Samlarmanier, strul och klur

Det blev ju en väldigt lyckad kväll för mig igår! Dels löste det sig smidigt med tröjan, dels fick jag en synnerligen eftertraktad bok i min ägo. Jag tror inte nån förstår riktigt det där med boken, men är man en samlare så är man. Nu är min samling komplett, men som Ilona, en annan Maria Lang-samlare, skrev i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg om Ögonen – hur gör man när man har en komplett samling – ska man byta ut mot förstaupplagor eller snygga utgåvor..? Dagens i-landsproblem, men det klart att denna tanke har slagit även mig…

En bild på den eftertraktade igen!

För ungefär ett år sen var jag nära att slå till på Ögonen. Den fanns i ett antikvariat här i Uppsala som jag besökte i samband med ett bokbytarevenemang. Men när ägarinnan ville ha 800 för boken backade jag – jag var ju arbetslös vid den tiden. I november förrra året hittade jag boken för en något mindre summa på nätet. Jag köpte den då till vännen FEM som fyllde 50 i december. Vad ger man annars en Maria Lang-samlare om inte en synnerligen ovanlig och eftertraktad bok i serien? Men nu i maj tyckte jag att det var min tur att tacka mig själv för lång och trogen tjänst – 50 år. Jag gav 395 kronor för den när jag var och hämtade den hemma hos antikvariatsmannen – för även denna bok fanns i Uppsala! Boken är en sprättad utgåva, men den är varsamt sprättad och säkert bara läst en gång. Jag vet inte hur många gånger jag kände på den, luktade på den igår kväll.

Det passade ju bra att jag fick tillbaka den 400 kronorna jag hade betalt för tröjan som gick sönder! Men mamma skulle nog skälla lite på mig och säga:

Du kan ju inte ha på dig en bok! Du är som din farfar! Mitt under brinnande krig, när de hade det som sämst ställt med såväl mat som pengar, går han och köper böcker. Eller frimärken…

Ja, ja, jag ÄR ju släkt med min farfar… Dessutom vet jag att farfar, i nödens stund, sålde en del frimärken i sin finska samling. På så sätt kunde familjen få mat ett par dar till. Det är därför farfars finska frimärkssamling, från första frimärket nånsin och till och med 1945, bara är nästan komplett…

Förutom glädjen över tröjan och boken igår kväll, blev det en del klurande över ett jobbproblem. Jag har lovat mig själv att inte ta med jobbet hem, men jag kunde inte låta bli igår. Dessvärre kunde jag inte lösa problemet och jag har talat med vår webbstrateg idag. Jag misstänker starkt att det åter är en bugg i systemet… Nu börjar det bli snudd på totalfrustrerande att jobba med detta. En av mina främsta arbetsuppgifter på nya institutionen är att hjälpa igång forskarna med sina personliga sidor. Hur mycket sug tappar man när man publicerar men inget syns..? Forskarna blir besvikna och lite arga, jag blir frustrerad, men är ändå hoppfull att det finns en lösning.

Idag tar jag emot ett studiebesök under förmiddagen, från en verksamhetsgren som inte rent fysiskt finns här i Uppsala, men som tillhör ”oss” organisatoriskt. En liten grupp är här idag för att diskutera kommunikationsfrågor och ska träffa fakultetskommunikatören och mig, institutionskommunikatören.

Vårt universitet är tvåspråkigt och jag tror mig kunna veta vad de engelska orden

Yes

och

No

betyder. Frågan är om lokalblaskan vet det. Jag begriper nämligen inte den här bildtexten. Gör du? Är det jag som är dum i huvet eller vad?

”Vote NO” = ”Rösta ja”???