Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘normalt’

Ett inlägg om andra halvan av helgen.


 

Ett par meningar ur mitt manus

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

 Caldora multepulciano dabruzzo 2003

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Bäddad dubbelsäng

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite upp-och-nervänt och feligt inlägg.


 

En klubba bland glassen

En godisklubba bland glassen.

Nej, det är ingen bra dag idag. Regnet, som vanligen brukar fylla mig med ro, bara öser ner. Det har öst hela dan. Då tröttnar även en Toffla. Sen har jag ont i magen, humöret är i botten och jag skrek åt min älskling tidigare. Skrika ska man inte åt varandra och det är verkligen inte nåt jag normalt sett gör. Det känns som om jag är upp-och-ner idag.

ICA Solen var det också lite upp-och-ner, men jag hittade billig lax som fick följa med hem (middag för två, tre gånger). I glassfrysen låg en godisklubba och frös. Jag känner mig lite som den just nu i tillvaron. Upp-och-ner. Fel. Frusen.

En snabb sväng in till Morgonen blev det för att hämta en hårresande historia som ska följa med till mamma på onsdag. Dess ägare stod smärt som en yngling och stekte mat när jag anlände. Jag har en förmåga att komma på visit vid fel tillfällen, tror jag.

Ballerina mjölkchoklad

Upp-och-ner-vända Ballerinakex? Nej, Ballerina mjölkchoklad.

Hemma i Himlen träffade jag de två äldsta bonusbarnen. Äldsta bonusdottern har jag inte sett på flera månader, men vi telefonerade för ett tag sen. Äldsta bonussonen berättade om ett spännande litterärt verk som han upptäckt på jobbet. Jag kände hur jag nästan började dregla. Men huruvida det är värt 7 000 spänn eller inte återstår att se. Och oavsett pris så har jag definitivt köpstopp på böcker just nu!!! *tar mig själv i örat – hårt* Anna bjöd på kaffe och Ballerinakex som var lika upp-och-ner som jag – chokladkexet ska väl ligga underst och det ljusa kexet överst? Jo men det var visst en ny sort som heter Ballerina mjölkchoklad. Väldigt goda var kexen och jag och bonusdottern gjorde vårt bästa för att sluka dem.

Hemma i New Village har tennisbanan nu börjat samla så mycket vatten att den snart kan tas för en pool. Jag har telefonerat med mamma idag igen, men bara 25 minuter. Igår blev det 50 minuter. Jag lyssnar mest. Mamma har ett behov av att prata. Jag vet hur det är. Anna behöver också prata, för lite oroligt och fundersamt är det inför ”ägarbytet” på jobbet i veckan som kommer. Själv pratar jag mest här på bloggen, men nu ska jag gå och laga söndagsmiddag: kycklingchorizo med bröd. I morgon ska jag på besök i vården och prata lite där också. Ett jädra babbel, med andra ord. Eller ord… jag vet inte om de leder nån vart eller om tillvaron ska fortsätta vara upp-och-ner och fel.

I kväll kopplar jag av med Arne Dahl och blir än mer irriterad på Fortitude på SvT. Däremellan ska jag läsa den fiktiva brevromanen och kärlekshistorien om Ellen Key och Urban von Feilitzen. Jag fryser, magen värker och jag är trött och grinig.

Slutligen en förfrågan igen: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Förra veckan startade en ny amerikansk rättegångsserie på Kanal 5, How to get away with murder. Vid första titten kan man tro att detta är åter en i raden massproducerade serier i spänningsgenren. Så fel man har! I kväll såg jag andra delen av totalt 13.

How to get away with murder cast

Professor Keating och hennes studenter.


Handlingen kretsar
kring Annelise Keating, som är juridiklärare vid ett påhittat universitet. Hon arbetar också som försvarsadvokat och utser ett gäng av sina bästa studenter som sina assistenter i jobbet. Så långt är allt normalt. För då och då poppar det upp scener med studenterna och en död kropp? Mycket sex är det också, till och med lite homosex. Och professor Keating är allt annat än oskyldig – hon har en älskare trots att hon är gift.

Det här är en riktigt bra och annorlunda amerikansk serie. Den innehåller både spänning och humor och många ruskigheter.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet. Men mest om döden.


 

Min hand

Min vänsterhand med den brutna livslinjen.

I morse vaknade jag 6.44 av att det kliade i högerörat. Jag vaknar alltid av att det kliar i högerörat, men det var betydligt bättre att vakna av det 6.44 än 5.18 som igår. Klådan i sig må vara irriterande. Fast i och med att den finns vet jag att jag fortfarande lever. Just nu funderar jag mycket på livet och det där andra. Döden, vill säga. Och det faktum att jag har en bruten livslinje.

Så sent som igår pratade vi också om döden. Jag vet att jag inte blir särskilt gammal innan jag sluter mina ögon för gott. Det liv jag har levt, framför allt som rökare i nästan 30, har satt sina spår – trots att jag snart firar tioårsjubileum som rökfri.

Jag är inte rädd för döden, men just nu är jag inne i en period när den får mig att gråta. Mycket. Jag gråter varje dag över döden för att den är så definitiv. För att man kanske inte hinner säga eller göra det där man hade velat innan… Det är inte så att jag tror att jag ska dö i morgon, nu är jag ledsen över andra i min omgivning som gått bort. Det finns faktiskt såna som jag som snart inte har nån nära levande familj som jag har blodsband med kvar i livet. Det gör mig ledsen.

För min personliga del känns det värre att bli gammal än att dö. Därför är kanske min vetskap om att jag inte ska bli gammal snarare ett önsketänkande än ett faktum. Att bli gammal i Sverige nu för tiden är inte roligt. Du får inte den hjälp du behöver. Och behöver du hjälp får du betala för den, trots att du betalar skatt –högre skatt än de som jobbar, faktiskt! – till samhället. Jag är ganska less på att se dessa pengar försvinna ner i direktörers fickor i stället för att pengarna används för dem som behöver. Det har jag sett på nära håll. Det är skamligt vilka löner somliga har… Och då menar jag åt båda hållen…

I somras (ja, för nu känns det som höst!) läste jag flera böcker som handlade om döden. Ove-boken, till exempel, och Blå koral. Den senare grät jag mig igenom på vissa ställen. Jag visste redan när en av personerna hade blivit gravid att det skulle sluta med en katastrof. Eller flera. För livet hänger ju ihop med döden. Det blev så… tydligt just i boken.

Paprikaskörd

Min paprikaskörd igår – två små frukter. Men ändå en skörd!

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden. Att vi vågar, att vi inte blundar. Att vi också vågar bry oss om dem som drabbas av den när de inte är beredda (vem är egentligen nånsin beredd på döden?). Det är nämligen inte farligt att nån sörjer, det är högst normalt. Det är när sorgen tar överhand under alltför lång tid som det kan vara farligt för den sörjande. Därför är det viktigt att vi runt omkring finns där under hela resan.

Igår skördade jag några ynkliga små paprikor. Till och med då tänkte jag på döden, men mest på livet. För även om min skörd blev mager, så blev det ändå en skörd! Två små röda frukter, som jag ska skiva och lägga på macka. En tredje hänger kvar på krukväxten för att mogna lite till.

Idag har jag inte skördat nånting. Men jag har letat och hittat ett skribentjobb som skulle vara toppen att kombinera med författarskap. Poängställningen är annars ett poäng minus plus minus noll just nu – dan är emellertid inte slut än.

Himlen är lika blå som den var igår på dan, vinden blåser bara fyra sekundmeter idag jämfört med nio igår. Jag vet att jag borde gå ut, men jag har ingen lust, har inget mål. Möjligen att halta över till Tokerian för att köpa bröd till soppan som blir min middag framåt kvällen.

Vad har du för mål den här dagen? Och då tänker jag på andra mål än mellanmål. Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tacksamt inlägg.


 

Rippes Kia

Nu ska jag köra Kia ett tag.

Det sägs att vännen prövas i nöden. Personligen har jag inte märkt så mycket av det de senaste fem åren. De flesta som har kallat sig mina vänner har vänt mig ryggen. Jag har också vänt dem ryggen. Men idag visade det stora undantaget att jag hade fel. I min gnälliga nöd, kring ryggelände och bilhelvete, svarar vännen Rippe blixtsnabbt och erbjuder mig att låna bil. Låna Rippes bil medan min fixas till.

Min tro på människors godhet har fått sig en rejäl skjuts uppåt. Nu kan jag i lugn och ro ringa bilverkstan i morgon, försöka få en tid så snart som möjligt (fast inte i morgon, dårå). Till dess jag lämnar in Clark Kent* får jag låna Rippes bil. Den dagen jag lämnar Clark tar jag en lånebil över dan. Sen återförs Clark och Rippes bil i tur och ordning till sina respektive hem varpå jag tar taxi hem från Rippe. Det kostade 300 spänn idag, men det var det värt. Min rygg hade aldrig pallat att åka med UL.

Jag har ringt min snälla kollega och sagt att de inte behöver krångla och plocka upp mig i morgon bitti. Taxichauffören, som körde mig upp till Rippe, talade om för mig att jag var en trevlig kund, för att jag pratade med honom. Och jag bara pratade så där normalt som man gör, tycker jag. Det finns kunder som inte säger ett ord bara för att han råkar heta Mohammed… Jag sa att mina bästa kollegor och vänner är och har varit invandrare. Och det är så sant!

Nu ska jag ta en tablett och en varm dusch för att sedan däcka. Tusen, tusen tack till både Rippe och Y! Och till Mohammed, för att du körde mig och min onda rygg varligt och säkert upp till Rippe.


*Clark Kent = min sjuke lille bilman (är han sympatisjuk med mig, tro?)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om… tja… inte nåt väsentligt, direkt.


Den som inte tror på det där
med växthuseffekten och hur den påverkar vår miljö och vårt väder, till exempel, den borde sätta sig in lite mer i ämnet. Visst är det härligt med sol och värme, men inte är det normalt att termometern visar så här den 3 oktober..?

Termometer 3 oktober 2013

Värmebölja på ingång?


Samtidigt kan jag inte påstå
att jag direkt har nåt emot en värmebölja. Jag erkänner! Men att bo i Afrika och få lika stor temperaturhöjning är nog inte uppskattat av alla – särskilt inte med tanke på att vissa länder inte har några vattenkällor…

Min intention var inte att skriva nåt djupt inlägg egentligen, bara reflektera över att det verkar som om vi har en värmebölja på ingång. Utom i Dalarna – dit vi åker i morgon. Ja, ja, jag har packat tjocktröja och skor utan hål, ett par varma handskar hamnade i bilen igår kväll, mycket behövligt, tack, givaren!

Förmiddagen har svischat förbi och jag sitter ännu otvättad, i linne och adidasbrax vid datorn. Men jag har för den skull inte rullat några tummar. Två jobb har jag sökt och knutit två nya kontakter på LinkedIn – den ena med en gammal ungdomskompis till FEM och mig. Roligt, roligt att få kontakt med Flen igen! 😉 Ja, Flen heter naturligtvis inte Flen, men kallades för detta. Gissa varför?.. (Det kanske är lite mer begripligt än skälet till att FEM kallades för FEM och Broccoli för Broccoli… Och jag själv för… Gösta…)

Husmor har slagit till här hemma och stått vid strykbrädan. Vidare har hon vikt lakan så att ap-armarna nu är uttänjda till max – det är verkligen besvärligt att hantera dubbelunderlakan med bara två normallånga armar…

Sängen är bäddad, frukost aväten och disken diskad. Mitt liv är… så innehållsrikt… Fruktansvärd frisyr hade jag igår. När jag åt middag gjorde jag därför ett självförakt självporträtt på min knäckemacka. Nej  jag VET! Man ska inte leka med maten, men det blir lättare att stå ut om man gör det.

Makaroner o korv o glad macka

Makaroner och korv och en macka med självporträtt blev det till middag.


I afton bär det av
till lokal för middag för min del. Typ hamburgerrestauranglokal. Det är vad plånboken tillåter. Sen ska jag hämta Fästmön efter jobbet samt forsla grejor och packning hit och dit. Anna och jag har ett förhållande på distans just nu. Vi ses ibland när jag hämtar henne från jobbet och skjutsar hem henne. Och så skickar vi små pussymboler per sms. Vissa perioder blir det så. Hon har fullt, jag har fullt. (Ha ha ha, det sista var en lögn!) Jag är väldigt imponerad över Annas träning, för övrigt!!! Jag har nog inte sagt det, för det är liksom hennes pryl. Men hon är verkligen, verkligen duktig. Envis, bestämd och målinriktad.

Själv ska jag strax tvinga ut mig på dagens tur, i en helt annan gångart än Anna. Men jag tävlar inte, jag går efter min förmåga och mina fötter. Liiite nöjd är jag ändå med mig själv. Jag är inte samma soffpotatis som för ett par veckor sen. Inte helt. Bara nästan…

Vad gör du idag??? Går, springer, cyklar eller soffpotätar??? Skriv gärna en rad och berätta! Jag är obotligt nyfiken, som bekant!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om människor med märkliga missbruk.


Fästmön
och jag bänkade oss i afton,
inspirerade av den sjuka Hortellskan, för att se The Real L WordTV 11. Så långt var allt coolt och normalt och rätt roligt. Men sen kom programmet Mitt märkliga missbruk.

Först ut var en kvinna som åt toalettpapper. Jag bara kände hur det vände sig i magen på mig. Jag kände det där torra pappret på tungan och… usch! Men nästa kvinna var värre! Tack vare allt rengöringsmedel hon ätit under många år hade hon förstört de flesta av sina tänder. Anna och jag var förvånade över att hon inte hade först mer av sin insida.

toapoesi en gång till
Äta toapapper? Nej tack!


Nästa märkliga missbrukare
var programmets enda man. Hans missbruk var jämförelsevis harmlöst – han hade en plastdocka till partner. På gång var också en flickvän, även hon i plast. Inget som skadade varken honom eller nån annan.

Kvinnan som var tvungen att sova med en hårtork var ju däremot livsfarlig! En påslagen hårtork bland sängkläder kan ju orsaka såväl brand som död. Kvinnan hade bränt sig flera gånger.

Även nästan kvinna hade bränt sig, men på solarium. Hennes missbruk var att sola, för det mesta i solarium, flera gånger om dan. Trots att hon var ung hade hon fått en hud som en 40-åring i ansiktet.

En kvinnlig städmaniker fanns också i gänget. Kvinnan städade typ åtta timmar varje dag. Hon skällde ut sin man för att han skitade ner och hon gick och handlade iförd gummihandskar.

städhandskar
Mja, lite städmanisk kan jag vara, men inte så att jag städar åtta timmar varje dag. Och jag har inte gummihandskar på mig när jag handlar!


Men värst av alla missbruk
stod nog den sista kvinnan för. Hon som åt skumplast, sånt som finns i kuddar och soffor. Helst skulle skumplasten vara rullad i jord först så att den blev krispig. Hennes missbruk eskalerade så att hon även ville ha rosa lotion på skumplasten. Hon blev väldigt sjuk, men inte heller de rena fysiska plågorna kunde stoppa henne – hon började till och med äta sina BH:ar.

skumbanan
Skumbananer kan jag äta, dock inte skumplast. Uschaaaaaaan, på ren östgötska!


Först ska jag ärligt erkänna
att jag skrattade. Sen mådde jag illa och fick ont i magen. Och slutligen tyckte jag förstås synd om dessa kvinnor (mannens missbruk var ju bara lite konstigt och inte skadligt). Samtliga försökte bryta sina missbruk, men långt ifrån alla klarade det.

När Anna skulle gå på toa i en paus undrade jag om hon skulle äta toapapper. Hon sa att hon inte skulle det, men man vet ju aldrig med henne, hon kan vara ganska lurig.

Nej fy, riktigt fruktansvärda missbruk dessa! Och nu vill jag förstås veta om DU eller nån du känner knaprar på nåt konstigt, kanske farligt..?


Livet är kort. Ät nåt gott i stället för nåt skumt!

Read Full Post »

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

snön blåser omkring vårdagjämning 2013
Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?


Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Som vanligt en rolig och varierad arbetsdag när jag jobbar högst upp i huset! På senare delen av förmiddagen fick jag ta ett akutmöte som tack och lov avlöpte bra. På en kvart skrev jag ihop ett underlag till ledningsgruppen, som har sammanträde på torsdag. Och sen blev det lunch. Jag hade två herrar till bordet, H och S. Det blir alltid så spännande samtalsämnen då! Idag avhandlades Jesus, Hitler, arbetslöshet och mobbning på arbetsplatser. Ja, du ser ju själv. Här diskuteras inga recept av nåt slag – inte ens på mediciner.

På tal om mediciner har jag haft jävligt ont i ärret idag. Det har liksom dragit, spänt och bränt. På utsidan ser det helt normalt ut, inte ens direkt rött längre. Jag fattar inget.

Efter lunch var det dags för dagens andra möte. Innan dess träffade jag på Johan och H som roade sig med att släpa omkring på ett tungt skåp på en kärra. När jag frågade vem som skulle ha skåpet skrattade alla i församlingen – det var fler personer än Johan där – generat. Det var uppenbart att ingen visste vem som beställt upp skåpet. Johan och H fick därför ta ner det igen.

Jag passerade ett kontor på vars lilla memo-tavla M sökte kontakt. Kunde inte låta bli att fota!

M vill ha kontakt

Alla sätt att kommunicera är bra – utom de dåliga. Ibland får man inte tag i folk per telefon, mobil eller mejl…


Till eftermiddagsfikat
träffade jag två av mina spelmotståndare i cyberspace, Selma och Lammet. Jag hade redan listat ut att Lammet var Lammet (nicken är inte korrekta, så det är ingen idé att du söker dem!), men fick det ändå bekräftat. Och jäklar så Lammet klår mig i Ordjakten! Inte bra för image som BPO = Bäst På Ord. (Ironi, måste jag kanske påpeka!)

Idag gick jag från jobbet exakt klockan 16. Då hade jag rejält ont i ärret, men jag var ändå tvungen att svänga in till Tokerian för lite yoghurt, TV-tidning och snacks till helgen. Ja, min älskling kommer hit då och hon sa häromdan att hon var sugen på en viss typ av snacks. En påse är nu inhandlad. Dessutom köpte jag en påse  OSTOSTBÅGAR. Låter konstigt, men det var ostbågar med cheddarsmak… Trodde alla ostbågar smakade ost…

Estrella cheddarbågar

OSTOSTBÅGAR från Estrella.


Självklart är OSTOSTBÅGARNA
också till helgen och inte till i kväll! Nog för att jag är en gris, men snacks äter jag bara på vardagarna om jag inte har nåt annat ätbart hemma. (Där fick jag till det!)

Faktum är att jag ska ta mig ett par knäckemackor nu. Det blev en bakad potatis med skagenröra till lunch, vilket inte var så matigt, känner jag nu. Vidare borde jag ringa mamma och även tvätta håret. Just nu vet jag inte om jag orkar nåt av det…

I morgon är jag på nätverksträff för kommunikatörer hela förmiddagen. Sen tänker jag luncha på Thaistället – det serveras ju kycklingspett! Vanemänniska, eller..?

Vad äter du helst till lunch???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är fantastiskt! Solen, som nu i november mest verkar lysa med sin frånvaro, gick upp idag också. Gårdagen och kvällen var så vidriga att jag gärna hade skänkt bort min hemska kropp. OK, visst förra fredagens besked var bra. Dessvärre tar inte det bort… besvären. Allt det fruktansvärt äckliga min kropp avger just nu gör mig inte bara svag utan grinig. Jag är smärtpåverkad ovanpå allt och jag kan bara gissa och spekulera att värdena är på väg ner. Så ursäkta mig så jävla mycket om jag inte orkar vara rolighetsminister just nu.

Solen gick upp idag också – och det trodde jag inte förrän jag såg det genom jobbets skitiga fönster.


Ett par daga
r den här veckan, till exempel idag, borde jag nog ha stannat hemma. Det är svårt att koncentrera sig på det arbete som jag ska utföra när jag är så här… dränerad och smärtpåverkad som jag är. Men samtidigt tycker jag att det är skönt att försöka göra nåt normalt. Att stanna hemma i sängen hjälper inte och det gör mig varken smärtfri eller lyckligare. Kanske tar jag en kort dag idag?

I eftermiddag disputerar en av doktoranderna, E, och jag hade så gärna velat gå på disputationen. Men jag klarar inte av att sitta stilla för att jag har ont och dessutom måste jag ha nära till en toalett till vilken jag behöver springa krycka minst en gång i timmen, ibland tätare.

I kväll ska jag försöka få lite krafter att göra en hushållsbudget. Som vanligt står jag inför ett märkligt år – ingen inkomst efter årsskiftet. Jag ska också beställa linser. Sen många år tillbaka köper jag via nätet, vilket gör att jag sparar tusenlappar varje år… Till optikern går jag nån gång ibland för att kolla synen, men problemet just nu är att jag både är närsynt och har ett brytningsfel som ökar med åldern. Numera går det faktiskt ganska bra att läsa eller till och med spela Wordfeud utan brillor eller linser – om jag håller bok eller Ajfån riktigt nära. Men jag ser ju ingenting på håll då, allt är en jäkla dimma, så bilkörning skulle jag inte klara av utan synhjälpmedel. Häromdan satte jag in linserna fel, förresten. Jag har olika styrka på dem eftersom vänsterögat och högerögat inte har samma skärpa. Det blev… en spännande stund i badrummet, jag kände mig nästan påverkad…

När jag har gjort min budget och min linsbeställning går jag nog och lägger mig. Behöver samla lite krafter så att jag orkar umgås med familjen i helgen. Jag vill ju inte bara vara hängig i Himlen… Somliga festprissar ska ju på kalas, medan vi i den äldre generationen gissningsvis får den stora äran att leverera och hämta. Under söndagskalaset ska jag försöka tvätta bilen – i automattvätt utan borstar, förstås. Kanske hinner Fästmön och jag göra nåt annat ärende också, i annat fall får vi väl stanna i bilen och hångla. (Och den meningen skulle Annas barn inte läsa!)


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »