Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bry’

Ett lite bättre inlägg.


 

Stressade portföljer

Nån som bryr sig?

Man kan naturligtvis inte räkna med att människor som har som yrke att bry sig verkligen bryr sig. Inte mer än till en viss gräns, i alla fall. Jag har varit otroligt negativt inställd vad gäller Arbetsförmedlingen och vissa av dem som jobbar där. Inte alla. Jag har försökt berömma och lyfta fram dem som har hjälpt mig, peppat mig, gjort sitt jobb och som har lyssnat på mig. Ingmari, till exempel. Men Ingmari jobbar vid Kundtjänst och kan inte vara min handläggare eftersom hon verkar i norra Sverige och jag bor i Uppsala. Min förra handläggare Maria, hon som var så intresserad att hon gjorde ett studiebesök på min arbetsplats senare, har fått andra uppgifter inom företaget idag, har jag fått veta. Så lustigt nog fick jag tillbaka den handläggare jag fick när jag först skrev in mig som arbetssökande den 1 februari 2009 – Alexandra Norlén. Vi träffades aldrig, hade bara lite telefon- och mejlkontakt under några månader. Sen fick jag en ny handläggare. Och efter den nya har följt nya. Däremellan har jag jobbat i nästan tre år OCKSÅ.

I somras skrev jag in mig som arbetssökande den 1 juli. Jag hatar att gå till Arbetsförmedlingen. Där är alltid så mycket folk och det där med folkmassor är inte min grej, heller. Dessutom känns det förnedrande att efter 25 år i yrket stå med mössan i handen och skriva in sig hos personer som ibland är i mina äldsta bonusbarns ålder. Men det är ju inte deras fel att de har jobb och jag inte. Fast det var också ett av önskemålen jag skrev till Alexandra Norlén – att jag ville få hjälp med att bli yngre och ta bort saker från mitt CV eftersom jag ibland uppfattas som överkvalificerad av arbetsgivare.

Jag brukar gå in i duschen runt lunchtid, för då är det minst risk att nån ringer och vill prata jobb. Idag var jag precis utkliven och torr när mobilen ringde. Jag kastade mig därför på den för att svara. Och si! Det var min handläggare, Alexandra Norlén.

Det blev ett långt samtal. Jag fick både frågor och svar och jag fick själv komma med förslag på det jag behöver hjälp med. Det är bra, men samtidigt kan jag önska att jag inte jämt behöver göra handläggarnas jobb. Vi kom fram till att vi ska höras av efter nästa aktivitetsrapport från mig och prata utifrån den kring hur jag ska följa upp alla de tjänster jag har sökt, till exempel. (Min idé, men jag fick gehör).

Sökta jobbhögen den 14 oktober 2014

Sökta jobbhögen på morgonen för en vecka sen. Den är högre nu.

 

I övrigt är det visst  att Alexandra och hennes kollegor, faktiskt ska förmedla jobb, i alla fall enligt vad Alexandra svarade mig – till skillnad från min förrförra handläggare Kerstin, som sa att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb. Arbetsförmedlingen ska ha kontakter med arbetsgivare och matcha sökande, sa Alexandra. Och det är ju precis det såna som jag behöver! Vidare är de också kontrollmyndighet åt framför allt a-kassorna, men det visste jag ju redan. Jag fick även veta att man under de första fyra månaderna som arbetssökande ska vända sig till Kundtjänst om man behöver hjälp. Kontakt med handläggare har man först efter det. Det hade jag inte blivit upplyst om tidigare. Jag hade däremot hört att jag ska kontakta Kundtjänst om jag vill bli peppad, men inte att det endast gäller de fyra första månaderna som arbetssökande. Jag är inte så tilltalad av att ringa Kundtjänst eftersom man ju får prata med olika människor varje gång. Jag vill ha en fast kontakt, nån som ”kan mig”, så att säga.

Och nu i november är det fyra månader sen jag skrev in mig. Tänk, fyra jävla månader av oro, rastlöshet, ensamhet (jo, Fästmön och barnen finns, men jag är den enda som kan fixa nytt jobb åt mig själv)…

Samtalet inleddes med att Alexandra fick ta emot mycket av min frustration och mina tankar kring att ingen bryr sig och att jag inte får nåt stöd eller nån som helst återkoppling på mina aktivitesrapporter. Men jag bad senare om ursäkt flera gånger för att jag hade varit otrevlig. Jag anade att hon kunde förstå varför jag var frustrerad. Och det är såna handläggare som gör skillnad! Vill jag tro… Detta, och det faktum att Alexandra nästan direkt efter vårt samtal mejlade över sina kontaktuppgifter, gav mig lite hopp. Hopp om att det finns nån som bryr sig lite grann, nån som har som jobb att bry sig, i alla fall. Det tackar jag för!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Så! Nu är det gjort! Det står små tomte¤%&/(#* lite här och var och en massa röda juldukar ligger utspridda – och skär sig totalt mot övriga färger i inredningen. Det enda jag njuter av är mina fina Stockholms-figurer som hänger från köksgardinen.


Snögubben hänger i köksfönstret. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                      Snögubben var den allra första av figurerna och den fick jag. Sen har jag köpt en figur för varje ny jul, utom de senaste jularna eftersom jag inte vill längre. För det är tyvärr så att jag har två meningar som jag ältar i huvudet hela tiden, som nån sorts negativt mantra:

Jag vill inte!

och

Det är meningslöst.

Det är bara så det känns. Jag går omkring här hemma och är allmänt håglös. Fästmön hjälpte mig med julgardinen till vardagsrummet innan jag skjutsade henne till jobbet. Sen har jag slängt fram resten utan varken känsla eller glädje. Jag orkade inte ens skratta åt min julkrubba – jag är nog nämligen den enda som har sex vise män. (Finns det ens så många vise män, totalt sett? 😉 )


Tre vise män till vänster i bild och tre vise män på kameler till höger i bild. (Bilden är från förra året.)

                                                                                                                                                                  Lite har jag emellertid ansträngt mig och putsat banansilverfatet, det som Birger och Dagny fick på bröllopsdagen. Vilka Birger och Dagny är har jag ingen aning om. Jag köpte fatet i en antikaffär för några år sen för att ha det på jobbet, det där helvetesstället som jag knappt kan passera utan att må fysiskt illa. Arbetsgivaren var nämligen så snål där att vi bara fick ta en frukt om dan. En. Och det blev oftast banan eftersom jag hatar att skala apelsiner och min mage tål inte äpplen periodvis.


Bananfatet. (Bilden är gammal, just idag är fatet nämligen upputsat och glänsande.)

                                                                                                                                                               Min enda vettiga granne kom och lånade dammsugaren förut. Stackars dem! De har en ganska ny dammsugare och nu har den pajat. Och en dammsugare måste man ju liksom ha om man är en familj på fyra personer.

De nyinflyttade, som väl egentligen inte har flyttat in än, renoverar för fullt så hela huset vibrerar av oljud. Men jag ska inte klaga, jag minns hur det var när vi flyttade hit. Vi var så fulla av drömmar och planer om hur vackert vi skulle göra vårt hem. Sen gick det som det gick. I krasch.

Jag vill åter igen passa på och tacka för mejl och säga att jag tills vidare inte svarar på mejl från andra än familjen. Det samma gäller telefon och sms. Jag orkar inte just nu. Men jag värms av att ni bryr er. Att ni orkar bry er om Sorgebarnet Tofflan.

Avslutningsvis en bild från Bibbi som jag fick idag via mejl. Den ser väldigt söt ut.


Söta tomtar.

                                                                                                                                                              *¤%&/(# = byt ut mot ett fult ord som börjar på jä och slutar på lar

Read Full Post »