Grått eller roligt?

Ett inlägg i vilket Tofflan har landat något, i alla fall.

---

 

Grått… I alla fall är glaset i busskuren vid Centralen i Uppsala det.

Att uppleva saker utanför hemmet är berikande och stimulerande. Sen nekar jag inte till att det är lite skönt att komma hem igen också – även om jag gärna hade stannat ett par dar till. Extra tomt kändes det eftersom Fästmön och jag skildes åt vid Centralen i Uppsala för att ta olika bussar hem. Men idag får jag

låna

henne ett par dygn igen, fast hon ska också göra andra saker än hänga med mig hela tiden när hon är här.

Lite grått är det ändå att komma hem när dagarna har varit fulla av intryck. Dessutom vaknade jag inte till nån blå himmel och sol idag, utan molniga, ljusgråa skyar. Redan en kvart över sex vaknade jag av ett herrans liv borta vid nåt soprum. Kommer verkligen sopgubbarna så tidigt? Det är märkligt, men det är faktiskt mer

livat

här där jag bor än på självaste Ringvägen i Stockholm, där jag bodde i helgen… En intern rapport avslöjade också att det varit stark rökutveckling bland folkmassorna här i söndags. Jag är glad att jag inte var här. Samtidigt är jag glad att nån annan än jag kan

se problemet.

Nu är bara frågan hur jag ska hantera det. Uppenbarligen är ju alla inte pratbara. Det är så många som blir stötta när en uttrycker att de utför störande handlingar och liknande. Jag kan också bli förbannad när nån näpser mig, men om förhållandet hade varit omvänt skulle jag åtminstone ha försökt skärpa till mig. Hur roligt är det att veta att man faktiskt stör andra människor? Det är väl bara [och här tänkte jag skriva ett namn] som gillar det? (Fyll i valfritt namn inom parentesen om du vill. Jag tänker ett specifikt namn och undrar hur somliga mår sen, när den här bloggens utrymme är fullt – vilket det är om tio procent. Vem ska då trakassseras och förföljas, tro?)

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

I kväll ska jag försöka att duka på ballen*, för vi ska ha kräftskiva. Det är ett sätt att göra tillvaron lite rolig. Jag har ICA:s jumbokräftor framme på tining. Dessa kräftor har inte alltid varit bäst, men det är ändå dem jag har köpt genom åren.

Till skillnad från somliga har jag ju inte tillgång till nåt fiskevatten,

sa hon grinigt.

Det gäller att hitta saker att se fram emot, träffa människor som tillför nåt och göra roliga saker som helst inte kostar nånting. (Jisses, så bra jag har blivit på det senare!) Framöver ska jag bland annat träffa bloggbekantingen Ewa för bokbyte (vi vann böcker hos varandra!). Vidare ska det bli ett besök på den bästa arbetsplats jag har haft för att träffa före detta kollegor och titta på deras nya, fina lokaler. Visst är jag ledsen att jag inte är kvar där, men vikariat och projektanställningar tar ju slut, de sups inte bort, som vissa puckons partners-när-det-passar påstår, ivrigt påhejade av puckot själv och en och annan trollpacka.

Men att skratta är roligare än att gråta, det tycker väl alla? Igår läste jag en artikel om hur vi skrattar i sociala medier. Det är Fejan som har undersökt amerikaner och hur de garvar i cyberspace.

Så här blev utfallet:

1. ha ha (över 50 procent)
2. en emoji (cirka 30 procent)
3. he he (13 procent)

Fantasifullt språk? Eh..? Det är mer alarmerande att bara 15 procent e-skrattar i veckan, tycker jag.

Nån som fortfarande använder tygpåsar för att skratta?

Här på bloggen lägger jag ofta ut en smiley, vilket torde vara likvärt med emojis, som jag använder när jag är social och skrattar via mobilen. Men hur skrattar DU i sociala medier??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland måste man utsätta sig…

Ett rätt utsatt inlägg.

---

 

Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)

Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.

Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.

Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.

När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.

Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.

För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.

Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frustration, revision, nån som bryr sig..?

Ett lite bättre inlägg.

---

 

Nån som bryr sig?

Man kan naturligtvis inte räkna med att människor som har som yrke att bry sig verkligen bryr sig. Inte mer än till en viss gräns, i alla fall. Jag har varit otroligt negativt inställd vad gäller Arbetsförmedlingen och vissa av dem som jobbar där. Inte alla. Jag har försökt berömma och lyfta fram dem som har hjälpt mig, peppat mig, gjort sitt jobb och som har lyssnat på mig. Ingmari, till exempel. Men Ingmari jobbar vid Kundtjänst och kan inte vara min handläggare eftersom hon verkar i norra Sverige och jag bor i Uppsala. Min förra handläggare Maria, hon som var så intresserad att hon gjorde ett studiebesök på min arbetsplats senare, har fått andra uppgifter inom företaget idag, har jag fått veta. Så lustigt nog fick jag tillbaka den handläggare jag fick när jag först skrev in mig som arbetssökande den 1 februari 2009 – Alexandra Norlén. Vi träffades aldrig, hade bara lite telefon- och mejlkontakt under några månader. Sen fick jag en ny handläggare. Och efter den nya har följt nya. Däremellan har jag jobbat i nästan tre år OCKSÅ.

I somras skrev jag in mig som arbetssökande den 1 juli. Jag hatar att gå till Arbetsförmedlingen. Där är alltid så mycket folk och det där med folkmassor är inte min grej, heller. Dessutom känns det förnedrande att efter 25 år i yrket stå med mössan i handen och skriva in sig hos personer som ibland är i mina äldsta bonusbarns ålder. Men det är ju inte deras fel att de har jobb och jag inte. Fast det var också ett av önskemålen jag skrev till Alexandra Norlén – att jag ville få hjälp med att bli yngre och ta bort saker från mitt CV eftersom jag ibland uppfattas som överkvalificerad av arbetsgivare.

Jag brukar gå in i duschen runt lunchtid, för då är det minst risk att nån ringer och vill prata jobb. Idag var jag precis utkliven och torr när mobilen ringde. Jag kastade mig därför på den för att svara. Och si! Det var min handläggare, Alexandra Norlén.

Det blev ett långt samtal. Jag fick både frågor och svar och jag fick själv komma med förslag på det jag behöver hjälp med. Det är bra, men samtidigt kan jag önska att jag inte jämt behöver göra handläggarnas jobb. Vi kom fram till att vi ska höras av efter nästa aktivitetsrapport från mig och prata utifrån den kring hur jag ska följa upp alla de tjänster jag har sökt, till exempel. (Min idé, men jag fick gehör).

Sökta jobbhögen på morgonen för en vecka sen. Den är högre nu.

 

I övrigt är det visst så att Alexandra och hennes kollegor, faktiskt ska förmedla jobb, i alla fall enligt vad Alexandra svarade mig – till skillnad från min förrförra handläggare Kerstin, som sa att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb. Arbetsförmedlingen ska ha kontakter med arbetsgivare och matcha sökande, sa Alexandra. Och det är ju precis det såna som jag behöver! Vidare är de också kontrollmyndighet åt framför allt a-kassorna, men det visste jag ju redan. Jag fick även veta att man under de första fyra månaderna som arbetssökande ska vända sig till Kundtjänst om man behöver hjälp. Kontakt med handläggare har man först efter det. Det hade jag inte blivit upplyst om tidigare. Jag hade däremot hört att jag ska kontakta Kundtjänst om jag vill bli peppad, men inte att det endast gäller de fyra första månaderna som arbetssökande. Jag är inte så tilltalad av att ringa Kundtjänst eftersom man ju får prata med olika människor varje gång. Jag vill ha en fast kontakt, nån som ”kan mig”, så att säga.

Och nu i november är det fyra månader sen jag skrev in mig. Tänk, fyra jävla månader av oro, rastlöshet, ensamhet (jo, Fästmön och barnen finns, men jag är den enda som kan fixa nytt jobb åt mig själv)…

Samtalet inleddes med att Alexandra fick ta emot mycket av min frustration och mina tankar kring att ingen bryr sig och att jag inte får nåt stöd eller nån som helst återkoppling på mina aktivitesrapporter. Men jag bad senare om ursäkt flera gånger för att jag hade varit otrevlig. Jag anade att hon kunde förstå varför jag var frustrerad. Och det är såna handläggare som gör skillnad! Vill jag tro… Detta, och det faktum att Alexandra nästan direkt efter vårt samtal mejlade över sina kontaktuppgifter, gav mig lite hopp. Hopp om att det finns nån som bryr sig lite grann, nån som har som jobb att bry sig, i alla fall. Det tackar jag för!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride 2014: Paraden och lördagen

Ett paraderande inlägg.

---

 

Lördagen var het. Det var otroligt mycket folk som hade samlats vid Mariatorget på Söder, utifrån vilket årets Prideparad skulle gå. Ett tag kändes det bara som totalt kaos. Men konstigt nog pallade jag folkmassorna. Det gick liksom inte an att få panik, det fanns ingenstans att vända sig om och gå till vid några tillfällen. Men så småningom hittade vi vår plats – bakom dj Katjas lastbil. Vi fick nog hörselskador på köpet för det var extremt hög musik. Ändå gick det några bastanta transor före oss och lite annat folk.

Vi klarade den långa marschen. Men fötter och ben var rätt slut. Och både Fästmön och jag hade svettats en hel del. Och svett oss – solen var allt annat än barmhärtig… Som vanligt blev det ett antiklimax att komma till Pride Park. Tänk bara om nån hade mött upp med regnbågsvattenflaskor eller NÅNTING. Men ingenting, alltså. Nåt för Stockholm Pride att tänka på inför kommande år, tycker jag. Och snacka om att varumärkesplacera sig för den som sponsrar dessa vattenflaskor…

Vi softade, tog en öl, käkade lite, träffade en och annan GAMMAL bekant i vimlet, såg några vi inte ville se, fikade – och sen tog vi en taxi till hotellet. Tanken var att fräscha till oss lite och sen gå och ta en drink i baren. Men se barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen är den mest otrevliga jag har träffat på! Man säger liksom inte vad som helst till hotellets gäster som ödmjukt frågar om man kan beställa vid bardisken eller invänta bordsservice. Man säger inte heller, som en av personalen gjorde en annan kväll:

Ja här kan du inte beställa nåt för vi har stängt.

Fy fan, jag ska skriva ett och annat i den sedvanliga enkäten från hotellet. Ruggigt dåligt! Men som tur är finns det andra ställen på Söder. Vi hamnade på Läckerbiten där vi tog en avslutande öl innan vi sussade i våra knarrande sängar.

• Dagens krämpor: Onda fötter, utgjutelse på vaden, solbränna samt myggbett på armbågen
• Dagens roligaste: Att träffa Gun från Dragarbrunn
• Dagens parad: Lång och varm och högljudd
• Dagens gratis: Ploppchoklad till Pridekaffet
• Dagens mest pratsamma: Taxichaffisen
• Dagens oförskämdaste: En man och en kvinna i barpersonalen på Clarion Hotel Ringvägen
• Dagens godaste öl: Staropramen på Läckerbiten

Och här kommer några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blå himmel och Pride i sikte

Ett inlägg om nuet.

Nej, jag söp inte skallen av mig igår. Min ursprungliga tanke var ju att ha nån sorts gravöl i min ensamhet. Men det är emot mina principer – jag dricker inte mängder av alkohol när jag mår dåligt och allra minst ensam. Så… jag smuttade på ett halvt glas rödvin och sen slank det ner en starköl till ostbågarna. Jag var inte ett dugg påverkad och det var jätteskönt!

Att tappa kontrollen kanske vore nåt jag skulle behöva göra för en gångs skull. Men det får vänta tills jag har nåt att fira. Det ligger fortfarande en flaska Gula änkan i kylen och väntar på att bli öppnad – för att fira ett nytt jobb. Den har legat där i… minst tre år, nu.

Idag vaknade jag till en klarblå himmel utanför mitt fönster – och världens fulaste frisyr, när jag tittade mig i badrumsspegeln. Nån sorts tuppkamsvariant.

Morgonens frisyr är nån sorts tuppkamsvariant. Här sedd från sidan, fotad av Tupp-Tofflan själv.

En sån frisyr kanske passar på den som är 20 och gillar att ha en massa skrot i ansiktet, men inte på en Toffla som har nått en aktningsvärd ålder.

Idag kan jag inte hålla på som en viss person när det gäller duschandet. Eller detta att ta sig in i duschen och vrida på kranarna.  Jag kan inte heller hänga vid datorn hur länge som helst. Men jag har fått svar från en handläggare på Motala kommun, angående färdtjänsten, ett svar jag naturligtvis ville svara på. Tänk att det tog dem över en månad att svara! Det första jag fick veta är att fördröjningen beror på att den som är ansvarig för hemsidan (heter det inte webbplatsen?) har haft semester. Är det ett godtagbart skäl när man har ett informationsansvar gentemot medborgarna? Nej. Om man genomför en förändring av nånting mitt i semestertider måste man vara beredd på att ha personal som kan svara på frågor. Det är min åsikt och den står jag fast vid.

I eftermiddag ska jag försöka hitta kraft och mod att ta bussen in till centralen. Där strålar jag samman med Fästmön när hon har slutat arbeta för gemensam tågfärd till Stockholm. I kväll blir det gissningsvis middag på nåt mysigt ställe på Söder (ja, inte fan äter vi på nåt omysigt ställe, heller…), i morgon blir det parad och Pride för hela slanten. Vi har köpt dagpass, det är det enda prajdandet vi ägnar oss åt i år. Av olika skäl. Men detta är vår gemensamma semester, fredag – söndag, sommaren 2013. Och den ska vi leva på resten av året. Inte utan att jag bävar för folkmassor och ljud…

Nån dator följer inte med till Stockholm. Både du och jag kan behöva en paus från mitt bloggande. Skulle jag bli desperat kan jag ju alltid få till nåt från mobilen. Eller Twitter, där jag heter @Tofflisen

Livet är kort. Om jag inte lever nu så vete fan om jag lever i morrn! (Sluta skriv ”imorn”, det ser fult ut. Man skriver ”i morrn” eller ”i morgon”!!!)

Read Full Post »

Grådag är en gladdag

En grååå dag. Men en glad dag! Huvudvärken försvann HEPP! Ja, jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Ipren är effektivt! Men varför har ni dumpat den blålemmade lilla farbrorn som sjöng så många lustiga sånger??? Det var dumt av er!

Jag har intagit Un Grand Petit Déjeuner* med löskokt ägg. Det var gott! Kaffet fick jag också bra, men det var för lite. Jag är nog lite trött fortfarande…

Kokt ägg ska vara löst.

                                                                                                                                                            Jag har vidare telefonerat med mamma. Hon pratade inte bara om julbesöket här utan lyssnade lite också. Jag har också telefonerat med Älskling. Det måste bli en tur till Stormarknaden idag för inköp av två presenter – Kalas-Killen ska bort både i kväll och i morgon eftermiddag. Vi blir för övrigt bara fyra till middagen idag. Rena glesbygden, alltså! Och med Elias på kalas i kväll är det familjens tre äldsta kvinnor som rule! Hajaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Ännu har jag inte tvättat mig, bara använt handduken i faktum #1 (och då fattar du vilken kroppsdel jag har rengjort!) samt borstat tänderna. Men tvätten från igår kväll har jag vikt och lagt undan. Allt utom Annas trosor, som av nån outgrundlig anledning inte hade torkat.

Ryggsäcken är packad. Annas ryggsäck är packat. Leksaks-datorn står vid dörren. Bara en Willyspåse, maskerad till matkasse**, ska fyllas. Jag åker ut till Himlen sen och hämtar Anna och Elias med in till stan och Stormarknaden. Gissningsvis anländer vi ungefär när farbror Uggla är på plats för att signera sin nya skiva. Då blir det inga fyra sekunder på Stormarknaden, som jag hade hoppats på. Det blir trängsel, gap och jobbigt. Jag avskyr folkmassor!

Nåt annat jag avskyr är finnar. Ja, inte finländare alltså, utan acne. Jag är tant, snart 50, ändå har jag både lingonvecka och finnar. Livet är orättvist! Jag har försökt klämma den senaste blemman som placerat sig på en prominent plats i mitt ansikte – näsan. Det gick inget vidare. Näsan är röd som en clownnäsa nu, finnen är ond och jag är skitförbannad för att jag inte lät den vara! (vara… he he… var… sånt som finns i finnar… 😆 )

Nu dags att sätta fart! Här blir inga barn gjorda, men grådagen ska vara en gladdag, inte en argdag!

Tjolahopp!

PS Till FEM: Var det inte Lejonpenis respektive Balle som folk ville heta, men inte fick???

                                                                                                                                                  *Toffelfranska för En Stor Frukost
**Maskerad matkasse innehåller ofta alkohol och/eller snask.

 

Read Full Post »

Tofflans Kulturnatt i Uppsala 2011: Från Kitty till… Kitty

Plötsligt fann vi oss… barnfria! Och Fästmön ledig från jobbet! Det stämde inte, men både Elias och Frida skulle träffa kompisar och sova över! (Storasyskonen är ju myndiga, så de räknas inte som barn längre.) Vi åkte och lämnade Elias hos kompisen, mellanlandade på ICA Solen för att handla åt Slaktar-Pojken, svårt sjuk i förkylning, samt Linn, som skulle få hem en middagsgäst, och packade ryggsäck med brillor, tröjor och blodsockerapparat. Och så marscherade vi mot busshållplatsen för att ta bussen in till Kulturnatten i Uppsala 2011. Vi var visst inte de enda som studerade tidtabellen…

När går bussen???

                                                                                                                                                            Vårt första mål var att gå till Akademihotellet, gamla UBBO, för att kolla in Kitty Lindstens underbara tavlor. Först fick vi en promenad som bara bar uppför och uppför. För att stanna och få flämta lite fotade jag denna sten utanför Gustavianum, eller vid universitetsparken.

En runsten i universitetsparken.

                                                                                                                                                             Nästa stopp blev vid ett läckert staket som jag nog inte skulle våga klättra över i rädsla för att få ett spjut på… fel ställe…

Ett sånt här spjut vill jag inte riskera att få på fel ställe…

                                                                                                                                                             Man brukar säga:

Sådan herre, sådan hund.

Om Kitty och hennes tavlor säger man:

Sådan Kitty, sådan konst.

Kittys tavlor är verkligen lika färgsprakande som konstnären själv!

Kitty vid en av sina favorittavlor, den med katterna, förstås.

                                                                                                                                                         Kitty målar inte bara på duk utan på till exempel träbitar och tegelpannor. Men det konstverk som blev Annas och min gemensamma favorit var denna tavla:

Vår favorittavla!

                                                                                                                                                               Vi tittade runt lite och satt ner och pratade en stund med Kitty och Monica den Halta som tagit sig dit per limousine taxi. Ett mysigt par som verkligen kompletterar varandra!

Nästa anhalt blev Uppsala slott dit vi inte flåsade uppför backen för att se Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Heteronorm och etnonorm. På väg uppför slottsbacken blev det förstås ytterligare stopp för fotografering.

Silhuetten av Domkyrkan.

                                                                                                                                                       Slottet är läckert rosa till färgen och fasaden renoverades för några år sen.

Norra tornet är ännu vackrare inuti med bland annat urhäftiga takmålningar. I mitt förra liv var jag ofta där på 1980- och 1990-talen som tjänsteman vid fullmäktigesammanträden.

                                                                                                                                                        Elisabeth Ohlson Wallins utställning bestod av tio jättefoton som både var chockerande och tänkvärda – som hennes bilder allt som oftast är. Anna, däremot, blev nog mest chockad över att ha blivit erbjuden såväl kondomer som glidmedel av några ungdomar utanför utställningslokalen.

Tror de att jag är torr, eller?

Ehum… Vi inhandlade var sin affisch à tio kronor och jag tror att båda affischerna överlevde Kulturnatten utan att klämmas i min ryggsäck!

På slottsgården var ljuset enormt vackert och det blev mer fotografering.

En häftig fontän.

                                                                                                                                                              En annorlunda kontrast bildade den här palmen och Gunillaklockan i bakgrunden:

Kontraster.

                                                                                                                                                              Så blev det dagsför Kickorna att få i sig lite mat och dryck för att orka med mer kultur. Vi hoppade in på Thai village i Forumgallerian efter att vi växlat några ord med Annas gamla kompis, som vi höll på att bara springa förbi. Det var ganska fullt inne på restaurangen, men vi fick ett bord för två – intill Annas före detta grannar… Liten värld! Trevliga var de, i alla fall och det blev lagom med prat till maten.

Grön curry på tigerräkor. Lite hett och gott!

                                                                                                                                                                 Efter god mat och var sin öl stegade vi tillbaka upp på gågatan och forcerade folkmassorna. Jag tycker folkmassor är jobbiga, så det var bra träning. Vi sökte oss upp mot Stadsbiblioteket där det fanns flera intressanta bokbord. Tyvärr började det mörkna och man såg väldigt dåligt vilka titlar som bjöds ut. Anna köpte en fin och intressant fotobok, jag fastnade för denna, men köpte den inte:

Kickan skulle ha varit boken för oss, eftersom vårt interna samlingsnamn är Kickorna.

                                                                                                                                                         Anna hittade en bok om stjärtar som hon tänkte köpa åt mig, men hon gjorde det inte.

Vi flanerade över ån och betraktade de vackra färgerna och speglingarna av kulörta lampor från en av restaurangarna vid åkanten. Så halkade vi in i bland stånd och en utställning med indiska influenser. Utställningen begrep vi inte så mycket av, tyvärr.

I ett hus intill, däremot, visade George Lulich underbara bilder från Uppsala. Lägg namnet på minnet, för bilderna var verkligen fina!

Nästa stopp blev Upplandsmuseet där vi hade hoppats få stråla samman med sysslingen. Men klockan hade sprungit på och han hade lämnat etablissemanget. Utställningen (O)mänskligt var emellertid kvar och den tittade vi på förstås. Det var ingen utställning man gick oberörd ifrån…

De vita böckerna hjälpte till att illustrera vad som hänt genom tiderna…

                                                                                                                                                        Slutligen passerade vi några godisstånd på väg till bussen ut till Förorten. Jag köpte en kaka hasselnötsbräck i vit choklad och har faktiskt inte provsmakat den än. Men som du ser på bilden var det omöjligt att passera utan att handla nåt…

Omöjligt att passera!

                                                                                                                                                                Sista anhalten innan bussen blev ett stånd där man sålde remmar med syntetisk smak. Men i alla fall. Jag kan inte låta bli. Det blev kola, salt lakrits, melon och coca cola.

Och slutligen hittade jag den här lilla Hello Kitty-kameran som får avsluta detta inlägg. Jag behöver ju ersätta min tejpade mobilkamera och kanske kan denna godiskamera vara nåt…

Kan denna ersätta min tejpade mobilkamera?

                                                                                                                                                            Tack för att du följde med mig på Kulturnatten via bloggen. Och du som var i Uppsala, var du nere på stan och tittade på nåt???

Read Full Post »

Trist hotell och schlagerkväll

Efter att ha träffat på en modig morsa som väntade på sin son som skulle anlända ensam, med SJ-tåg (hoppas verkligen det gick bra!), tuffade vi så iväg till Stockholm och Pride. Det var nära till hotellet från Centralen – och det är när från hotellet till Kungsan, för närvarande Pride Park.

Hotellet blev en ganska stor besvikelse. Nu ska vi ju inte häcka här inne utan vara ute på skoj, men ändå. Rummet var fruktansvärt opersonligt. Min sänglampa fungerade inte – tur att jag var så trött i natt att jag inte orkade läsa. Sängarna är två och Fästmön föste genast ihop dem. Bara det att de har ett rejält förargligt mellanrum som inte går att åtgärda.

Redan på tåget blev vi varnade per sms och per cyberspace om att vi kanske inte skulle kunna komma in på schlagerkvällen för att det var fullt med folk. Jag eldade förstås upp mig och blev skitarg. Men vi kom in! Och vi hade dejt med det här trevliga paret, herr och fru Hatt!

Herr och fru hatt iförda för kvällen anpassade huvudbonader, han i kamouflagefärgad, militant keps, hon i otroligt vacker tiara.

                                                                                                                                                               Först delen av schlagerkvällen var rätt OK. Men det var verkligen fullt med folk och vid bajamajorna var det smått kaotiskt. Men får såna som mig har nöden ingen lag och jag var tvungen att genomlida folkmassornas trängsel vid två tillfällen. Det blev ett andningshål i verklig mening när vår kvartett fick sätta sig ned och äta middag framåt kvällen i en paus.

Under middagen kände jag nåns blick på mig – och HEPP! – där stod Nillan och Anna! Vi hoppas kunna stråla samman med dem nån gång under dessa dagar i Stan.

Schlagerkvällen då? Nja, den var en besvikelse, tyckte jag. Det blev aldrig det sedvanliga trycket som brukar infinna sig. Ingen dansade på några bord, folk blev bara fulla och hällde ut såväl champange som öl på min högerfot, trampade mig på min vänstra fot och hällde potatisklyftor på min rygg. Något fart blev det när äkta schlagerartister som Towa Carsson, Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist rev av C’est la vie, när Anna Book ylade ABC, Shirley’s angels gastade loss och när Kikki Danielsson körde ett par av sina låtar. Men sen blev det liksom inget mer än en stor besvikelse för mig. Sorry, men det här var den sämsta schlagerkvällen jag har varit med om!

Det var roligare att se på himlen än på artister som man inte visste vilka de var.

                                                                                                                                                                      Tur att jag hade ett sånt trevligt sällskap! Och ett sånt välklätt sådant! Min kära var iförd sin chica leoparmönstrade och hon är så fin i den!

Så chic, min lilla leopard!

                                                                                                                                                                   Vi strosade runt lite när Hattarna hade lämnat oss. Vilade ut på en bänk och lyssnade på skrålet. Jag var otroligt matt, för jag har förlorat mycket blod under de senaste dygnen. Och ja, jag ska ringa min läkare när jag kommer hem, men nej, jag har ett nytt liv som börjar den 1 september och jag tänker inte låta nåt förstöra den chansen.

Största behållningen av kvällen var nog att spana på folk och deras stil- och smaklösa kläder. Blommigt och blommigt och blommigt, till exempel, tycker jag har en tendens att bli lite för mycket. En kille visade sina kalsonger och jag trodde det var råttor på dem. Det visade sig vara älgar, men det var lika fult och äckligt som råttor, tycker jag. Och varför ska man visa sina kalsonger? Jag vill då rakt inte se dem!

Vi gick hem till hotellet och satte oss i baren och filosoferade och tittade upp i taket med ögonen åt ett sällskap. Sällskapet bestod av en bög och en fem, sex alltför lättklädda spinkiga flickor varav en höll låda hela tiden med megafonröst. Ja, ja…

Taket i hotellbaren. Notera till vänster de julpyntsakiga ljusdekorationerna. Varför, liksom?

                                                                                                                                                                  Det blev var sin öl och en skål med torrostade nötter. Eftersom det visade sig att vi inte får använda presentkortet jag vann i en tävling där jag bloggade om en hotellupplevelse, gissar jag att vi får göra slut på de tusen kronorna på en middag här nån kväll. Suck, för här är liiite trist…

Var sin sån här fick avsluta kvällen för oss.

                                                                                                                                                                   Idag har vi grundat med en liten sovmorgon till klockan nio samt en rejäl frukost. Dagens äventyr är inte riktigt planerade än, men det blir en tur till Fotografiska och kanske middag i Gamla stan. Kanske, som sagt. Om den där Tofflan slutar blogga snart…

En bra start på dagen. Stor, om inte annat…

                                                                                                                                                                  Nu säger vi tack och hej för dan, troligen! Men var inte orolig, Spejaren är alltid tillbaka i form av skoningslösa rapporter på en blogg nära dig.

Spejaren har stängt för uppdrag.

Read Full Post »

Solen gassar, Tofflan svassar

Tiden går långsamt idag. Jag trodde den skulle gå fort och sitter och funderar på om det är nåt jag glömt. Kommer inte på nåt…

Jag har…

• strukit kläder
• telefonerat med fru Hatt
• packat nästan allt
• kollat vägbeskrivning till hotellet
• twittrat
• kollat Pridehemsidan
• läst dagstidningar och kvällstidningar på nätet
• väntat på att få sms om att Rickard Engfors bok har kommit
• duschat
• försökt fixa till håret – och ser ut som Den Galne Professorn alt. Clownen Pennywise i It (en del tycker nog att jag är lika elak också…)
• fått sms från Nillan som passerade Uppsala per tåg
• knaprat cyklo-f

Och sen då??? Nu sitter jag här, klockan är inte ens ett, och äter choklad som jag hittade i kylen. Det är inte ens nån god choklad, men jag fick den i namnsdagspresent så jag äter den lite pliktskyldigast.

Funderar på dagarna som kommer… Vill att vädret ska vara bra, men solen inte för het, tack! Och definitivt inget regn!!!

I år bor vi på ett annat hotell än sist, bara högst tio minuter från Kungsan. Bra eller dåligt? Minibar? God hotellfrukost? Tyvärr inga stopp på vägen hem vid den bosniska korvkiosken… Men träff med fru och herr Hatt i kväll!

Hur ska det bli? BRA tror jag. HÄFTIGT! Förhoppningsvis några återseenden, förhoppningsvis ingen panikångest av folkmassorna.

Om två timmar går jag hemifrån, om tre timmar sitter Fästmön och jag på ett tåg som rullar ut från Uppsala central.

Read Full Post »

Nu har jag gett upp!

Nu är jag så jäkla trött på mina lingonveckor så jag spyr. Tanter på snart 50 bast borde få slippa skiten. För ingen kan väl komma och säga att man tycker att det är roligt när det blöder? Nej, just det. Och jag som svimmar av blod plus har mina blodbrister mår f*n i helv**e när lingonen trillar in.

Nog blev jag undersökt sist jag var på sjukhus (i augusti förra året), då, när man försökte hitta orsaken till mitt dåliga blod. Naturligtvis konstaterades det att jag hade ett grymt stort myom som har växt ganska fort (jag gjorde en magnetröntgen i november 2008 och på två år hade myomet växt till dubbel storlek). Jag har hyfsat regelbundna lingonveckor, men när jag var på sjukhuset och blev undersökt diskuterade vi behandling eftersom myomet kunde tänkas vara orsaken till mina värden. Det finns två metoder – dels spiral, dels operation. Eftersom jag inte vill ha ett främmande föremål i kroppen och dessutom är tämligen till åren kommen för en kvinna räknat, var jag helt inne på operation. Det var även gynekologen.

Därför blev jag rätt förbannad, på ren svenska, när det cirka två månader efter att jag blivit utskriven damp ner ett brev från gynekologen där hon berättade att hon skrivit ut en spiral på e-recept. Ha! Den kan gott ligga kvar. Jag tänker då inte hämta ut den.

Samtidigt har jag insett att blödningarna ju inte blir direkt mindre. Och skitglad blev jag inte igår när lingonen trillade in – lagom till Pride, folkmassor och baja-major – du förstår säkert min ovilja..? Jag stegade helt enkelt över rondellen till apoteket och inhandlade ett paket Cyklo-f.

Såna här har jag blivit rekommenderad.

                                                                                                                                                            För att Cyklo-f ska funka är man enligt förpackningens baksida tvungen att uppfylla tre kriterier, som jag uppfyller:

          √ Man ska vara över 15 år.

          √ Regelbundna lingonveckor med 21 – 35 dars mellanrum.

          √ När lingonveckorna är som rikligast, behöver man dubbla skydd för att inte blöda igenom. Man måste också byta ofta.

Cyklo-f kostade 105 pix. Inte så billigt. Man ska ta två tabletter tre gånger dagligen, normal dos. Man får äta i högst fyra dar. (Jag räknar…. onsdag, torsdag, fredag och lördag. Perfekt!) Men vänta nu… Eh 6 x 4 blir ju 24. En ask innehåller bara 18 tablettur…

Dessutom läser jag i microstil på förpackningen att jag bör rådfråga läkare före användning om jag till exempel haft blodpropp och om mina föräldrar har haft det. Hum… blodpropp hade jag för ett år sen, senast.  Före det året innan. Min pappa hade… åtta blodproppar.

Men jag har just svalt två tabletter. Och jag har gett upp, jag tänker ta den här ”kuren”! För jag orkar inte känna ur lust och kraft bara rinner ur mig, jag vill ha roligt på Pride, inte behöva tänka på att ta mig till en toa i tid. Så är det!

Read Full Post »