Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekymrad’

Ett minnesvärt inlägg.


 

Om det är nån som har dåligt minne så är det jag. Jag brukar häckla mig själv rätt friskt ibland här på bloggen kring detta, men understundom har det varit jobbigt och jag har känt mig bekymrad. Märkligt nog har minnet blivit bättre sen min hjärncell har fått mer att göra, det vill säga, sen jag började jobba… En tror ju att det ska vara tvärtom.

Idag på väg till mitt möte pep jag ner på Household. Det var så länge sen jag var i nån affär på stan. Jag skulle naturligtvis inte shoppa – det finns det inte pengar till – men jag tycker om att titta. Dessutom kanske jag fick ett och annat julklappstips. Ja, det kommer ju en jul om ett par månader igen, ifall du har glömt

På Household finns det mycket prylar! En del saker är fina, andra är… sisådär. Är det nåt jag är lite halvallergisk emot är det saker med text på. Det handlar om texter som är ganska onödiga, för att det är så självklart vad saken, till exempel en burk, innehåller utan att det står nåt på den. Men vid dessa burkar fnissade jag nästan högt. Notera att det står

Minns

på en av burkarna. Det har uppenbarligen inte en kund gjort, för h*n har glömt sin handlingslapp här…

Burkar med text och en lapp

Minns sin handlingslapp gör nog inte kunden som glömde den här…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Citatet i rubriken kommer från författaren Märta Tikkanen i en av slutscenerna av hennes samtal med Ann Söderlund. Märta Tikkanen menade att hon och de fyra barnen levde sitt liv, alkoholiserade maken Henrik sitt eget. Och hennes prioritet och främsta uppgift vara att ta hand om barnen. Igår kväll gick den andra delen av Djävulsdansen på SvT1. Temat var just medberoende. Jag kunde inte titta igår utan spelade in på DVD-hårddisken för att i stället glo idag på eftermiddagen.

Märta Tikkanen och Ann Söderlund

Märta Tikkanen och Ann Söderlund. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Just mötet mellan Ann Söderlund och Märta Tikkanen 
känns väldigt laddat. Den hatkärlek – eller det kärlekshat – som fanns mellan makarna Tikkanen är så otroligt stark och tydlig fortfarande, trots att Henrik varit död i 30 år. Ann Söderlund berättar vid nåt tillfälle att hon haft Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga som sin medberoendebibel. Och så vill Märta Tikkanen inte ens kalla sig medberoende!

Sanna Lundell, den andra programledaren, träffar Ulrika och Micke. Ett vanligt par, men där en drack för mycket och en försökte dölja det så mycket som möjligt för omgivningen – tills den som var sjuk nästan dog av kombinationen lugnande tabletter och alkohol. Extra starkt i det här mötet är barnens närvaro. Dottern, som tycker att det är bra att alla vet hur det ligger till nu.

Och så Martin och hans tjej, där beroendet var ätstörning, framför allt… Hur mycket ska en partner stötta sin andra halva? Kan man behöva ta hjälp av flera?

Sanna Lundell hos psykologen gav en och annan tanke hos mig. Särskilt det psykologen sa om att man inte ska dölja nåt för barnen. Han menade att barn är smarta, de fattar att det är nåt fel. Sanna Lundell undrade om det inte blir värre då. Men i ett missbrukarhem är det ju redan dåligt, menade psykologen.

Det är många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud efter andra delen. Den här delen känns bättre än förra veckans program eftersom alla medverkande verkade ha kommit vidare på ett eller annat sätt. Förra gången var jag mycket bekymrad över den unge Simons väl och ve. Nästa tisdag går den tredje och sista delen. Då handlar det om att bryta mönster. Och programledarna berättar ännu lite mer om sina medberoenden.

Toffelomdömet för andra delen blir det högsta. Det här var ett mycket starkt program!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett avslutande inlägg.


 

Webblapp på golvet

Webben ligger nere? Närå, det finns de som har tagit över. Delvis.

På förmiddagen idag hade jag det första av två (?) avslutande samtal på jobbet. Dagens samtal skedde på mitt initiativ och med HR-chefen. Det var inget samtal jag precis hade längtat efter, men för min skull – och för andras – behövdes det. Tyckte jag. Som snart ska lämna byggnaden och dess webbplatser. En webbplats har nån redan tagit över, den andra… svävar. Eller sköts med nåns vänsterhand ett tag.

Det fanns inget syfte att hänga ut nån eller snacka skit om nån under dagens avslutningssamtal. Jag ville beskriva mina känslor, upplevelser… och farhågor. Från min förrförrförra arbetsplats hade jag med mig att jag inte ska föra nån annans talan – jag vet ju inte exakt hur nån annan känner. Idag förde jag bara min egen talan. Fast jag nämnde att jag var bekymrad över två personer. Det var allt.

Jag hoppas att HR-chefen fick nånting med sig, nånting att ta till sig. Jag vet att h*n fann några saker användbara (ja, jag borde kanske ha blivit konsult?). Andra saker var kanske lite mer osäkert vad h*n skulle göra med. Mitt förslag var att h*n skulle vara lite vaksam och lite extra observant med anledning av det jag sa. Agera först om det blev alldeles akut nödvändigt.

Gul liten ros

Det finns många som är duktiga och fina här.

För min del är det snart slut. Ingenting som sas idag ändrar nånting. Det var på sätt och vis skönt, för jag kände att jag kunde tala fritt ur hjärtat. Och bland annat säga att jag faktiskt tycker att man har behandlat en person rentav oför-skämt genom ett visst agerande. Men också att det finns många duktiga och fina människor som arbetar här på Kexfabriken eller i Besticklådan. Det är hos en del av dem jag har sökt och fått stöd och uppskattning när jag har mötts av det motsatta på närmare håll. Det var till exempel hos en av dem jag kunde gråta ut vid ett tillfälle. Det var hos en annan jag hämtade kraft när jag inte visste hur jag skulle orka ta mig hit dan därpå.

Men ingen kan nånsin hjälpa mig eller göra nåt för mig. Det måste jag göra själv. Varje dag är en kamp, inte bara mot förtretligheter i tillvaron utan mot mig själv och min kan-inte-klarar-inte-mentalitet. Jag lär aldrig bli nån perfekt människa. Jag är inte ens säker på om jag blir 53. Det enda jag – och alla andra människor – med säkerhet vet är att vi ska dö. Först då är min resa slut. Först då växer det mossa på mitt namn. Men innan dess ska jag göra mitt yttersta för att få ut mina ord i svart på vitt. Jag är nämligen inte den enda som är utan skuld och jag vill visa namnen på några till, från det förflutna. Det har jag lovat mig själv. kunde jag nämligen inte försvara mig för jag visste inte vad jag var anklagad för. Det vet jag fortfarande inte. Men jag kan ge min version av skeendet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns just nu. 


Uppdaterat inlägg:
Jag har fått ett svar från Patrik på Let’s Deal. Han skriver bland annat:

[…] Vi har fått information om att leveransen skulle skett i i slutet av förra veckan. Jag har kontaktat dem för att se vad som hänt, du skall inte behöva väntar mycket längre och jag återkommer inom kort med svar. 
Vi beklagar verkligen detta. […]

Jag har svarat:

[…] Jag VILL inte vänta mycket längre. Någon vara har jag inte fått, men betalt för i juli i somras. Jag vill ha pengarna tillbaka.
Inte glada hälsningar […]

På det kom ett idiotiskt autosvar, förstås…

To be continued…

Igår kväll blev jag lite irriterad. Men så intalade jag mig själv att vi människor är olika. Tack och lov, ska jag väl säga. Samtidigt kan jag inte neka till att jag blev väldigt störd. En person skickade ut en rant av tweets om Hur Det Verkligen Är Att Vara Arbetslös. Att man faktiskt är precis så värdelös som alla säger – annars skulle man ju ha jobb. Detta är en person jag inte följer, för om jag skulle göra det skulle jag må skit! Däremot retweetades personens tweets av nån jag följer på Twitter. Jag övervägde att avfölja. Jag vägrar nämligen att tycka att jag är värdelös, trots att jag inte har jobb.

Övriga tweets innehöll bland annat tips och negativismer så jag blev skitirriterad. Det här med rutiner, till exempel, är bara skit. Varför ska man gå upp på morgonen – det blir ju ändå andra rutiner när man sen väl får jobb. Eh..? Om jag nu väljer att gå upp klockan sju på morgonen är det bland annat för att det är en normal tid för en arbetande kontorsråtta att stiga upp. Och det är jobb med kontorstider jag söker.

Nej, jag blev verkligen störd av allt negativt. Än har jag inte avföljt den jag följer som hade retweetat, men jag överväger. Sån här läsning hjälper inte mig ett dugg. Energitjuvar är det sista jag behöver. Jag brukar dissa den sortens människor och jag brukar klara av att hålla borta fel influenser. Men tyvärr känner jag hur negativa tankar, tack vare tweetsen igår, försöker tränga in i min hjärna. Tänk så lite det behövs…

Var starkelefanten

Den här lilla elefanten, som står vid min dator, ger mig energi!


Därmed inte sagt
att den som är odelat positiv och la-di-da känns OK heller. För livet som arbetssökande är inte alltid positivt och jag kan inte säga att jag är optimistisk varenda sekund. Det finns stunder när jag är ledsen och bekymrad också. Det måste få finnas såna stunder. Jag kan liksom inte blunda för verkligheten och tro att allting har ordnat sig när jag öppnar ögonen igen. Det finns ingenting som ordnar sig av sig självt, det är bara jag som kan ordna saker och ting för mig! Och DET, kära läsare, vidhåller jag är en sanning!

Det hänger också kvar irritationer från i fredags. Bland annat skulle Dalkarlarna återkomma till mig via mobilen angående persiennreparation. Jag hörde inget på eftermiddagen och nog tror jag att de jobbar då, även om det är fredag. Dessutom var det den anställda på Dalkarlarna som själv sa att hon skulle återkomma med besked.

Jag mejlade också Let’s Deal i fredags angående en grej jag har betalt i juli, men ännu inte fått. För tredje gången hölls inte leveransdatum. Det handlar bara om 99 spänn, men om många människor betalar 99 kronor för en grej som inte levereras, då tror jag att vi har blivit lurade – och att den som har lurats har tjänat pengar på oss. Nu vill jag häva köpet. Jag vill ha mina 99 kronor tillbaka. Och det tänker jag riva upp himmel och jord för om jag inte får.

Sink snake

Jag har inte fått nån sink snake. Tre gånger har man ändrat leveransdatum. Jag vill häva köpet. 


To be continued, alltså…
I alla fall vad gäller de oklara affärerna med Dalkarlarna och Let’s Deal. De negativa twittrarna har jag inte bestämt än hur jag ska ”hantera”. Jag blir förbannad. Jag tycker att så mycket är skräp nu för tiden. De nya fönstren är jättebra, men persiennerna i dem har varit dåliga redan från början. En persienn var till och med trasig vid leveransen hösten 2012. Den fick jag utbytt dan efter jag kommit hem från sjukhuset efter min operation i december. Och Let’s Deal har en massa fina dealer, men som läget är just nu har jag ingen lust att handla nåt därifrån ever again.

Som grädde på moset kom ett mejl om intresseförfrågan från Blogvertiser till mig om att skriva en spelsajt – detta trots att jag har kryssat i att jag inte vill ha den typen av skrivuppdrag. Det är andra gången nu. En tredje gång och jag vinkar adjö. I morse kom ett mejlsvar där personen på Blogvertiser skyller på kunden (uppdragsgivaren). Nej, det är inte OK, Blogvertiser! Då får ni hitta andra rutiner, annars kan man ju lika gärna strunta i vad såväl skribenter som kunder vill utföra respektive ha…


Livet är kort. Idag är det visst surt och irriterat. Men nej, jag ska inte ha mens.

Read Full Post »

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.


När jag kommer fram till jobbet
är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »

En fruktansvärd morgon. Så kan jag väl sammanfatta starten på den här dan. En unge i huset ylade i säkert en halvtimma och lyckades väcka alla som sov. Jag börjar bli riktigt bekymrad. För om nummer två låter som nummer ett trots att de inte är släkt, då undrar man ju hur föräldrarna sköter sitt uppdrag… som föräldrar. Och vad som händer bakom de stängda dörrarna. Obehagligt är bara förnamnet.

Inte blev det bättre av att jag vaknade med huvudvärk. Detta trots att jag inte var på Se:s avtackning igår. Det var lite synd, för Se skulle lira med sitt band!.. Det hade jag velat höra…

Mörkret är kompakt idag. Det är ett par plusgrader nu på morgonen och snön smälter sakta bort för att lämna kvar en brun sörja.

Idag ska jag ett par ärenden åt mamma efter jobbet, medan mamma i sin tur ska försöka göra ett par ärenden åt mig på Tokerian . Vi ska njuta av ost och kex och vin i kväll till middag, det är en lyx som två trötta tanter kan få unna sig nån gång när ingen av oss orkar laga mat.

I morgon blir det graninköp – om det nu finns några snigga och lagom stora gröngölingar att inhandla. För en riktig gran ska det vara, tycker jag! Trots att jag sen svär över alla barr… Vad tycker du? Riktig gran eller plast? Eller kanske en tall???


Så här såg granen ut hos mamma sista gången vi firade jul i huset 2009. En söt liten plastgran. Men jag vill ha en riktig!

Read Full Post »

MEH! Nu har även ICA Solen gone Tokerian! När Fästmön och jag var där och handlade såg jag en del märkligheter. Först hittade jag en massa gigantiska skateboards under grönsakerna – för nån med skitstora fötter..?


Rullbrädor för Storfot?

                                                                                                                                                            Sen skyltades det för

röna druvor ask

bland blommorna…


Röna druvor ask, vad är det?

                                                                                                                                                             Jag trodde att ask är ett träd och inte en blomma.

Jag är mycket bekymrad…

Read Full Post »

Idag är det Svenska Flaggans Dag, Sveriges nationaldag. En röd dag. Det har den inte alltid varit. Röd, alltså. Det var den till exempel inte när jag tog studenten 1980. Spelar det nån roll med röda dagar eller svarta för den som inte jobbar? Nej, det gör det inte. Eftersom min lunk följer Fästmöns schema blev det till att skutta upp i morse, för Anna började jobba klockan halv åtta. Hon själv steg upp strax efter klockan sex, medan jag fick sova till halv sju.

Vi åkte med gnisslande bil in till stan. Jag har bestämt mig. I morgon ringer jag min vanliga, svindyra märkesverkstad. Jag är hjärtligt trött på folk som lovar att höra av sig och sen inte gör det. Det funkar inte! Jag vill inte åka omkring med en kärvande och gnisslande broms, helt enkelt. Eftersom jag fick sex veckors a-kassa i förra veckan i stället för fyra, får jag ta av dessa pengar. Jag kollade för säkerhets skull så jag inte hade fått för mycket pengar, men så var inte fallet. Troligen låg a-kassan två veckor efter. Med detta följde också lite extra pengar från inkomstförsäkringen. Detta innebar att jag nästan fick en vanlig lön, så som jag hade för över två år sen. Ja, jag gråter fortfarande över det ibland, men jag tänker inte låta det slå ner mig. Det är som det är.

Elias får sällskap av sin pappa idag på förmiddagen och han stannar tills vi kommer hem, nån gång runt 16.30. Detta innebär att jag kan fixa en del saker hemma hos mig. Jag behöver tvätta och ta itu med en strykhög, framför allt, och så är det också nåt jobb jag ska söka. Mer hinner jag nog inte. Får försöka ta tag i resten i morgon. Då tänkte jag för övrigt stanna kvar i stan och sova över natt hemma eftersom jag har ett morgonmöte på onsdag. Jag hade annars tänkt att åka på nåt firande med grabben, men nu slipper jag det – lite lättad.

Dagarna går och jag hörde med ett halvt öra på ett debattprogram på TV igår kväll om åldersdiskriminering på arbetsmarknaden. Sverige ligger i topp!


Det finns många som jag…

 

                                                                                                                                                                    I till exempel Storbritannien är det förbjudet i lag att åldersdiskriminera. Man är inte heller så intresserad som arbetsgivare av personer som inte har nån direkt erfarenhet av att arbeta. Varför är det så tvärt om här? Varför är jag, och många med mig, arbetsmarknadens losers? Jag är fortfarande pigg och relativt kry och väldigt, väldigt arbetssugen. Dessutom är jag inte hemma och sjukskriven bara för att en fis vänder sig i magen. Jag behöver ingen coachning för ett jobb eller en hög tjänst, inte heller nån talangscout. Jag borde duga ändå. Inget att älta, kanske, men det är min verklighet och jag är bekymrad eftersom jag inte ser nån ljusning i framtiden.

Read Full Post »

Older Posts »