Arg

Ett inlägg om ilska.

Uppdaterat inlägg: Jag glömde skriva att jag också är arg på alla skitdåliga plastkassar som bara går sönder, allra helst när man använder dem för kompostavfall. Avfall, som då rinner i hinkar, på golv och på kläder när man ska byta påshelvete!…

När det hade gått några timmar idag insåg jag att jag är arg. Jag är jättearg. Fullkomligt skitförbannad. På det mesta och de flesta. Fast egentligen inte. Det är väl den allmänna frustrationen över tillvarons jävlighet. Mycket av det/dem jag är arg på kan jag inte åtgärda/förändra. Då gäller det väl bara att gilla läget. Eller?

Jag är skitarg.

Jag är till exempel skitarg på…

• ungar, som hela tiden måste utstöta oljud i affären och på andra offentliga platser. Vad är det för fel med att prata?
• folk, som skriker i sina mobiler. Sänk rösten eller köp en ny mobil! Eller skaffa hörapparat! Sms:a. Jag vill inte höra era privata samtal!
• personalavdelningen, som inte kan posta papper förrän samma dag jag behöver ha dessa papper i min hand. Varför? Jag fattar inte!
• chefen, som mejlade idag och undrade var pappret är som jag skulle skriva på och skicka in. Jag skickade det för farao för nästan fyra veckor sen. Till personalavdelningen, för det var ju det som stod på det!
• människor, som låtsas vara så förstående och som sen kommer och ber om nån sorts jävla undantag för just dem. Som om de skulle vara heligare än andra…
• myndigheter, som inte kan informera ordentligt på sina webbplatser och inte heller ha en vettig kommunikation mejlledes med samhällsmedborgare. Vilken TUR att jag inte är dement, att jag är svensk, att jag inte är förståndshandikappad, att jag inte har dyslexi och att jag har datakunskaper som är liiite högre än vanliga användare.
• iPhone 5, som vägrar skicka bilder direkt från bildalbumet upp till Twitter. Jag har till och med installerat om appen.
• människor, som bara ska anmärka på varenda jäkla ord jag skriver. Sluta läs om det stör dig så mycket!

Så! Nu har jag lättat på trycket och pyst. Rejält. Hur brukar du göra när du är arg??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Första semesterDAGEN

Två viktiga ärenden hade jag idag på stan. Och som vanligt tvingade jag med Fästmön, annars pallar jag inte stan. Faktum är jag bara blev skitarg två gånger och irriterad en gång, nej, två gånger.

Arg som ett bi blev jag av GodEls säljare som kastar sig på en och avbryter en mitt i en dialog. Så gör inte ens barn så ofta nu för tiden. Två gånger hände detta och jag såg rött båda gångerna. Idioter! Jag vill kunna gå på stan med Anna utan att bli antastad av gatuförsäljare! Byt namn till IrriteraEnHelDel, tycker jag. Blev tvungen att coola ner med en liten glass.

Var sin liten glass.

Vi intog glassen vid floden under tak. Och det var tur det, för det kom ju förstås en skur. Började frysa som 17. En synnerligen irriterande unge sprang fram och tillbaka och hoppade nästan i ån, utan att hans pappa med kompis ägnade honom ens en blick. I samma stund kom också första jobbsamtalet. Det var till Anna, så nu måste vi ta en tur till hennes jobb i morgon.

Det viktigaste ärendet var att köpa en födelsdagspresent till mamma. Och det gick hur bra som helst på Hallbergs guld. Där träffade jag för övrigt duktiga C som jag tror är deras bästa säljare nånsin UTAN ATT VARA PÅFLUGEN!.. Hoppas hon kom ihåg att hälsa hem till mamma E och pappa T!

Till mamma.

Vi kikade på klockor och böcker, men de senare var för dyra. Det blev i stället en bok för 50 pix på antikavariat samt fyra pocketar-betala-för-tre. Pocketböckerna delade vi på och tog två var. Så allt som allt hamnade dess böcker i min rygga:

Två turkosa böcker och en grön. Strindbergs stjärna, längst till höger, gav jag bara 50 spänn för på antikvariat.

För att jag skulle orka med att få håret klippt tog vi sen en fika. Det blev Broströms som fick den äran att bjuda oss på cappuccino, bullar och en kaka.

Fiiika.

Anna var så söt så hon skippade kakan och gick direkt på kanelbullen.

Söt flicka i solen.

Så blev det dags för mig att lämna Anna för en stund. Jag gick till frissan för att få bakhuvet och sidorna rakade. Skämt åsido, håret skulle klippas och det skulle bli extra kort eftersom jag ju snart ska ligga i en sjuksäng och gnussa bakhuvud. Och kort blev det… Jag är nöjd!

Anna tyckte att jag dröjde länge så hon kom och hämtade mig. Solen dröjde också sig kvar ovanligt länge, så vi beslöt att besöka tant Katalin och ta en kall öl. Vi hittade underbara rökfria bord på uteserveringen. TACK, Katalin!

Rökfria bord på uteserveringen. Skönt!

Jag skrattar alltid elakt för mig själv och berättar för alla som gitter höra på anekdoten om en viss mycket liten man som försökte boka bord hos Katalin via mejl. När han aldrig fick nån bekräftelse gjorde han som vi vanliga människor gör, ringer. På frågan varför de inte hade svarat på hans mejl svarade kvinnan, troligen Katalin själv:

Det här är en restaurang, inget kontor.

Vi tog var sin kupa Staropramen. Härligt i solen…

Två kupor öl satt fint i julisolen.

Jag tittade på mina inköp och kände mig mycket nöjd samt signerade en bok.

Jag signerade en bok.

Så började det dra sig mot middagsdags. Vi hade pratat om Kinamat, men kände inte för att hoppa in i mörkret. Frissan hade tipsat om ett ställe på Svartbäcksgatan. Tyvärr satte min onda häl stopp för så mycket promenerande, så det blev en pizza på Lucullus. Minst hundra år sen jag åt där!

Anna åt också pizza på ”Luckan”. 

Vi satte oss inomhus och det var tur för alldeles strax började det… ösregna…

Min pizza var god och mycket ostig.

Vi väntade på bussen hem ganska länge, ihopträngda i en busskur. Jag vägrade ta på mig jackan och blev synnerligen irriterad på en kille som pratade med megafonröst i sin mobil. Snälla sluta!

Jag är inte intresserad av att höra
att din flickväns mamma måste sätta in 300 spänn
på kontot för att ni annars inte kan gå på bio i kväll!

Hemma i New Village blev jag mitt ordentliga jag igen och startade en maskin jeanstvätt och betalade fyra räkningar.

Vår första semesterdag är snart till ända, men vi rundar nog av med nån film eller nåt på TV, kanske…

I morgon åker vi till Himlen och på onsdag blir det utflykt till en butik på landet.

Read Full Post »

Klibbigt, elakheter och vänskap

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.

Idag väntar nya äventyr. Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »

Nu är det slut på veckan…

Klockan hade knappt passerat 16 när jag styrde kosan hem till New Village. Det var mörkt ute och små regndroppar trillade mot kinderna som tårar. Nej, jag ville inte alls åka hem till en kall och ödslig lägenhet. Men så blev det, för jag hade lite saker jag behövde göra hemma. Det blev i alla fall en mysig stund vid Fästmöns köksbord med kaffe, pepparkaka och ädelost – fast sen när hon talade om vad ostdoften påminde om, bröts myset av att hon och jag och Linn flabbade som de tokor vi är! Sen glodde vi i reklam från tre olika smyckesaffärer och önskade oss det ena smycket efter det andra – dyra som f*n skulle de vara. Anna toppade med ett diamanthalsband på närmare 125 000. Detta medan Linn knåpade på sin önskelista – hon fyller ju år i början av december.

Nu är en maskin är tvättad och hängd, maskin nummer två kör jeans. Jag har pratat med mamma, som jag visste skulle känna sig ensam idag när det är söndag och trist. Hon var trött och lite hängig och hade gått i morgonrock hela dan.

Det gjorde du rätt i!

sa jag. För jag tycker att mammor ska få göra som de vill när de är gamla och inte bry sig om vad omgivningen tycker och tänker.

Stolt är jag, för jag har kokat kalkonwienerkorv enligt Annas instruktioner och det var lätt, gick fort och blev gott! Det smakade som de där kokta korvarna i prassligt papper jag fick på vinterkvällarna av pappa. Då, när vi gick på Storgatan i den där småländska staden där alla verkligen var fruktansvärt snåla (så där som inte riktigt tror, fast man säger att smålänningar är). Antingen var vi på jakt efter julklappar till mamma eller så var jag med pappa ute på jobb, medan  mamma var på sjukhus. Troligen det senare. Men just den där smaken av kokt korv har jag ett varmt och gott minne av! Den lilla flickan (= jag) skulle ju ha nåt att äta och pappa var inte heller nån mästerkock. Det har jag ärvt, liksom…

En smak av vinterkvällar med pappa…

                                                                                                                                                                 Jag sitter och tänker att veckan snart är slut och att jag ska säkerhetskopiera några filer innan jag slänger mig i fåtöljen för att göra mig trött med nåt trist TV-program. Tungan är full av blåsor och jag undrar vad det är jag inte tål nu eller om jag har fått nån ny brist. Lägenheten är kall och i morgon blir den ännu kallare när värme och varmvatten ska vara avstängt mellan klockan åtta och klockan 22. Men asså, måste de göra fjärrvärmearbeten när det så gott som är vinter??? Jag har förvarnat Anna om att jag kanske kommer flygande i morgon kväll ifall jag snudd på fryser ihjäl här hemma. Det blir några mil att köra till jobbet på tisdagsmorgonen i såna fall, men hellre det än att bli utan röv. För det är ju röven man fryser av sig när det är kallt.

Nya grannarna har satt en lapp på anslagstavlan nere i trapphuset om att de renoverar och hoppas att de inte stör för mycket. Det var omtänksamt! Tänk om somliga hade gjort nåt liknande när de renoverade under mitt sovrum ett antal helgmorgnar. Då var jag väldigt jämn i munnen, så att säga. Jag log inte en enda gång. Jag var skitarg. Jag knackade i elementet när de började spika före klockan nio en söndagsmorgon och puckona knackade tillbaka som om det var nån rolig lek vi lekte. Sen började nån annan i huset knacka också. Det är visst deras sätt att kommunicera med mig. De knackar. Eller springer med listor eller skriver illa stavade brev utan att ha alla fakta och lägger i min postbox. Tröttsamt…

På tal om tröttsamt… Sjukstugan i Backen söker ny chef till en av sina verksamheter. Om man skulle ta att anmäla sitt intresse för tjänsten. Den är vakant sedan ett tag tillbaka eftersom man har mankvinnövrerat ut tidigare befattningshavare. Undras vad man skyllde denna för att ha gjort för tok. Jag menar, det måste vara nåt rejält fantasifullt med tok om man petar bort nån för att tillfälligt återta nån annan som gjort tok på riktigt. Att sen låtsas som om det är tillfälligt är ju bara larvigt. Det här har vi, några stycken, slagit vad om skulle ske så vi klappar oss på knäna och vet inte om vi ska skratta eller gråta. Eller, som sagt, kanske anmäla vårt intresse för tjänsten. Vi börjar ju bli en klunga vi också nu, vi som inte är groupiesar.

Nej, nu ska jag gå och hänga upp blöta jeans. Dra dem rätt form och låtsas att det är nåt annat jag drar i. Hårt och illvilligt. Vem f*n sa att jag är snäll? Det är fel.

Read Full Post »

A-kassan ger och a-kassan tar, som sagt…

Idag har jag haft ett svart moln som sällskap över huvet. Jag har varit skitarg hela dan. Och inte blev det bättre av att jag fick en betalningspåminnelse (!) från min a-kassa. Alltså det handlar om att a-kassan ger med ena handen – och tar tillbaka med den andra.

Jag har bloggat om det här förut. Att a-kassan ger och tar och inte kan skicka rätt summa på sina räkningar till mig. För som arbetslös ska jag betala 21 kronor mindre i månaden. Det har jag nu gjort sen jag upptäckte det hela. Fast nu har jag inte varit arbetslös. Bara största delen av tiden, men inte 4 x 40 timmar = 160 timmar i månaden. Vissa månader har jag bara varit arbetslös 159 timmar.

Gissa om jag gick i taket när jag hittade påminnelsen i min postbox i eftermiddags. Där stod, i mer eller mindre hotfulla ordalag, att om jag inte betalade SKTF:s a-kassa de 18 (!) kronor jag är skyldig dem kan jag bli utesluten! Hu så hemskt! (Det är nästan så jag önskar det…)

Naturligtvis ringde jag upp a-kassan så snart jag kunde. Efter en kvart fick jag kontakt. Jag förklarade ärendet och personen på a-kassan började söka efter min ”skuld”.

Det står ju här att det gäller juni månad,

sa jag och blev omedelbart avsnäst:

Om du lyssnar på vad jag säger, så kan det handla om vilken månad som helst.

Eh? Jag fattar inget! Hur kan det handla om vilken månad som helst när SKTF:s a-kassa i brevet till mig har angett att det handlar om juni månad???

Jag var ganska förbannad vid det här laget. Och inte blev jag gladare när jag fick höra att jag skulle betala ordinarie avgift till a-kassan eftersom jag hade jobbat i juni. Va? Jobbat? Ja, jag har under sex månader skrivit sex (6) blogginlägg mot betalning. Detta har jag nogsamt angett på mitt a-kassekort innan jag skickat in det. En följd blev att a-kassan då begärde in arbetsgivarintyg från Blogvertiser, som jag skrivet på uppdrag av. Jag har alltså inte mörkat nånting. Men nu får a-kassan det till att eftersom jag faktiskt har jobbat lite varje månad så är jag plötsligt inte skyldig dem enbart 18 kronor utan 147 kronor. Kom människan på a-kassan fram till under vårt samtal.

I efterhand har jag försökt klura ut hur hon har räknat, men inte lyckats. För det är ju inte så att jag har jobbat VARJE månad under sex månaders tid utan ibland två timmar en månad och ingen timme en annan. Hur blir avgiften till a-kassan då?

Att sen människan har mage att tala om för mig att SKTF har en av de lägsta a-kasseavgifterna hjälper ju inte mig ett smack. Skulle detta göra mig gladare eller vad trodde hon?

Nu varken orkar eller tänker jag bråka mer om det här utan i morgon ska jag sätta mig och betala in 147 kronor till SKTF:s a-kassa. Jag har varit ärlig och angett de sex (6) timmar jag har arbetat, men det är tydligen bara myglare och fifflare och bidragsfuskare som klarar sig. Den som är ärlig får betala till a-kassan trots att man får ersättning därifrån. Var finns logiken?

Till SKTF:s a-kassa kan jag bara säga att dessa 147 kronor svider som f*n. Nån a-kassa på 80 procent av min inkomst har jag aldrig fått, brutto från er har varit mindre än 50 procent, netto mindre än 30 procent av min förra lön. Tack så hemskt mycket! Så snart jag har möjlighet ska jag byta fackförbund.

Jag har hört flera personer klaga på just SKTF:s a-kassa – såväl medlemmar som anställda på Arbetsförmedlingen. Man har sagt att

[…] SKTF:s a-kassa är en av två väldigt osmidiga a-kassor. Det är alltid krångel och problem där. […]

Att ni inte skäms att skinna era arbetslösa medlemmar, som betalat till er varje månad i över 20 år, på dessa kronor.

Ni verkar inte vilja att vi arbetslösa ska jobba. Om jag hade jobbat flera timmar än sex (6) på ett halvår hade jag givetvis funnit mig i att betala full a-kasseavgift samt att få reducerad ersättning från er. Nu tänker jag överväga huruvida jag ska fortsätta vara ärlig eller inte. För, SKTF:s a-kassa, jag kan inte överleva på den ersättning jag får från er.

Read Full Post »

Trist hotell och schlagerkväll

Efter att ha träffat på en modig morsa som väntade på sin son som skulle anlända ensam, med SJ-tåg (hoppas verkligen det gick bra!), tuffade vi så iväg till Stockholm och Pride. Det var nära till hotellet från Centralen – och det är när från hotellet till Kungsan, för närvarande Pride Park.

Hotellet blev en ganska stor besvikelse. Nu ska vi ju inte häcka här inne utan vara ute på skoj, men ändå. Rummet var fruktansvärt opersonligt. Min sänglampa fungerade inte – tur att jag var så trött i natt att jag inte orkade läsa. Sängarna är två och Fästmön föste genast ihop dem. Bara det att de har ett rejält förargligt mellanrum som inte går att åtgärda.

Redan på tåget blev vi varnade per sms och per cyberspace om att vi kanske inte skulle kunna komma in på schlagerkvällen för att det var fullt med folk. Jag eldade förstås upp mig och blev skitarg. Men vi kom in! Och vi hade dejt med det här trevliga paret, herr och fru Hatt!

Herr och fru hatt iförda för kvällen anpassade huvudbonader, han i kamouflagefärgad, militant keps, hon i otroligt vacker tiara.

                                                                                                                                                               Först delen av schlagerkvällen var rätt OK. Men det var verkligen fullt med folk och vid bajamajorna var det smått kaotiskt. Men får såna som mig har nöden ingen lag och jag var tvungen att genomlida folkmassornas trängsel vid två tillfällen. Det blev ett andningshål i verklig mening när vår kvartett fick sätta sig ned och äta middag framåt kvällen i en paus.

Under middagen kände jag nåns blick på mig – och HEPP! – där stod Nillan och Anna! Vi hoppas kunna stråla samman med dem nån gång under dessa dagar i Stan.

Schlagerkvällen då? Nja, den var en besvikelse, tyckte jag. Det blev aldrig det sedvanliga trycket som brukar infinna sig. Ingen dansade på några bord, folk blev bara fulla och hällde ut såväl champange som öl på min högerfot, trampade mig på min vänstra fot och hällde potatisklyftor på min rygg. Något fart blev det när äkta schlagerartister som Towa Carsson, Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist rev av C’est la vie, när Anna Book ylade ABC, Shirley’s angels gastade loss och när Kikki Danielsson körde ett par av sina låtar. Men sen blev det liksom inget mer än en stor besvikelse för mig. Sorry, men det här var den sämsta schlagerkvällen jag har varit med om!

Det var roligare att se på himlen än på artister som man inte visste vilka de var.

                                                                                                                                                                      Tur att jag hade ett sånt trevligt sällskap! Och ett sånt välklätt sådant! Min kära var iförd sin chica leoparmönstrade och hon är så fin i den!

Så chic, min lilla leopard!

                                                                                                                                                                   Vi strosade runt lite när Hattarna hade lämnat oss. Vilade ut på en bänk och lyssnade på skrålet. Jag var otroligt matt, för jag har förlorat mycket blod under de senaste dygnen. Och ja, jag ska ringa min läkare när jag kommer hem, men nej, jag har ett nytt liv som börjar den 1 september och jag tänker inte låta nåt förstöra den chansen.

Största behållningen av kvällen var nog att spana på folk och deras stil- och smaklösa kläder. Blommigt och blommigt och blommigt, till exempel, tycker jag har en tendens att bli lite för mycket. En kille visade sina kalsonger och jag trodde det var råttor på dem. Det visade sig vara älgar, men det var lika fult och äckligt som råttor, tycker jag. Och varför ska man visa sina kalsonger? Jag vill då rakt inte se dem!

Vi gick hem till hotellet och satte oss i baren och filosoferade och tittade upp i taket med ögonen åt ett sällskap. Sällskapet bestod av en bög och en fem, sex alltför lättklädda spinkiga flickor varav en höll låda hela tiden med megafonröst. Ja, ja…

Taket i hotellbaren. Notera till vänster de julpyntsakiga ljusdekorationerna. Varför, liksom?

                                                                                                                                                                  Det blev var sin öl och en skål med torrostade nötter. Eftersom det visade sig att vi inte får använda presentkortet jag vann i en tävling där jag bloggade om en hotellupplevelse, gissar jag att vi får göra slut på de tusen kronorna på en middag här nån kväll. Suck, för här är liiite trist…

Var sin sån här fick avsluta kvällen för oss.

                                                                                                                                                                   Idag har vi grundat med en liten sovmorgon till klockan nio samt en rejäl frukost. Dagens äventyr är inte riktigt planerade än, men det blir en tur till Fotografiska och kanske middag i Gamla stan. Kanske, som sagt. Om den där Tofflan slutar blogga snart…

En bra start på dagen. Stor, om inte annat…

                                                                                                                                                                  Nu säger vi tack och hej för dan, troligen! Men var inte orolig, Spejaren är alltid tillbaka i form av skoningslösa rapporter på en blogg nära dig.

Spejaren har stängt för uppdrag.

Read Full Post »