Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘zombie’

Ett blandat inlägg.


Den här helgen
hade jag helst av allt velat gå omkring i mjukisbrax och bara varit. Och visst har jag gjort det stora delar av helgen, men… När man jobbar som kontorsråtta på heltid på annan ort och pendlar, blir vardagarna snabbt fyllda. Det är alltid nåt

måste

efter jobbet, som att handla eller tvätta eller betala räkningar. Sen ska man äta nåt litet – vilket ska tillredas och så ska det diskas. Möjligen hinner jag se nåt ett TV-program eller läsa några sidor innan det är dags att gå och lägga sig.

Rutigt och randigt

Rutigt och randigt. Det rutiga är Annas julklappspyjamasbyxa, det randiga tyget på hennes kökssoffa.


På helgerna
är det därför så mycket som ska hinnas med. Det där

andra

som man inte hinner eller orkar göra måndag till fredag. Städa, till exempel. Eller storhandla.

Främsta prio för mig på helgerna är emellertid familjen. Men inte ens familjen hinner jag riktigt med, känner jag. För det är ju som sagt alltid nåt

annat

jag behöver fixa under helgen också.

Igår åkte jag ut till Himlen på eftermiddagen. Fullastad som en packåsna. Fästmön kan ju inte rimligtvis släpa alla sina prylar från en längre vistelse hos mig i New Village först till jobbet, sen på bussen. Anna är så duktig att hon promenerar till sitt jobb de dagar vi inte kan samåka. Då funkar det inte att ha tunga väskor att släpa på.

När jag åker till Himlen en helg har jag då först delar av Annas prylar och sen mina egna. Lapdancen* följer med och den är mer släpbar än bärbar. Sen ska jag ha necessär, ett ombyte, min bok på gång, kanske nåt drickbart och – HEPP! – så var ryggsäcken väldigt tung.

Vi hade en bra och slapp helg. Jag kände mig jätteslapp! Först åkte vi och handlade. Sen kunde jag ligga på soffan och läsa en stund. Anna fixade underbart god mat – som vanligt. Det är en njutning att äta hemlagat, det gör jag typ en eller två gånger i månaden. Ja, alltså hemlagat av nån annan hand än min. Min egen hand lagar jag inte så mycket mat med, förresten. Det blir när Anna är här på helgen, ungefär.

Resten av kvällen slappade vi båda två i var sin soffa. Vi kollade på Leif Andrée och hans medstjärnor på Slottet. Sen fastnade vi i nån obegriplig film där folk blev slajsade av laserstrålar eller zombier. Jag fattade inte mycket, men sent blev det innan vi kom i säng. Läste nåt kapitel innan sömnen tog överhanden.

Sovmorgon idag. Underbart! Anna fixade äggfrukost. Jag satt vid Lapdancen en stund efter frukosten, men Annas trådlösa nätverket är väldigt instabilt, så det blev bara lite smått gjort.

Innan jag for hem till New Village blev det en sväng till bästa ICA-affären – ICA Solen i Förorten. Anna hängde med, för det är ju alltid nåt som fattas i kyl, frys eller skåp när alla fyra ”barnen” är hemma. Jag passade på att utnyttja en av mina kuponger från Boxholmsost som jag vann. Det blev den här osten, som jag aldrig har provat tidigare:

Boxholms chiliost

Boxholms chiliost – mild, men het. Den ser jag fram emot att smaka på.


Stannade till vid apoteket
på vägen hem och hämtade ut medicin. Lottot lämnade jag också in och mamma och jag hade vunnit hela 60 kronor! När jag hade packat upp hemma i New Village slog jag lilla mamma en signal och tillbringade runt en halvtimme med henne i telefonen. Jag vet hur det är när man känner sig opratad efter en hel ensam helg. Jag har det i färskt minne, inte bara helgdagar, utan oändliga vardagar när

alla andra

jobbar utom jag…

Tvättmaskinen tvättar grönt just nu. När tvätten är hängd ska jag äta söndagsmiddag – kycklingchorizo med bröd och räksallad – den senare ska jag försöka fånga innan den går ut ur kylskåpet av sig själv, tänkte jag. Jag har duschat och tvättat håret och plockat fram rena kläder till i morgon.

Resten av min kväll planerar jag att läsa och glo på TV och inte göra nånting annat mer än samla krafter inför en arbetsvecka. Jag ser inte fram emot att köra i vinterväglag och mörker, kan jag meddela. Pendeltåg är inte att tänka på – det räcker med en snöflinga så står tågen stilla, ungefär. Dessutom pallar jag inte att åka UL-buss in till stan. Dyrt, sura chaufförer och fullt av människor som snorar, hostar och luktar illa.


*lapdancen = min största laptop


Livet är kort.

Read Full Post »

En bloggpost om post.


I morse vaknade jag klockan 4.15.
Det var stört omöjligt att somna om. Var uppe en sväng på toa och försökte sen sova lite till, men sömnen ville inte infinna sig. Mitt alarm står på 6.30 när jag jobbar. Vanligen brukar jag vakna 6.15. Så två timmar tidigare än vanligt, alltså. Jag lär vara en zombie i kväll.

trött

En Toffelzombie.


Smarta brevbäraren
hade ju tryckt in alldeles för mycket post och paket i min postbox igår. Det är ju lätt för brevbäraren att göra eftersom h*n öppnar hela fronten på postboxskåpet. Själv kunde jag inte vrida om min nyckel eftersom det låg ett paket i vägen och blockerade låset från att snurra runt i min box. Vilken tur att ordföranden i bostadsrättsföreningen är hjälpsam! Nån gång sent igår kväll var han hit, öppnade skåpet och hängde min post i en påse på ytterdörren. Snacka om service! Brevbäraren, däremot, har jag lust att ta ett rejält snack med… Du skulle ha sett den arga lappen jag skrev igår som jag tänkte tejpa upp idag… (Jag kastade den nyss, men det är väldigt lätt att skriva en ny. Man ska inte reta upp mig just nu.)

Nåja, eftersom jag vaknade så tidigt fick jag i alla fall tid att betala en räkning. Det stora paketet som blockerade låset i min postbox har jag öppnat och innehållet har jag gömt – det var ju julklappar!

Efter allt strul hittills den här veckan har jag inte lyckats få iväg ett födelsedagspaket till en synnerligen god vän som fyller år på söndag. Jag får försöka i kväll, men chansen att det kommer fram till mottagaren via snigelpost på fredag är ju minimal. Fast då har vännen möjligen nånting att slita upp i nästa vecka, i alla fall. Om vännen nu får upp sin brevlåda – brevbäraren kanske har TRYCKT ner alltför mycket i den också. Vad vet jag, vad vet jag. Brevlådor vid hus är för övrigt större än postboxar, så där kan man ju trycka ner riktigt mycket. (Och det där var lite ironi igen.)

Paket fr Posten

Posten, posten… (Jag kan ju inte lägga ut nån bild på paketet i min postbox eftersom det innehåller julklappar.)


Inte ett pip
har jag hört om klockan heller. Ska det vara så svårt att ringa och lämna besked så att jag vet om den är klar för avhämtning eller om den kanske måste skickas iväg för byte av del??? Nu är det ju definitivt inte början av veckan längre utan slutet…

Nej, nån bra vecka har denna inte varit – hittills. Som grädde på moset fick jag häromdan ett surt mejl från en läsare. Uppenbarligen tror vissa människor att jag sitter och bloggar dagarna i ända. Det kanske jag kunde göra förut när jag inte jobbade, men inte nu. Att få höra att jag är halvtaskig (!) kändes faktiskt heltaskigt! Jag besvarade mejlet härom kvällen och förklarade hur jag tror att saker och ting ligger till. Nåt svar har jag inte fått. Det är så lätt att lägga sten på andras bördor, men tydligen väldigt svårt att säga

Förlåt för min förhastade slutsats!

Det är mejl som ovan som ger mig ytterligare skäl till att sluta blogga. Jag tror att det blir så snart. Eller möjligen att jag gör bloggen helt privat. Det är så många som snokar omkring här som bara vill mig illa.

Har knappt lyckats trycka i mig morgonens frukost – yoghurt med müsli. Stressen sitter som ett lock i svalget. Eller som ett paket som blockerar möjligheten att öppna låset…


Livet är kort. I morgon är det fredag. TACK och lov!

Read Full Post »

Morgonmänniska eller kvällsmänniska? Vi människor brukar gilla att klassificera oss själva. När det gäller den tid på dygnet vi är piggast bruka vi säga att vi antingen är morgonmänniskor eller kvällsmänniskor alt. nattugglor. Själv tillhör jag kategorin morgonmänniskor. Jag funkar bäst på morgonen, får mest och bäst saker gjorda på förmiddagen. Och så är jag rätt kvällstrött.

Men även solen har fläckar, är det bara att inse. För till och med jag kan vända på dygnet – som jag till exempel gjorde den sista veckan jag var sjukskriven efter operationen. Då började jag må bra och hade inte så ont. Det var roligt – och kändes lite förbjudet!.. – att sitta uppe på nätterna och glo på film. Dessutom är det så att jag oftare än man kan tro är en zombie på morgonen – åtminstone mellan klockan sex och sju, min första vakna timma…

Tofflan m solbrilloro skägg

Zombie-Tofflan.


Vad grundar jag detta på
, att jag är en zombie den första vakna timman? En grej är att jag svarar på både tilltal och frågor – men sen kommer jag inte ihåg varken tilltal/frågor eller mina egna svar. En annan, ganska vanlig sak jag också gör är att jag låser in folk. Med folk menar jag i det här fallet min mamma och min Fästmö. När de är på besök hos mig händer det att jag ofta är den som ger mig av ensam och först på morgonen. ÄNDÅ pillar jag ner piggen till nedre dörrlåset, låser det samt låser den övre låset. Jag låser alltså in min gäst. För om hon vill komma ut sen måste hon använda både nyckeln till nedre låset och nyckeln till övre låset – från insidan. Min mamma lider av klaustrofobi, bland en massa andra saker, och hon får naturligtvis svår panik när hon upptäcker att hon är inlåst. Anna, däremot, brukar antingen skratta åt mig och messa

Tyckte du att jag skulle skita i att gå och jobba och stanna hemma idag i stället eftersom du låste in mig? *gubbe med pussmun alt. gubbe med hjärtor till ögon*

eller bli irriterad eftersom hon är lite sen

Var du trött i morse? Jag var inlåst och blev rätt stressad eftersom jag hade en buss att passa. *sur gubbe*

Igår morse var jag för övrigt fullt påklädd – skor, dunjacka och handskar, jobbväskan på axeln och skopåsen i handen – och på väg ut genom ytterdörren när jag kom på att jag inte hade skrivit nån morgonlapp till Anna. Jag skriver ALLTID morgonlappar till Anna med små hälsningar, ibland väderleksrapporter, någon gång ber jag om handlingshjälp. Men mest är det några triviala rader som avslutas med att jag –  och detta är inte trivialt! – skriver pussar samt att jag älskar henne. För tänk – TÄNK! – om livet är så kort att det inte varar till kvällen eller nästa gång vi ses? Jag vill att hon ska veta vad hon betyder för mig. Och nu vet du som har läst hela det här inlägget det också.

Vad är du för en sort – morgonmänniska eller nattuggla??? Eller zombie..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för ord som kan väcka anstöt!!! (Jaa, f*n, när jag tänker på det verkar det som om det mesta jag skriver väcker anstöt. Till och med när jag beskriver mina egna känslor. Som om DET skulle handla om nån annan… Tröttsamt!)


I morse var det första gången
sen jag började jobba i september som jag vaknade med ett

Nej!

Men det handlar fortfarande inte om att jag inte trivs på jobbet – jag älskar mitt jobb – utan att jag är trött och sliten. Nog trodde jag att jag skulle palla att jobba hela sommaren. Nu har jag insett att jag inte gör det. Jag skulle inte kunna ge lika mycket som jag har gett hittills och jag tycker att det börjar gå trögt att komma upp om morgnarna.

En av få blommor som inte låg ner i morse.


Till och med det höga gräset
och de flesta blommor här utanför ville inte resa sig idag utan låg ner. Men det handlar nog om att det har regnat. Det regnar fortfarande och temperaturen har sjunkit mycket. Tills vidare är det OK för min del, jag jobbar ju. Fast från måndag kan det bli fint väder, tycker jag nog.

I morse var vi inte bara jättetrötta utan ganska observanta. Vi skrattade åt en dam med hund som vi brukar passera varje morgon. Damen glor på oss och Clark Kent* så hon är färdig att ramla in i bilen. Första gången hon glodde trodde jag att nån hade klottrat

FITTA

på passagerarsidans dörrar. Minst. Men nej, ingenting. Damen bara glor. Och det får hon väl göra då. Fast min kära Fästmö planerar en motattack, varning, varning! 

Nästa person vi undrade lite över var en man som gick stavgång. Fast utan stavar, dårå. Det såg liiite roligt ut och det var mycket svårt att inte skratta. Nu är vi ju inte alltid på solskenshumör om morgnarna, men vi log i alla fall.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är som en zombie på morgnarna! Man kan tro att jag är både vaken och klar i knoppen för jag svarar på tilltal, men låt dig inte förledas! I morse var jag så trött att jag glömde sätta på mig deo…

Och nu ska vi se om jag kommer ihåg vad det är jag ska slutföra idag… Minnet är gott, men kort. Magen är lite bättre idag och det är jag otroligt tacksam för!


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Jag har skrivit ett antal gånger om min roliga Fästmö här, men jag får ändå känslan av att de flesta tror att Anna är tyst och timid. Uj, uj, uj… Hon är inte ens tyst, ska du veta. Förutom att hon fortfarande får vissa gamla dängor i huvet som hon nynnar på, har hon kommentarer om det mesta. I alla fall hemma hos mig. Hon gillar att

rätta till

saker som hon tycker sitter på sniskan eller så. Men så vet hon att jag är snäppet mer pedant. En kväll hade hon, innan hon gick och la sig, dragit upp en plastpåse ur en låda så att den stack fram retsamt – bara för att klocka hur lång tid det skulle ta innan jag var på den och stoppade ner den i lådan… Jorå, jag VAR på den, men insåg att Anna nog drev med mig (egentligen trodde jag att hon hade dragit upp påsen för att hon själv skulle komma ihåg att ta med sig bröd eller nåt…), så jag lät den vara, till hennes stora förtret.

Min älskling ÄLSKAR att störa sig på mina gardinstänger som hon tycker sticker ut för långt på sidorna. Hon har fått

rätta till 

stängerna i vardagsrummet och i sovrummet, så nu är köket det stora irritationsmomentet. Där är det inte lika lätt att rätta till eftersom man helst bör ha fruktansvärt långa aparmar  – eller vara två. Och jag vägrar ju förstås att vara behjälplig, mitt lilla sätt att retas tillbaka.

Anna brukar ofta häckla mig för att jag plockar fram rena kläder till morgondagen när jag kommer hem från jobbet. Vidare lägger jag fram ett par nya linser och laddar kaffeperkolatorn, som står på timer. Men det är jag så van vid, det har nog alla mina Xor också retat mig för. Jag tänker inte försvara mina handlingar mer än att säga att jag är som en zombie på morgnarna och då är det väldigt praktiskt att ha förberett vissa saker.

På morgnarna, ja… Vi samåker ju ibland och även om jag går upp en kvart, 20 minuter före Anna är jag alltid sist färdigt. Detta har jag lärt mig att utnyttja till min fördel nu! Genom att sega och såsa slipper jag tråkigheter som att diska och bädda – jag hinner ju helt enkelt inte. Fast det slutar i alla fall med att Anna sitter fullt påklädd på stolen i hallen och suckande väntar på mig medan jag borstar tänderna. I morse försökte jag snabba på, vilket fick till följd att jag nu måste skita på jobbet. 😳

Det är inte bara 

rätta till

som gäller för Anna, för resten. Hon hittar alltid skavanker, framför allt på mig. Det kan vara finnar eller osexiga hårstrån på fel ställen. Eller helt enkelt fläckar, bara. Anna vet att jag verkligen hatar att ha fläckar på kläderna, nåt som sitter i sen barndomen eftersom mamma blev så arg om jag fläckade ner mina kläder. I morse hittade Anna en fettfläck – iiiiiiiiiiiiiiiiiiii! – på min jackärm, påstod hon. Jag hade naturligtvis inte möjlighet att kolla ordentligt eftersom vi skulle åka och jag körde. Men det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att kolla. Och jorå, hon hade rätt, som alltid. Fast den är ju inte så gigantiskt stor som Anna hävadade och man SKULLE kunna tro att det är tyget som skiftar i färg – i vissa lägen. Eller???

En fläck stor som en 25-öring, för oss som levde på stenåldern och som minns dessa mynt.

Read Full Post »

Idag vaknade jag till en mörk och dyster dag. Det stod inte på förrän regnet kom. Jag känner mig trött och sänkt och misstänker att jag har en förkylning på gång. Som vanligt har jag inte tid att vara sjuk – varför blir jag aldrig sjuk när jag behöver få vara hemma en dag eller två från jobbet för att vila?

Känner mig lite trött och kanske på väg att bli sjuk…


I morse var jag så zombieaktig
att jag höll på att sätta på mig den grafitgrå Nikebrallan med resår i stället för jeansen. Skulle ju liksom iväg och jobba… Hoppas dan går hyfsat fort. Jag har ett möte på förmiddagen med fru Chef 2 och sen ska jag luncha med en före detta kollega på avdelningen. I övrigt blir det lite pyssel innan veckan tar slut. Just nu jobbar jag mest med webb och intranät.

Igår kväll hade jag tänkt ta det bara lugnt och sitta med fötterna i massage- och bubbelbad med olja. Det gjorde jag visserligen, men först skulle jag bara…

  1. ta reda på ren tvätt
  2. starta en ny maskin tvätt
  3. säkerhetskopiera filer
  4. rensa minneskortet på mobilen på foton
  5. svara på ett par viktiga mejl
  6. äta en macka
  7. leka rörmokare och försöka bli av med en propp i avloppsröret till handfatet i badrummet

Tja, du ser jag själv. Jag satte mig väl med fötterna i blöt först strax före klockan 21. Efter en stund vid datorn rasade jag i säng runt 22 för att läsa. Som alltid när jag sover ensam sätter jag på TV:n i sovrummet. Det brukar vara bra att somna till nåt gammalt CSI-avsnitt eller liknande. Fast igår kväll var det Fråga Olle… Jag ska inte gå in på några detaljer, för det här är en relativt sedesam blogg, men… Jag förstår inte hur man kan ställa upp och demonstrera hur man har sex – i TV. Igår kväll fick vi tittare lära oss hur man kan ha sex med näven, hur två tjejer kan ha sex med hjälpmedel och hur man framkallar… Nej, jag rodnar från topp till tå! 😳 Jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på min bok på gång… Men till sist övergick programmet i nån lugnande (!) amerikansk brottsserie – och jag kom äntligen till ro.

I morgon är det lördag och jag tuffar ut till Himlen. Om vädret tillåter kanske Slaktar-Pojken och jag testar start och rullning av Clark Kent* i helgen.


*Clark Kent = min lille bilman som ska få sommarsandalerna på den 4 maj hos sin egen doktor verkstad

Read Full Post »

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.


När jag kommer fram till jobbet
är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »

Det snöar idag. Massor just nu. Fästmön är hemma däckad med en förkylning. Sånt är inte bra att ge till varken gamlingar eller kollegor.

Själv har jag nyss kommit hem från morgonens trevliga undersökning. Jag fick ju varken äta eller dricka eller ta medicin efter midnatt, så för att påminna mig om detta, eftersom jag är som en zombie på morgnarna, fick jag lägga en lapp på medicinerna.

En påminnelselapp till Zombie-Tofflan.


Kom i god tid
till Läkarhusets kirurgmottagning. Hade Anckarström med mig, som tur var. Bussresan ner till stan klarade jag med tuggummi och boken! Kände mig modig när jag landade i väntrummet. Två tanter satt där redan och läsa i fina magasin. Sen kom en syster och hämtade dem till operation. Så blev det min tur. Då var jag inte ett dugg modig.  Syster Sonja var irriterad för att min doktor inte hade skrivit ett ord om lugnande. Han trodde väl att jag inte behövde nåt eftersom jag har gjort den här undersökningen så ofta. HA! Eftersom det tar längre tid med lugnande var syster Sonja först ovillig, men sen visade det sig att de fått ett återbud, så då räckte tiden. Jag fick en hutt som smakade vidrigt. Men lummig blev jag…

Det här var min utsikt medan jag väntade på att den lugnande hutten skulle verka. Vid pilen ser du den svarta slangen som är en kamera. Den skulle jag svälja ner i magen.


Docent Sven gjorde själva undersökningen.
Eftersom han har samma namn som frisör i Metropolen Byhålan blev jag lite fundersam. Men docent Sven var snäll och duktig. Fast han tyckte jag skulle hålla mina fingrar i styr när jag försökte dra upp den där jävla kameran ur hals och mage. 👿

Resultatet fick jag veta genast. Det är inget sår i magen som blöder och som orsakar mitt dåliga blod. Men jag har ett bråck på matstrupen eller magmunnen, jag minns inte vilket och så är det inflammerat runt omkring. Så docent Sven tyckte att jag skulle ta upp min medicinering igen. Det har jag gjort. Genast. Jag orkar inte må illa en sekund till.

Nu återstår att se om det blir andra roliga undersökningar för att härleda blodproblemen eller om det bara är så att jag får medicinera periodvis.

Jag är fortfarande påverkad av den lugnande hutten, så nu när jag har ätit lite yoghurt, ett kokt ägg och två knäckemackor som rev skönt i min slangade hals, ska jag lägga mig en stund och vila.  Sen ska jag hasa över till Tokerian för att införkaffa föda (soppa). Vi tänker annars stanna inne och glo på film idag. Den största ansträngningen för min del blir att värma soppa och att tvätta håret.

Nu ska jag ringa mamma som vill veta hur det har gått. Anna ligger på gästsängen och vilar.

Read Full Post »

Gårdagskvällen slutade med lite TV-tittning för min del tillsammans med Frida. Vi såg de underbart elaka, men också rätt kloka hemmafruarna på Wisteria laneKanal 5.

Johan och Fästmön packade inför den förres klassresa och vad det verkar så kom Slaktar-Pojken iväg som han skulle tidigt i morse! Hoppas det blir roliga dagar i Göteborg!

Själv hade jag mest ont i magen igår kväll. Värken släppte INTE. Men idag är den tack och lov mest lågmäld och inte så jobbig.

Det är en underbar dag idag – solen skiner och himlen är blå och molnfri. Jag bara MÅSTE ta mig i kragen och tvinga ut mig på en promenad senare. Men det är som om jag tappat lust, inspiration, energi till det mesta. Livet känns som om det går i uppförsbacke just nu och jag vet inte hur jag ska komma ifrån de negativa tankarna så att jag kan försöka ta itu med det som behövs. Det viktigaste ”itu-tagandet” hänger som en våt filt över mig, men det är baske mig inte så lätt att hitta nåt som inte tycks finnas. Och några lämpliga kontakter och röda trådar har jag dessvärre inte att dra i.


Björken utanför fönstret till mitt arbetsrum tycks i vart fall gilla vädret. Dess blad börjar bli gröna.

                                                                                                                                                        Det verkar också som om alla var skittrötta och hade ätit citronsoppa i morse. Vi skulle nog behöva vara lite lediga och slippa tänka på alla måsten i några dagar. Men som vanligt skjutsade jag Elias till fritids och Anna till jobbet. Väl hemma hos mig satte jag på en maskin tvätt, mycket medveten om att klockan inte slagit åtta ännu. Men det är ändå inom tidsramarna för att man får ”höras” och eftersom det inte är nån helgdag idag, så… Jag har också grävt fram en tunnare jacka som hängde i hallen. Nu hänger den på vädring på ballen*. Hoppas att den funkar, för morgnarna är fortfarande ganska kalla. Men å andra sidan är det bara i morgon jag och Anna ska upp tidigt igen, för fredag, lördag och söndag är hon ledig.


Vårjacka – svart, förstås (färg är ju livsfarligt!) – på vädring.

                                                                                                                                                             I morgon hänger Elias med mig medan mamma jobbar, men jag gissar att han tar sig en sovmorgon – han var otroligt trött i morse och satt och somnade i fåtöljen framför TV:n…

På fredag ska Elias och jag också hitta på nåt att fördriva tiden med när föräldrar och Frida är på ett viktigt möte.

Idag ska jag som sagt försöka tvinga ut mig på promme, men jag ska också ringa EL som jag fick höra har varit sjukskriven länge. Tänkte fota lite vårbilder om jag nu kommer ut. Kameran i mobilen är verkligen bra, men mobilen i sig har börjat krångla mer och mer. Den hänger sig, det skorrar och gnisslar när man pratar i telefonen och inte har blåtanden inkopplad och sliden (”slajden”) är glapp. De två senaste felen fick den redan tidigt och gissa om jag ångrar att jag inte lämnade in den på service då medan det fanns garanti kvar. Dessutom var det ju min tjänstemobil på den tiden, så hade det varit nåt större problem hade jag säkert blivit med ny mobil utan kostnad för mig själv då. Tills vidare får jag bara sukta och längta efter nåt bättre…

Nu ska jag gå och bläddra lite i lokalblaskan och hälla i mig javamugg nummer tre så jag vaknar till liv. Känner mig mest som en zombie just nu…

Read Full Post »

Ibland håller mina nära och kära på med en underlig sysselsättning på Facebook: De spelar – eller leker – Café World. Det handlar om att man driver ett kafé som ska gå runt. Det är mat som ska lagas och serveras, gäster ska utfodras, stället ska vara fräscht och så vidare.

Eftersom jag själv bara sitter bredvid blir jag då och då både förundrad och full i skratt åt informationen jag får, till exempel den stolta kommentaren:

Nu är jag uppe i Level 26!

Säger mig absolut ingenting – mer än att jag gissar att level är en nivå och att man stiger i nivå efter hand.

Andra kommentarer kan vara:

Fasen, nu har jag glömt maten! Nu kommer den att vara alldeles möglig!

eller

Nu har jag lagt golv fast först gjorde jag en ny vägg.

Jag fattar som sagt inte särskilt mycket, inte ens när jag tittar på skärmen. Då ser jag bara tecknade figurer som går omkring, zomibielika, i ett lika tecknat kafé. En del av dem går in i väggarna. Konstigt nog bär de namn från bekantskapskretsen, men det har jag fått förklarat med att man måste ha medhjälpare. Dessa måste emellertid vara medlemmar på Facebook.


Tecknad zombie med rosa hår i Café World.

                                                                                                                                                          Fast då blir det ännu konstigare när jag ser en man, som jag vet har lockigt hår, vara kvinna och ha långt hår i ett av familjens kaféer. Eller en tjej som jag vet är blond ”zombiear” omkring i rosa hår. Men jag gissar att allt är möjligt i rymdens kafévärld…

Read Full Post »