Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘låna pengar’

Ett inlägg om en film.


 

Små citroner gulaNyårsafton och hur roar en en mamma? Vi försökte hitta lite underhållning på SvT och fann en film, Små citroner gula (2013), som vi ville se i kväll. Vanligen har vi inte alls samma smak när det gäller litteratur, men boken med samma titel av Kajsa Ingemarsson, har vi båda läst en gång och gillat. Lite skeptiska inför filmen var vi emellertid.

Agnes är en ung tjej som älskar matlagning, helst hemma hos mamma och pappa. Men hon jobbar också på Fina Restaurangen – till dess hon råkar sätta sin chef i brand. Samtidigt blir hon dumpad av sin, i mina ögon, rätt hopplösa pojkvän, värsta Uffe Lundell-fanset. En före detta kollega vill öppna restaurang och ber Agnes gå in som delägare. Agnes får låna mycket pengar av sin mamma. Dessutom bor hon granne med värsta matskribenten. Dessvärre går det mesta åt skogen. När två veckor återstår till konkursen inser Agnes att nåt revolutionerande måste göras.

Det här är en dramakomedi och både mamma och jag tyckte att den var både rolig och sorglig. Men mest var den nog lättsam och roande, precis så som vi önskade.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Citroner

Citroner som jag har fotat och som inte har nåt med filmen att göra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag gjorde jag det – och det var länge sen. Jag tappade humöret. Allt skit och elände kom på en och samma gång – bara för att jag var för trött och för att min tid inte räckte/räcker till för det jag tänkt mig. Det blev ungefär Rullgardin ner.

Hela förmiddagen gick åt till att S skulle flytta mina datorer inklusive profiler samt göra vissa installationer. För naturligtvis krånglade det. Stordatorn gick bra, lilldatorn gick… tja, jag vet inte. Före och efter förmiddagens möte satt jag bredvid och skrev på S:s  kommando in användar-id och lösenord. Medan S grejade satt jag och tittade. Jag kunde inte stå eftersom hälen började göra vansinnigt ont efter tre vändor i trappan, typ. Nej, jag gillar INTE att ha två kontor! Jag blir arg bara jag tänker på det. Fast det hjälper ju inte…

 

Dessutom slog jag i magen i mitt ena skrivbord så hårt att jag trodde att jag skulle svimma av smärta och rinna ut i Uppsala blodbad. Ingetdera hände. Stackars S blev alldeles förskräckt och det hela slutade med att S fick mitt lösenord för att greja med den ovilliga lilldatorn medan jag äntligen mitt på dan kunde börja jobba vid stordatorn.

Under lunchen blev det macka medan jag filade på skrivuppdrag, trycksaksjobb och en och annan nyhet. Ajfånen hade gått varm under mötet med en massa mejl och till sist var jag tvungen att i lite skarpa ordalag, men ändå inte otrevliga, att be avsändarna att snälla sluta mejla mig eftersom jag satt i möte och inte hade tid att svara och att jag dessutom inte visste när jag skulle få tillgång till en dator så att jag kunde besvara mejl därifrån. Det blev tyst. En stund.

Jag tuggade i mig min kartongmacka medan jag skrev och smulade i tangentbordet. Då knackade städarna på och ville städa. Det behövdes verkligen, men jag bad att få avsluta det jag höll på med först. Stress, stress! Snälla städkillarna torkade till och med av mitt skrivbord från föregående talares kontorsinnehavares klet. Sen kunde jag jobba en stund igen. Trodde jag.

Ajfånen svischade till och jag fick veta att jag skulle ha hämta bilen från verkstan en timme tidigare. Bara att kasta sig iväg i lånebilen och byta in den mot en servad Clark Kent* iförd vintertofflor**. Inga fel mer än ett trasigt parkeringsljus hade de hittat, tack och lov! Och hejåhå, 1 700 spänn fattigare!

Klockan 14 blev det ytterligare en stund för mig att jobba. Jag bokade in lite folk och möten (bland annat ska jag ha lönesamtal med prefekten på institution 2 i morgon efter lunch…) la ut en nyhet på två språk och hepp! så var klockan 14.55 och jag skulle ha dragit iväg med M på en gnällfika halv tre. Nåja, M satt med sina siffror och sin räkneapparat och hade fullt upp. Men det blev en skön och bra gnällfika, ibland måste man få spy ur sig om tillvarons förtretligheter, motigheter rent generellt och människor som inte varken kan stava till service eller ens agera det. Men att hitta fel hos andra går bra! Irriterande!

Jag kom iväg sent hem och kände mig lite mer stressad eftersom jag visste att kära Fästmön skulle göra nån god mat. Men jag var tvungen att hiva in däcken i kallförrådet först och blev både skitig och trött och fick ännu mera ont i magen av lyften.

En tidskrift och fyra fönsterkuvert låg och väntade hoppfullt på mig i postboxen hemma. Två fönsterkuvert slängde jag, för det ena var från ett företag som ville att jag skulle köpa en tjänst jag redan har hos ett annat företag, det andra var från ett låneinstitut som lovade mig guld och gröna dollar skogar. Nej tack, jag behöver inte låna pengar! Men jag satte mig och betalade de övriga räkningarna i de andra två fönsterkuverten en plus tre stycken. Tjolahopp! 

Halvt ihjälsvulten kastade jag i mig Annas goda mat så jag sölade ner skjortbröstet framsidan på t-shirten. Såg förskräckligt ut! Efter att ha såsat en stund slängde jag mig äntligen in i duschen, smutsig och jästrig, med flottigt, stripigt hår. Som grädde på moset lossnade det trasiga duschmunstycket och sprutade ner hela duschrummet, typ medan jag VRÅLADE på Anna

Kom och hjälp mig!

För när jag skulle ta bort silvertejpen som delvis hade lossnat, satt andra delar av den fast som med superlim. Det var då jag tappade humöret. Anna kom med en sax, men allting var blött, även jag och mina fingrar, och det tog eeevigheter innan jag gjort en ny, temporär lagning och kunde avsluta min hygienstund. Jag var så ilsken att jag var högröd i ansiktet och det måtte ha sett ganska roligt ut i kombination med min vita, nakna kropp, för Anna hade svårt att dölja skrattet. Och nu, kära läsare, när jag skriver dessa rader en halvtimma senare, skrattar jag också. Lite grann, i alla fall…


*Clark Kent = min lille bilman

**vintertofflor = vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.


Idag väntar nya äventyr.
Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »