Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘unna’

Ett inlägg om en ny TV-serie.


 

Lars Lerin… Första gången jag hörde honom var i bilen på väg ner till Metropolen Byhålan tillsammans med mamma. Han sommarpratade. Tyvärr missade vi kanske den första halvtimmen av hans program, men sen lyssnade vi andäktigt båda två. I SvT:s nya serie Vänligen Lars Lerin söker Lars Lerin nya vänner. Vänner är nåt han saknar i livet. Sen är det självklart extra roligt att träffa folk som är lite av ens idoler. Först ut var Anni-Frid Lyngstad.

Lars Lerin

Lars Lerin saknar vänner. Kanske hittar han några i de sex programmen..? (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Mötet med Anni-Frid Lyngstad 
sker på Mallorca. Inte tar det lång tid innan ABBA-stjärnan rörs till tårar. Lars Lerin har inte den effekten att människor blir ledsna i hans närhet. Snarare handlar det om att han får dem att öppna sig, att prata om det som är svårt. Jag själv hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad på kort tid förlorade först sin dotter och sen sin man under slutet av 1990-talet. (Just dessa år var jag på sätt och vis själv i kris.)

Men jag njuter också av att se Anni-Frid Lyngstad rynka på sitt speciella sätt på näsan och skratta så där som bara hon kan. Det känns äkta och även om jag vet att hon troligen är stenrik känns hon väldigt… vanlig – precis som hon säger att hon är. Eller åtminstone var under ABBA-tiden.

Vi tittare får en inte höra allt som sägs under det halvtimmeslånga programmet. Så klart en blir nyfiken! Samtidigt vill jag unna Lars Lerin sina nya vänner. Han verkar vara en sån underbar person själv, en sån en blir glad av. En liten ängslig tant med ett stort mått av ödmjukhet. Det kommer en långt på.

Den här serien ska jag fortsätta följa. Seriestarten får högsta Toffelomdöme! Nästa vecka möter Lars Lerin Mikael Persbrandt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tappade ord, en tappad sko och lite annat, men INTE nån borttappad Toffla!


 

Liten sko

Det är inte bara ord som tappas. Nån har tappat en sko också.

Ibland kan en tappa sina ord. Ibland tappar jag mina ord. Senast idag och av häpnad över hur nån kan vara så grym. Vad det handlar om tänker jag inte gå in närmare på. Men hade det skett igår hade nog Tofflan tappat koncepterna helt.

Jag älskar Nils Ferlins dikt om vår otillräcklighet, Du har tappat ditt ord. Nils Ferlin var för övrigt ämne för min pappas trebetygsuppsats i litteraturhistoria, nån gång runt…. 1950, tror jag. Pappa träffade till och med Nils Ferlin. När det var dags för mig att skriva uppsats hette det C-uppsats och ämnet litteraturvetenskap. Jag skrev om Gustaf Fröding, också en sorglig figur, men redan död, dårå, när jag skrev om honom.

Men Ferlins dikt, Du har tappat ditt ord, den skickar jag i en viss riktning och sen släpper jag det här!

Du har tappat ditt ord

(ur Barfotabarn (1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.


 

Idag på lunchen sken solen så rart igen, precis som igår. Jag tog en promenad över till ICA och köpte sallad från buffén. Det var då jag såg den lilla tappade skon på bilden ovan. Så är det nån liten som saknar… en högersko, tror jag… hör av dig till mig så berättar jag var den finns! (<== Och detta är naturligtvis skämtsamt sagt eftersom en sån liten person troligen knappt har lärt sig prata än)

Min jobbdag har varit lika bra som de övriga fyra. Jag har en toppenbra kollega i rummet bredvid och jag har en chef på plats som jag gillar. Det är en sån där chef som jag skulle unna alla. Lyhördhet och snabbt agerande tillhör de främsta egenskaperna, det har jag genast noterat. Sen är det förstås ett plus att h*n berättade idag att h*n läser min blogg! 😛

Det är den sista i månaden och jag har skickat min första tidrapport till min arbetsgivare. Jag får betalt för hela 40 timmar i slutet av oktober. Med lite tur får jag några kronor från a-kassan också. Det gäller att försöka få ekonomin att gå ihop fram till första hela lönen i slutet av november. Det ska nog gå. Jag är van att leva på luft. Vi har ett födelsedagsbarn i familjen som ska firas i nästa vecka. Jag får gräva i min nödfallskassa så det blir nån form av present, för inte har jag mycket över på förra veckans utbetalning av a-kassa. Höjningen av den hade nämligen inte slagit igenom de veckor jag fyllt i kassakort för.

Gladiolus nära

Gladiolusen från Elliot blommar med massor av blommor.

I kväll har jag vattnat mina växter och gett gladiolusen från Elliot lite påfyllning i vasen också. De var verkligen fantastiska exemplar, de blommar rikligt! Gårdagens tvätt har jag tagit hand om och sorterat in i lådor eller i strykhög. Jag orkar inte stryka i kväll.

Jag fick ett fint samtal från en god och omtänksam person som läser min blogg och blev så glad att jag är rädd att jag pladdrade för mycket. Sen skulle jag skriva lite och då ringde Fästmön. Vi har pratat om helgen och vad vi ska göra då, en blandning av nödvändigheter och roligheter.

Nu är jag så trött och hungrig att det susar i öronen. Jag ska rosta ett par mackor och värma på den där muggen kaffe jag inte hann dricka i morse. Och klockan 21 vill jag ha total tystnad för då ska jag glo på andra delen av Modus på TV4.

Jag önskar dig en riktigt fin kväll!


PS
Data-wiz-kid-Tofflan lyckades lösa strulet med att datorn letade drivrutiner för scannern när jag pluggade in iPhonen för att dra över bilder. Jag är mycket stolt – både över att jag fixade detta utan att be om hjälp OCH för att jag tar så fina bilder. Ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.


När jag kommer fram till jobbet
är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »

Idag är jag baske mig folkilsk. Goda råd känns som pekpinnar och folk tjafsar med mig och står i min väg. Dessutom har nån i huset skrikit i ganska precis en timma nu. Mina öron står inte ut, men undrar hur de närmast sörjande pallar…

Jag orkar inte med såna här ljud när jag mår illa och har ont.


Jag mår illa och jag har ont.
Försöker att leva normalt, men kanske unna mig och Fästmön nåt extra när det känns som det behövs. Det straffar sig. Såna som jag får inte må bra. Om jag har det gott en dag, slår kroppen tillbaka dan därpå. Om jag skrattar en dag kommer alltid nån som ska trycka till mig och göra mig ledsen eller arg. Det måste vara somligas lott i livet att just trycka till.

Stormarknaden var det hemskt. Folk överallt, ungar som viftde med ballonger, la sig på golvet och skrek, mammor med megafonröster. Och så en svinigt dyr reklamskylt för min förra arbetsgivare som aviserar dess ankomst i Stormarknaden. Tacka f*n för att man mår illa! 

Folk överallt och massor av tjockisar. Men det är tjockisar med snygga kläder. Jag fattar inte var de shoppar. Anna och jag var på två ställen, främst för att kolla in gympaskor, men också lite kläder. Inte ens byxor med resår passar min trinda mage! Jag har nu insett att det måste ligga en alien i magen min. Varför är den annars så stor och stinn när jag bara spyr? Månntro Den Helige Anders har varit på besök nån natt när jag låg och sov… Nej, jag är bara tjock. Jag är smällfet och det är jag själv som har gjort det. Men varför går jag inte ner i vikt när jag kräks så ofta..? Jaa, det kan man ju fråga sig.

I min mage?


På måndag ska jag på undersökning
och det är ju inte direkt nåt jag ser fram emot så där jättemycket. Samtidigt som jag förstås vill veta. Undersökningen i sig har jag gjort miljoner många gånger och det är väl inte världens roligaste. Men det finns värre.

Vi handlade ingenting på Stormarknaden mer än lite saker till kvällens middag. På apoteket var vi och hämtade mediciner. Tre något så när gemensamma bekantingar såg vi och Anna såg en gammal kompis från gymnasiet som bonus! Först såg vi Pelle utan hår svans och jag tänkte gå fram och skrika

Bu!

eftersom jag är så elak. Men jag gjorde det inte av nån anledning. Sen träffade vi L & L och det var kul att få presentera Anna. Slutligen mötte vi H inne på ICA Kvantum. H sprang omkring lika zombieaktig och folkilsk som vi och hittade inte heller nånting. Jädra jobbigt det är när affärer bygger ut och flyttar om varor!

Vofför gör di på detta vise?!

Nä, det var skönt att få komma hem och vila en stund ovanpå gästsängen efter att ha suttit på apoteket och kallsvettats medan personalen plockade fram medikamenter. Jag har ordinerat Arbeterskan att slänga sig framför DVD-inspelningen av måndagens Maria Wern. Själv ska jag försöka svälja min fadda smak i munnen (sköljer bort den med en öl just nu) och ställa mig i köket. Jag har dukat och snott till en skål med grönsaker bestående av gula och röda körsbärstomater, svarta oliver och fetaost blandat med rödvinsvinäger, italiensk salladskrydda och olivolja. Sen blev jag så trött att jag blev tvungen att sätta mig vid datorn en stund.

Efter maten blir det nog nån film, eventuellt nån av de två jag fick i julklapp av Anna. Om jag nu inte står med huvudet i toalettskålen och svär över folk och min mage…

Read Full Post »