Nödtorft

Ett inlägg om första halvan av helgen.

---

 

Jag orkade inte tända sällskapsljuset.

En tung vecka ligger bakom mig. Ljusen har varit få. En dag var så svart att jag inte ens ville tända mitt sällskapsljus. Jag åt min kvällsmacka i mörker. Nödtorftig middag, ett par rostade mackor, men det räcker bra för mig. Igår på fredagskvällen orkade jag inte ens rosta mackor. Det blev parmesanringar och After eight – hela kostcirkeln – medan jag tittade på ett par TV-program som jag spelat in under veckan. Andra delen av Gåsmamman var ett av programmen. Det är en realistisk och otäck serie.

Idag fortsatte kampen. Som så många gånger förr spottade jag i nävarna och drog på i 200 knyck. En kort sovmorgon med några kapitel ur min bok på gång och en svart kaffe. Sen var jag redo att skriva åtta specifika ”önskelistor”. Och efter det städade jag.

 

Vårsolen är obarmhärtig.

Det börjar bli ljust utomhus och då tarvas nödtorft av flytande sort. Därför var jag iväg i min skitiga bil och fyllde på ölförrådet. Vårsolen är obarmhärtig och min närvaro på Stormarknaden passerade inte obemärkt. Varför är det så pinsamt att möta nån från jobbet när en drar en varuvagn som endast innehåller en platta öl? Det är ju inte precis så att jag ska dricka upp alla 24 burkarna idag. En platta öl brukar räcka flera månader för mig. Det blir kanske en eller två burkar om helgen.

Jag blundade åt alla andra affärer på Stormarknaden än Systemet (som har fina, nya lokaler men inte en enda hylla där de visar upp inkomna nyheter. Dåligt!). Akademibokhandeln med sin bokrea fick vara ifred för mig – jag har ju nätshoppat några reaböcker. De senaste dagarna har jag också reat ut mitt eget manus. Efterfrågan har varit enorm och kossorna har en efter en flugit över månen.

Nu orkar jag inte skriva mer. Orden tryter och jag lämnar plats för lite bilder. Trots allt vill jag minnas den här dan, hur nödtorftig den än var. Snart blir dagen förhoppningsvis bättre och i kväll ska jag laga mat åt nån.

Första halvan av min helg i bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Decemberböcker från Månpocket… och önskelistan

Ett litterärt inlägg.

---

 

Ja fan, det är ju december och jul nästa månad. Idag trillade det in ett meddelande från Månpocket via My Newsdesk i inboxen. Självklart passade jag på att kolla efter julklappar! Här kommer ett axplock färska pocketböcker:

Lejontämjaren av Camilla Läckberg
Den nionde delen i Fjällbackaserien handlar om en hästflicka som försvinner spårlöst. När hon återfinns visar det sig att hon utsatts för ofattbara grymheter. Patrik Hedström och hans kollegor fruktar att hon inte är ensam om sitt öde. Samtidigt håller Erica Falck på att gräva i en gammal familjetragedi. En kvinna dömdes för mordet på sin man, men det är något som inte stämmer. Och det verkar som om det förflutna kastar sin skugga över nuet.
Jag har självklart läst Lejontämjaren och vad jag tyckte om boken kan du läsa här.

 

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarity
Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…
Det här är en bok som jag inte har läst, men som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att önska mig i julklapp…

 

 

Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis
Millie Bird är sju år gammal och har hunnit lista tjugosju föremål i sin Bok om döda saker när hennes pappa plötsligt blir nummer tjugoåtta. Vem ska nu svara på alla hennes frågor om världen? Kvarlämnad ensam i köpcentret blir Millie upphittad av åttiosexårige Karl. Tillsammans med Millies vresiga granne Agatha ger de sig av på en halsbrytande resa genom Australien, på jakt efter Millies mamma.
Den här boken har jag inte heller läst, men den verkar också vara intressant!

 

 

Helveteselden av Karin Fossum
Det här är en ny psykologisk spänningsroman med kommissarie Konrad Sejer i huvudrollen. Berättelsen handlar om att inte bara frågan om vem utan framför allt varför måste besvaras. I handlingens centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Karin Fossums böcker är alltid bra och den här står redan på min önskelista!

 

 

 

Livet går vidare av Karin Wahlberg
I Livet går vidare återser vi människorna kring lasarettet i 1950-talets Ekstad.
Doktorinnan Nancy Brandh väntar sitt tredje barn och förbereder flytten till nya huset, men maken Egon verkar mer än lovligt distraherad. Arbetet som överläkare är krävande och på lasarettet oroar man sig för Evelina Winnerstrand som kommit in med livshotande knivhugg i buken efter det otäcka överfallet hemma på farstutrappan. Man vet inte vem gärningsmannen är och den lugna småstaden är skakad.
Den här boken har jag läst och det tycker jag att du också ska göra! Här kan du läsa vad jag tycker om Livet går vidare. Den är mer än kärlek på lasarett.

 

När det gäller julklappsböcker har mamma och jag kommit överens om att vi ska handla dem på nätet i år. Det vill säga jag ska handla och vi båda ska önska. Tre inbundna böcker tänker jag önska mig av mamma och det blir nog Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen, Alla kan se dig av Anna Jansson och Eldjägarna av Mons Kallentoft. Sen skulle jag inte ha nåt emot att hitta I sanningens namn av Viveca Sten, Färjan av Mats Strandberg och och och… inslagna i julklappspapper… Men nu får en behärska sig!!!

Vad önskar DU dig för böcker just nu??? Skriv några rader i en kommentar nedan och berätta!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.

---

 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Det hettade bra…

Fästmön anslöt vid 12-tiden och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

• vatten (om det är varmt)
• drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
• paraply (skydd mot solen)
• ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
• bra skor
• lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
• saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofer, krockar och upplyftande ting i minnenas kvarter

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.

---

 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.

Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Stockholm, Stockholm, stan i världen…”

Ett härligt inlägg.

---

 

Hej, hej! Har du saknat mig? (Detalj från Annas tischa.)

När man kommer hem efter att ha varit borta ett par dar, du vet… Lägenheten är mörk och instängd, väskan kräver uppackning, smutskläderna måste i karantän… Och så den där känslan av… tomhet. Tystnad, ensamhet, visst, men framför allt tomhet. För nu är det gjort och nu är det liksom slut på det roliga. Det roliga som var två nätter inklusive frukost på Clarion Hotel på Ringvägen i Stockholm, tack vare Fästmön (som vann dem)!

Min hemkomst bestod av att fixa lite tvångsadministration och därefter skriva en bokrecension. Jag packade upp. Mamma fick ett samtal och hon förstod inte varför jag ringde, nästan. Och nu… en mugg kaffe vid datorn och jag ska berätta… eh nästan allt om våra dar i Kungliga Hufvudstaden!

Vi tog 11.11-tåget från Uppsala i lördags i sällskap med våra små resväskor på hjul. Vi hade sån tur när vi kom fram till hotellet att vårt rum var klart! Vi kunde inte bara ställa in våra väskor, vi kunde packa upp upp också. Sen tog vi t-banan in till stan igen. Första stoppet blev Alfa antikvariat där jag fyndade den av de fyra Maria Lang-ungdomsdeckarna som saknades i min samling (den som var så svår att få tag i att den inte ens fanns i Nora!) samt Sigrid Combüchens Den umbärliga – båda stod på min lista! Vätskepaus blev det på det innan vi traskade upp till Vasaparken och Sven-Harrys konstmuseum. Där såg vi flera utställningar, mer om dessa kommer ett separat inlägg senare!

På seneftermiddagen intog vi kaffe och scones hos Coffeehouse by George vid Odenplan. Jag tog en helt underbar Cinnamon spicey med massor av grädde. Till sconesen fick vi Philadelfphiaost och jordgubbssylt (valde jag, inte Anna). Det var ljuvligt gott med nåt sött och väldigt skönt att vila fötterna – innan vi tog t-banan ”hem”. Där vilade vi lite till, det vill säga jag somnade! Och sen var det dags att fräscha till sig inför middagen.

Anna hade vid en tidigare vistelse helt nyligen på Söder noterat Stavros taverna. Dit styrde vi stegen på lördagskvällen. Två regnbågsflaggor välkomnade oss. Det kändes skönt och rätt att äta på en gayvänlig restaurang. Servicen var utmärkt, maten underbart god, vinet, Piccini Memoro, fylligt och ljuvligt, bra priser… Och bäst av allt – vi kunde sitta utomhus.

Här är några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Böcker och en gammal skrivmaskin blev häftigt som skyltning i Sturegallerian.

På söndagen satte vi alarmet så vi inte skulle missa hotellfrukosten (den serverades fram till klockan elva). Jag försökte äta lite grönsaker som var röda, men en och annan sockerstinn godbit blev det också. Anna, däremot, tycktes odla saker för sitt akvarium. Eh… ja…

Anna hade ett ärende i Sturegallerian på Östermalm, så vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Efter utfört ärende slank vi in för en vätskepaus på Wienercaféet som vi har åkt förbi så många gånger. Vi var för mätta för att äta, så det blev en öl respektive ett glas rosé till lunch.

Vi flanerade, varma i den heta augustisolen, ända från Östermalm till Stadsgårdskajen vid Slusken Slussen. Där satt vi sen och försökte känna fläktande vindar från vattnet.

Nästa mål var Fotografiska. Det är ett av våra favoritmuseer i Stockholm. Den här gången kan man väl säga att… viss fotokonst förstår man, annan inte. På Fotografiska skedde dagens första Could be Catastrophe – jag tappade min mobil på golvet, med skärmen neråt. Tack och lov höll den!!! Mer om Fotografiskas pågående utställningar kommer i ett separat inlägg!!! 

Innan vi äntrade Götgatsbacken behövde vi vätskepaus. Den tog vi på Old Beefeater Inns uteservering. Vi förfasade oss över en man som inte hade hundra procent kontroll över ett litet barn. En annan man förfasade sig säkert över oss, för han glodde på oss under hela vår vätskepaus.

Strax efter vätskepausen, på Götgatan, inträffade dagens andra Could be Catastrophe – jag trampade snett. Som tur var varken ramlade jag eller vrickade eller bröt foten. Men nära var det…

Efter en kort vilopaus och lite uppfräschning på hotellet tog vi tunnelbanan till Gamla stan. Jag vågade inte riskera frakturer igen. Vi intog middag på Michelangelo – och där inträffade dagens tredje Could be Catastrophe! Jag såg inte riktigt vad som hände, men nån klippte till en gäst så att blodvite uppstod. Den slagne var mer än salongsberusad och alla gäster, inklusive jag, tyckte att det var mycket obehagligt. Man kan säga att detta förstörde en annars god middag. Vi bröt upp tidigt. Trist! Men jämfört med det som hände på IKEA i Västerås av alla ställen idag var det förstås en baggis…

Här är några bilder från vår söndag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Måndag… Hemfärd… Vi grundade med en rejäl hotellfrukost innan vi tuffade hem till Uppsala. I kväll serverar köket i New Village en upptinad matlåda med lasagnette och till den vatten eller möjligen en öl. Nej, det blir ingen snygg bild på maten! Anna har åkt till Himlen, men vi ska återförenas för ett par, tre dar redan i morgon.

Några måndagsbilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Stort TACK till Anna som gjorde den här trippen möjlig och som ville ha just mig med på den! Inlägg om utställningarna kommer som sagt separat, eftersom jag använde mitt presskort i stället för att betala entréavgifter, men senare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddag i Gamlis med ”gammal ” svensk vän och ny afrikansk

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Under den här trädkronan satt vi i fyra timmar. Notera lite blått mellan blad och gren!

Inget regn än idag! Det blev en perfekt dag för en utflykt till Gamla Uppsala. Men först var jag tvungen att stångas med byråkratins önskemål. Jag fick lägga ner ett par timmars arbete på att få till en form av redovisning av sex timmars arbete (egentligen två timmars faktiskt arbetad tid) under åtta månaders tid – trots att denna redovisning redan fanns. Ibland kan jag inte låta bli att undra om vissa myndigheter har för lite att göra.

Jag hade precis hunnit tvätta en maskin tjockis-svart när Agneta och en rejäl matig macka kom och hämtade mig och en termos kaffe vid avtalad tid. Solen lyste, himlen var blå och vi ville båda sitta i skuggan under ett träd. Där satt vi sen i nästan fyra timmar. Som du förstår var det inte tyst många sekunder…

Glada i Gamlis är vi, jag och Agneta.

Agneta och jag har känt varandra sen början av 1990-talet. Under större delen av 1990-talet var vi arbetskamrater på samma avdelning. Därefter skildes våra vägar – tills de korsades igen i cyberspace och IRL. Mycket prat och skratt blev det idag, precis som vanligt. En del allvarsord blev det också. Ingen av oss är skonad av livet, men vi är drabbade på olika sätt av dess törnar. Det är gott att ha såna vänner. Mycket!

Att vi är gamla vänner upptäckte vi kanske mest när vi skulle resa oss upp från filten. Efter att ha suttit i nerförsbacke och spjärnat emot med rumpor och fötter var somliga ganska… stela. Därför blev det ett besök hos Antikhandlaren i Mjödstugan innan vi satte oss i bilen. Där kan man som bekant göra fynd. En mig närstående person fyndade tidigare i år till exempel en golvlampa. Sagda närstående person samlar även en del afrikanska träfigurer, men idag var det jag som slog till på en sådan! Jag kunde helt enkelt inte motstå en fantastisk liten gubbe med spretande hår och underbett – han sitter ju och läser en bok! Antikhandlaren skrockade förtjust när jag frågade vad han skulle ha för figuren.

Han är ju jag!

sa han och sålde sig för 50 kronor. Och lite lika är de allt. Antikhandlaren får du inte se på bild, men njut av min nya, afrikanska vän som numera tronar i en av deckarhyllorna i hallen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blommor och frisk luft

Ett inlägg i vilket Tofflan fortsätter på temat sommar.

---

 

Kvällssol.

Det är kväll. En sval vind leker genom mina öppna fönster. Jaa, i skrivande stund har jag åtminstone ett öppet fönster i alla mina rum. (Utom i morn, där är det stängt…) Det har varit två dagar med sol och värme. Jag har suttit i skuggan, men ändå har jag fått lite färg, noterar jag. Rosa färg, vill säga… Nåja, jag är i vart fall inte likblek längre.

De har dagarna har jag nog fått mer frisk luft än under hela våren. Våren 2015 ska jag inte minnas på annat sätt än den tiden när jag isolerade mig. Inget händer, livet står stilla. Men mitt i det har jag fått nya vänner och gamla vänner har blivit mer betydelsefulla. Annars lever jag mest när Fästmön är nära. Och så kan jag inte ha det. Man kan inte hänga sig på folk. Kragtagning! 

Jag telefonerade med mamma i eftermiddags – 47 minuter. Men det var ett bra samtal idag och dessa samtal sparar jag i mitt hjärta. Det är inte lätt för henne heller. Hon får bara frisk luft när hon går och hämtar sin matlåda eller rollar över till Lilla ICA. Men en bit in i juli kommer jag ner och då har jag lovat utflykter, inte bara på själva födelsedagen! Lucille plingade på i kväll och det blir perfekt att vi ser till varandras hem. De åker i morgon och kommer hem när jag åker. Vissa grannar är bara toppen! Andra… har visat… vänlighet och hyfs och det är gott nog för mig.

Basilika, olivträdet och dragonen fick flytta ut idag.

Tre krukor med grönt – basilikan, olivträdet och dragonen –  ställde jag ut på ballen*. Det ser… rätt trist ut. Kanske åker jag och inhandlar nån liten blomma i morgon för att få lite färg. Jag vill ju inte sitta där ensam och vara rosa… Pelargonerna jag fick av Lucille i höstas blommar visserligen, men de trivs så bra i köket att jag inte har hjärta att ställa ut dem på balkongbordet.

Det är kväll. Det blåser frisk luft genom mitt hem och jag sitter och funderar över växtlighet… Dessutom har jag just sett sista avsnittet av Frikänd på SvT Play och nu vet jag vem mördaren är. Det är fiktion. Verkligheten är… annat. Så många människor som fick sätta livet till i helgen. Och här sitter jag och njuter av svalkan och tänker på blommor…

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Aprilenkät: Vår vår och våra böcker

Ett inlägg om våren och litteratur.

---

 

En av de bloggar jag numera läser regelbundet är Johannas deckarhörna. Igår hittade jag en aprilenkät som hon hade lagt ut. Och jag tänkte inte vara sämre än att jag hakar på den här och nu!

Nya gympaskor – ett säkert vårtecken!

1. Hur långt har våren kommit där du bor, alternativt senaste nya vårtecknet då såg?

Jag har ju nyligen varit bortrest och har inte sett så många vårtecken här i Uppsala helt nyligen. Men det är ju varmt och härligt och inte nån snö så långt ögat kan se. Tidigare har jag sett tussilago och blåsippor och hört vårfåglarna kviddevitta. Fästmön har också sagt att min talgoxe med familj har återvänt till sin vårboning bakom väggen (!) på min balkong. Ett annat säkert vårtecken är att jag köpte nya gympadojor igår!

 

2. Vilken var den senaste boken som flyttade in hos dig?

Det var Light shining in the forest av Paul Torday som min kompis FEM hade lämnat åt mig i min mammas brevlåda. Boken ligger nu i min att läsa-hög.

 

3. Vilka nya böcker ser du fram emot under våren (april och maj)?

Massor! Fast… eftersom jag inte har nån inkomst har jag gett mig själv köpstopp. Jag kan bara hoppas att jag får nån av böckerna på min boklista nu i slutet på april när jag fyller år. I april månad kommer Sarah Waters nya bok Hyresgästerna ut och den ser jag fram emot att införskaffa senare!

 

 

4. Påskliljor eller tulpaner. Vilket är egentligen finast?

Jag älskar blommor, men… tulpaner finns ju i fler färger som man kan välja efter tycke, smak och kanske inredning.

Tulpaner, fångade en gång på en älskad arbetsplats.

 

5. Nämn en debutförfattare, alternativt en författare som du inte läst något av än, som du gärna vill läsa i vår.

Nån debuterande författare kommer jag inte på nån som jag skulle vilja läsa – möjligen mig själv (men det är oklart när debuten infaller). Däremot skulle jag vilja läsa Tom Rob Smith och Kristina Sandberg (trilogin om Maj).

6. Myntet har ju två sidor. Vad är det sämsta med våren?

Hum… Det är att vårsolen är skoningslös och visar allt damm här hemma.

7. Beskriv din favoritplats vid utomhusläsning.

Det var på en filt på gräset i föräldrarnas trädgård. Nu är trädgården, med hus, såld sen några år tillbaka. Men att ligga på en filt på gräset i skuggan under ett träd är aldrig fel. Gamla Uppsala är en favoritplats, så kanske där nånstans mellan högarna…

Favoritplats som passar för läsning.

 

 

8. Finns det någon ny fackbok som lockar lite extra i vår? (Typ kokbok, trädgårdsbok, biografi…)

Njaeee… jag har ingen trädgård och jag gillar inte att laga mat, bara att äta mat. Biografier, däremot, tycker jag om, men jag kommer inte på nån ny sån som jag vill läsa just nu. Däremot har jag en fackbok om polarisering liggande som jag fick för ett år sen och som jag borde ha läst för länge sen…

9. Finns det någon bok ur vårutgivningen du vill läsa men kommer spara till sommaren?

Ja, som sagt, jag har köpstopp. Möjligen kan jag tänka mig att köpa om jag hittar nåt fynd på loppis eller second hand. Det är förvånansvärt många nya böcker som hamnar där. Tidigare har jag bland annat fyndat Birgitta Stenbergs Eldar och is när den var nyutkommen – för en tia!!! För ett tag sen fyndade jag John Ajvide Lindqvists bok Himmelstrand (kom ut i slutet av 2014) för 25 kronor.

10. Slutligen en fråga som knyter an till den förra, när börjar egentligen sommaren? Vad tycker du? Ett visst datum, eller vid ett visst väder eller något annat?

Jag tycker att sommaren börjar i juni och skolavslutning och pågår fram till och med augusti och kräftskivan.

Sommaren slutar med kräftor, tycker jag.

 

Sugen på att göra enkäten? Kopiera frågorna, men skriv dina egna svar på din egen blogg. Länka gärna till mig och till Johannas deckarhörna och tala om att det var här du hittade enkäten. Både Johanna och jag hoppas att många vill svara och att enkäten sprider sig som ogräs, ett annat säkert vårtecken. 😉

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påskekrim och pocketsläpp

Ett litterärt inlägg.

---

 

På våren händer det ofta spännande saker i litteraturen. Särskilt till påsk tycks svenska bokförlag ha anammat den norska seden med påskekrim, pocketböcker i deckargenren som är lätta att ta med när man går på tur. Nu ligger påsken tidigt i år, men under april släpps bland annat dessa pocketar, som för övrigt står på min önskelista (det finns ju en och annan födelsedag i april, också):

De utstötta av Elly Griffiths. Äntligen släpps den senast översatta boken om arkeologen Ruth Galloway i pocket! Ruth, som ständigt snubblar över lik, såväl arkeologiska kvarlevor som mer moderna. Den här gången är hennes senaste fynd kvarlevorna av Jemima Green, även kallad mor Krok på grund av sin handprotes. Hon hängdes 1867 för mordet på ett av sina skötebarn, trots att barnets kropp aldrig återfunnits. Och ett fynd i graven, en mystisk amulett, lämnar inte Ruth någon ro. Samtidigt hittas ett spädbarn dött i sin säng och två barn kidnappas. Paniken sprider sig i Norwich.

 

Skymningslandet av Marie Hermanson. Det här är en favoritförfattare sen länge! Och det roliga var att jag hittade henne av en slump. Jag hade inget att läsa och valde Musselstranden bara för att huvudpersonen har samma förnamn som jag… Marie Hermansons böcker har ofta lite av det övernaturliga i sig, med dragning åt sci-fi, nästan och åt det absurda. Det här att vi vet med vårt förnuft att saker och ting är på ett visst sätt – och så är de inte allas i Marie Hermansons böcker.
Den senaste boken av författaren handlar om tjugotvååriga Martina som är timanställd och bor i andra hand. Hennes valmöjligheter är lätt räknade. Så när Tessan erbjuder henne ett boende på herrgården där hon arbetar, säger Martina inte nej. Tessan är husa åt en gammal dam, som vore det fyrtiotal. Det är i den tiden damen befinner sig mentalt. Snart accepterar de sina roller i damens låtsasvärld. De bor bra och hyresfritt, och börjar fantisera om att få stanna. Men så dyker en ovälkommen besökare upp. En besökare som stör deras planer och sätter ett fruktansvärt händelseförlopp i rörelse.

 

Märkta för livet av Emelie Schepp. Det här är en författare som jag inte har testat än, men blev nyfiken på när jag läste om boken. Boken handlar om den nioåriga Jana Berzelius som en sommardag 1991 vaknar upp på ett sjukhus, utan minne av vem hon är eller var hon kommer ifrån. Tjugoett år senare får hon, som åklagare, uppdraget att leda förundersökningen i ett mord på en chef på Migrationsverket. En mystisk pojke figurerar i utredningen och ju mer hon gräver i pojkens bakgrund, desto närmare kommer hon sanningen om sitt eget mörka förflutna.

 

Bland vårens inbundna spänningsromaner finns också flera intressanta titlar. Här är ett litet urval:

Alla kan se dig av Anna Jansson. Den som känner mig vet att Anna Jansson är min klara favorit bland svenska kvinnliga deckarförfattare. Det var en fröjd att få se och höra henne berätta en del om sitt privatliv och om sitt författarskap i TV-serien Deckarna som nyligen visades på SvT.
I sin senaste roman om polisen Maria Wern tar Anna Jansson upp synnerligen aktuella ämnen. Med ett enda sänd på datorn kan en bild nå tusentals anhängare i ett nätverk. Vad händer när vi aningslöst lägger ut bilder ur våra liv på Facebook? Vem får tillgång till dem? I fel händer kan våra mest privata bilder vara ute i offentligheten. Och vad är vi beredda att göra för att slippa skammen?
I boken hittas en gammal fotograf död. Någon har dessutom försökt sätta eld på hans arkiv. Samtidigt blir Tomas Hartmans mor blir misshandlad och lämnad i skogen för att dö. Hon minns vagt att någon filmade henne. När Maria Wern tar över utredningen hotar mördaren att lägga ut Marias privatliv i offentligheten. ”Det kanske är det enda vapen som behövs i framtiden”, spekulerar Per Arvidsson, ”den offentliga skammen.”

 

Brudkistan av Unni Lindell. Det går ju inte att skriva om påskekrim och inte nämna några av de norska böckerna. Unni Lindell är en av dessa vars böcker om polisen Cato Isaksen jag har slukat. Numera finns även Marian Dahle med som en av huvudkaraktärerna.
Tolvåriga Maike Hagg återfinns död i källaren till ett sjukhus i Oslo. Hon är dotter till en psykiskt sjuk man och leker under besökstid tillsammans med barn till andra patienter i sjukhusets källargångar.
Under allhelgonahelgen tjugofem år senare möts två nu vuxna döttrar för att reda ut vad som hände den där dagen. Dåtid möter nutid, både rädsla och hat lockar fram en kallblodig mördare ur skuggorna. Samma kväll mördas en av kvinnorna och den andra befinner sig plötsligt i livsfara. Polisinspektör Marian Dahle får i uppdrag att skydda henne. Under tiden arbetar Cato Isaksen och hans team mot tiden. Sanningen avslöjas steg för steg och än en gång står det nu övergivna sjukhuset i händelsernas centrum.

 

Helveteselden av Karin Fossum. Karin Fossum är en annan norsk författare som drar åt psykologiska thrillerhållet snarare än åt deckar- eller polisromangenrerna. Många av hennes karaktärer har drabbats av händelser i livet som har gjort dem… lite störda…
I hennes senaste roman finns kommissarie Sejer med. I centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet och dåliga odds, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Det är en varm sommardag i början av juli 2005. I en sänka, intill en träddunge, står en gammal, rostig husvagn. Inuti ligger en kvinna och hennes femårige son döda. Brutalt mördade. Fyra knivhugg i moderns kropp, lika många i barnets. På golvet bredvid dem ligger det blodiga mordvapnet, en kniv med långt blad.
Kniven och ett blodigt fotavtryck är de enda spår Konrad Sejer har när han försöker lösa vad som både framstår som ett vansinnesdåd och som ett välplanerat mord. Varför befann sig kvinnan och hennes son i husvagnen? Och vem har haft motiv att mörda dem?

Kom ihåg! Det här är fiktion! Men det verkliga livet kan vara minst lika otäckt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag går inte där längre

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.

---

 

Vi möttes på ett bestämt ställe varje morgon. Det var nästan oundvikligt. Men om mötet inte blev av funderade i alla fall jag på vad som kunde ha hänt. Det hände också att vi möttes på en annan plats, vid en annan tid. Då blev det fel. Vid flera sådana tillfällen var jag på väg att lyfta min hatt.

Ibland tänker jag på henne. Går hon samma väg fortfarande? Minns hon mig? Tänker hon någonsin på mig? Våra flyktiga möten som två vindpustar som snuddade vid varandra. Så välbekanta och ändå okända. Främlingar, fast inte helt.

Vem var hon? Det är ett av svaren jag aldrig får. Jag minns ju inte ens vem jag själv var på den tiden. Jo, jag kommer ihåg att jag kände mig missnöjd, men säker. Först. Därefter missnöjd och missförstådd. Sista tiden en skugga, någon man inte ens bevärdigade en nick.

Men kvinnan jag mötte förblir en gåta. Ett minne från en annan värld, en annan tid när jag först trodde att jag var osårbar. Kanske är hon borta. Kanske tar hon nya vägar varje morgon. Jag vet inte. Jag får inte veta. Jag går inte där längre.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »