En misstänkt liten kanelgiffel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nånstans, nån gång och av nån blev jag tipsad om Karl-Johan Karlssons bok En misstänkt liten kanelgiffel. Jag letade utan framgång efter den under ett par år  – tills i slutet av november förra året. Jag var i Stockholm med min kära och goda vänner (FEM och Soffan) och DÄR och DÅ hittade jag boken… i källaren hos en bokhandel. Bokhandeln sålde ut boken, som var nån typ av restupplaga, för 65 kronor. Vilket fynd! Självklart slog jag till. Igår kväll läste jag ut boken.

Författaren är journalist och boken är baserad på verkliga händelser omkring en verklig person, i boken kallad Herman Wicksell. De träffas på en fest och då och då hör Herman av sig. Strax efter festen blir han nerslagen på gatan, nåt som kanske ytterligare förstärker hans dåliga mående. Herman har nämligen svåra tvångstankar. Han är en sån som inte drar sig för att skicka in klagomål på allt från kanelgifflars storlek till främmande ämnen i kaviar. Samtidigt är han bra på att förföra tjejer och manipulera människor överhuvudtaget. Det visar sig att Herman är manodepressiv. Eller bipolär. Och det uppstår många underliga situationer innan jag som läsare anser att Herman får rätt hjälp.

Det här är nog en av de mest märkliga böcker jag har läst. En skulle kunna läsa den och skratta åt de konstiga saker Herman gör, men skrattet fastnar snart i halsen. I stället blir det ganska jobbig läsning. Jag står utanför och betraktar en man uppträder väldigt annorlunda – samtidigt som jag ibland kan förstå varför han gör just det.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julen är slut, hösten är här, eller..?

Ett förvirrat inlägg.

---

 

Höstväder igår kväll med regnet mot rutan.

Igår kväll kom regnet. Älskade regn! Det var som om det höll på att bli höst igen. Fast… även om det tog bort en del av den förhatliga snö som fallit gissade jag att det skulle komma ett bakslag. Och mycket riktigt! Under natten blev det kallare igen och regnet övergick i snö. När jag slog upp mina ljusblå i morse höll vaktis på att ploga för fullt här utanför. Synd att han inte sandade också – det var nämligen snorhalt. Och är fortfarande.

Temperaturen fortsätter att sjunka och det snöar fortfarande lite lätt. Jag avskyr verkligen vintern med kyla och halka, men jag måste erkänna att en solig vinterdag kan en till exempel ta riktigt fina foton. Nu har jag inte så stora möjligheter att göra detta eftersom jag jobbar ganska mycket och det är mörkt när jag kommer hem. Men jag kunde ha gått ut för att fota i lördags, till exempel…

Nej, jag klagar inte på mitt jobb, jag trivs fortfarande och tycker att det är roligt. Igår hade jag inte alltför mycket att göra, bara, men idag satte jag fart och försökte fixa till några foton – med viss igångsättningshjälp av NK*. Sen fick jag en beskrivning att textgranska och den kom jag nästan halvvägs i. I morgon väntar ett arbetsmöte efter lunch kring en rapport. Kanske blir det en spännande lunch, dessutom, med författaren och dess moder. Det vore så roligt om det blev av!

Jag kom ihåg att ringa min läkarmottagning och förnya recept på två mediciner idag. Toppenfint att nån från mottagningen ringde tillbaka lite senare på dan för att verifiera att min receptförnyelse gått fram. På fredag ligger ett e-recept på apoteket.

Det blev vinter igen idag, inte helt oväntat.

När klockan närmade sig gå-hem-dags gäspade jag och NK ikapp. Men det var bara att försöka hålla sig vaken så en inte slirade av vägen. Innan jag fick träda innanför hemmets dörrar skulle jag handla, så jag stannade vid Tokerian. Tre matkassar följde med hem – och ändå glömde jag köpa mjölk och Bregott havssalt… Trött jag blir på mig själv…

Eftersom jag fortfarande var på benen när jag kommit hem gjorde jag nästan helt slut med julen. Alla stakar och stjärnor åkte ner, stoppades i kartonger och påsar och förpassades ut till förrådet. Kvar att göra nu är att köra en maskin med julrött, men det blir i morgon. Vid 19-tiden kunde jag äntligen inta min middag mina två rostade mackor med ost och två glas mjölk. Medan jag tuggade på mackorna kollade jag TV-programmet framöver. I afton blir det nog Veckans brott klockan 21 på SvT 1 för min del, för det är säsongsstart. I morgon ser jag fram emot premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin klockan 21 på SvT 1. I totalt sex avsnitt träffar konstnären Lars Lerin lika många kändisar. Först ut är Anni-Frid Lyngstad. På torsdag är det säsongsstart för Antikrundan. Första avsnittet är från Simrishamn, men nästa veckas avsnitt är inspelat i Uppsala. Den som kollar då kanske får se en och annan lokal kändis… (Jag ska ALDRIG glömma Anne Lundbergs iskalla ögon…) Till torsdag får jag träna upp mig på värderingarna genom att kolla Antiktidningen, som kom idag i postboxen. Antikrundans app är redo att användas igen på mobilen!

Vilka TV-program tittar DU helst på??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Tofflan på en TV nära dig.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frostigt, vänskapligt, rakt ner i 1800-talet och finska känslor

Ett saligt blandat inlägg.

---

 

Frostigt i morse.

Jorå, det blev en bättre dag idag. Det är ju oftast så att efter en dålig dag, när nivån sjunker så lågt, kan det ju bara komma en bättre dag. En del tekniskt trassel är det fortfarande, men det kan bero på yours truly. Jag söker hjälp, men får dessvärre ingen i vissa ärenden. Då blir Tofflan lite… trött. Sen försöker hon på egen Toffelhand – med varierande resultat. Jag gör mitt bästa. Ibland räcker det, ibland räcker det inte. Men jag kan inte sitta och grubbla på nåt jag verkligen inte kan lösa.

Det var frostigt i morse och i förbifarten till garaget böjde jag mig ner och fotade ett löv på gräset. Jag hinner knappt vara ute numera, känns det som, så jag tycker att jag missar hösten. Tro nu inte att jag klagar, jag älskar fortfarande att jobba – även om jag inte älskar alla inslag i mitt konsultuppdrag. Då gäller det att hämta kraft och energi ur uppgifter som är roliga – som språkgranskning. Ja, jag är en nörd! 

Bröd med snorkråkor? Nej då, bröd med nyttigheter!

En av de braiga sidorna med jobbet är att jag har fått två vänner, vill jag tro, i alla fall! Närmaste kollegan är en favorit och på våra torsdagsluncher avhandlar vi både högt och lågt. Idag är det ju torsdag, alltså lunchade vi i restaurangen. Trots att jag åt både vegetarisk ärtsoppa och pannkakor knyckte jag ett par brödbitar. Det är så himla gott, det där bruna, grova, filmjölksbrödet som ser ut att innehålla snorkråkor. Fast det är ju nyttigheter i brödet och inte skräp från näsan, förstås.

 

 

På väg tillbaka till våra kontor tog vi omvägen genom källaren för att leta upp boxbollen (!) jag inte hittade härom fredagen. Nu hittade vi både den och Televerkets skåp med rikstelefon. Jag trodde att vi hade ramlat rakt ner i 1800-talet. Vi har alltså inte bara en ADB-sektion på jobbet, vi har rikstelefon via Televerket också. Nu blev du avundsjuk, va?!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den andra vännen jag har fått har jag annat utbyte av. Det var en person som jag ganska omgående kände att det var lätt och kul att prata med. Jag vet att vi kommer att fortsätta ha kontakt även om vi inte jobbar på samma ställe i framtiden. Tänk så roligt det är att få nya vänner även när en är så gammal som jag! Inte trodde jag att det var så lätt.

Jag jobbade över igen i eftermiddag och nu är jag inte skyldig nån tid för gårdagens möte. Det är bra, för i morgon på fredagskvällen tänkte jag både tvätta och städa lite. I skrivande stund kör jag en maskin grön tvätt, i morgon blir det tjockissvart och i helgen lakan.

Men innan jag tvättade fick jag leka elektriker.

Jag skulle bara, du vet…

Ja, i det här fallet skulle jag bara tända en lampa i ena köksfönstret. Den fullkomligt exploderade – så det gick en propp. Eller propp och propp… Det heter det väl inte nu för tiden? (Snälla Agneta, om du läser detta, fråga maken!) Halva köket, hallen och toan blev svart. Proppskåpet ser inte ut som det gjorde förr, men jag klättrade på en stol. Inte såg jag mycket i ficklampans sken med mina skumma ögon. Men en plupp (?) hade åkt ner. Jag petade upp den och…

Hepp – varde ljus igen!

Nu är det dags för middag (mackor) och tvätthängning. Jag måste bara applådera landet i öst där min pappa är född. Finland är nämligen först ut med egna emojier. Hela 30 stycken emojier för specifikt finska känslor är planerade, ett par av dem har förstås med sauna (bastu) att göra!

Och här skulle jag förstås ha haft en finsk emoji som illustration, men det får bli ytterligare en källarskylt som jag hittade idag. Frågan är bara om nån fattar sambandet mellan orterna. Jag gör det inte!

Vad har Metropolen Byhålan gemensamt med Bäckaskog, Alunda och Vidtsköfle???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Forskning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Gammalt möter nytt och en liten värld

Ett småskrattande inlägg om en liten värld, men också om spännande gamla byggnader och böcker.

---

 

I förmiddags var jag iväg för att leta upp en blomsterbutik här i Metropolen Byhålan. Sist jag var här låg den på ett ställe, nu på ett annat. Men jag hittade den! Påskliljor inhandlades för vidare spridning å gravar senare idag. Eftersom mamma var hemma promenerade jag till stan, det är ju inte alls långt att gå. Jag slogs av hur fint det är att man har bevarat viss gammal bebyggelse trots att man byggt hyreshus både på längden och höjden.

Alla gamla hus revs alltså inte. Ett av de finaste är Dubergska gården, en blå träkåk där det visas konst. Didrika Duberg var en gammal Motalaprofil som inte bara var gift med en häradshövding – hon såg till att det startades en flickskola i Byhålan. Skolbyggnaden blev klar 1860 och är alltså den blåa träkåken som står där än idag. Fram till 1910 var där skola för tjejer vars föräldrar inte hade pengar till döttrarnas skolgång. Sen dess har huset varit både bostad och affär.

Dubergska gården var ursprungligen en flickskola. Huset är från 1860. Notera hur gammalt möter nytt i såväl stensättningen som husen träkåk – höghus.

På eftermiddagen slängde jag in mamma och rollatorn i bilen och passade på att klämma mitt finger på den senare. Mamma ville till en affär och jag skjutsade. När mamma senare rollade över till sin frissa gick jag ner i källaren med lite grejor. Inte så lätt att kolla läget i förrådet när bara ett fåtal lampor fungerade. Men jag hade tur! Jag mötte… inte källartrollet utan vännen M:s (h*n som såg mig svischa förbi i bilen igår) mamma! Och när hon tände i sitt förråd kunde jag se även i mammas. Det blev en lång och trevlig pratstund, dessutom. Snacka om att det är en liten värld här i Metropolen…

Nu väntar ett besök hos pappa och di gamle på kyrkogården, därefter mat från samma ställe som igår. Jag har fått en vägbeskrivning inför utflykten till landsbygden på påskdagen. I morgon ska jag försöka göra fint på mammas balle* om det är soligt. Och framåt kvällen ska vi titta i en riktigt gammal bok. Det är ju långfredag och vi behöver vara lite kristliga av oss, så vi ska öppna den stora Karl den XII-bibeln. Enligt mamma är denna bibel inte bara en gammal bibel utan innehåller dagboksanteckningar förda av nån Bernadotte… Silkesvantarna lär åka på!!!

Denna ska vi öppna och titta i i morgon på långfredagen.

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.

---

 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

Skymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 

Bland vårens inbundna spänningsromaner finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni Lindell. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin Fossum. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vackert, snuskigt, gott och litterärt, förstås!

Ett loppisinlägg med en snuskig twist.

---

 

Varning för snuskig litteratur och annat!!! (Fast först kommer det rumsrena.)

Idag är Fästmön ledig och vi skulle åka in på tre ärenden till stan. Mitt primära var att inhandla underkläder. Gjorde jag det, tror du? Nej. Jag kom hem med en sån här för tio kronor, inköpt på Myrorna där det är halva priset på alla böcker till och med söndag (fast på söndag har just Myrorna i centrala Uppsala stängt):

Bokreafynd på Myrorna. Inte ett spår av underkläder på bilden.

Ett annat ärende var att hälsa på äldste bonussonen. Det gjorde vi. Vi botaniserade också, som sagt, i hans välskötta bokavdelning i källaren på Myrorna, men tittade även på andra saker på entréplanet. Vi passerade Röda rummet först. Ja passera är ju fel ord. Vi gick in och glodde, bland annat för att skyltfönstret skvallrade om Maria Lang-fest. En titt in hos Helping Hand, bredvid Myrorna, blev det också. Där fanns en del smått och gott, bland annat veckotidningar om människosmuggling.

Dags att fika blev det sen. Anna var söt och bjöd på nåt sött. Själv tog hon räkmacka – minus brödet. Duktig som håller sig till det hon ska äta!

Innan vi trängdes på bussen hem köpte jag kyckling till middag. Jag trodde att det fanns i frysen och köpte ingen igår när vi storhandlade. Busskortet fylldes på med en hundring innan vi tuffade till New Village igen. Jag är helt slut efter sorlet på Kafferummet Storken…

Här kommer först några rumrena bilder från dagens utflykt:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen kommer vi då till sånt som roar mig, det vill säga snusk! Och kom ihåg att jag varnade dig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Medan mörkret faller

Ett inlägg om en bok.

---

 

Medan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)

Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…

 

[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]

Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.

Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.

Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!

Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Källarmannen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »