Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bilruta’

Det har väl inte undgått nån att vi har fått vinter i Sverige. Men om vintern tycker vi olika saker. Därför undrade Tofflan den gångna veckan vad DU tycker om vintern.

Så här fördelade sig de 35 inkomna svaren:

40 procent (14 personer) svarade: Härligt! Jag ÄÄÄLSKAR snö och blir riktigt barnslig. 

31,43 procent (elva personer) svarade: Jorå… Det är ju rätt vackert att se på naturen, men… 

28,57 procent (tio personer) svarade: Nej fy te rackarns! Kallt, halt och jävligt! Bilrutor måste skrapas, garageinfarter skottas och min lårbenshals darrar av rädsla. 

Jontas kommenterade:

Vit snö = helt underbart! Kan inte få nog av den! Ju mer, desto bättre!
Svart snö = kommer för fort i en storstad, allt sot, alla avgaser. Därför måste det snöa konstant!
Gul snö = får mig att känna mig obekväm och obehaglig till mods. Jag vill inte tänka på det.

Cattis kommenterade:

Det är kallt, snön ställer till en massa elände och solen är uppe några fattiga timmar. Vintern suger! Vill ha vår nu genast!!!

Inqa kommenterade:

Eftersom jag fyller år i december(1:a advent i år) så gillar jag vintern. 😉 Hellre snö och några minusgrader än slask och plusgrader….

Christina kommenterade:

Tänkte först klicka i framför Nä fy te rackarns! men det är inte riktigt så, än så länge, jag känner för det här med vinter. Visst farao är det kallt, arbetssamt osv. men det är allt bra vackert också….och julen blir mer julig om den är vackert vit!


Stort TACK till dig
som klickade ett svar och ett särskilt TACKTACK till dig som lämnade en kommentar inne i omröstningen! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten här intill under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Den näst sista Irene Huss-filmen är just urplockad ur DVD:n. Irene Huss 11: I skydd av skuggorna handlade som vanligt om brott som faktiskt sker. Fästmön och jag belägrade soffa respektive fåtölj för att glo.

Brott som faktiskt sker.


Filmen inleds med en man som avrättas
genom en nervevad bilruta. Det fortsätter med bombdåd och ett nytt mord. Och utpressning genom MC-gäng. Ingen går fri, varken poliser eller Irenes egen familj… (Lite som vanligt, då.)

Njae, nu börjar de här filmerna kännas lite upprepande. Jag tänker främst på att Irene Huss familj blir indragen. För övrigt känns filmen realistisk och grym, men inte lika spännande intrigmässigt som de tidigare filmerna. Det är som om filmen har tappat stinget lite – och det hittas inte riktigt: filmen blir aldrig spännande.

Gott skådespeleri och realism gör att jag ändå ger den medelbetyg.

Read Full Post »

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.


När jag kommer fram till jobbet
är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »