. Killen gick efter en ny kartong, fast lite snålt var det allt att plocka ur det lilla borsthuvudet som alltid kommer med en ny tandborste… Hur som helst, jag fick visa kvitto och lämna namn och telefonnummer samt skriva på ett papper. Klart! Det hela tog tio minuter högst. Så där ska man bemöta en kund, tycker jag! För i det här fallet var det så uppenbart att varan inte höll måttet. Och kunde ville ju uppenbarligen inte ha pengarna tillbaka utan en ny tandborste. Suveränt skött! Andra affärskedjor borde åka till Clas Ohlson och lära sig ett och annat!

Oral B vitality tandborste från Braun
En ny sån här vispar numera runt i Toffelkäften!


Eftersom bensinmätaren började dra sig neråt
for vi sen vidare för att tanka på Preem. Kvällens tredje stopp var på biltvätten på St1. Jag brukar åka till den på macken vid Mac Jack eftersom jag gillar att de har borstfri tvätt där. Jag är nog fortfarande lite chockad efter den gången jag skulle tvätta min förra bil, Fina Fiffi Ford, hos OK och borstjävlarna rev upp hela vänster kofångare… Men OK hade tydligen gått samma kurs i kundservice som personalen på Clas Ohlson. Jag fick ett bra bemötande och OK tog på sig hela skulden och betalade lagningen. Det enda trista var att bilen, precis som nu, skulle besiktigas dan efter. Och att verkstan hade ganska långa väntetider sen… Det var ganska länge jag åkte omkring med silvertejp runt kofångaren… Se där! Silvertejp är alldeles utmärkt för många saker, inte bara ögonbryn!.. (Fästmön fattar skämtet, det räcker!)

Högtryckstvätten fick göra sitt under tolv minuter, medan jag bläddrade igen Expressen, som jag var tvungen att köpa för att få dess TV-bilaga. Fy te rackarns, det var värsta skvallerreportagen! Betalar folk för att få läsa såna sensationslystna journalistiska alster??? Jag minns knappt vad det handlade om, men så klart Husby var uppslaget (det är ju för övrigt Expressens TV-bebis just nu, suck…), de upphittade kroppsdelarna, det kommande prinsessbröllopet, nånting om Zlatan och så Angelina Jolies tuttar. Två minuter blankt tog det att flukta igenom blaskan, sen satt jag och filosoferade över hur det kan komma sig att vattnet på bilrutorna rinner uppåt…

Clark Kent 1
Min lille bilman Clark Kent!


Efter tvätten skulle min lille bilman torkas torr på plats
och därefter poleras på parkeringsplatsen hemmavid. Jag noterade att en svart bil har strukit sig mot honom lite för hårt, men som tur var lyckades jag polera bort det! Det är emellertid fula skador på höger bak och jag försökte dutta i både färg och lack, men reporna är ju ändå där. Jag blir så jävla förbannad på folk som gör sånt där och som inte kan lämna en lapp eller nåt. Precis som om de tror att skadan inte ska synas eller att den ska försvinna av sig själv. Jag har ju ingen aning om när det här har hänt, så det är ju omöjligt för mig att efterforska den skyldige. Men det klart… Om jag ser en svart bil med silver på sin lack…

Runt halv sju var jag klar med bilen. Efter egen handtvätt och nagelklippning tog jag itu med sortera den rena och torra tvätten som hängde i badrummet. Delar av den har nu bildat en rejäl strykhög – bara för att jag inte tänkte hålla på och greja så mycket hemma i helgen utan mest slappa… Nåja, jag såg att det var ett vidrigt lager av damm i badrummet och i duschrummet/toan också, så dessa måste skuras. Sen tittade solen fram på kvällen och då såg jag ännu mera damm i resten av lägenheten. Bara att släpa fram snabeldrake och dammvippa i helgen, alltså.

Anna jobbar dagpass på lördag och söndag, så för den delen är det ju OK att städa. Men det har varit en urhektisk vecka och jag känner mig så överansträngd att jag har fått fysiska symtom. (Jag skrev om detta häromdan.) I morse vaknade jag med huvudvärk igen, så det var bara att peta i sig ett piller mot det också. Nånstans hade jag en liten tanke om att åka och försöka göra en författarintervju, men jag vet inte om jag orkar, helt enkelt.

På söndag är det Mors dag. Jag har skickat ett kort med innehåll till mamma som har kommit fram och så ringer jag förstås på söndag. Men hon är så sur just nu att jag inte har nån större lust. Ibland önskar jag att jag hade växt upp med en mamma som inte alltid satte sina egna intressen och sig själv i första rummet. Jag borde veta hur det är, ändå blir jag ledsen och sårad ibland. Som sist. Tur då att Anna är klok att ventilera med. Att få höra att jag inte ska ta åt mig, att jag gör mer än andra gör, att jag gör vad jag kan. Jag älskar min mamma, men…

Vid halvåtta-tiden igår kväll stack Anna nyckeln i låset hemma i New Village. Hon har varit ett par dagar och en natt på Morgonen med barnen, nu är hon min ett tag till. Stackars Anna, det är många som drar i henne.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, det är sant som rubriken sammanfattar det:

I natt trodde jag att jag skulle dö

Jag fick väldigt svårt att andas på eftermiddagen och det blev inte bättre under kvällen. Dessutom fick jag väldigt, väldigt ont på vänster sida, vid revbenen.

Lungor och hjärta på väg att paja!

tänkte jag direkt.

Det var svårt att hitta en ställning som var bekväm att sitta eller ligga i. Ångestskapande bara det! Jag har aldrig haft dödsångest förut och till sist gick det över. När jag hade lagt mig i sängen tänkte jag

Om det är meningen att jag ska dö nu i natt så är det meningen, inget jag kan göra nåt åt.

Och tro det eller ej, jag somnade – OCH vaknade i morse!

Jag har fortfarande ont i vänster sida och jag har fortfarande svårt att andas, men det är lite bättre än igår kväll. Febern är nog borta också, för jag känner mig inte lika medtagen. Det jag har kommit fram till är att jag möjligen kan ha sträckt mig! Idiotiskt, men sant! Och fruktansvärt ont och ångestskapande, jag lovar!

Från sjukhuset fick jag med mig en blåspip som jag andas i då och då. Då känner jag att andningen blir lättare, att jag kan ta in mer syre. Mot den eventuella sträckningen kan jag inget göra, jag måste ju använda vissa delar av kroppen när jag reser mig etc.

TVtidning och blåspip

Blåspipen är den där röda saken till höger i bild.


Det som slog mig
var att det inte var ett dugg svårt att vara ensam mitt i allt detta. Jag hade på olika sätt talat om för ett antal personer att jag hade svårt att andas, att jag hade ont etc. Men eftersom ingen reagerade blev det inte upptrissat på nåt sätt utan jag insåg kort och gott att om jag skulle dö så skulle jag dö ensam.

Men ett tag till tänker jag kämpa på! Jag tänker försöka blunda för de ord vännen skrev igår om att det är värre när unga människor drabbas av cancer än äldre. Det tog jag som en direkt spark på mitt operationssår. Och jag blev både ledsen och arg, för även tanter på 50 år har rätt att leva. Faktiskt!

Man kan nämligen inte säga att det är värre när det drabbar en ung än en person som har levt i 50 år utan att 50-åringen känner sig riktigt jävla sårad. För även om jag mår skit just nu och trodde att jag skulle dö i natt har vissa saker och ting redan blivit så mycket bättre: till exempel att jag kan sova en hel natt utan att behöva rusa upp för att jag läcker nånstans ifrån. Det handlar om livskvalitet och överlevnad och att säga att det är värre när unga människor drabbas är som att ge oss äldre (!) rejäla sparkar där vi har som mest ont. För jag är inte färdig med mitt liv på länge än, var så säker på det.

I natt trodde jag att jag skulle dö. Men jag överlevde. Hade somliga varit med och bestämt om prioriteringar i vården hade jag väl blivit petad sparkad ur operationskön för min ålders skull (50 år). Vad är det för människosyn???

Jag har blivit av med ett monster på 13 centimeter i diameter – samt lite organ därtill. Jag är på väg att få ett helt nytt liv. Fast om jag skulle dö på vägen var detta i alla fall värt ett försök. Och när jag dör, då lovar jag att jag ska göra det ensam. Sorti. Ridå.


Livet är kort. Blanda inte äpplen och päron.

Read Full Post »

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.


Idag väntar nya äventyr.
Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »

Igår läste jag ett intressant inlägg med rubriken Kränksjukans demon hos min mer än bloggvän (ja, vi känner varandra i verkliga livet) Hortellskan. Inlägget handlar om att ordet kränkt har blivit urvattnat, missbrukat och, som jag tolkade det, felanvänt och missförstått.

Detta fick mig att tänka på ett liknande ord som jag uppfattar används alldeles fel numera, ordet bitter. Jag menar att en person som är bitter är förgrämd, nån som är otroligt sur och sårad över nåt som hände för länge sen. Så länge sen att själva orsaken till den negativa känslan är glömd. Då är man bitter i min värld.

I min värld är man INTE bitter när man är sur, arg eller sårad över nåt som har drabbat en nyligen och som man minns mycket väl. Då är man ”bara” sur, arg eller sårad. Bitter för mig är liksom inte lika med butter. Man kan aldrig vara bitter i det akuta skedet av sin ilska, så att säga. Om ordet används om en person då är det felanvänt, anser jag.

Eller? Vad tycker du???


Det här är nog en arg tant, bara. Hon är i det akuta skedet av sin ilska. Hon är inte bitter.

Read Full Post »

Older Posts »