Lösenordsskyddad: Bara för dig med lösenord: Nedräkning och lite annat

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Surt

Dan började så bra och fortsatte med en solig lunch. Jag fick en del småpyssel gjort och på seneftermiddagen levererad ML en fiiin kontorsblå anslagstavla! Och som den muminmamma jag är – ibland – hade jag faktiskt knappnålar i min jobbväska så jag kunde ganska omgående sätta upp lösa lappar som låg och skräpade på skrivbordet.

På eftermiddag kom också ergonomkillen och jag fick lämna ifrån mig det underbara trådlösa tangentbord jag har lånat alldeles för länge, liksom fotstödet. Däremot behöll jag mattan, den med knoppror på – allt för att mina onda fötter ska palla ståendet. Sen sprang jag till S och vi beställde ett nytt trådlöst tangentbord som var mycket billigare än det jag hade lånat. Hoppas att det är lika bra också…

Klockan var ganska prick 16 när jag lämnade byggnaden – för att komma ut i ett ösregn. Snacka om sur överraskning! Messade Fästmön och frågade om nåt skulle handlas på vägen, men fick inte svar förrän jag satt i bilkö och då ville/kunde jag inte kolla sms:et. Anna låg på soffan när jag kom och hade så ont i huvudet att hon mådde illa, så jag åkte och köpte Ipren - trots att tabletten har blivit så tråkig för att tillverkaren vägrar använda den blåa lilla gubben i reklamen för tabletten!!! 

När stod i kassaakön såg jag Gamlingen stå och packa i varor. Jag spände min blåa blick i Gamlingen och Gamlingen måtte ha känt av den eftersom Gamlingens egen blick var sänkt. Sänkt ner i påsen, vägrade möta min. Inte en enda gång till Gamlingen upp på mig. Själv vek jag inte en enda jädra millimeter med min. Vi har gjort varandra mycket illa båda två – jag är inte utan skuld – men till skillnad från Gamlingen hade jag inte misskött mina uppgifter. Det var väl därför Gamlingen blev sparkad – snett uppåt. Själv fick jag gå och jag minns ett sista, otroligt hånfullt mejl från Gamlingen. Det kändes oerhört skönt att inte vika med blicken och att jag klarade av att hålla mitt huvud högt. Men det tog på krafterna och jag kände mig rejält sänkt efteråt. Eller sur, dårå, om du så vill…

Vi åt god tomatsoppa med nån sorts örtklimp samt baguette innan vi tuffade iväg, Anna, Elias och jag till Elias skola där det var Öppet hus med bland annat vernissage och teater. Uppenbarligen gillade Elias ordet vernissage för han sa det flera gånger och jag håller med om att det är ett underbart ord.

Resten av gänget mötte upp på skolan. Först gick vi en runda i klassrummet. Där var det som sagt vernissage av olika konstverk. Ett verk som jag fastnade för var en adjektivinstallation. Barnen hade skrivit adjektiv och målat orden som de känslor de var.

En adjektivinstallation.

Några andra verk som visades var en sorts Picassokopior. De var så färggranna och fina att jag köpte ett vykort. Det ska jag sätta upp på min nya anslagstavla på jobbet!

Elias har gjort den längst ner till vänster. Vill du se en bättre version av bilden, kolla in Annas inlägg!

Efter vernissagen blev det fika i matsalen. Där var trångt som vanligt och en idiot karl vägrade dra in stolen så jag fick sätta mig längst bort från alla. Som straff fick han Annas rumpa på sig,  för han flyttade sig inte ens när vi skulle gå.

Jag träffade en del trevligt känt folk på skolan, bland annat A, P, Mi och Mo. Kändes kul att jag inte är bortglömd! Det händer nämligen så ofta nu för tiden att folk

inte känner igen

mig…

Teatern visades i en annan skola. Barnen hade verkligen lagt ner mycket arbete på pjäsen. Elias hade gjort kulisser, men han kom inte ihåg vilken han hade gjort. Tyvärr var det lite svårt att höra vad skådespelarna sa, annars var det en bra föreställning.

Innan jag åkte hem till mitt skjutsade jag hem Anna och barnen till sitt samt åkte och tankade. Bensinpriset har nu sjunkit under 15 kronor litern, jippiii! Nu hoppas jag bara att strejken på bilprovningen snart upphör så att jag inte får körförbud om några veckor…

I morgon kommer Anna till mig och vi har bestämt oss för räkor och vitt vin. Det innebär att jag måste till mitt favoritställe NOT! och handla efter jobbet i morgon. Gissar att vi får äta inomhus och inte på ballen*, för regnet verkar hålla i sig.

Det har ösregnat i flera timmar och hela jag var genomsur när jag kom in, såväl till kropp och klädsel som till sinnet. Men det känns ändå som om jag vann en seger idag. Det är väl bara så att vissa segrar inte alltid är… glada segrar. Äh, svårt att förklara. Jag försöker bara göra mitt bästa. För det mesta.

Det kan vara jag på bilden med regnkrulligt hår, tjock mage och blåställ. Bilden är tagen på väg till matsalen i Elias skola.

Härom natten drömde jag att gjorde om hela hemsidan för min nya institution. Natten som var drömde jag att jag hade tappat bort min mobiltelefon. I natt hoppas jag att jag får sova drömlöst…

*ballen = balkongen

Read Full Post »

Nä, ibland är faktiskt gult inte fult…

I morse på väg till jobbet noterade jag plötsligt hur grönt det hade blivit runt omkring. Det känns som om jag är lite dålig på att se årstidsväxlingarna numera. Jag är alltför sällan utomhus och jag fotar mer och mer sällan.

Idag blev det en impromtu-lunch med den roliga, ironiska ”Lisbeth” från fakulteten. Är det nån jag saknar därifrån så är det hon! För vi har verkligen samma sorts humor – det vill säga ganska rå och ofta väldigt svart. När man har lärt känna ”Lisbeth” inser man mer och mer att den här människan är ju bara så jävla kul och smart.

På vägen tillbaka till jobbet kunde jag inte låta bli att hänföras av dess blommor mot en av husväggarna. Jag får nog lov att omvärdera gult - i alla fall i vissa sammanhang…

Ibland är gult faktiskt inte fult…

 

Read Full Post »

När nån gör det där lilla extra…

Ibland blir i alla fall jag väldigt varm i hjärtat. Det är till exempel såna gånger som nån gör det där lilla extra. Det lilla extra som absolut inte ingår i nån som helst arbetsbeskrivning utan man gör det bara för att.

Idag gjorde en av våra städare det där lilla extra. Vilken gullig människa!

Lappen har Ju ju förstås inte skrivit själv. Ju ju gjorde bara det där lilla extra ändå.

Och när Ju ju kom och vi tackade blev Ju ju så glad att vi fick en påse till! (Så ja, jag erkänner! Jag tog två bullar!)

Read Full Post »

Inte bara ett lik, men en del skrik

Uppdaterat inlägg:

Igår kväll kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll

Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också, jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!

En del av oss är kvällsmänniskor, andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »

Vecka 19: As-ballt och Asfalt

Torsdag och dags för veckans höjning (As-ballt) respektive sänkning (Asfalt). Och det är inte svårare än så här, enligt mig:

As-ballt

• Boken Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich (en mästarinna på ironi och humor)
• Coola killar i Hjo som sökte musiker (skön inställning!)
• Häftigt att få beträda högarna i Gamlis igen (vacker utsikt och konditionsträning på samma gång!)
• WordPress roliga mejl när man råkar trycka på Gillaknappen till ett av sina egna inlägg (men nej, särskilt fåfäng är jag inte!)
• Radio Fyris startar TV-sändningar (bra och meningsfullt!)

Asfalt

• Instängd på jobbet på grund av asfalteringsarbete (vem betalar min övertid?)
• Twitter är underutnyttjat av politiker (och av väljare!)
• Vigselförrättare utan rätt att viga (det var väl rätt klantigt, tycker jag och säkert de drabbade trettiotalet par)
• Romancegenren är inget för mig (vad andra läser är upp till dem)
• Kvinnor som faller för mördare (jag har svårt att förstå det)

Read Full Post »