Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: I Uppsalakulan

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Tofflan undrar: Tittade du på Melodifestivalsfinalen i lördags?

I lördags var det ju den svenska finalen i Melodifestivalen 2013 – ett ämne för ständiga diskussioner, bland somliga. Därför undrar Tofflan om du tittade eller inte.

Som vanligt gäller att frågan finns i högerspalten och att det är där du lämnar din kommentar, inte vid det här inlägget.

Likaså, som vanligt, tackar jag på förhand för ditt klick och din kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Fotografiska anklagas för avtalsbrott

Ett av mina favoritmuseer i Stockholm är Fotografiska. Fästmön gillar också foton, så detta museum besöker vi alltid när vi är i stan om vi har möjlighet. Därför blev jag rätt bestört när jag tittade på Kulturnyheterna på SvT, ett program som jag vet att mamma brukar se och gilla och som är riktigt bra, om såg en granskning som man hade gjort. Enligt granskningen hade Fotografiska brutit flera avtal med fotografer om utställningar, både svenska fotografer och utländska.

Ett äpple, eller nåt, utanför Fotografiska. Titta så skarp bilden är, fotad med min Nokia N95.

Det var fotograferna Ewa Stackelberg och Micke Berg som kände sig lurade. Ewa Stackelbergs planerade utställning blev plötsligt stoppad via mejl av museets nya utställningsansvariga. Micke Berg hade också fått löfte om utställning. Han fick till och med restriktioner och ombads att inte ställa ut nån annanstans fram till utställningen på Fotografiska. Men plötsligt fanns det inte plats för Micke Bergs bilder varken 2013, 2014 eller 2015.

Amerikanska Mary Ellen Mark var nästa fotograf som blev lovad en utställning och som sen dissades.

Museet skyller i samtliga fall ifrån sig och säger att det inte finns några avtal. Men även muntliga avtal är bindande, nåt som utställningsansvarig uppenbarligen inte fattade, noterade jag i den intervju jag såg med henne. Hon kan inte se att det funnits överenskommelser, bara att där förekommit diskussioner. Fotografiskas vd håller fast vid att man inte brutit några avtal. Fast sen inser han att det inte stämmer och erkänner att museet har gjort fel.

Här hoppar Ulrika Knape på Fotografiska.

Flera anställda vid museet har berätta om konstiga anställningsvillkor. Bland annat ska det saknas kollektivavtal och att sånt som OB-ersättning inte existerar. Några anställda har till och med uttryckt att museet inte är seriöst.

Jag hoppas verkligen att man går till botten med det här. Jag har sett så många fina utställningar på Fotografiska, men om man fortsätter att behandla fotografer – och personal vid museet – på det här dåliga sättet vill jag inte gå dit igen alls.

To be continued, alltså…

Livet är kort.

Read Full Post »

Klibbigt, elakheter och vänskap

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.

Idag väntar nya äventyr. Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »

I smeten igen

En hel dags mötande och konfererande är över. Om jag var trött i morse är det inget mot vad jag är just nu… Så jag ser fram emot höstens enda lediga halvdag – fredag. På min förra arbetsplats var det sagt att vi skulle jobba fem timmar dag före röd dag. Den som ville vara ledig fick ta en semesterdag (åtta timmar). Ha! Det flexades som bara den en sån dag – trots att man hade minus på flexen… Här är det tydligare. Det är fyra timmars arbete som gäller, annars får man ta ut tid från plussaldot på flexen eller semester en halv dag.

Hur som helst, det är kul att vara mitt i smeten igen! Idag har vi pratat om intranät, webb, Google analytics, personaltidning, pressmeddelanden, utbildningar, omvärldsbevakning… Det har varit givande diskussioner och alla har deltagit aktivt. Det är också en stor skillnad från min förra arbetsplats. Där var det några som kunde prata mycket och gärna gjorde det, men som inte alltid hade så mycket substans i det de sa… Och de som hade nåt vettigt att säga slutade.

Dags för smet igen!

                                                                                                                                                                Jag inser att jag har massor att lära! Kanske inte så mycket om yrket som sådant, mer om verksamheten. Jag är verkligen novisen vid spisen även här. (Ovan avbildade smet är ingen smet jag har rört till. Bara det, liksom…)

På tal om smet bestod dagens lunch av panerad fisk med kokt potatis och broccoli i ostsås. Jag fattar inte varför alla varma grönsaker ska serveras i ostsås. Enformigt…

Min jobbdator har blivit lite uppgraderad idag, men i morgon bitti måste den konfigureras. Känns lite jobbigt att det inte bara är klart att sparka igång den, samtidigt som mitt förtroende för IT-expertisen är något högre här. Åter en parallell till min förra arbetsplats: där funkade aldrig nånting efter uppgraderingar och man kunde få vänta flera dar; här brukar allt funka…

Fästmön har låtit bli att frysa mina kycklingchorizos så dessa blir det till middag med bröd och räksallad som tillbehör. Anna har varit så snäll och kört en maskin tvätt åt mig idag – tvättunnan var överfull… I morgon kväll ska jag köra nästa maskin. Sen väntar en härlig hög med strykning – jag har inte strukit den förra maskinen än… Men det får bli när det blir. Jag har lovat Anna att åka ut med matkassar till Himlen i morgon kväll, för annars blir det för mycket för henne att bära på fredag när hon också ska hämta hem barn, väskor, cyklar och jag vet inte allt vad de släpar mellan mamma och pappa.

I kväll jobbar Anna till klockan 21. Jag ska ta en surfrunda, den jag inte orkade med igår. Efter middagen blir det en titt på del tre av Mad dogs från i söndags – jag har inte sett den än. I kväll är det Bron klockan 21, men den spelar jag in eftersom jag är iväg och hämta Anna då. Det är ett sjå att hinna med att glo på alla serier man följer. Bäst är serier som inte är alltför långa, tycker jag. Mad dogs tycker jag fortfarande är en väldigt grabbig serie – även om polismästaren är kvinna – men den är mycket spännande och jag vill få mina frågetecken uträtade. Bron har växt rejält, även om jag har svårt att förstå att karaktären Saga har så många karaktärsdrag som är typiska för en neuropsykiatrisk diagnos att rollen inte känns riktigt trovärdig.

Saga har alla karaktärsdrag  som är typiska för en neuropsykiatrisk diagnos.

 

Read Full Post »

During work hours – and after

Lunchen blev ingen upphetsande historia idag. Efter en hektisk morgon med ett planerat möte och ett oplanerat kände jag mig nöjd. Och hungrig. Bara det att nån mat hade jag ju inte med mig. Fick traska iväg till restaurangen där jag köpte matkort för tio luncher i fredags. Dagens meny var ingen höjdare: fisk, fisk, nån på nåt obeskrivligt sätt tillagad kyckling, samt dagens vegetariska. Det blev det vegetariska – trots att den innehölll två av mina hatlivsmedel: couscous och brysselkål. Men mjölken var god.

Brysselkål hatar jag sen jag bodde i England. Här är dock smaken hjälpligt dold tack vare ostsåsen. Couscousen var lika torr och läbbig som den ser ut.

                                                                                                                                                             Nytt möte/konferens på eftermiddagen. Studerade gräsligt konstig konst i pausen och undrade om jag befann mig på ett dagis. Det gjorde jag inte. Men tanken slog mig… Färggrant, om inte annat…

Konstig konst, men inte på ett dagis.

                                                                                                                                                                  Efter kaffe och mazarin åkte jag hem till New Village för att lämna Clark Kent* i garaget och piffa till mig något litet. Men framför allt för att få en puss eller två av älskling innan jag tuffade in till stan igen med gräsliga Uppsalabuss. (Idag blev jag åtminstone inte åksjuk, men båda förarna bara svängde ut från hållplatserna utan tanke på omkörande bilar – flera gånger.)

Släckte törsten med två såna här:

Staropramen på en tisdag smakade osedvanligt gott!

                                                                                                                                                           Trevligt sällskap i form av kollegor från orten och tillresta från norr, söder och väst. Mycket givande samtal och diskussioner vid bordet!

O från norr till vänster i bild, V från väst till höger.

                                                                                                                                                         Konsten var mycket bättre på det här stället! En hel vägg med musikaffischer.

Häftig affischvägg, men dåligt ljus för fotografering, tyvärr. (Jag vägrar blixt!)

                                                                                                                                                             Maten var också bättre än den vid lunchen – hett, fett och massor av vitlök. Det heta, det feta och vitlöken kunde ha addats något mindre av. Sammantaget ändå väldigt gott.

Het och fet och vitlökig fisksoppa med bröd.

                                                                                                                                                           Hemma vid 21-tiden. Skönt med en dusch! I morgon är en ny dag, en heldag med kollegorna kring olika intressanta och aktuella ämnen. Så jag ska strax sova. Det blir ingen surfrunda hos mina Kickor & Pluttar idag – för första gången på typ två år. Jag hoppas ni förlåter mig..? Som kompensation kan det bli ett elakt anti-mode-reportage i morgon kväll. Jag hade en intressant sms-dialog med min modementor och storasyster fru Hatt mitt på dagen.

I morgon medan jag konferensar blir min dator uppgraderad. Det tror jag är bra!

Nu en liten stund med käraste Fästmön som haft en så gott som Toffel-fri dag!

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min lille bilman, som inte dricker öl men bensin

Read Full Post »

Laddning i Paradiset

Som jag skrev igår blir det intervju i nästa vecka, inte riktigt spikat vilken dag än. Den dag jag valde var populär, så jag fick lämna ett alternativ. Detta gör det hela ju inte mindre pirrigt! Hur som helst, laddningen har påbörjats och spännande ska det bli. Samtidigt som jag ju naturligtvis är skitskraj att det inte ska gå åt det håll jag önskar…

Nedanför mitt jobbfönster ser jag dessa!

                                                                                                                                                                                      Idag är det en sorts konferens här i Uppsala för oss som jobbar inom ”företaget”. Det hela börjar i eftermiddag med två möten och fortsätter under kvällen med middag på stan och after work på K, som tyvärr inte är mitt favoritställe. Hela onsdagen är det sen möten och olika programpunkter som till exempel webb, personaltidning, omvärldsbevakning med mera.

Fästmön är ledig idag, men har en stadstur inbokad, vad jag förstår, för att träffa sin yngsta dotter. Det är svårt att räcka till för fyra barn – och en besvärlig fästmö… Det gäller att få tid såväl för alla som för var och en. Igår var det familjens manspersoner som fick mammas tid. I alla fall den lille. Slaktar-Pojken och Anna telefonerade – och det i sig är lite kors i taket för en person som, när man messar, svarar jakande genom att skicka tillbaka ett svar med denna lydelse:

K

Detta är alltså en förkortning av OK… Hur som helst, roligt var det att få höra att Slaktar-Pojkens första dag på slakteriet hade gått bra! Det känns lite som att knyta ihop säcken när vi på sätt och vis hamnar lite i samma företag, om än inte riktigt. Nu återstår bara vad vi ska säga till farbror Bosse om var jag jobbar året ut… Annas pappa är nämligen en praktiker i yrket, medan jag ska jobba mer teoretiskt…

Ja just det! Idag är det egentligen den första dagen jag kan säga att jag arbetar utan att sätta citationstecken runt ordet! För från och med idag och året ut vikarierar jag som kommunikatör. Jag har provat på jobbet i två månader och jag trivs med såväl arbetsuppgifter som kollegor. Jag trodde inte att det kunde vara så här trivsamt på en arbetsplats – samtidigt som jobbet i sig är så otroligt stimulerande för knoppen! Ärligt kan jag säga, att varken kollegor eller arbetsuppgifter var särskilt stimulerande i mitt förra arbetsliv. Jag har liksom andra intresseområden än småbarn och heminredning och jag tycker om att delta i diskussioner där det är högt i tak – inte i dialoger  som blir monologer för att folk inte vågar säga sin mening – ifall chefen tycker annorlunda. Nu hoppas jag bara att jag får fortsätta jobba i Paradiset – jag tror att det är så jag ska benämna den här arbetsplatsen från och med nu!

Nu ska jag kolla igenom min dator efter de program och fonter jag behöver – i morgon ska den uppgraderas till System 7.

Read Full Post »

Ekonomi på jobbet: Åtta sätt att döda kreativiteten

Tidigare i morse läste jag en artikel i en lokal blaska som man verkligen kan läsa ironiskt. Dessutom var den införd på ekonomisidan, under sidans rubrik På jobbet. Som du ser skojade jag till det redan i rubriken till det här inlägget och fick till en ironisk tvist.

Hur som helst, Charlotte Simonson, som har skrivit artikeln, kan ju inte hjälpa att hon jobbar där hon jobbar, men hon har ställt samman åtta sätt att döda kreativiteten på en arbetsplats. Och tänk, det är som att studera en handbok för vissa före detta chefer! Notera att jag skrev före detta. Ja ja mens! Lagen om karma.

Här kommer de åtta sätten. Exemplen vid varje sätt är dock mina:

1. Gör arbetsgruppen homogen. Alltså alla i arbetsgruppen ska vara likadana. Blanda inte in nån ny kompetens i gruppen. Ett exempel: alla är kvinnor runt 35 – 40 år med småbarn.
2. Ta inga risker. Om det dyker upp en ny idé – räkna på vad den kan kosta. Nya idéer kan vara alldeles för osäkra och kostsamma. Ett exempel: säg nej till allt från den som vill utveckla arbete, arbetssätt, arbetsuppgifter etc.
3. Ge ingen uppmuntran. Beröm och uppskattning kan få folk att våga testa nya saker, men här ska vi göra som vi alltid har gjort. Ett exempel: ge folk tråkiga och tjocka böcker i present, som jobbet betalar, förstås. Då har de nåt att sysselsätta sig med i stället för att komma med nya idéer. Eller säg möjligen: ”Jag tror på dig!” och dra sen undan mattan för vederbörande.
4. Tolerera inga misslyckanden. Misslyckanden ska fördömas. På så sätt minskar självförtroende och mod hos medarbetaren som annars riskerar att lära sig av misstaget. Förminska, skäll ut och bestraffa! Ett exempel: tolerera bara misstag bland dem som är homogena i gruppen. Den som sticker ut, till exempel en homosexuell, ska givetvis förminskas för sexualitet har ju med jobbet att göra.
5. Förbjud kafferaster. Sitt vid datorn hela arbetsdagen och ta inga pauser. Pauser ger tanken fritt utrymme och det kan ge upphov till kreativitet. Diskussioner, miljöombyte, en promenad och liknande riskerar också ett öka kreativiteten. Ett exempel: låt den homogena gruppen fika i trekvart när det inte är fikarast i stället så att andra avdelningar/motsvarande reagerar. Den homogena gruppen ägnar stor del av den fikarasten åt att prata barn och snacka skit om den som inte tar fikarast när det inte är… fikarast. Men låt sen den homogena gruppen slippa lunch så att gruppmedlemmarna kan gå hem från arbetet klockan 14.
6. Ta kreativitet för given. Kreativitet ska vara statiskt och nåt som bara vissa har. En del menar att den går att träna upp. Ett exempel: nej, nej, nej! Kväv redan i lindan såna tankar och sänd ner den som uttrycker sånt här i källaren för att rensa förråd!
7. Omge dig med lakejer. Omge dig med ja-sägare. Då minskar du risken för kreativa tankar och utveckling. Ett exempel: anställ dina kompisar.
8. Känn ingen tillit. Visa inget förtroende för de anställda. På så vis tystnar eventuella förslag. Ett exempel: detaljstyr kompetent personal, strunta i att styra inkompetent personal. Den senare lägger i alla fall ändå ut alla jobb på externa företag.

Nu blev du tyst, va?!

Read Full Post »

Pride är slut – in i garderoben igen, eller?

Stannar till och läser en mycket tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, signerad Negra Efendic′. Den handlar om att Pride är slut och att så många som en fjärdedel av Sveriges HBTQ-människor skuttar in, inte bara i vardagen utan i garderoben, också. En fjärdedel. 25 procent. Det är många, det… Det handlar om att inte våga vara sig själv på jobbet.

Rosa hatt med regnbågshår, DET är annorlunda. Eller mindre vanligt..?

                                                                                                                                                                   Många har åsikter om huruvida man ska vara öppen eller inte på jobbet. Vad har ens sexualitet med jobbet att göra? Inget, vanligtvis. Det är ju inte precis så att man sitter och berättar om vad man gör i sovrummet (ja, inte nödvändigtvis där, men det handlar om sex, alltså!) på jobbet. Det är inte det det handlar om. Det handlar om huruvida man kan/vågar delta i diskussionerna kring fikaborden när man pratar om semestern eller helgen som varit.

Det är inte alltid lätt att vara öppen på jobbet. Personligen har jag aldrig dolt hur jag lever privat. Jag har aldrig gjort några regelrätta ”bekännelser” utan berättat när det har varit läge. Ofta väldigt tidigt på en ny arbetsplats. Det har funkat – vad jag vet. Det snack och annat som alltid försiggår bakom ryggen får man ju ändå aldrig höra.

Det jag däremot fick höra av en av mina senare chefer önskar jag att jag hade reagerat på och faktiskt anmält. Det var vårt första jobbmöte och vi skulle tala om mina erfarenheter inom yrket samt mina utbildningar. Då säger chefen plötsligt

Jag vet att du är homosexuell och det är OK för mig.

Jaha. Skulle jag ha varit nöjd med och glad åt det? Jag vet att jag blev betänksam och kontaktade en av chefens tidigare medarbetare, en person som senare om inte högg mig i ryggen så vände mig ryggen. Medarbetaren svooor på att det enbart var ett sätt att tala om att chefen ”visste”, ingenting annat. Men jag gick ändå och grubblade på vad min homosexualitet hade med min kompetens i jobbet att göra… Alltför sent insåg jag tyvärr att det var första spiken i min kista. Och nu går det inte att göra nåt åt.

Det finns både för- och nackdelar med att vara öppen homosexuell på sitt arbete. Trots det som hände mig vill jag nog säga att jag föredrar att vara öppen. Jag vill inte smussla och smyga med hur jag lever. Men jag har blivit mycket väl medveten om vilka konsekvenser det kan få. Finner jag några liknande tendenser nån annanstans tänker jag inte tolerera dessa. Var så säker.

Till dig som är hetero och vill uttrycka din ”tolerans” mot såna som mig vill jag bara säga:

Sluta att se mig som en apa i en bur. Jag är människa som du. Jag äter, sover, jobbar, älskar. Jag är inte annorlunda, bara mindre vanlig, kanske. Men mångfald berikar! Tänk på det en stund.

Read Full Post »

”Jag orkade inte med grottandet…”

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »