Ett avsked och tre återseenden

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.

---

 

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mordvandringar i Skoga… eh, jag menar Nora!

Ett mordiskt inlägg.

---

 

Sommarens tider för mordvandringar i Nora.

Den som känner mig känner också till min kärlek för Maria Langs författarskap. Hennes deckare, inklusive två av fyra ungdomsböcker (två fattas för att samlingen ska bli komplett, irriterande nog. Och tyvärr har jag inte heller hennes avhandling om Pontus Wikner), inryms i min nya deckarhörna inredd i min hall. Självklart har jag de nyproducerade filmerna på DVD också och jag har i alla fall sett de två äldre filmerna som gjorts. Men jag har aldrig besökt Skoga, jag menar Nora och därmed har jag heller aldrig deltagit i nån mordvandring där. Tyvärr, för detta är nånting jag innerligt skulle vilja göra.

Mordvandringarna är guidadade turer där Ove Hoffner, systerson till Maria Lang, berättar om sin moster samt spelar upp en del av hennes karaktärer i böckerna. I år startade vandringarna redan i maj och nu i juni kan man delta på torsdagar klockan 18.30 och lördagar klockan 11.30. Under juli månad är det mordvandringar alla dar i veckan utom söndagar. Faktum är att du kan mordvandra ända in i september månad, men då mot slutet är det bara lördagar som gäller. Det kostar bara en hundring att mordvandra (betalas kontant på plats före vandringen) och man samlas vid fontänen på Nora torg. Det finns även temavandringar i trakten för grupper och aftonvandringar… Visst låter det väl härligt?! Det tycker jag, i alla fall!

Förra året gick Kommunalrådet en mordvandring. Med sig hem till mig hade hon en Maria Lang-bok med en hälsning från Ove Hoffner. Det var nästan lika bra som att ha vandrat själv!

En hälsning till mig från Ove Hoffner, Maria Langs systerson!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunalrådet, dockorna och systersonen

Ett inlägg som jag tror väcker någon liten avundsjuka hos en och annan FEM-vän…

---

 

Kommunalrådet i maktens korridorer.

Förra våren gjorde Kommunalrådet ett studiebesök på mitt dåvarande jobb. Idag var det dags för det motsatta – jag gjorde ett besök på Kommunalrådets jobb i Stadshuset. Visserligen har jag varit där tidigare, men det är ändå nåt speciellt att få en egen guidad tur i maktens korridorer. Se alla porträtt i guldramar på gråa gamla gubbar – och två (2) kvinnor, till exempel. Och notera att på Kommunal-rådets kontor arbetas det minsann! Där fick jag emellertid inte fota, vilket var helt förståeligt.

Vi skuttade över gatan till Uppsala Stadsteater där man numera kan luncha rättvisemärkt och vegetariskt. Fika kan man också – te eller kaffe serveras – och till det delade vi på en nöthistoria, som var dagens dessert. För själva fikeriet öppnar först om tre veckor, ungefär. Kommunalrådet bjöd på förtäringen, så nästa gång är det min tur.

Det var så roligt att träffas igen – det var ju ett tag sen. Dessutom är det valår i år och ändå tog sig Kommunalrådet tid att träffa en presumtiv väljare! Nyss kommen från valstugan och med fullt av pins med partibeteckningen i posten var det själv klart att prata val för Kommunalrådet. Men det var jag som ställde frågorna, notera! Och det är väl det jag gillar med Kommunalrådet, att det inte tas för givet vissa saker.

Docka vit docka röd halades fram.

Men vi pratade böcker också. Mest böcker av vår gemensamma författarfavorit Maria Lang. Jag har alla hennes böcker utom två ungdomsböcker hemma i mitt bibliotek; Kommunalrådet har sin samling där nu titlar ”byts ut” mot förstaupplagor…

Så tätnade stämningen och Kommunalrådet halade upp en Maria Langbok. Till mig. Det var Docka vit docka röd, en bok författaren dedicerat till sin systerson Ove Hoffner år 1982. Boken handlar för övrigt om systersonen.

Docka vit docka röd var en bok jag önskade mig och fick till julklapp det året. Jag hade flyttat till Uppsala för att plugga på hösten, men kom hem till föräldrarna för att fira jul. Farmor hade nyligen gått bort och det var väl inte direkt nån uppsluppen julstämning. Jag flydde gärna med min deckare!

En hälsning till mig från Ove Hoffner, Maria Langs systerson!

Kommunalrådet vet att jag äger alla Maria Langs böcker och att jag har läst dem också, men hon bad mig öppna boken… Och där… På titelbladet… hade Maria Langs systerson Ove Hoffner skrivit en hälsning till mig! Till mig!!! 

Vilken otroligt fin gåva att få! Tusen, tusen tack till Ove Hoffner, systerson och Ilona Szatmari Waldau, kommunalråd! BOKEN ska jag naturligtvis läsa på nytt och skriva om på en blogg nära er. Sen ska den ställas in på hedersplats bland mina Maria Lang-böcker.

PS Kommunalrådet bloggar här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Promenad på byn

Ett inlägg om dagens promenad.

Lite sämre väder och regn idag avlöste gårdagens soliga höstdag. Men vad gör det när man är nyfiken och vill se sig om i världen? Vi fick en härlig guidad tur av vår värdinna. Några av bilderna från promenaden kommer här i ett bildspel.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har grundat med wienerbröd till eftermiddagskaffet och snart fortsätter gårdagens Oktoberfest. Vi har det så gott, Gunilla är en fantastisk trevlig och generös värdinna. Koppla av, koppla bort vardagen, det som gör ont. Men också att glädjas en stund åt fin samvaro, vänskap och det som förväntansfullt pirrar i min mage inför ett möte nästa vecka. Ett möte om min framtid…

Livet är kort.

Read Full Post »

Celebert besök på jobbet av pressen

Ett inlägg där Tofflan skriver om dagens besök på jobbet.

Fram och tillbaka har jag funderat på hur jag skulle inleda det här inlägget. Min första tanke var:

Idag på förmiddagen har jag legat bredvid en karl helt frivilligt.

Men med tanke på att Peter Pepp har en hustru och jag en fästmö blir den här inledningen nog bättre:

Idag på förmiddagen fick jag få besök av pressen. Peter Pepp gled inte precis obemärkt in på min miljömärkta arbetsplats parkering i sin svarta Camaro med limegröna detaljer…

Peter i Camaron. Detaljerna är limegröna, men junisolen i kombo med iPhonekameran ger dem en annan färg.

Peter brummade upp till MVM-huset. Tyvärr fanns där ingen ledig parkeringsplats. Jag såg mig därför nödd och tvungen att hoppa in i bilen och lotsa honom till nån ledig plats. Det var som att lägga sig på en utskårad brits, strax ovanför gatuhöjd… Den långa resan, typ en hel minut, var en upplevelse jag inte glömmer i första taget.

Det blev en guidad tur i huset, minus laboratorierna. Peter passade på att ta ett antal genrebilder till arkivet. Men när han inte kunde värja sig blev han själv fotograferad.

Fotografen blir fotograferad in action på institution 1:s balle*.

Vi pratade både jobb och nöje, dåtid och nutid, men sen gick vi för att äta Thailunch. Vi passerade Kunskapsträdgården som invigdes för ett par veckor sedan och jag berättade kort hur den är tänkt och upplagd. Under lunchen blev det en del jobbsnack – åter om såväl då som nu. Det lustiga i kråksången var att jag plötsligt insåg att en kollega från mitt förra arbetsliv satt och lunchade vid bordet bredvid. En kollega ur det snälla lägret. Vilken liten värld det är…

Vi åt kycklingspett, förstås.

En del prat om framtiden blev det dessutom. Det ska bli spännande att se Uppsalanyheter.se utveckla sig till att bli en av Uppsalas bästa lokala nyhetssajt (jag tycker ju att den redan är det, snudd på, men…). Jag hoppas att såväl läsare som annonsörer hittar dit. Peter har satt ett mätbart mål och i skrivande stund går det rakt fram, upp och på det målet.

Så skildes vi strax efter 12.30 för att ta oss till var sitt jobb – jag till kontoret på universitetet, Peter till ett reportage om ett barnevenemang. Skilda världar…

*balle = balkong

Livet är kort. Press och (oppositions)kommunalråd får alltid specialutformade, guidade turer på mitt jobb av mig!

Read Full Post »

Celebert besök på jobbet: Ilona Szatmari Waldau

Nej, Tofflan has not gone political blog, but… Idag har hon haft celebert besök av en av Uppsala kommuns politiker, oppositionskommunalrådet Ilona Szatmari Waldau. Det var sju år sen vi sågs sist, så man kan inte säga att vi är best buddies. Däremot är Ilona Szatmari Waldau en politiker vars blogg och debattartiklar jag gärna läser. Hon steg också många pinnhåll i min aktning när hon i vintras levde en natt som hemlös – när nästan alla andra som skulle pröva på detta tillsammans med henne bangade.

Ilona Szatmari Waldau på väg in på ett av mina kontor. Visst ser det ut som om hon skulle kunna jobba här, kanske forska på nån mystisk alg eller mussla eller kanske försurning..?

Dessutom välkomnar jag de flesta lokala politiker att besöka min fina arbetsplats. Jag är nämligen stolt över den och det hus jag jobbar i. Det är för övrigt bra och viktigt att politiker kommer ut i verkligheten och ser hur vi jobbar, tycker jag. Men det är minst lika bra och viktigt för oss att få visa upp vår verksamhet och vårt universitet.

Vi valsade inte omkring på området direkt, utan jag gav en liten guidad tur i huset. Jag berättade om de institutioner som finns här och om laboratorierna. Här var ganska tomt och öde idag och en av forskarna gav oss ett tänkbart skäl:

Det är fredag…

Men det är även så att många barn har påsklov och då måste föräldrarna också ha det. Dessutom var det disputation på en av mina institutioner idag.

Vi beundrade (?) konsten och hängde över räcket för att se på ryggradssoffan. Jag visade båda mina kontor – jag jobbar ju på två institutioner – och vi satt ner en stund i kontoret på institution 2 där jag berättade vad jag jobbar med just nu, främst intern kommunikation där det finns många delar där det finns utrymme för förbättring och förändring.

Efter min föreläsning (jag tyckte att jag babblade non stop) traskade vi ut i vårsolen bort till Thaistället för att äta lunch. Som vanligt blåste det nordliga vindar, men aprilsolen värmde gott.

Aprilsolen värmde gott.

Det blev en trevlig lunch full av intressanta samtalsämnen som politik, förstås, men också språk, personkult (!), profilering, arbetsgivare, sjukdomar och annat. Jag kände att jag träffade en mycket kunnig person som varken privat eller offentligt väjer för att säga sin åsikt – även om det måste vara med en viss diplomati ibland (det ligger ju i partipolitikens natur).

Nåt officiellt politikerbesök var detta inte, men det var likväl både viktigt och trevligt och nånting jag rekommenderar att testa för den som har möjlighet! Bjud in en politiker till ditt jobb, alltså! Jag lovar dig en annorlunda upplevelse! Och grädde på mitt mos – Ilona Szatmari Waldau äter inte mjölkprodukter – blev upptäckten av denna solros, dock inte uppskjuten av nån aprilsol utan en mer konstgjord sol och värme:

En solros har skjutit upp i ett av våra växthus!

Jag hoppas att cykelturen in till stan gick utan problem med nåt löst grus och att valet av eftermiddagens arbetsuppgift blev att skriva en debattartikel, inte läsa tjocka handlingar. Tack för besöket!

Nån mer politiker som vågar sig på ett besök på min fina arbetsplats innan jag slutar här???

Livet är kort.

Read Full Post »

Fullproppad och matkladdig

Vilken dag! Jorå, tyvärr, tycker säkert somliga, men jag överlevde presentationen. Det fläppaste var emellertid att jag hade förberett ett anförande på fem minuter på engelska och sen skulle jag prata på svenska. Det slutade med att jag svamlade utan manus. Dessutom fick jag krångla på mig en mikrofon med krokar som skulle hakas runt mina elefantöron. Tro det eller ej, men krokarna räckte till! Och som sagt, jag både överlevde och fick frågor, så jag nådde uppenbarligen fram.

Jag syntes trots alla träden. Den här bilden är en detalj ur en tavla på mitt nya arbetsställe.

Efter mötet satt vi kvar en stund ett gäng och jag och fikade och pratade jobb. Jag var sen fräck och frågade M om hon hade tid med en guidad tur på institutionen och det hade hon! Det blev en presentationsrunda som hette duga, bland forskare, professorer, doktorander och på såväl kontor som laboratorier. Alltså, det här universitetet är fantastiskt!!! Här jobbar folk med en massa spännande och angelägna frågor och projekt – men alla är så förbaskat blygsamma. Min roll som kommunikatör blir delvis att få folk att visa upp allt bra de åstadkommer. Jag ska jobba både strategiskt och operativt och det tycker jag är både givande och intressant. Även om jag mest är teoretiker vill jag inte tappa förankringen med verkligheten. Den verklighet som till exempel heter hemsidor och att uppdatera dessa…

Tillbaka på kontoret var klockan redan lunchslagen, men jag behövde besvara några mejl innan jag stack iväg. S tittade in och ville ha med mig till Syltan. Tyvärr fick jag avböja eftersom jag inte kunde avbryta just då. Min intention var dessutom att ta en mack-lunch vid datorn. Väl framme på Syltan – UTAN piruetter idag! – insåg jag att de smörgåsar som fanns kvar att köpa inte lämpade sig att inta vid skrivbordet. Den enda sorten jag kunde äta innehöll nämligen en otroligt kletig räkröra. Såg fru Chef2 sitta ensam och stegade fram och frågade om hon ville ha sällskap. Även hon hade bråttom, så vi lovade att försöka hålla så gott det gick på vett och etikett (det där med att slafsa och prata med mat i munnen, typ). Det gick hyfsat att kombinera, men jag kan berätta att min mobilskärm blev helt kladdig av nån anledning. Just såna är impromptu-möten/luncher kan ge otroligt mycket!

På vägen tillbaka mötte jag A som förirrat sig uppåt mina domäner. Jag tackade så mycket för fredagsunderhållningen han och hans mamma bjöd på och vi samtalade en stund kring ämnena storhandling och mammor.

Eftermiddagen ägnar jag åt att besvara mejl, boka in tider i alla mina tre kalendrar, ringa på ett intressant jobb (ja, jag måste ju) samt kolla in vad problemet är med ett avvikelseformulär som inte vill fungera som det borde.

Read Full Post »

Högt i tak…och mycket vin i såsen…

Ibland när man kommer till ett nytt jobb kan man mötas av en viss försiktighet. Lite avstånd. Man blir betraktad en stund, ett par dar. Jag har blivit en fena på att se hur nya människor ser på mig – och om blicken är skeptisk, vänlig, nyfiken eller avståndstagande. Vid eftermiddagsfikat igår diskuterade vi hur decennier får representera olika stilar och moden. Till och med en av professorerna deltog. Föreställningen om att här råder en strikt hierarki känns inte riktigt applicerbar här. Jag upplever dessutom att institutionen har högt i tak – på flera sätt…

Här är högt i tak – på flera sätt.

I onsdags, när det var min första arbetsdag på nya stället, fick jag en guidad tur av M bland medarbetarna. Problemet var bara att så många var på andra aktiviteter. Inte så många häckade på sina kontor. Därför skrev jag ett mejl till alla dan därpå där jag presenterade mig lite och berättade vad jag ska göra på jobbet samt bjöd in till samtal. Att jag skrev på två språk blev väldigt uppskattat, tror jag!  Nog inser jag med mitt förnuft att jag inte kan intervjua alla 50 personer som arbetar här, men några ska jag i alla fall träffa. Jag har bokat in tre möten/intervjuer hittills. Idag har många kommit förbi mitt kontor för att hälsa och en del har haffat mig i korridorerna. Jag smyger nämligen omkring lite i korridorerna här – av flera skäl. Jag fotar, förstås, men jag känner också in miljön och människorna som arbetar här. Småpratar lite. Lär känna. Hur ska jag annars kunna göra en översyn och ta fram en plan för kommunikationen på institutionen?

Det snöade bara lite fint i morse, men det var fruktansvärt halt och kylan håller i sig. Termometern visade runt -13 grader. I kväll kommer Fästmön – det känns som om det var evigheter sen vi sågs. Det blev ju inte så mycket förra helgen eftersom min mage var i olag. Elias gick tillbaks till skolan i onsdags och jag hörde igår kväll att han var duktig och kämpade med läxorna. Trots att han var hemma och sjuk och borta från skolan ungefär en vecka har han kommit ikapp och kunde lämna in idag. Det tycker jag är jättebra jobbat! För faktum är att jag också tycker att de har ganska många läxor – de går ju bara i andra klass…

I afton blir det fredagspizza, men resten av helgen tänker jag vara kockig och slå på stort i köket. Till lördagsmiddag planerar jag pasta och italiensk färssås med massor av vin. Till söndagen blir det kyckling i gorgonzolasås, serverat till potatisgratäng med massor av vitlök. Anna jobbar som vanligt, två tidiga morgnar, men samtidigt slutar hon också tidigt så vi kanske kan göra nåt på eftermiddagen.  På lördag kväll bänkar vi oss förstås framför TV:n för att se den första deltävlingen i Melodifestivalen 2012  . Jag försöker live-blogga då och jag hoppas att du hänger på och kommenterar – om du inte har nåt bättre för dig! Den som vill kan smyglyssna och smygtitta en minut på bidragen redan nu kan göra det här!

Read Full Post »

Den första dagen: Limegrönt, introduktion och en och annan krumbukt

Varning för lite kissåbajshumor!!!

 

Jepp! Idag är det den första dagen på nya jobbet! Jag har haft fullt sjå att vänja mig vid limegrönt som är den genomgående färgen här. Accentfärgen, så att säga. Inte min favoritnyans, men faktum är att turkos är värre.

Jag fick lite sovmorgon i morse och behövde inte vara här förrän klockan nio. Blev mött av MB som varit vänlig nog att forsla hit min dator. Bara det att somliga hade snott min skärm och den tillhörande kabeladaptern. Det skapade en viss… irritation hos mig eftersom jag hade avtalat med fru Chef2 om att få behålla utrustningen. Efter en del muttrande och några telefonsamtal med en person som tydligen inte hade förstått direktiven lyckades MB få tag i en man med en passande kabel. Sitter därför med en sämre skärm, men den funkar och det är det viktigaste.

Hela förmiddagen gick åt till datorfixande samt att gå runt och hälsa på folk och bli presenterad. Det första namnprovet kring förmiddagsfikabordet klarade jag av, men sen blir det värre… Jag kände mig trots allt väldigt hemma här, mycket tack vare dessa kända figurer som rest hit från mitt sovrum, månntro?

Poo och Pee, Bajs och Kiss, finns även hemma på min säng. Och i mindre format hänger de från backspegeln i bilen också! 

En stund före lunch tog M över och gav mig lite introduktion. För trots att jag har varit ”i företaget” i fem månader har jag inte fått veta allt. Skälet till det var ju att jag kom hit för att få kompetensutveckling i praktiken och som ”praktikant” behöver man inte veta allt.

Lunchen intog jag på områdets förnämliga thairestaurang i sällskap med Olof Palme. Åter på kontoret kollade jag av inkomna mejl samt mejlade lite kors och tvärs. Vi diskuterade telefon, sladdar, skrivare och diverse annat praktiskt och jag bokade in saker i den elektroniska kalendern. När M hade telefonerat klart skyndade hon sig att vidarekoppla telefonen och så fick jag en guidad tur i huset.

Huset är alldeles nybyggt och institutionen har inte ”bott” här mer än cirka ett halvår. Jag har ett kontor på femte och högsta våningen och har utsikt över… Friskis & Svettis… Hmm, hmm… Här är underbart ljust och öppet, men alla har kontor där man kan stänga en dörr om sig. Alla väggar och dörrar utåt de gemensamma utrymmena och korridorerna är av glas, så man får inte sitt och peta i näsan eller nåt och tro att ingen ser en. Här är lugnt och ändå folk i rörelse, vilket gör att jag tror att det ska gå alldeles utmärkt för mig att få skrivro. Ytterligare ett plus är fina och ergonomiska kontorsmöbler – jag har äntligen fått ett höj- och sänkbart skrivbord, vilket min rygg framför allt tackar för! Jag har en stark och bestämd känsla att jag ska trivas här. Mycket.

Jag har en bestämd känsla att jag ska trivas här. Alla får verkar vara hemma. 

Nu sitter jag och skriver ner mina allra första intryck. Tankearbetet har jag redan påbörjat om hur jag ska angripa uppgiften. Den här första halva veckan blir det nog mest att försöka få till det praktiska, men som sagt, tankarna har redan börjat rulla kring hur jag ska göra min översyn och vad jag ska prioritera att producera rent praktiskt. Bredvid datorn har jag ett alldeles nytt kollegieblock och en statligt blå Ballografpenna som jag använder för att då och då kasta ner några frågor eller kom-ihåg. Ibland är det nämligen lättare att göra det för hand, tycker jag.

Även här verkar alla snälla och trevliga och sociala utan att vara påträngande. M har jag fattat tycke för alldeles genast – det är en sån där person som kan och vet allt om institutionen och som är jordnära. Dessutom svär M som en borstbindare, vilket förstärker intrycket av en person som det inte är några krumbukter med.

Nåt som det däremot tycks vara en del krumbukter med är den konstnärliga utsmyckningen av lokalerna. Här ett smakprov på en sådan… krumbukt. Och jag kan tala om att min hjärna gör krumbukter efter denna första dag på nya jobbet. Undras om jag kommer ihåg nånting i morgon..?

Krumbukter i husets konstnärliga utsmyckning. 

Read Full Post »

Resecentrums utemiljö prisas

Miljön är trivsam, estetisk och välfungerande. Så lyder motiveringen som till att det är Resecentrums utemiljö som får lokalblaskans Stadsmiljöpris i år.

För sjätte gången delas priset ut. Och det som prisas är Centralpassagen, Järnvägsparken och Kungsgatan, det vill säga miljön kring stans Resecentrum. Lokalblaskan har grundat sin motivering på såväl konst som funktion – och så planteringar. Totalt får de tre upphovsmännen 25 000 pix att dela på.

Lustifikt och annorlunda konstverk.

                                                                                                                                                           Själv fick jag en guidad tur av Elias för en dag i maj. Det var riktigt roligt att se hur fint det har blivit. Hela centrumet känns emellertid inte helt färdigställt ännu och jag tror att man kanske ska se över vissa saker så att de till exempel anpassas bättre för personer med funktionshinder. För övrigt tycker jag att vi kan vara stolta över vårt nya Resecentrum. Men när man läser kommentarerna till UNT:s artikel på nätet undrar man om vi är en samling gnällspikar…

Här springer den unge guiden uppför en jättetrappa. Men det ska finnas rulltrappa och hissar också.

Read Full Post »