Söndag med sorgliga förberedelser och annat

Ett inlägg om att packa för sista gången och om fel och brister.

Det är lika varmt idag som igår. Enda skillnaden är att himlen är klarblå och molnfri idag. Igår var det ju mulet och disigt. Av gårdagens skyfall (skajjfål, som Prinskorven läste högt ur en av kvällsblaskorna) märks bara en stor pöl och en lite mindre pöl på tennisbanan. Gräsmattan på baksidan är fortfarande mera gul än grön.

Jag hade svårt att somna igår och jag vaknade flera gånger under småtimmarna. Det är typiska stressymtom. Eller orosdito för min del, dårå. Stressa tänker jag nämligen inte göra. Därför har jag dealat med mig själv och jag har satt alarmet till 6.45 i morgon bitti i stället för 6.10, som det brukar stå på när jag ska jobba. Det blir inte alls roligt att åka till jobbet i morgon. Jag har inte tillåtit mig själv att längta dit en enda gång i sommar. Stängt av, liksom. Men nu måste jag dit.

Tre dagar ska jag jobba, sen är det över. Inte 17 vet jag vad jag ska göra dessa tre dar mer än rensa pärmar, datorer och mobilen, men det löser sig väl. Jag får väl ta med mig en bok. Inte tänker jag överanstränga mig och göra många knop de här dagarna, det kanske är ganska förståeligt, eller?

Nu på morgonen har jag packat min ryggsäck med det jag behöver ha med mig. Typ nycklar och sånt. Min jobbväska håller nämligen på att gå sönder inifrån (som en bild av mig själv…) och nu är det ju inte aktuellt att köpa nån ny. Därför ryggsäcken.

Packad.

Måndagen inleds på fjärde våningen. Där har jag det mesta av mina papper och pärmar att gå igenom. Vidare ska jag plocka bort en del foton som jag har tagit och använt för institution 2:s webbplatser. Vi avtalade nämligen aldrig om hur bilderna skulle hanteras om jag slutade. Och jag tror inte att man är intresserad av att betala 1 500 spänn per foto. På institution 1 är det annorlunda och där avtalade jag med S redan i början att och hur mina bilder får användas i tjänsten. Och på webbplatsen jag byggde för Lille M pratade vi bara löst om fotona, så där har jag inte bestämt mig än. Men jag kan säga att jag inte har råd att vara snäll nu när jag ska leva på a-kassa.

På tisdag är jag på femte våningen. Då ska jag rensa laptopen där samt kolla upp hur de ska göra med omvärldsbevakningen som nu går direktadresserad via e-post till mig. Mitt mejlkonto upphör om ungefär en månad, så…

På onsdag tänker jag komma ännu senare till jobbet eftersom jag måste jobba över. Jag måste ha tillgång till tjänstemobilen ända tills jag har hämtat mitt tjänstgöringsintyg hos personalavdelningen. Därefter får jag åka tillbaka upp till jobbet och mastertömma tjänstemobilen – innan jag lämnar nycklar och passerkort. Så jag lär inte komma ut till födelsedagsbarnet i Himlen förrän framåt kvällen. Men det är ju OK, då hinner familjen äta middag innan jag kommer och det ska tårtas.

Det är mycket praktiskt att tänka på! Men ändå väldigt lite att göra för en som är van att ha fullt ös på jobbet. Jag vill inte tillåta mig att släppa fram några känslor, men det klart att jag är väldigt, väldigt ledsen. Det handlar inte bara om det här med ekonomi, utan om att jag har haft förmånen att få jobba på en otroligt stimulerande arbetsplats. Och så har jag haft så fina arbetskamrater. Det syns framför allt på LinkedIn, där alla som har sett min kontaktförfrågan har accepterat den (det skulle de väl inte göra om de ogillade mig?) och några har skrivit fina rekommendationer.

Joru, inuti gråter jag över livets orättvisor, men utåt ska jag inte visa nånting. Jag ska föra samtal med Mannen där uppe, precis som Habackuk. Hur kan Han tillåta att det blir så här? Hur kunde Han tillåta det som hände för fyra och ett halvt år sen? Hur kunde Han tillåta att pappa drunknade? Hur kunde Han tillåta att auktionsmannen lurade mamma? Hur kunde Han tillåta att jag blev invaderad av ett gäng aliens? Hur kunde Han, bara..? Det är frågor jag brottas med tillsammans med min Gud. Samtidigt som jag redan vet svaret: det var jag själv som lät det ske. Jag är ofullkomlig, jag har en fri vilja, jag har fattat fel beslut. Allt är mitt eget fel, inte nån annans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiden läker sår… i alla fall en del sår…

För 15 år sen fick jag en hibiskus i födelsedagspresent av ett gäng före detta vänner. Fem år senare blev denna då ständigt blommande växt utsatt för ett brutalt angrepp av min dåvarande sambo. Galna X har vi väl lite till mans/kvinns, men det här X:et slaktade min fina hibiskus helt genom att klippa ner den så där bara återstod ett par pinnar med enstaka blad på.

Och så idag… Nyss. När jag skulle dra upp persiennerna i köket… Då ser jag detta… underverk! Detta bevis på att tiden läker sår, i alla fall en del sår…

Hibiskusknopp som vill opp!

Dags för mig att tillåta mina sår att läka så att jag kan blomma igen, eller? Knappast, det är lite försent för det nu. Men ändå. Hopp!

Livet är kort.

Read Full Post »

Klibbigt, elakheter och vänskap

Den här måndagen är klibbig! Himlen är ljublågrå och luften just klibbig. Ett rejält åskväder med tillhörande regn vore inte fel. Men jag gillar förstås INTE prognoserna som säger sämre väder och betydligt kallare, typ tio grader svalare än de temperaturer vi har haft de senaste dagarna. Här på jobbet har vi behagliga temperaturer på kontoren och det är jag glad och tacksam för.

Innan jag skrider till verket och inleder min arbetsvecka vill jag skriva några ord om elakheter. Så länge människor är elaka mot mig i kommentarer på bloggen eller på annat sätt, lär jag fortsätta att vara elak i alla fall här. Jag är ledsen och sårad och undrar vad jag har gjort somliga för ont eftersom det uppenbarligen är fantastiskt roligt att trycka till mig på olika sätt och vis. Exempel på elakheter hittar du om du läser kommentarerna till mitt CV..

Jag vet att jag har fört diskussioner här med flera så kallade bloggvänner. En diskussion blev bara för mycket och jag avslöjade alldeles för många privata detaljer om min ekonomi. Jag kände mig… inte bara smutskastad, jag kände mig ifrågasatt. Av två personer samtidigt. Det är min blogg och jag uttrycker mina åsikter, inte några fasta sanningar, men i det här fallet berättade jag verkligen sanningen – den finns nämligen svart på vitt.

När inte bara en utan två inte tror på det jag skriver i inlägg eller kommentarer känner jag mig påhoppad. Taggarna utåt. Den som vill kommentera bör göra det med viss hyfs, tycker jag. Det är nämligen ingen rättighet att kunna kommentera mina inlägg. Det är en funktion som finns och som jag vanligen tillåter.

Till sist avslutade jag diskussionen eftersom vi inte kom längre med att stänga av kommenteringen på det akutella inlägget. Uppenbarligen valde en av dessa personer att ta våra olika åsikter personligt. Det handlade inte längre om att diskutera en sak, alltså. Märkligt, eftersom det var JAG som blev ifrågasatt. Den andra personen har jag haft ytterligare diskussioner med och vi kan bli skitarga på varandra och ha helt olika åsikter i stort som smått – men det handlar om att vi diskuterar sak. För det mesta. För så länge nån håller sig till sak och inte kastar skit på min person i en diskussion – eller andra som kommenterar –  blockerar jag ingen. Blockera nån gör jag först när nån inte ger sig utan envisas med att trampa på mig eller mina vänner gång på gång på gång.

Igår gjorde jag 

en rensning i min adressbok

så att säga. Och det tog inte många minuter innan jag var utrensad på andra håll. Mitt skäl till att ta bort människor angav jag på Twitter, vilket syns även på bloggen:

Den som inte hört av sig på en månad ryker!

Varje dag gör jag nämligen en surfrunda hos dem jag kallar Mina Kickor & Pluttar i högerspalten. Som du kanske förstår tar det lite tid. Och jag vill inte längre slösa tid på folk som aldrig kommenterar hos mig eller hör av sig på annat sätt. Jag har nämligen betydligt mer begränsat med tid numera. Från min sida ligger det inget mer i detta än vad jag nu har skrivit. Om andra väljer att ta bort mig utan förklaring är det deras val, men det klart att jag blir undrar varför. Ledsen för att jag inte får veta varför, bara kan gissa och spekulera. Så kvällen slutade i tårar som jag tror att ingen såg, inte ens Fästmön. (Men nu vet både hon och du att jag grät.)

En annan sak, som delvis hänger ihop med ovanstående: en gång vädjade jag här på bloggen om akut ekonomisk hjälp till månadsavgiften (hyran). Det var TRE (3) personer som erbjöd mig hjälp. Tre personer som jag VET inte har det särskilt gott ställt själva. Så klart jag undrade var alla andra som tidigare varit så kvicka på att

ge allmosor

var då. Uppenbarligen är det lätt att ge när man känner för det, inte när det finns behov. För övrigt behövde jag aldrig låna pengar akut av nån av de tre, jag löste det som vanligt på egen hand. (Av princip lånar jag inte pengar av vänner, men min vädjan var som sagt akut.) Detta visar vilka personer som är ens äkta vänner och vilka som bara har låtsats vara det, tycker jag. I fortsättningen undanber jag mig allmosor som ges bara för att visa hur god man är. När man har lust…

Sniffa på den här rosa magnolian – ja för det var en magnolia! – en stund nu, så du får en bättre doft i dig än den unkna lukt jag just har spridit.

Idag väntar nya äventyr. Jag ska intervjua en forskningsingenjör på förmiddagen och alltså vandra in i husets innersta och hemligaste delar, laboratorierna. Det ska bli mycket spännande! På torsdag förmiddag ska jag för övrigt ta emot ett studiebesök från en verksamhet som knytas till klustret. Då ska jag in i dessa vindlande gångar igen…

För övrigt lite skitsnack: min avföring har återtagit normal färg och allt som är normalt gillar jag! (Jag har alltid varit avvikande, så försök förstå.) Blödningarna fortsätter, nu är de inne på den tionde dagen. Än så länge inga större problem mer än irritation och höga kostnader för skydd.

Äh, what the f! It’s Monday, let’s roll!

Read Full Post »