På återseende!

Nu är återseendet på gång! FEM ringde strax efter halv åtta och jag åkte och mötte på avtalad plats. Resan hade gått bra, men jag såg nog att hon var trött. Vi beställde pizza som vi hämtade på vägen hem.

”Skål på dig, din gamla gam!”

Närå, FEM är inte alls blyg, men just som jag knäppte kortet höjde hon vinglaset. Du ska emellertid inte vara orolig – det är en dag i morgon också och jag ska se till att mobilen är laddad så jag kan fota MYCKET. FEM är förvarnad om att det blir på det viset.

Vi satt och babblade i ett par timmar efter maten. Sen såg jag att nån var väldigt trött och vi beslutade oss för att säga god natt. FEM hade varit uppe sen just fem och jag sen före sex, så då får man vara lite trött på kvällen. Nu läses det i mitt gästrum och själv både bloggar och läser jag. Ungefär.

I morgon blir det en tur in till stan. FEM har kollat några affärer på nätet som hon vill kika på. Själv tänkte jag ta mig till Musikens Hus som är ett av stans två ticnet-ombud. Tycker att det är skitdåligt att här bara finns två ombud och ångrar mig som 17 att jag inte valde ATG-ombud i stället. Ja just det. Det är biljetter jag ska hämta. Biljetter till Stockholm Pride! 😛

Mamma hade skickat med 200 kronor till fika tillsammans med en bok hon har lånat och ett kort till min namnsdag. Vi har ju liksom alltid firat namnsdagar i vår lilla familj. Nu tycker jag att det är roligt att bara få ett kort, men om jag känner mamma rätt har det här kortet ett innehåll.

FEM har lovat att ta svängen förbi mamma när hon kommer hem med ett Mors Dags-paket. Ja, för det är ju Mors Dag nästa helg också. Jag har inte inhandlat nånting än, men funderar på att köpa ett satinlakanset till mamma. De var både fina och sköna och kvaliteten känns toppen! Vi får se vad det blir. Men det ska inhandlas i morgon.

I morgon ska FEM gästblogga på en blogg nära dig. Hon har bestämt redan ett manus, avslöjade hon och inlägget ska handla om renovering. Jag har fått se härliga bilder från FEMs övre veranda i huset. Riktigt kanonställe för läsning eller bara kontemplation om kvällarna…

Det känns konstigt att inte träffa Fästmön i helgen, men kanske kan det vara skönt för både ungarna och henne att slippa ha mig hängande där. Fast jag längtar ju förstås redan efter min älskling!..

Read Full Post »

Va bidde det då då?

Jag for ju till Blomsterlandet för att kolla blommor till kontoret. Det tyckte jag var en lämplig sysselsättning en fredag när nästan ingen annan än jag jobbade på bygget och när webbläsaren bestämde sig för att säga tack och hej. Blommor till kontoret, var det ja. Jag hade 500 kronor i blomstercheckar – varav 200 på Interflora och 300 på Euroflorist. Men inget av korten gick att handla för på Blomsterlandet. Så då fick de bli en enda blomma – en som jag köper varje år: en lila hänglobelia till min lila ampel på ballen*.

Blomman är inte så lila än, men den ska bli det!

Gissningsvis kan man inte handla på nåt av korten på Plantagen heller. FAIL! Jag har försökt kolla upp var det finns Interflora-butiker här i Uppsala. De flesta finns inne i stan och där är jag aldrig. Där är det för resten skitsvårt att parkera, så man kan ju inte handla mycket. Sen finns det några butiker som ligger i helt andra stadsdelar än där jag bor. Flera mil bort, typ. Ja, Uppsala är stort, Sveriges fjärde största stad.

Euroflorists blomsterhandlare finns också mest i stan, men med ett par undantag. Det bästa alternativet är nog den affären som ligger på Kungsgatan – det vill säga NÄSTAN inne i stan också. Men där tror jag i alla fall att det är gratis parkering så att man inte blir robbad på p-pengar också!

Det känns ju lite trist när snälla människor har gett mig en massa presentkort som det är lite svårt att utnyttja. Att åka till nån butik som ligger på andra sidan stan är nåt jag kanske gör om jag har väldigt mycket tid över en dag. Vi får se.

Trist är det också att man inte kan näthandla för Bokias presentkort. Det fick jag också i födelsedagspresent, men Bokia här gick i konkurs för några år sen. Närmaste Bokiaaffär finns på Ringvägen på Söder i Stockholm, mitt emot hotellet vi bodde på. INNAN jag hade fått presentkortet… Sen finns det förstås en Bokiaaffär i Metropolen Byhålan, fast inte på den adress som står på hemsidan. Känns ju inte särskilt förtroendeingivande när inte ens kontaktuppgifterna stämmer… Lite långt för mig att åka, fast nån gång ska jag väl kuska 28 mil igen för att hälsa på mamma.

Presentkort är jättebra, då kan man handla vad man vill på specifika affärer. Men det är svårt att handla när affärerna inte har bra parkeringsmöjligheter eller ligger flera mil bort. Förr i tiden fanns det nåt som hette kundparkering. Är det inte fler än jag som måste åka bil när de ska handla? 

*ballen = balkongen

Read Full Post »

Klämdag, störande element och fint besök

Nu du! Jag var skittidigt på jobbet för att arbeta med lite webbproduktion. Tänkte hinna massor idag eftersom det är så lite störande element här en klämdag. HA! Gick det bra? Nej. Jobbets webbläsare vägrar att låta mig ladda upp bilder. När jag använder en annan webbläsare, som jag har laddat ner på eget bevåg, går det hur bra som helst. Fast så får vi inte jobba. Så då gjorde jag bara det mest akuta i

fel

webbläsare och sen ringde jag IT och felanmälde. Nån hjälp kan jag inte räkna med att få idag, för det är ju klämdag och då ska det inte förekomma några störande element. Jag sa det själv.

Nu funderar jag på att börja packa ihop i stället. Kanske ta en tur till Blomsterlandet för att kolla på växter till mitt kontor. Måste ju pimpa lite jag också, jag blev inspirerad i onsdags!

I kväll får jag sen fint besök, en av mina äldsta vänner kommer på besök och ska stanna hela helgen. Konstigt nog är det första gången hon kommer hit. Jag har bott här i 30 år… När vi ses brukar det vara i Metropolen Byhålan eller i Stockholm. Och det är för det mesta så bråttom. Nu har vi en helg på oss att prata minnen, skena på stan och… blogga. Ja, för min vän FEM ska gästblogga hos mig, tänkte jag – om hon nu vågar efter allt rabalder. Jag hade hoppats kunna visa henne de fina sidorna av bloggning, inte en massa upprörda och/eller arga och/eller hånfulla människor. Samtidigt är det bra att FEM får se baksidan av saken också. Att det inte är nån skön, ny värld utan ganska tuffa ordalag här ute.

Två coola brudar från 1978. Tofflan, som då hette Gösta, till vänster och FEM till höger. FEM hette FEM redan då. 

När FEM och jag lärde känna varandra var vi åtta år. Jag kom till hennes klass 3D på Norra skolan från klass 2D på Lyckornaskolan, där jag hade gått i två månader. Allt medan jag skulle testas för att se om det gick bra för mig att hoppa över andra klass. Det gjorde det, så åtminstone som åttaåring var jag överintelligent. Sen har det förstås gått utför. Jag tror att det var först på vårterminen i trean som vi blev kompisar. Och det starkaste skälet till det var att vi samlade på frimärken (Ja det är sant!). Under åren som gick kom vi på att vi hade massor av gemensamma intressen, till exempel att läsa böcker och att skriva berättelser. Och just för att jag vet att FEM är så duktig på att skriva ska det bli mig ett sant nöje att få hälsa henne välkommen som gästbloggare här! KÄNN PRESSEN, FEM! 😛

FEM i skotsk tappning.

Nej, nu tror jag att jag ska åka och titta på lite fina blommor innan jag åker hem och fixar fint där hemma till FEMs ankomst. Jag ska möta upp i kväll på en förbestämd mötesplats, som jag tror att det är jättelätt att hitta till. Kör försiktigt, FEM!!!

Read Full Post »

”Om Erik ger ax, ger Olof kaka…”

Om Tofflan vågar ge sig på ax är tveksamt, än mindre att baka nån kaka. Men däremot är jag bra på att ÄTA kakor, vilket syns. Jag har funderat på om jag vågar mig på en spaning i omvärlden utan att folk blir upprörda, men beslutat mig för att skita i konsekvenserna och braka på. Jag är inte mer än människa och jag har ett behov av att skriva ner mina tankar om saker och ting. Sorry, men om du inte gillar, sluta läs.

• Man flydde från flickvän och fastnade i sopnedkast. Detta hände i Tiumen i mellersta Ryska federationen. Eller Sibirien, dårå. Räddningstjänsten kom till undsättning, men det gick inte att dra loss mannen utan man fick använda verktyg. Snacka om att hoppa i galen tunna…
• Sportsko gav varken bättre hälsa eller viktminskning. Ett amerikanskt företag i sportskobranschen tvingas betala skadestånd sedan det visat sig att skorna varken får folk att må bättre eller gå ner i vikt. 300 miljoner kostade den falska marknadsföringen företaget. (I DN-artikeln står det kronor, men har de inte dollar i USA?) Tydligen föll många för reklamen…
• Gaser drabbar kvinnor svårast. Hälften av oss svenskar har problem med våra magar. Men när det gäller gaser i magen är det fler kvinnor än män som är drabbade, visar en undersökning som gjorts av Novus på uppdrag av Kronans droghandel. Jag skulle vilja säga att när Fästmön och jag umgås är det 100 procent av kvinnorna som är drabbade.
• ADHD-inflation ifrågasätts. Ja, det låter lite märkligt att ”alla” plötsligt får diagnosen ADHD. För några år sen var det bipolär sjukdom och innan dess depression. Nej, det känns som psykiska och neuropsykiatriska sjukdomar behandlas enligt nån sorts modetrend och inte riktigt seriöst!!!
• Tyskar är nakna och svenskar är sportiga – på stranden. Detta enligt en undersökning som nätresebyrån Expedia har genomfört om turisters strandvanor.
• Norsk prinsessa ser ut som gangster. Men nu får ni väl ge er?! Bara för att hon bar en  toppluveliknande kreation på 17 maj… Jag tycker att hon ser… norsk ut. Och lite frusen.

Read Full Post »

Dagens lunch

Inte så tokig lunch idag, eller vad tycks? Kollegan ML serverade – och jag äter för fullt.

Dagens lunch.

Vad äter du till lunch idag?

Read Full Post »

Nu försöker jag förklara hur jag tänkte kring fototävlingen

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »